Modell Nr. 15

Jag sitter på bussen i godan ro, Momentum maler igenom Herbivore-skivan, som har gått varm sedan slutet på förra året. Precis när Alex CF skriker "life's too short to make others shorter! animal liberation now!" så kliver hon på bussen och sätter sig mitt emot mig.
Jag kräks litegrann i munnen.
Päls. Uggs. Vuittonväska. Solglasögon som täcker typ hela ansiktet. Hennes naglar, äkta eller oäkta, är så långa så hon inte kan använda sina fingrar ordentligt och allting tar onödigt lång tid. Smart drag. Och som om inte det vore nog ser det ut som att hennes pappa var en anka och hennes mamma kontinuerligt slagit henne över munnen sedan barnsben så hon numer lever sitt liv med konstant fläskläpp. Så är det ju förstås inte, utan hon har ju tryckt in någon skit i läpparna för att hotta till dem, men det ser så risigt ut så jag inte kan titta på det. Hon sitter och blänger lite överlägset på människorna runtomkring henne.
Hon tycker naturligtvis att det är så jävla snyggt att gå runt med konstant fläskläpp, eftersom det är så man ska se ut om man kastar ett öga på alla omslag till herrtidningarna. Men då kunde hon kanske ha struntat i att ha några kläder alls under pälsen, suttit och skrevat och sagt att hon går igång på offentligt sex.

Päls är mord, förstås, det vet ju alla, men det är också jävlig dålig smak. Säga vad ni vill om hur exklusivt eller inne det är, det är fortfarande förbannat fult.
Uggs är bara fult. Det är helt okej att gå med tofflor utomhus om man är 1) sinnessjuk, 2) mer sinnessjuk och 3) helt jävla galen.
En Vuittonväska är fortfarande en väska. Alltså det är en väska. EN VÄSKA!

Jag blir så trött.

Inga ord / inga tankar

- Bonjour, säger han, som om det vore vilken dag som helst, och blänger lite arrogant på den skara arbetare som utgör min avdelning. Jag har kallat till det här mötet för att diskutera er framtid. Min är redan fixad, så den behöver ni inte oroa er för.
Mina kollegor ser självklart lätt undrande ut och den franske bastarden fortsätter.
- Jag har gjort en powerpointpresentation för att visa hur vi ska kunna rädda företaget. Rädda företaget? Undrar ni, och jag förstår er. Ni har ingen aning om att det är rätt kört. Jag har ju medvetet fört er alla bakom ljuset sedan jag kom, det går käpprätt åt helvete med hela skiten, därför att jag är fransk och gör som jag vill. Så företaget är på väg utför snabbt om vi inte ändrar något. Varför är det på väg utför, vad har hänt med kunderna kanske ni vill fråga. Jag har sparkat ut dem allihop. Om inte företagen i det här landet kan hantera mig eller mina idéer, så kan de bara dra! Jag är en högst tveksam ättling till Napoleon Bonaparte och jag tänker skapa ett nytt Storfrankrike!
För att kunna rädda det här företaget och kunna ockupera svensk mark har jag diskuterat fram en lösning med ledningen och det finns egentligen bara ett alternativ, så som vi ser det.
Han trycker fram den första bilden i sin presentation och det står ”Outsourca produktionsavdelningen trots att det är den enda avdelning som ger företaget profit! Åt helvete med personalen, jag vet inte ens vad de gör därnere!”
- Som ni kan läsa själva så vet jag ju inte ens vad ni gör därnere, jag förstår det bara inte. Jag trodde det här företaget handlade om riktigt stora pengar, inte några jävla lunchkuponger. Hur som helst, ha en bra dag, företaget kommer att överleva utan er, så ni behöver inte oroa er! Gå och jobba nu, på dem bara! Och så fyrar han av ett vinnande leende och gör tummen upp.

På eftermiddagen blir avdelningen samlad till ytterligare ett möte med några representanter från ledningen, svensktalande den här gången.

- Hej allihop. Jag antar att ni har lite frågor, så att säga.

Ingen ger honom någon direkt reaktion, en vabbande kollega som kom in till jobbet enbart för mötet ställer ifrån sig memman, knäcker sina knogar och mordstirrar på honom.

- Det är ju ingen idé att gå som tomten kring het risgrynsgröt, så att säga, så det är väl lika bra att jag ger er min högst personliga, individuella åsikt i det här. Som sagt, det är min helt personliga åsikt och högst individuella upplevelse av den här situationen och mina alldeles egna känslor, så att säga.

- Hörru, talfels-Jocke, spotta ur dig vad fan du har att säga så jag kan få återgå till min pappaledighet, jag har bättre saker för mig än att sitta och lyssna på dig, säger en glasögonprydd elvabarnsfar på någon halvbegriplig västkustdialekt.

- Ja, alltså, som sagt, det är ju vi i ledningsgruppen som har gjort bort oss, år efter år, så att säga. Vi har tappat storkunder flera gånger för att vi inte velat leverera produkterna som de bett om och sedan fransmännen kom hit så har vi ju tappat ännu fler, eftersom ingen egentligen gillar fransmän. Det är ju alltid en sak att vara frankofil när det kommer till konsten, men folket, bah, vad ska man säga, det är ju ingen utanför deras egna gränser som orkar med dem egentligen.

- Så ni gör bort er och det blir vi som får betala priset? säger en annan.

- Just precis så. Vi är ju ändå chefer och ni är bara anställda. Jag kanske sitter på samma våning som er, men jag frotterar ju hellre på övervåningen med de som har lite högre lön och lite lägre utbildning. 

- "Ännu en dag i den lagliga brottslighetens våld"! säger jag.

- Ni kan ju självklart säga att ni vill stanna inom företaget, fortsätter chefen. Vi har en plan för de som vill göra det.

- Hur?

- Jo, alltså, eftersom att saker och ting fungerar på det sättet i affärsvärlden så tänkte vi köra kamp-till-döds nere i parkeringsgaraget. Vi delar in personalen i viktklasser och så får ni slåss till döds om positionerna här på företaget, medan vi i ledningen filmar allt och lägger ut det på företagets interna nät sen. Får vi några riktiga schyssta fighter på film så är ju både sommar- och julfestens underhållning fixad. De kommer verkligen att uppskatta det nere i Paris!

- "Jag skiter i löften från populistiska svin"! skriker jag och börja tillverka hängsnaror av gummisnoddar.

Stämningen blir ohanterlig för cheferna, en av mina kollegor springer till lunchrummet och börjar hetta upp tjära på gasbrännaren och andra sliter isär soffkuddar för att få fram fjädrar. Det är lynchningsstämning och ledningsrepresentanterna hasar iväg i sina tofflor som tunisiska luder med rännskita.

Arbetsdagen blev lite annorlunda än vad jag hade tänkt.

In i tomrummet

Någon i huset måste ha läst det senaste jag skrev och ville lära mig en läxa.
När jag gick ner för att tvätta var bägge maskinerna upptagna. De skulle tvätta i 197 minuter till eller något. Jag försökte utröna vad det var för någonting som behövde tvättas i lite mindre än 4 timmar men kunde bara se lödder.
Jag bestämde mig för att urinera i tvättmedelsfacket.
Jag letade efter något att stå på för att komma i nivå, blicken fastnade på bokhyllan med "vänteböcker", för den som inte har något annat att göra i sitt liv än att tvätta och började bygga ett litet torn.
Litterär vän som jag är så ögnade jag ju naturligtvis igenom bokhyllan och tänkte stilla för mig själv att skräplitteraturen fick bli torn och utstå smutsiga skor och eventuella urinstänk och den lite mer värdefulla fick stå kvar säkert i hyllan.
E.L. James "50 nyanser av honom", tornet tornet tornet, Guillous Arn-serie, också tornet, 3 Liza Marklundböcker, tornet, Jens Lapidus "Snabba Cash", tornet, Thomas Bodströms  "Rymmaren", helt klart i tornet.
Jag gav upp ganska omgående, bokhyllan var fylld med det hjärndöda skräpet som finns i varje "vanlig" svensks bokhylla i dessa tider. Jag slutade sålla och rafsade ihop hela skiten till ett lagom stabilt torn, klättrade upp och stänkte medvetet ner hela boktraven när jag ändå höll på att pissa på någons tvätt.
Sen tog jag min egen och gick upp till mig igen.
Har du läst alla dessa böcker undrar du? Nej, jag behöver inte ens göra det för jag vet hur jävla intetsägande och tråkiga de är. Jag är ointresserad av författaren, deras sätt att skriva, storyn och genrerna, böckerna kommer inte att ge mig någonting annat än en rejäl depression och jag blir mer beläst och intellektuellt utmanad av att sitta och läsa Äldreomsorgen i Övre Kågedalen resten av mitt liv.
Väl hemma påbörjade jag något som faktiskt kunde bli en karriär, arga lappar.
Exempel 1:
SLUTA TVÄTTA OCH TORKA PÅ ANDRAS TIDER!
Den var ganska mild, jag vågade inte riktigt ta ut svängarna, men jag kände att det inte räckte.
Exempel 2:
GE FAN I ATT TVÄTTA PÅ ANDRAS TID!
Lite tuffare eftersom jag nu klämde in ett svärord. Men jag var ändå inte nöjd. Författarkollegan tyckte att jag skulle slå på stort, så jag började känna mig lite modigare.
Exempel 3:
ÄR DU HELT EFTERBLIVEN? DET ÄR INTE SÅ JÄVLA SVÅRT! PASSA DIN JÄVLA TVÄTTID!
Nu hade jag kommit igång och skrev flera stycken, den ena värre än den andra. Men jag nöjde mig inte förrän med den absolut sista.
Exempel 54:
ÄR DU SÅ SATANS JÄVLA DUM VERKLIGEN?
ALDRIG I HELA MITT LIV HAR JAG STÖTT PÅ EN SÅDAN GRÄNSLÖS EFTERBLIVENHET I EN TVÄTTSTUGA.
HUR KAN MAN VARA SÅ FÖRBANNAT KÖRD I SYNAPSERNA ATT MAN INTE FÖRSTÅR ATT NÄR TVÄTTIDEN ÄR SLUT SÅ ÄR DEN SLUT!
VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR?
NÅGON JÄVLA TVÄTT-GUD SOM FÅR GÖRA PRECIS SOM DEN VILL? 
LÄR DIG KLOCKAN, LÄR DIG LÄSA ELLER GE FAN I ATT TVÄTTA I FORTSÄTTNINGEN!
HÄNDER DET IGEN SÅ SPRÄNGER JAG SKITEN I LUFTEN MED DIN TVÄTT KVAR I MASKINERNA!
Puss & Kram / Lägenhet 156
Jag hade god lust att översätta den till alla språk jag hade hört i området, men hade inte tid utan gick ner till tvätttugan igen. Nu hade maskinerna stannat. Jag öppnade luckorna och spärrade upp ögonen. Det var inte vad jag hade väntat mig.
Den ena maskinen var fylld med ärtsoppa och pannkakssmet, i sörjan guppade en flaska Flaggpunsch, ensamseglaren. I den andra maskinen låg en svensk folkdräkt.
Jag rev ut allt i en stor balja. Öste ärtsoppsmaskinen som en desperat sjöman med läckande skuta. Tog vattenslangen och spolade rent maskinen ordentligt. Den maskin som den svenska folkdräkten hade legat i ansåg jag nu vara befläckad till den grad att det var lika bra att bränna ner skiten.
Jag tryckte ner folkdräkten i baljan med ärtsoppa och pannkakssmet och rörde runt riktigt ordentligt, drack upp Flaggpunschen, satte eld på tvättmaskinen och tejpade fast min arga lapp på utsidan av baljan. Sen gick jag hem.

Tvätta i blod

Jag tror att jag håller på att bryta samman. Jag verkar inte längre kunna lita på mig själv eller någon annan. Nog för att jag alltid sett världen som en personlig förolämpning, varit misstroende sedan barnsben och låter folk genomgå fem år av inträdesprov innan jag anser dem tillräckligt dugliga för att kalla sig mina vänner.
Men det här är på ett helt annat plan.
Igår åkte jag och lämnade dottern till sin mor vid Fridhemsplan och skulle åka vidare ut till 90-talet (Huddinge), för att äta Pad Thai och skrika fula ord i en mikrofon hela kvällen, men jag fick ett telefonsamtal från en bagare som sa att jag inte längre var välkommen därute. Jag hade alldeles för negativ inställning till white trash-mentaliteten som florerar där och skapade bara dålig stämning. En smula besviken och hungrig åkte jag därför hem, men tänkte att jag nog kunde fylla kvällen med något annat givande (så blev det naturligtvis inte utan den fylldes med bitterhet, folkilska och en nedstämdhet liksom den Stig Saeterbakken kan verbalisera). När jag nådde min ytterdörr så var bara ett av låsen låst. Jag brukar aldrig glömma att låsa det undre, det har inte hänt en enda gång sedan jag flyttade in. Jag förbannade stillsamt min glömska och gick in. Lägenheten kändes annorlunda, men inget hade förändrats på den timme jag var borta. Jag ryckte på mina axlar och lät det hela bero.

Idag begav jag mig till replokalen för att förbereda mig inför ett kommande projekt med en finsk mässingssoldat som ska sjösättas, och förmodligen kapsejsa, i Februari. Utanför dörren inser jag dock att jag har glömt mina nycklar och tiden räcker inte längre till för att åka hem och hämta den, åka tillbaka till replokalen och sen inställa mig för psykinspektion hos min författarkollega. Jag har börjat betala honom i raps för att analysera mig, den vanliga psykvården har inte en susning när det kommer till mina problem. De står handfallna och bara gapar när jag kommer dragandes med mina funderingar. Kort sagt behöver jag den skånska jävligheten helt enkelt. Han skriver dock inte ut några piller åt mig som jag kan blanda ut med barnalvedon och blandsaft, han säger att han inte vill. Snålfan!
Jag kom i alla fall hem, igen, och upptäcker att det nedre låset inte var låst denna gång heller. Nu börjar jag verkligen ana oråd, så jag intar stealth-mode och tar av mig skorna utanför dörren. Gläntar lite på den och håller upp mobildisplayen som spegel för att kunna kika in. Jag ser ingen, tvätten ligger där jag lämnade den, den är åtminstone inte stulen. Skivsamlingen står på plats. Allt annat jag har som inte är värt någonting står också där det bör. Har jag blivit så glömsk? En gång kan jag ta, men två gånger? Det är inte likt mig.
Jag rumsterar om, sätter fast hårstrån med saliv mellan dörrar och karmar, spänner tunna trådar i hallen som kommer att gå av om någon går igenom den och sprider ut lite legobitar i hallen, om de jävlarna som gör inbrott är så hövliga så de tar av sig skorna.
Jag marscherar taktfast i för tunna skor till mötet med författarkollegan och lyssnar på Fire! - You Liked Me Five Minutes Ago.
 Efter att ha blivit hånad i 30 minuter får jag nog och åker hem igen, tomhänt och tom inombords, han är en energitjuv av rang den där skåningen, storslagen och burdus, men kramvänlig och skäggig.

Hemma. Det nedre låset var olåst igen! Jag gjorde i och för sig ingen process av att säkerställa att jag låste det denna gång heller. Men vad i helvete?
Mina fällor ser alla orörda ut, jag torkar bort saliv från dörrkarmar och lösgör trådar från sina fästen. Sen springer jag ner med tvätten i tvättstugan och laddar maskinerna.
Hur skulle jag beskriva min tvättstuga?
Den är lite som Vilda Västern... eller Beirut.
Jag tror att några har skaffat sig kopior på andras tvättnycklar, så de kan boka så många tvättider som möjligt. De utnyttjar ju förstås inte allihop, men det är alltid fullbokat.
Det finns också tvätt i tvättstugan, hela tiden, ibland står det fulla korgar där i flera dagar. Om jag kommer ner och bokar tid en tisdag så kan det stå en korg full med blöt eller torr tvätt där. När jag kommer tillbaka dagen efter på kvällen för att tvätta, då kan samma korg stå där, fortfarande full med tvätt. Ingen har hämtat den, ingen har snott den. Men när jag glömmer en jävla strumpa i tvättstugan, då är det minsann någon jävel som snor den. Vem fan snor en strumpa?
När det kommer till torkning så är det rena duellen, folk springer dit i tid och otid för att torka saker, fyller torkskåp och torktumlare med mattor, hästtäcken, kanadensiska gåsjackor och vinterkängor. Man får sitta och vakta sina maskiner, ta med sig matsäck, golfklubba och gömma sig i en mörk vrå och vakta sin tillfälliga egendom som en amerikansk kalkonbonde. Vem som helst kan få för sig att ta sig friheter och friheten är begränsad när det kommer till tvättstugan och dess regelverk.
När jag kommer ner för att tömma maskiner och fylla dem på nytt så lyser en lampa, som jag släckt. Jag tänker att någon kanske varit där för att hämta midsommarklänningen som tvättades för ett halvår sedan eller något liknande. Men när kommer in så ser jag att strömbrytarna till tvättmaskinerna är avslagna och min tvätt är dyngsur. Jag tvivlar på att de har gått av sig själva. Jag börjar ana oråd och funderar på om det är någon som vill jävlas med mig, för att de ledsnat på att bo granne med en antiförfattare som mig och vill lära mig en läxa, få mig att sluta skriva eller om de bara är stökiga ungar? Jag svär tyst och startar ett kort program för att skölja och centrifugera.
När jag kommer ner igen så är torktumlaren ockuperad. Jag drar paraleller med Israel/Palestina-konflikten. Torktumlaren kanske var hans/hennes förut, men han/hon lämnade den och nu är den min, i åtminstone två timmar till, att ockupera den medan den fortfarande är min är en krigsförklaring och jag är beredd att försvara den till döds.
Tankarna spinner vidare och jag börjar fundera på om någon var nere här under mitt första tvättpass, bröt strömmen, tog ur min tvätt, stoppade i sin egen, tvättade den, stoppade tillbaka min igen och nu torkar sin tjuvtvättade tvätt? Eller är det jag som håller på att bryta samman?

Alla döda hundar

Det var företagets julfest i måndags. Mot bättre vetande tackade jag ja, påtryckningar från kollegor och sådant ni vet. Andra hade vett nog att boka in annat på samma dag så att de skulle slippa gå. Jag önskar att jag var en av dem.
Det började laddas bland de yngre kollegorna redan på förmiddagen, alla skulle springa till systembolaget på lunchen och fixa findricka, tjeckisk lager och Kir. Jag, min vana trogen och sur, köpte mig två finöl, men insåg redan när jag lämnat butiken att det inte skulle räcka för att döva frustrationen över att behöva spendera, inte bara en hel dag utan, hela kvällen med alla dessa viktigpettrar och -petror som tror att jag blir imponerad.
Jag blir sällan imponerad, i alla fall av människor jag träffar. Det som folk brukar fösöka imponera med, glassigt jobb, glassig titel, pengar, dyra vanor, gemenemanslyx eller dålig smak, det funkar inte på den här gubben. Vill du imponera på mig? Tejpa fast kontaktmickar på din nakna kropp, rulla runt på ett scengolv och skrik ut dina becksvarta texter genom en megafon eller börja brygga en satans god IPA. Nyligen blev jag även imponerad när jag träffade en florist, som drev och ägde en egen blomsteraffär, lyssnade på Doom och dessutom såg förbannat bra ut. Det är lite mer imponerande än att komma i en dyr skjorta och sitta vid en dator hela dagen och sen tjäna massa pengar.
Men jag drog i mig mina två öl på arbetstid, fick mig motvilligt ett glas Kir och så blev vi bortjagade till någon källarlokal på söder som man inte fick tillåtelse att lämna innan cheferna gått hem, för att visa solidaritet med det bestämmande skiktet.
Där bjöds det även på nubbe, öppen bar för öl och vin och dålig mat, vilken fest!
Jag visade mig från min allra bästa sida, blev högljudd och otrevlig. Pratade inte med någon jag inte brukar prata med, gick runt och tryckte öl i händerna på folk och visslade på hovmästaren när mina bordskamrater hade tomma glas. Jag gav en äldre kollega en uppsträckning för att hon sa att hon inte visste hur eller när hon skulle spendera tid med sina barn, sa åt henne att om hon hade skaffat dem så fick hon väl för fan se till att vara förälder åt dem också, smålänningar alltså... Jag lyssnade ointresserat när andra kollegor pratade om sina teaterdrömmar eller producentjobb i musikstudio för mainstreamband. Sen frågade de mig om jag pysslade med musik. Jag skrattade dem i ansiktet och svarade bara:
- Ni skulle ändå inte förstå, så vi kan säga att jag "sysslar med musik". Sen bytte jag bord och frågade den franska ekonomichefen om spartips, om det var värt att investera i italienska banker och om baguette faktiskt var så bra att slå sina barn med som han hävdade på förra personalfesten.
Jag var ute och rökte oftare än jag var nere i källaren, trots att jag har slutat röka, officiellt, bjöd ovilligt för många och började få ont om cigg. De gångerna jag var uppe själv stod jag och smidde mordplaner på hälften av de som befann på sig på nedervåningen och skickade textmeddelanden till min författarkollega där det stod sånt som:
"Jag är full, dricker sprit, hatar alla, horor!" "Jag vill döda någon ikväll, det kommer att behövas, i värsta fall blir det jag själv, men någon jävel har satt sin sista potatisgratäng" och liknande grejer. Han blev naturligtvis chockad, orolig och rådde mig att åka hem, men fick svaret "spriten är fortfarande gratis..."
Sällskapet blev med tiden utkastat för att personalen tröttnat på brinnande matkuponger, hejdlös ungdomsfylla och en marknadsavdelning som trodde att de var något. Jag och ett fåtal pålitliga kamrater hamnade på något jävla skitställe där jag stoltserade med dåligt omdömde, rev lampor, välte stolar och bord, bröt arm med en finsk vildvittra och raggade på en pelare utanför totaletten som var sådär trendigt square.
Jag blev vid slutet av kvällen ledd till en soffa i Nacka och sov tre härliga timmar, innan jag fick gå upp och åka till jobbet igen, men jag kunde glädja mig åt att jag fortfarande var full och därför var förmiddagen inte så jobbig som eftermiddagen blev, när bakfyllan kom.

Jag har blivit mer självsäker (eller slutat bry mig i ännu större utsträckning) så jag skrev ner mitt nummer på en papperslapp och stoppade den i fickan. Jag tänkte att nästa gång hon går förbi mig, om hon ger mig en såndär blick igen, då ska jag lite snyggt trycka lappen i hennes hand och bara glida därifrån, som den extravaganta och eleganta dude jag kan vara.
Efter att inte ha sett henne på en timme eller två så gav jag upp och började röra mig mot utgången. Men se på fan, då kom hon gående, jag stoppade kvickt ned handen i fickan och tog upp lappen, höll snyggt ut den bakom ryggen och hon tog lappen ur handen på mig och fortsatte gå.
Jag kände mig lyft, på gränsen till en gnutta positiv, kanske jag till och med kostade på mig ett leende för mig själv, under halsduken, tills jag stoppade ner handen i fickan igen och kände en papperslapp.
Jag vecklade upp den och såg mitt telefonnummer.
Jag hade gett henne mitt lunchkvitto.

Ruiner

jag är så jävla trött tankarna fortsätter och ingenting leder någonstans vad är det egentligen jag vill vad är det egentligen jag vill frågar jag men de tankarna är inte tillgängliga de är onåbara jag kan se dem på avstånd jag kan se dem långt bort men vad hjälper det jag är så trött på så mycket på allt egentligen det mesta de flesta på den nivån så jag bara vill stänga in mig men gör jag det nej förstås det gör jag inte jag tänker att jag ska tacka nej säga en annan gång eller rentav säga att jag verkligen inte har någon lust men är det sant nej egentligen inte jag har lust men det är inte utan baktankar men baktankar som sällan leder någonstans eftersom att saker är som de är och besvikelser radas upp framför mig vill du vara med och tävla frågade de nej svarade jag jag är så trött på att förlora och den som inte spelar kan inte heller förlora jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om att vinna men jag är trött på förlusterna om något kunde gå på ett ut skulle jag vara hyfsat nöjd men det är tillräckligt svårt bara det uppenbarligen jag tänker på kvällen för några dagar sedan jag vet inte om jag ska se den som en förlust eller att det gick på ett ut vad förlorade jag stolthet nej inte direkt för ärligt talat så bryr jag mig inte mycket bara lite om vad de tycker jag vill bry mig mindre än vad jag gör men jag bryr mig rätt lite i slutändan för de har fan ingen aning om vem jag är egentligen de ser en del av mig och har inte ens en egen relation till mig men det är också för att jag inte tillåter dem det jag får inte ut något av dem kanske tog jag i lite mycket men de som jag faktiskt bryr mig om verkade inte ha något emot det hela så varför skulle jag då engagera mig i en person som jag inte direkt bryr mig om och dennes åsikt om det hela jag kan bjuda på det ibland kan jag verkligen visa mig från min allra sämsta sida och utföra stordåd det fanns väl kanske ett visst vinstintresse framåt nattkröken och det gav utdelning men det var ett bitterljuvt pris så jag vill gärna göra ett nytt försök under andra omständigheter men det är förmodligen för mycket begärt för jag har inte någon vidare resumé för att ansöka om att få delta igen så kan det gå igår siktade jag lite högre tidigare än brukligt eller för mig som vanligt svårt som alltid det är så jag brukar göra hur som helst så frångick jag vanebeteende men nu har det snart gått ett dygn och inte ett skit har man fått för det och så undrar folk varför man är bitter det är ju inte så att jag inte försöker det handlar mer om att jag inte längre orkar jag är så trött jag vet inte jag vet verkligen inte tröttheten sätter in jag blir så less och så är det samma gamla sjömansvisa om och om igen men det här handlar ju definitivt inte om att söka någon form av uppmärksamhet bekräftelse eller så inte på det sättet det handlar mer om mig än om er för uppenbarligen så ser ni saker som jag verkligen inte ser sen handlar det förstås otroligt mycket om att ni pratar något rent förjävligt men resultatlöst man kommer en bit på vägen med ord men i slutändan är det dem i kombination med handlingarna som räknas tyvärr så är det inte alla som förstår det jag vet alltför väl hur otroligt värdeladdade och tunga ord med tiden bara upplevs som innehållslösa och slentrianmässiga och jag har lovat mig själv att aldrig någonsin utsätta mig för det igen sen finns det ju självklart motsatsen där orden är negativt värdeladdade men handlingarna är positivt värdeladdade de kan upplevas som otroligt uppfyllda med något som i slutändan visar sig vara vadå just det ingenting jag har upplevt det också men där insåg jag i ett tillstånd av yttersta självförakt ensamhet och allmän jävlighet att jag inte heller behövde uppfyllas av den känslan därifrån det skulle inte komma något bra ur det därför att vissa människor är fullständigt inkompatibla men allt är ett sånt jävla idiotiskt spel vissa människor spelar högt andra lågt och såna som jag har inte läst regelboken vi var för unga för att bry oss om det ägnade oss åt annat under en period och sen när vi väl hamnade vid spelplanen fanns det ingen förståelse för hur pjäserna skulle röra sig det är inte så viktigt säger vissa andra säger att man måste spela för att vinna men om man instinktivt känner att man inte tycker att det är en bra underhållning för kvällen och passar då får man stå själv och röka på balkongen medan de andra sitter inne i värmen nu broderar jag ut för mycket igen så kan det gå men för att knyta ihop det hela så vill jag bara säga att jag är så trött och det handlar inte enbart om sömnbrist jag är verkligen fruktansvärt trött utmattad less omotiverad så jag ställer mig utanför jag gör som jag brukar göra så kan ni göra som ni brukar göra kanske kommer ni någon gång att växa upp lite grann och kanske kommer jag någon gång att bli mindre bitter och frustrerad kanske kommer jag någon gång vara ute en kväll och inte skicka ett textmeddelande till min författarkollega där det står att jag känner för att döda någon jag har fortfarande inte gjort det vilket ni säkerligen förstår eftersom jag än så länge inte sitter inlåst och med tanke på hur jag är som person så lär den jag dödar om jag någon gång utför en sådan handling med största sannolikhet vara mig själv men det är kanske där vi kan mötas också i det tysta samförståndet tar vi någon gång ett liv så lär det vara vårt eget hoppas jag i alla fall och jag hoppas att du hoppas på samma sak för ingen av oss vill väl hamna i en situation där vi tvingas ta någon annans liv inte för att någon av oss kanske vill hamna i en situation där vi vill ta vårt eget liv heller men du förstår vad jag menar den säcken blev inte särskilt väl knuten men det är inte relevant för stunden det handlar om de lösa trådarna vi kommer aldrig att lyckas knyta ihop säcken ingenting kommer på riktigt att gå jämnt ut allra minst livet men du kan försöka hitta något som håller ihop den tills du kommit hela vägen fram

Texaskällare

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Det är så mycket så jag inte heller vet vart jag ska börja beskriva det. Utifrån sett så är allt precis som vanligt. Jag ser ut som mig själv, jag går upp, jag sköter mina faderliga sysslor, jag sköter mitt jobb, min personliga hygien, mina andra åtaganden och så går jag och lägger mig när kvällen kommer. Men det är något annat, något inuti, som förändras.
Jag började gradvis märka det när jag såg mitt ansikte i spegeln och körde knytnäven rakt in i spegelbilden. Glaset sprack, knogarna sprack, blodet smetades ut på glaset och droppade från handen ner i handfatet. Det intetsägande vita porslinet blev fläckat, tunna strimmor av rött, stora pölar av intensivare röd färg, mörkrött och när jag släckte lampan såg det nästan svart ut. Tanken på att jag skulle blöda svart infann sig, men när jag tände lampan igen så var det likt förbannat rött, ingen tvekan om den saken.
Jag märker det på morgonen när jag vaknar. Jag ser inte fram emot en ny dag, inte igen, det har redan varit för många. Jag ser inte fram emot vad den har att erbjuda, för jag vet att den inte har något att erbjuda mig, inte heller människorna jag träffar eller det som jag av ekonomisk och social nödvändighet fyller den med. Det ger mig ingenting.
Det är som att varje dag är ett hån mot hela min person. Varje dag är en prövning av min psykiska stabilitet.
Men jag har börjat tappa greppet om vad som är verkligt och vad som inte är det.
Jag nämnde tidigare att jag hörde musik från köksfläkten, det var sant, och det har inte hänt bara en gång, det händer ibland, när mörkret trycker på utsidan av fönsterrutorna, de flesta lamporna släckts och jag sitter och skriver. Musiken strömmar ur köksfläkten och jag vill inte stänga av, det är så förbannat vackert!
Jag har börjat få post igen också, men fortfarande inte sådant som jag förväntar mig, räkningar, fakturor och reklam. Det är handskrivna brev, adresserade till mig, utan avsändare.
"Jag vet precis vem du är..." stod det i ett av dem och det skrämde mig förmodligen mer än de andra med mer hotfullt innehåll, för jag vet inte själv vem jag är just nu.
Jag hör röster utanför min dörr om nätterna sedan veckor tillbaka. Folk tisslar och tasslar, men jag kan inte urskilja några ord. Men jag vet att det handlar om mig. Varför skulle de annars stå utanför min dörr? Jag tror att två av de andra lägenheterna på min våning står tomma och mina ryska grannar har åkt på semester, så antingen är det grannar från andra våningar eller så är det främlingar som har lyckats ta sig in genom porten.
Men varför står de utanför min dörr när jag försöker sova?
Det lyser in genom brevinkastet, ett märkligt blått sken, och deras dova röster får väggarna att vibrera.
Jag märker också att jag håller på att förändras på kvällarna, inte bara det störande faktumet att några hemsöker min ytterdörr, utan också tankarna i mitt huvud.
Jag har för vana att aldrig slappna av, jag gjorde mig av med det gisslet för länge sedan, nu är det en bortglömd konstform att slappna av, så jag ägnar kvällarna åt att rannsaka mig själv. Vad har jag sagt under dagen? Vad har jag gjort? Var det rätt eller var det fel? Kommer jag att somna och vakna imorgon igen? Kommer den dagen att skilja sig från den föregående? Kommer jag att skilja mig från föregående dag? Kommer jag att vara mer eller mindre av det jag är? Håller jag på att förlora eller förstärka mig själv? Måste jag vakna upp och vara mig själv ännu en dag? Är det inte nog nu?
Den känns i lägenhetens atmosfär, något är i görningen, något står i förändring. Den omsluter mig mer och mer, den håller mig frisk, den håller mig vid sunt förnuft, den är min trygghet och min borg, den skyddar mig. Det är som om jag hamnat i en The Shining-situation, lägenheten livnär sig på mig. Jag vantrivs utanför den, känner mig jagad och otrygg. Olustkänslorna infinner sig när jag låser ytterdörren och de försvinner inte förrän jag återigen sätter nyckeln i låset och får komma hem.
Uppenbarligen så kommer vi aldrig att lyckas undkomma oss själva, tro mig, jag har ägnat en livstid åt försöka.