Lädernunnan

Mycket ska man höra innan öronen trillar av, brukar man ju säga.
Det var någon gång i somras tror jag, som floristen fick en ny granne ovanför sig. En kvinna i 30-35-årsåldern med två barn som flyttade in.
Det tidigare lugna huset blev lite stökigt, och barnens skrik och skratt och gnäll började höras.
Men det var inte allt.
En kväll när vi pratade i telefon berättade hon att hon trodde att någon hade glömt en hund på hunddagiset som ligger i samma hus och att den blivit alldeles desperat framåt kvällen, men sen hade hon insett att det var hennes granne som pippade.
Kvinnan ylade tydligen som besatt och mannen (pojkvän, tillfällig älskare, rörmokare) stånkade och stönade förvånansvärt högt han också.
 Jag såg väl på sätt och vis fram emot ett tillfälle att själv få höra, för att se om min kära florist överdrev eller inte, hon har en tendens att göra det ibland. Men hon överdrev inte.

En morgon, innan jag hade flyttat in, låg jag kvar och sov när hon gick till jobbet. Jag hade genomlidit hennes 90 minuter långa femminuterintervallssnoozande och somnade om ordentligt när hon smällde igen ytterdörren efter sig - provocerad och uppretad över att jag låg kvar i sängen medan hon var tvungen att gå till jobbet. Men det dröjde inte länge innan jag blev väckt av djurlika ylanden och kvävda mansstön. Nog för att det kan vara mysig med morgonsex, men då brukar betoningen vara på mysigt, det lät inte så, det lät råknull.
Jag kravlade bort till min väska och tog fram öronpropparna, tryckte in dem och lade mig igen. Det läckte igenom. Jag lade en kudde över huvudet, men hennes höga-visan-stön sipprade igenom. Jag gaffatejpade fast kuddar över öronen. Men hennes jävla knulljud gick inte att döva.
Det var helt jävla omöjligt att sova, så jag började stöna själv.
Det blev lite bisarrt att ligga ensam i sängen och stöna det högsta jag kunde för mig själv och jag slutade, men inte för den sakens skull utan för att det inte hade någon annan effekt än att kuken däruppe började stöna ännu högre, kanske kände han sig hotad?
Plötsligt så blev det tyst. Då var det ändå försent, det gick inte att somna om så jag gick upp.
Av en händelse så kom det en DHL-leverans senare på dagen, till knull-Fia däruppe, men hon var inte hemma. Jag mötte budet i trappan och han frågade mig om jag kunde kvittera det och sedan lämna det till henne, jag svarade att jag naturligtvis kunde göra det.
Jag hade fortfarande inte sett henne så jag tyckte att det var ypperligt tillfälle att få se denna kvinna som försöker sätta rekord i överdrivet stönande när jag skulle lämna paketet till henne

När floristen kom hem från jobbet berättade jag om morgonen och dagen, hon skrattade skadeglatt åt att jag inte fått sova och frågade om jag hade lämnat paketet. Jag svarade nekande då hon inte var hemma när jag gick upp och ringde på, och sen hade jag haft fullt upp med annat, som att snusa, dricka kaffe och skriva politiskt inkorrekta texter som alla moraltanter och farbröder blir upprörda över - bara för att jag kan och skiter i dem allihop.
Hon sa att hon inte heller hade sett den olympiska knullmästarinnan däruppe. Jag sa att vi kunde gå dit tillsammans och ringa på, passa på att välkomna henne hit och fråga om hon hade sovit gott och haft en bra morgon innan hon gick till jobbet.
Det tyckte inte floristen.
- Tänk om hon är skitsnygg och så vet du hur hon låter när hon stönar?
- Och? undrade jag.
- Det går inte, du får stanna här. Jag går upp själv.
- Va? Varför då?
- Vill du verkligen ha den här diskussionen?
Jag övervägde om det var viktigare att veta eller att slippa sova på soffan.
- Nej, gå du, jag har ändå en hel del att göra, sa jag och började spela yatzy på min telefon.
När hon kom tillbaka efter 5 minuter var hon alldeles högröd i ansiktet. Jag frågade vad som hade hänt, men fick inget svar. Jag frågade igen, men floristen bara skakade på huvudet. När jag frågade tredje gången viskade hon fram:
- Hon frågade om vi ville komma upp och ha bdsm-gruppsex med henne och två avdankade, feta och långhåriga Europe-fans som satt i soffan.
- Va?
- Mm, fick hon fram innan hon fick en kväljning och sprang till badrummet.
När vi senare gick och lade oss så börjades det. Grannknullerskan ylade som en kastratsångare och de två Europe-fansen stönade som om de hade varsin gag-ball i munnen och strypkoppel runt halsen.
Det är ju tur att hon grannen har barnen sina ibland, så man kan konversera utan en ljudfond av strypsex i bakgrunden.

Skandalöst

- Johan, jag har köpt bil, utropar hon glatt i telefonen!
- Va? Jaha?
- Ja, en jättesöt liten bil.
- Men vad kul, till vad?
- Vad menar du?
- Vad ska du ha bilen till? 
- Vadå ha bilen till? Handla förstås, så slipper jag fråga min pappa och min faster hela tiden, nu kan jag handla själv!
- Men du har ju inget körkort, säger jag lite förvånat.
- Nej men du har ju! Så nu kan vi handla blommor till affären själva! Nu slipper de komma hit och hämta mig före klockan sju på morgonen. Och vi kan åka till Rusta en gång i veckan! Åka till Ikea!
De slipper hämta henne före sju på morgonen, ja, men jag måste köra henne före klockan sju på morgonen två dagar i veckan istället.
Hon fortsätter glatt att radera all dag- och kvällstid jag har genom att planera hur mycket jag ska köra henne.
- Om du är hemma och jag är på krogen kan du komma och hämta mig så jag slipper åka tunnelbana, om jag ska hälsa på mina tjejer i Södertälje eller Österåker kan du köra och hämta mig, om du tar den till skolan så kan du komma till butiken efteråt och vänta tills jag stänger och köra oss hem. Du kan... och... och så...
Jag slutar lyssna och överväger att vara full resten av mitt liv för att inte vara körbar.
- Visst är det bra?
- Ja, svarar jag, det blir jättebra, men du, jag har precis öppnat en 11%-ig imperial porter som jag tänkte häva i mig innan jag ska åka till skolan, så vi hörs lite senare. Puss. 


I lördags förra helgen satt jag och floristen hemma hos min mor och tog en öl med henne och min styvfar innan vi skulle vidare till min lillasyster för ett födelsedagsfirande.
Vi kom in på det där blogginlägget som fortfarande ligger vilande (det kommer upp igen, när tillfället är rätt, eller i min självbiografi "Mannen som visste hur man led med stil") då min förra arbetsplats blev så pass upprörd över hur jag formulerade mig om dem, så jag var nära att få kicken. Vilket jag fick senare i alla fall då chefen, fransk och jävlig, valde att lägga ned hela min avdelning istället för att konfrontera mig.
Jag tyckte att det var lite grann att ta i, framförallt med tanke på att mina kollegor inte hade gjort något utan det var jag som var "taskig och vägrade vara en team player".
Floristen påpekade att jag borde vara försiktigt, och syftade på det förra inlägget, och att hon oroade sig för att jag skulle sumpa mitt nuvarande jobb genom att jag skrivit att jag hellre skulle offra testiklar än att behöva jobba.
Jag tänkte inte så mycket på förra inlägget, inte förrän jag kom tillbaka till jobbet veckan efter.

När jag klampar in, omunter och vresig (som sig bör när man är den man är, varken mer eller mindre, bitter och lite till), möts jag enbart av arga blickar.
Jag beter mig precis som vanligt, hälsar oglatt och sköter mig själv.
När jag passerar chefen och nickar menande till hälsning så vänder hon bort ansiktet och fortsätter gå förbi.
Vad fan? Tänker jag. Sen slår det mig att blogginlägget kanske har läckt ut. Men vem? Jag är facebook-vän med en person på hela stället, och hon skulle knappast läsa, länka eller skvallra.
Har den lilahåriga googlat mig? Har chefen googlat mig? Är det någon, förutom jag själv, som googlar mig? Varför finns jag på Google? Vem är jag egentligen? Är jag? "I hate therefore I am", som Brian sjöng för 20 år sedan.
 När jag står mitt uppe i en åker av skit och tvångstankar så ringer telefonen.
- Hej, du kommer och firar FN-dagen på dagis idag va? frågar dotterns dagisfröken.
- Eh, va?
- Ja, ni ska ta med er mat och så ska vi äta tillsammans och ha trevligt alla avdelningar.
Jag börjar kallsvettas, får mundiarré och vallningar, jag kommer i klimakteriet, föds på nytt, dör och steriliseras. Fan fan fan!!!! Jag orkar verkligen inte idag, jag skulle offra min andra testikel för att slippa!
- Ja, självklart kommer jag, jag hade bara glömt! svarar pliktpappan i mig.
 Precis när jag lagt på kommer chefen.
- Möte 13:50 i loungen, säger hon bara och går tillbaka till sitt rum, där persiennerna är nere och flera av cheferna sitter och trycker.

13:50
Hela företaget sitter i "loungen", vilket är en soffgrupp framför en whiteboardtavla.
Först kommer IT-chefen.
- Vi håller ju på och screenar våra anställda, då vi vill vara säkra på att de är livlösa massor och dödfödda själar, så vi kan ge dem dåligt betalt och dåliga villkor. Ibland stöter vi på något som vi tycker att vi måste konfrontera, dålig inställning eller attityd, en ovilja att sälla sig i ledet eller något liknande, någon liten äcklig uppstickare som vägrar finna sig i hur det stället fungerar. Vi stötte på en "blogg" (han gör kaninöron också) som oroade oss lite.
KUKEN!!! tänker jag.
- Inte nog med att det finns en blogg, den här anställda har även vägrat att ställa upp på bild och dela med sig av ett fun fact om sig själv till personalens PowerPointpresentation, så vi visste redan innan att han inte var en lagspelare.
HÄSTKUKEN!!! tänker jag, för det kan inte vara någon annan jag, då jag avsade mig all delaktighet i att vara med på bild och dela med mig av ett "fun fact".
Vad fan skulle det vara?  "JSH, 27 år, har skägg och är asocial", eller kanske: "är ingen team player", varför inte: "tycker sociala relationer på jobbet är överskattat", "ogillar folk för det mesta", "tycker mänskligheten är överskattad", "kan alltid ta en öl", "skriver en bok", "tvivlar på sin egen existens då den mest framstår som en förolämpning"?
Jag insåg att jag skulle behöva en egen PowerPointpresentation.
Sen ställer sig min avdelningschef upp och pekar på mig.
- Vem fan är du? Din sura jävla gubbkuk! Va? Har du mage att komma in här och tro att du är något? Vet inte du vilket sammansvetsat gäng vi är här? Har du inte hajat att vi är bästisar hela bunten? Varför är du så jävla taskig? Vad har vi gjort dig?
Jag reser mig upp, tar plats framför soffgruppen och harklar mig.
Folk tystnar, tittar, stirrar, flinar. Alla förväntar sig att jag ska bryta ihop, börja grina, be om ursäkt eller något annat förödmjukande så de har stoff att prata om på den kommande halloweenfesten som jag inte tänker gå på.
- Jo, börjar jag, vem jag är? Vem jag tror att jag är? Längre orkar jag inte fortsätta, så jag fejkar ett telefonsamtal och börja låtsasskratta, tar en kopp kaffe, går från jobbet och kommer inte tillbaka på hela dagen.

 Jag satsar på att bli utnämnd till årets förälder, så jag köper tre paket färdiga pannkakor och en burk sylt på väg till dagis och FN-dagsfirandet.
Jag och dottern hamnar vid ett bord med en unge som inte kan sitta still, hennes mamma som har hennes småsyskon i en bärsele på magen och mosar i sig silltårta så gräddfil och kaviar rinner ur mungiporna och droppar sakta ner på barnets kala huvud.
Hennes pappa har satt i sig tre tallrikar kallskuret och hostar mellan klunkarna av äppeljuice.
- Kött alltså, fan så gott, smaken av något underlägset som människan kunnat dominera, slakta och stycka, det är fan det godaste som finns, frustar han,så parmaskinkan regnar över glasstårtan han ämnar slafsa i sig som om det vore hans sista måltid.
- Vi är vegetarianer, säger jag och försöker låta bli att kräkas över hans dotter som har hela munnen full med salta pinnar och försöker sjunga någon barnvisa.
- Aha, ja, jag träffade en vegetarian en gång på konferens i Tyskland, hon kunde inte käka annat än surkål på hela helgen, så hon stank som ett avlopp när vi åkte hem.
- Vad jobbar du med då? frågar jag och försöker hitta substans i samtalet.
- Jag är projektledare på ett byggföretag, tjänar asmycket pengar, vi har precis köpt 3 lägenheter på våningarna över varandra i ett hus här på Kungsholmen, så vi ska bygga en asfet våning! Vad gör du då?
- Jag pluggar religionshistoria, ska skriva min kandidatuppsats nu och sen tänkte jag fortsätta. Jag vill doktorera i slutändan.
- Jaha, ja, så kan man ju göra, schysst med lite studier, men vad leder det till då?
- Hur menar du nu? undrar jag.
- Ja, hur ska du betala dina räkningar? Du kan väl inte leva på att skaffa dig en doktorsgrad i ett ämne på universitetet?
Skit i det du kukjävel! ville jag skrika rakt i hans köttiga ansikte. Men det gör jag naturligtvis inte, jag svarar inte på frågan och går med dottern bort till utklädningshörnan och provar klänningar med henne istället. Jag hittar en som passar mig utmärkt och trivs ganska bra i den.
- Ska vi göra ett bus? frågar jag dottern lite tyst.
- Ja, viskar hon tillbaka.
Vi går och hämtar varsin bit silltårta och så stoppar vi den i gubbkukens portfölj, pressar in två bitar i hans projektledarmapp och så stänger vi väskan igen. Sen åker vi hem.

Välj din himmel

Jag skulle bli visad till soprummet på jobbet av en liten snärta med lila hår eftersom jag inte varit där tidigare. I hissen tittar hon på mig och frågar:
- Jaha, hur trivs du här då?
Vad fan skulle jag svara på det? Jag provade några svar tyst för mig själv:
- Jag skulle hellre få testikelcancer än att komma tillbaka imorgon!
- Jo tack, arbetsuppgifterna är underbart hjärndöda, men kollegornas hjärndödhet gör att jag helst äter min lunch kall, ute i spöregn istället för att sitta i lunchrummet.
- Det är fascinerande att jobba på vuxendagis, där folk får lön för att göra bollar av tejp eller sova på arbetstid!
Men jag svarar:
- Jo, det är okej, men jag pluggar ju, så det här är bara extra, hur trivs du själv då?
- Jättebra! Jag är så glad att jag fick det här jobbet, jag trivs verkligen...
Jag sväljer frågan om hon blev tappat på huvudet som liten och är tyst resten av hissresan.

På lunchen diskuterar folk vilken som är deras favoritfilm och hon med ögonbryn som tagelborstar säger att hon inte har sett någon film alls, men att hon gillar tanken på att se något nån gång.
Andra kommer fram till att Nicholas Cage är deras favoritskådespelare, särskilt i filmer som Con Air och Wickerman.
Jag avslutar min lunch innan rasten är slut, ockuperar jobbdatorns Spotify och gör en spellusta med alla EyeHateGod-album innan jag åter ställer mig och stirrar ner i arbetsbänken och låtsas att jag inte finns till, eller att de inte finns till.

Så fort klockan är tillräckligt välslagen springer jag från jobbet som om det vore min sista dag och beger mot universitetshelvetet.
På väg från tunnelbanan ser jag en sån där pennalismdyrkande våldtäktsmanlook-alike från juridik- eller ekonomiinstitutionen komma gående. Hans inbillade överhet skrämmer inte direkt mig så jag snor åt mig hans portfölj och slänger upp den taket.
- Hämta den! Väser han hotfullt.
- Nej, svarar jag svalt.
- Jo, säger han.
- Nej.
- Jo, annars kommer du få betala för det.
- Jag betalar redan för att överklasskukar som du ska få din examen i kukkunskap och våldta systemet och sen betalar jag för att din äckliga avkomma ska få samma jävla utbildning. Ge mig 500 spänn nu, så glömmer jag det här.
Det tog en oanad vändning för honom, så han blir ställd och gapar bara.
- 500, säger jag, så är det glömt, jag vet att du har det.
- Eh, va? Nääh.
Jag snärtar honom i ansiktet med hans egna skinnhandskar.
Han börjar fumla fram plånboken och ger mig 500, jag flinar för mig själv i palestinasjalen, tackar och lämnar honom snopen kvar.

Framme vid föreläsningssalen står folk och pratar om den kommande tentan och de börjar fråga mig om saker, fast jag står på andra sidan korridoren och tittar ner i golvet.
Motvilligt ger jag mig in i diskussionen och trollbinder alla med min svartsynthet och pessismism.
- Kom och ställ dig här, säger en av dem, det känns som att du står där borta och trycker, det verkar så konstigt.
- Nej, det är lugnt, jag står kvar, svarar jag och slutar svara på tilltal.

Det är en lång väg tillbaka till världen, när den naturliga instinkten är att dra sig undan den.

Prinsessjukdom

Jag har försökt att leva istället för att blogga, men nu är jag tillbaka så ni kan ju räkna ut hur det hela har gått...
En hel del saker har hänt sedan sist. Jag har fått ett jobb jag vantrivs på, jag gjorde en spelning i ett gruvschakt i Västmanland framför en gravid kvinna som filmade det hela för mitt eget nöjes skull, jag har haft ett par romantiska weekendutflykter med min florist, där vi levt i en skogsstuga utan någon som helst standard eller komfort och jag har varit pappaledig och blivit uttröttad av min dotter som inte alls tycker att jag räcker till eftersom hon hela tiden frågar efter floristen.
Tur för henne då, att hon och jag ska flytta tvärs över stan och in till min älskade bukettbindare.

Jag spenderade fredagen hos min florist och hon lyckades fylla den med ris och ris (jag tror att uttrycket brukar vara ris och ros, men hon verkar ha missuppfattat det hela).
Hon jobbade, men jag var ledig, och eftersom hon hade haft ett helvete på jobbet den veckan så var jag omtänksam nog att röja och diska i köket, handla lite saker som tagit slut och tänkte förbereda en romantisk och hemlagad middag.
"Vad vill du ha för middag? Jag tänkte laga något gott till ikväll. Puss" skriver jag i ett sms.
"Köp pizza, men inte för tidigt så den hunnit kallna innan jag kommer hem..." får jag tillbaka.
Så fort hon klivit innanför dörren runt halv sju ropar hon:
- Jag behöver vin! Häll upp ett stort glas! Jävla fittdag med fitturister som bara pratar på sina fittspråk och aldrig köper en enda jävla fittblomma!
Jag vet när man ska hålla tyst, så jag gör som jag blir tillsagd.
Hon sätter sig vid bordet och öppnar locket till sin pizza.
- Jaha, och så var den kall... säger hon, tar sitt vin och går ut i vardagsrummet.
När jag kommer ut i vardagsrummet efter att ha avslutat min egen middag frågar jag henne vad hon vill göra denna kväll.
- Jag bjöd över en kompis och hennes pojkvän, jag kände att jag behövde någon som kan muntra upp mig efter den här veckan.
Uppenbarligen så var jag eller min insats i hennes hem under dagen inte tillräcklig, så hennes vänner kommer över och jag försöker bota min bitterhet med en Gonzo Imperial Porter.
Hon skiner som en sol de två timmarna som hennes vänner är på besök, men det blir förbannat jävla mulet så fort som de stängt dörren efter sig.
Jag försöker muntra upp genom att svänga ihop våfflor med sylt och grädde till henne sent på kvällen, men det hjälper föga och hon spelar yatzy på sin telefon och grymtar bara till svar innan hon slutligen somnar snarkandes i soffan bredvid mig när jag försöker prata med henne.

Jag brukade älska henne, men jag var tvungen att döda henne

Fy fan, vill jag bara inleda det här med.
Det började igår. Jag satt hemma i godan ro och njöt av sommarlovet som varar ett par dagar till innan jag ska försöka återanpassa mig till arbetslivet när jag får ett sms:
"Det har kukat på jobbet, för kuken som ska gå med bud beter sig så fittigt jävla kukigt, vill du vara världens bästa och hjälpa mig att gå med kukbuketterna?"
Jag svarade att självklart kan jag komma in och hjälpa till om det har kört ihop sig.
Jag plockade ihop mina pinaler och begav mig in mot stan och anlände till en hysterisk florist som sprang runt och skrek könsord omkring sig. Jag lade för säkerhetsskull mina händer över min pistong och mina pistiller.
Jag fick två bud i handen och direktiv om vart de skulle.
När jag var klar så spenderade jag eftermiddagen med henne i butiken och efter stängning åkte vi och handlade lite inför det stundande midsommarfirandet.
I mataffären blir hon obeskrivligt sur och vresig för att hon är hungrig och hon inte vet vad hon vill ha till middag.
- Ta de här, säger hon och ger mig korgen och handlingslistan, och bestäm vad vi ska äta till middag, jag ska titta på korsordstidningar.
När jag är i stort sett klar med inköpen så ringer hon och frågar varför jag tar sån tid på mig, hon väntar borta vid kassorna.
När hon ser mig komma så visslar hon på mig som om jag vore en hund, klappar sig på låret och ropar:
- Kom då, kom min duktiga pojke!
Jag biter hål i min portionssnus för att inte säga något jag kommer att ångra och så åker vi hem till henne.

- Usch vad jag är hungrig, men jag är så trött, säger hon, skjuter ut underläppen och fladdrar med ögonfransarna mot mig.
Jag hade ju redan bestämt vad vi skulle äta så jag kunde lika gärna ta tag i tillagandet också.

- Du, imorgon, vill du göra mig en tjänst?
- Ja, vadå? svarar jag.
- De ska byta någon eldosa i lägenheten och kommer mellan åtta och tio, orkar du stanna kvar här imorgon och vänta på dem? Jag måste tidigare till butiken, det är någon fittkrans jag ska göra.
- Ja, det är lugnt, jag har ingen stress jag ska tvätta vid elva, men det är väl typ mina planer.
- Åh, ska du tvätta? frågar hennes rumskompis. Kan inte jag få skicka med typ ett par byxor bara med dig?
Jag biter hål i en till portionssnus, men svarar att det nog ska gå bra.
- Jag lägger ut det i en påse innanför ytterdörren, så kan du bara ta med det när du går, säger rumskompisen.
På morgonen vaknar jag av att floristen skriker mitt namn:
- Johan! Vakna! Jag har skrivit en lapp åt dig i köket, hör av dig sen när du går härifrån. 
 Jag stapplar upp och in i köket, på lappen står det:
"Plantera mina blommor innan du går, jag hann inte igår eftersom du var här och ville vara med mig. Se det som ett lämplighetstest! Tack på förhand!"
När jag går ut ur köket så tittar jag på vad jag förväntar mig är "typ ett par byxor", men det är det inte. Det är två Ikeapåsar fulla med tvätt och ovanpå ligger en lapp från rumskompisen:
"Tänk på att sortera 40, 60, färger och handtvätt. Och det är INTE maskinhandtvätt utan det måste göras för hand."
Det är så fint med sommarlov i tvättstugan...

Tatuera du

I fredags var jag och fyllde i en tatuering. Färgen hade fäst lite halvdant här och där, så jag kontaktade min tatuerare och åkte dit på eftermiddagen för att få den fixad.
Min florist hade sedan ett par månader tillbaka skojat om att jag skulle tatuera in hennes namn i ägandeform, så jag skulle bli boskapsmärkt. Jag tror att hon efter den senaste tidens märkliga händelser behövde förvissa sig om att alla andra ska hålla sig borta från hennes egendom.
Jag fick då den briljanta idén, efter jag var färdig med tatueringen, att låta tatueraren skriva hennes namn på mig med en penna och få det att se ut som en tatuering.
Det blev riktigt bra, halvlökigt, överdimensionerat och extremt tydligt. Vi fnissade som skolflickor när han slutligen fotograferade verket och sen skickade jag bilden som ett meddelande till min kära florist och lade till texten "nu är jag färdig, ska jag komma ner till dig eller ska vi mötas här?" följt av tre hjärtan.
4 sekunder efter att meddelandet har gått iväg ringer hon upp.
- Hej sötnos, säger jag.
- Du är ju för fan helt jävla sjuk i huvudet! Vad fan har du gjort? Är du helt jävla efterbliven? Jävla kukhuvud! Fattar du inte att jag bara skojade! Av alla dumma kukar därute så tar du nog fan priset! Hur i helvete kan du vara så jävla dum så du gör sådär?
Hon fortsätter att kasta glåpord över mig i någon minut eller så, sen bryter hon ihop och tonen förändras helt och hållet.
- Det där är det finaste någon någonsin gjort för mig... Du är så jävla gullig så jag dör Johan. Du har ingen aning om hur mycket det där betyder för mig. Nu förstår jag att jag verkligen betyder något för dig.
Jag drabbas av panik av bibliska proportioner. Att bli utskälld för ett misslyckat skämt kunde jag ta, men vad i helvete skulle jag göra nu? Hon trodde att jag hade tatuerat in hennes namn, vilket jag inte hade gjort. Nu blev jag istället tvungen att erkänna att det var ett skämt.
-  Fy fan vilket jävla svin du är! Hur fan tror du att det får mig att känna mig? Det där är nog det vidrigaste någon gjort mot mig ditt jävla as. Fy fan. Du kan åka raka vägen hem, jag vill inte se dig idag.
Efter att ha tagit emot en halvtimmes verbala attacker, bett om ursäkt 99 gånger, lovat att jag skulle laga middag, städa hennes lägenhet, tvätta hennes tvätt, massera henne i 4 timmar och bjuda henne på en romantisk weekend till Bangladesh så lugnade hon ner sig och jag fick lov att följa med henne hem i alla fall.
Ibland är man inte alltid så rolig som man tror.

Bära stress i käken

Jag har börjat prata med mina blommor när dottern är hos sin mor. När hon är hos mig pratar jag bara med dem när hon är på dagis. De är så jävla grova i munnen och svänger sig med könsord hit och dit hela tiden, så jag har bett dem dämpa sig och inte inleda konversationer med mig när hon är hemma.
Det hela började med att jag fick en citronplanta av min kära florist. Jag uppskattade verkligen den. Då jag meddelade min författarkollega att jag hade fått en skrattade han bara.
- Vad fan är det som är så roligt? frågade jag. Jag tyckte det var jättefint.
- Ja men vad fan, Johan, vad fick du?
- En citronplanta.
- Vad är en citron?
- Sur...
- Hahahahahaha, fan vad hon är rolig, skrattade den jäveln.
Den dog efter ett tag...
Trodde jag.
Men envis och ologisk som jag är (och livrädd för att floristen skulle anse mig olämplig som stadigt sällskap eftersom jag inte ens kan sköta om en plastblomma) fortsatte jag att vattna den trots att alla blad och blommor ramlade av.
Men i takt med att den "efterlängtade" svenska sommaren kom så kom också blad och små skott tillbaka, skotten blev till blommor och jag var lite småstolt över att ha misslyckats i min passiva dödshjälp genom orutinerad omvårdnad.
En dag dök det upp en liten grön knopp. Ytterligare en blomma trodde jag. Men icke, nu har jag en citron.
Jag döpte honom, i Ruthless Rye IPA, till Lazarus eftersom att han återuppstod, som den påhittade bibliske duden.
I förra veckan, när jag kvällen till ära satt hemma själv och grubblade över livets stora frågor (vem skriver en blogg om sig själv? vem fan är dum nog att tro att någon vill läsa ens självbiografi om den är helt sann? varför är frakten för vinyler så dyr från USA? kan jag näringsmässigt överleva på snus och IPA en hel helg?) började Lazarus prata.
I början var det mest tungomålstal, men vem har koll på talorganet när man nyligen återuppstått från de döda? Efter lite övning kom han igång och han drog med sig resten av växtligheten och startade en plantskola för bibelstudier. Han och jag brukar diskutera den omänskliga, hämndgiriga tyrannen till gud i Gamla Testamentet och ställa honom i kontrast med pojkspolingen i Nya Testamentet med klassen och dela på årgångsvinäger.

Jag hade fullspäckat schema denna dag så jag packade mig full som en mulåsna och marscherade taktfast med skoskav mot parkeringen för att uträtta diverse onödigheter som jag av någon anledning börjat anse vara viktiga för min mentala hälsa.
Strax ovanför trappan stöter jag ihop med en jätte. Han blickar illvilligt ner mot mig genom sitt traditionsenliga helansiktsskägg med inflätade radband och stiliga bordsduk på huvudet.
Jag undrar först om det är den väldige snömannen så äntligen nått dessa södra breddgrader eller om ett fåtal av mina vänners högsta önskan har inträffat - stjärnornas krig har påbörjats och framför mig står den smått retarderade jätteapbjörnen redo att försvara Brf Husbys parkeringsplats från motståndsstyrkor, alltså mig (jag är per automatik alltid motståndare, livet blir mer spännande då).
Så är naturligtvis inte fallet. Det är nog min granne, men man kan aldrig vara nog så försiktig i dessa tider då man inte kan ha ett privatliv på facebook, så vem vet vad han vet om mig egentligen, han kanske jobbar för NSA, CIA, NSF (osannolikt), PLO, IDF, Kamratposten eller New York Times.
När jag ser att hans tröja stoltserar med texten "Jag älskar min profet" så blir jag inte ens tillfälligt lugnad då jag kommer på att min tröja stoltserar med texten "All makt åt Tengil" över en bild på brinnande religionsgrundare. Han fortsätter att äta upp mig med någon sötsyrlig sås med blicken.
Jag har turen på min sida, eftersom en mellansvensk nazistfamilj i denna stund flyttar in i porten vi står vid och de börjar bära sina swastikafanor från flyttbilen in genom porten samtidigt som de sjunger "Deutschland über alles" och smattrar sådär vedervärdigt motbjudande med sina flipflops.
Jag vet inte om jag ska fly till bilen eller om jag helt sonika ska dela ut två örfilar till varje familjemedlem, en för deras flipflops och en för deras politiska åsikt.
Jätten tittar undrande på mig, jag rycker bara på axlarna och går ner till parkeringen.

- "Jävla horlexus!" skriker jag rakt ut åt bilen som tränger sig in framför mig och blockerar min framfart. Föraren syns inte genom de tonade rutorna, men jag vet att jag kallblodigt och helhjärtat gärna skulle se hen bli allvarligt skadad i en bilkrock 10-15 meter framför mig om 5 sekunder.
När vi stannar för ett rödljus sträcks en arm ut genom rutan, långa turkosa klor, rynkig och benig häxhand, ett massivt guldarmband, trekvartsärm och i mardrömshanden en Blend Mentol.
Jag överväger om jag ska ringa min mor, som är ägare till fordonet jag sitter i, och fråga om jag får köra på Lexusen med flit, bara för att visa att man inte beter sig hur som helst i trafiken.

I ölkiosken är det precis som vanligt, allt gott är dyrt och allt billigt är tråkigt. Jag slår på stort och köper en öl för 900 kronor och sen tappar jag den på väg ut till bilen.

Bikiniflickor med maskingevär

Jag satt i solen i en park på Kungsholmen i godan ro och delade en single hop IPA med en god vän, medan dottern satt och mumsade i sig en glass bredvid mig. Mobilen ringer.
- Johan.
- Hej, det är Fredde.
- Vem?
- Fredde!
- Vilken Fredde?
- Statsministern!
- "Fredde", först och främst var du fan inte mitt val, så jag vägrar nog erkänna din titel, för det andra: vad fan vill du? Jag har jävligt lite tålamod idag, så säg vad fan du vill ha sagt och gör det fort.
- Jag tänkte bara höra om du kommer ikväll? säger han lite försiktigt.
- Komma på vad? Händer det något speciellt idag eller?
- Ja, bröllopet!
- Hellre skulle jag plocka mitt rövhår ett efter ett med en pincett än att sitta och hora mig med gästerna på den där skiten!
- Vad menar du med det? Förstår du inte vilken heder det är som fullständig obetydlig svensk att få komma på en sån fest, säger han upprört.
- Vem i helvete bryr sig om att någon bortskämd liten slinka ska gifta sig med något överrikt jävla as som ser ut som en våldtäktsman? De kan väl göra som alla andra och bjuda in de närmaste sörjande och hålla sig på sin kant. Varför ska jag bryr mig?
- Hörru, nu får du väl för fan visa att du är stolt över att vara svensk och en del av det här.
- Vad i helvete ska jag vara stolt över? Kulturelitism, kulturrelativism, kapitalism, nationalism, förortsfattigdom, popsensibilitet, stagnerad sekularism, religionens renässans och att Per Gessle fortfarande får härja fritt? Statliga bidrag till religiösa institutioner? Att det straffar sig ekonomiskt med akademiska ambitioner, Magnus Uggla? Bostadsbristen, att rika blir rikare och fattiga blir fattigare, att sjukhusen inte har råd med tillräckligt med personal eller att man får betala 30 kronor för en kopp äckligt kaffe på landets samtliga caféer?
Statsministern blir tyst och jag tar tillfället i akt att lägga på.
- Pappa, vem var det?
- Någon helt obetydlig.

Jag och dottern skulle sova hos min florist, som den här kvällen kände sig nödgad att träffa alla sina vänner och prata ut om min blogg, så vi åkte i förväg.
Jag hade fått hennes rumskompis nummer, eftersom jag inte hade några egna nycklar, så när vi började röra oss skickade jag ett sms:
Jag: "Lämnar Fridhemsplan nu."
Hon: "Va? Vem?"
Jag: "Haha, just det, du har ju inte mitt nummer. Det är Johan."
Hon: "Johan? Känner jag någon Johan? :) ♥"
Jag: "Haha! Kommer om typ 40."
Hon: "Oj, då måste jag hoppa in i duschen och sätta på mig något fint tills du kommer ;)"
Jag: "Kul! Vad skulle min flickvän säga om det tror du?"
Hon: "Äh, du behöver väl inte berätta något för din flickvän ;) Vad har du på dig?"
Jag börjar fundera på om hon drar skämtet lite för långt eller om hon tappat förståndet fullständigt.
På vägen så plockar jag och dottern upp en pizza och när vi står utanför porten så ringer jag rumskompisen.
- Hej, vi är här nu!
- Vi? Ja, du och din "kompis" förstås, hihi.
- Va?
- Jag kommer ner om fem.
När vi står och väntar så dyker min kära florist upp.
- Hej, jag trodde du skulle komma ikväll? säger jag.
- Ja, jag hade hoppats på att jag skulle få en kvälls rast ifrån dig, men de betedde sig bara jävligt fittigt mot mig. Alla har ju läst din blogg nu och tycker att jag verkar så förändrad. Kall, hård, elak och en smula psykotisk, så de satt och frågade ut mig. Frågade om det var så bra att jag är med dig eftersom du verkar plocka fram mina allra sämsta sidor och de var rätt upprörda över att jag "låter" dig skriva om dem på nätet och att du delar med dig alldeles för mycket om vårt förhållande. Jag orkade inte mer så jag åkte hem istället. 
Innan jag hinner säga något så öppnar rumskompisen porten.
Jag tänker inte berätta vad hon hade på sig, jag vet inte om hon visste att det var jag som skulle komma, jag vet inte vad min florist trodde med tanke på att hon egentligen inte skulle komma hem så tidigt, och jag vet inte hur jag ligger till, för min florist varken pratar eller smsar med mig just nu...

Vi uppmanar författaren att förklara

Ska det vara så förbannat svårt att få lite lugn och ro?
Jag var och hälsade min florist på eftermiddagen, sju och en halv timme är väldigt lång tid utan henne och jag hade lite tid över innan jag skulle hämta upp dottern på förskolan.
När jag kommer in, glad och kärlekskrank, så tittar hon bara trött på mig.
- Är det bloggen igen? frågar jag.
Hon suckar bara, skakar på huvudet och går in på lagret.
- Vad är det nu då?
Men jag får inget svar. Jag går in efter henne och ställer frågan igen.
- Men kan du inte bara sluta skriva då? Du kanske tycker att det här är kul, men du försätter mig i en jävla fittsits hela tiden.
- Vad menar du?
- Min brorsa ringde, han var jävligt upprörd efter att han hade läst det senaste du skrev.
- Varför då?
- Han blev jävligt illa berörd för att han trodde att vi var på ett swingerparty, sa att jag borde veta bättre, att han skämdes över mig och att han skämdes ännu mer för att hela världen nu kan läsa att hans lillasyster är en swinger. Fattar du hur jävla jobbigt det här är?
- Men vi är ju inte såna.
- Nej, men fattar du hur allt framstår?
- Det är väl för fan deras problem om de bara läser in sånt som de vill se. Ska jag behöva springa runt och tala om för alla hur den här gamla gubbtjyven fungerar? Ska jag skriva en manual? 
"Att förstå JSH - antiförfattare, finölspoet, gubbtjyv och crustpappa"? Det vore ju för sorgligt om en blogginnovatör skulle behöva förklara varför han faktiskt har stimulerande, roande och spännande innehåll istället för att berätta om prostatabesvär, gråa hår och livet som småbarnspappa i en brinnande förort.

Hon bad mig lugna mig ett tag framöver, åtminstone med att blanda in henne och hennes vänner. Jag sa att jag skulle tänka på det och lämnade butiken, mindre glad och fortfarande kärlekskrank.

På Drottninggatan springer jag på han skådisen, som inte hade någon tolerans, var livvakt och tappade badbyxorna i den tredje vågen.
- Johan! säger han med munnen full med pulvermos och sträcker fram ena handen som är alldeles kletig av räksallad från tunnbrödrullen som han flyttar över till andra.
Jag skakar motvilligt hans hand och torkar av mig i smyg på hans kavajrygg när jag ger honom en ryggdunk.
- Hur är läget?
- Jotack, svarar jag, jag har det lite hett om öronen just nu. Men är man en principiell provokatör och verklighetsförvanskare som mig så får man ju ta det ibland.
- Aha, haha, jaha, är det bloggen nu igen?
- Jo, ibland undrar jag om jag ska fortsätta. Jag vill ju liksom inte försätta människor jag bryr mig om i obekväma situationer, men kan jag hjälpa att jag lever som jag gör? Skiten slutar ju inte överfalla mig.
- Du vet ju vad hela Författarsverige tycker. De vill helst att du lägger ner, i och med att ingen behöver betala för att läsa din skit så är det ingen som vill betala för att läsa svenska kvalitetsdeckare heller.
- Svenska kvalitetsdeckare? Finns det en enda svensk kvalitetsdeckare?
Han surnar till över att jag pissar på hans kända vänner som gärna skulle vilja skriva ett manus med en huvudroll åt honom där han får skådespela jävligt risigt men åtminstone skjuta med vapen och visa kuken i någon lökig sexscen. Han gör en oartig gest och går snabbt därifrån medan han trycker i sig resten av tunnbrödrullen.

Framme vid Sergels Torg ser jag levande statyer som går runt och tigger pengar, det verkar som om alla måste kliva ur sina trygghetszoner i dessa tider...

På tunnelbanan är det trångt, det sitter ett gäng och trycker i sig Bullens Pilsnerkorv direkt från burken och lyssnar på finsk tango i en mobiltelefon. Det blir Finlandsfärjestämning och folk börjar knäcka fulöl ur sina fredagsgodispåsar medan barnen rullar ihop allas strumpor och försöker göra ett bollhav i tågvagnen.
Jag trycker i mina hörlurar och lyssnar på en ljudbok om tystnad, så tangon och dekadensen överröstar ändå.

När dottern och jag kommit hem och jag äntligen känner mig någorlunda oavslappnad då börjas det igen. Skådisen har ringt runt till alla han känner, hela Mediasverige är förbannat på mig för att jag har mage att pissa på den svenska deckarromanen, så utanför huset har de anordnat en demonstration. Folk har plakat där det står: "JSH är en fitta!", "JSH ut ur Sverige!", "Bojkotta  bloggbögen!", "Landsförrädare!", "All makt åt den svenska kändiseliten!", "Länge leve den svenska deckarromanen - död åt JSH!" och "Vem fan är du?".
Nu har de stått därnere i fem timmar och tjoat. På den tiden har jag skrivit en deckarroman i klass med vilken som helst av deras och dessutom lagat middag, badat dottern, nattat henne, ätit lite glass och druckit en öl...

Linjen börjar suddas ut

The times they are a-changin' som man säger.
Min lugna förortsavantgardecrustpappatillvaro har ställts på ända i och med mitt förhållande med den här floristen.
Jag blev medbjuden till hennes väninna på födelsedagsfest för två dagar sedan. Trevligt tänkte jag för mig själv, kul att få träffa hennes vänner och kanske lära känna dem lite mer... Ack, denna naiva blåögdhet!

Vi kommer lite senare till festen eftersom hon hade jobbat och vi åt middag tillsammans innan vi begav oss. Alla närvarande är packade som åsnor och raglar runt i underkläder. På vardagsrumsbordet står en glasskål med allas hemmanycklar och bredvid den ligger en kortlek, så klädpoker är väl anledningen till den sporadiska avkläddhet som råder i denna lägenhet.
- Hej, välkommen till min swingersfest! säger födelsedagsbarnet.
Jag panikstirrar min flickvän i ögonen och försöker på telepatisk väg få henne att säga att vi bara ville titta förbi och säga grattis, men att vi tyvärr var tvungna att gå igen. Jag ser på henne att hon är lika panikslagen som mig, men hon är för konflikträdd för att säga något.
- Vi är två par och fyra singlar, så vi får turas om lite ikväll. Man får plats tre stycken utan problem i sängen och i soffan och så kan två ta köksbordet.
Födelsedagsbarnet och en rödhårig hundfanatiker pressar sig mot mig från varsitt håll och jag känner mig extremt obekväm. Sen får vi varsin välkomstdrink och jag sippar misstänksamt på den och försöker utröna om den smakar rohypnol eller viagra, men jag har inte smakat något av det tidigare, så jag kan inte vara säker.
Efter artigt hälsande och handskakande går jag och flickvännen ut på balkongen för att lägga upp en strategi för att undkomma situationen.
Vi blir inropade för det är dags att spela "jag har aldrig..." och "sanning och konsekvens".
- Kom igen nu, Johan, du är väl med?
- Nej, jag står över.
- Mäh, varför då?
- Jag har aldrig tyckt att lekarna varit roliga och sanningen är den att jag inte vill ta konsekvenserna som alltid uppstår. Sen så är jag 27 inte 14...
- Var inte så tråkig!
- Lek ni, jag kan titta på flagnande färg på balkongen!
Jag och flickvännen flyr återigen ut på balkongen och diskuterar varför judiska familjer på campingen aldrig har något förtält och hetsdricker öl.

Födelsedagsbarnet kommer ut efter ett tag, påtagligt berusad och med en agenda.
Hon tittar min flickvän argt i ögonen.
- Hur var din intervention?
- Va? undrar min flickvän.
- Ja, jag såg nog på Johans kukblogg att du hade alla över hos dig, varför var inte jag bjuden?
- Men lägg av, jag visste väl för fan inte att alla skulle vara där. Jag hade inte bett alla komma och sitta och lipa i mitt vardagsrum.
- Du ville bara inte att jag skulle komma!
- Lägg av nu, det var inte jag som hittade på det där!
- Du kan vara en sån ice queen ibland, säger hon bara och går in igen.

När födelsedagsbarnet och de övriga festdeltagare har delat med sig för mycket av sina sexuella eskapader framför fel person, sårat varandra, blivit upprörda, arga och slagits en stund med tomma petflaskor så känner vi att vi kan gå in och sätta oss och vara sociala igen.
Det blir riktigt trevligt fram tills att flickvännen går på toaletten och jag lämnas ensam med hundfanatikern som druckit sig alldeles för berusad på propplösare och Fanta.
- Tycker du om henne? frågar hon och syftar på min flickvän.
- Ja, otroligt mycket, jag har aldrig träffat någon som henne.
- Du har ju inte träffat mig så mycket än, säger hon och ler.
- Va? säger jag förvirrat.
Hon byter spår direkt, som om hon inte sagt någonting konstigt.
- Ska ni ha någon semester i sommar då?
- Vi har väl pratat lite löst om någon långhelg och tar en längre semester i höst istället, svarar jag.
Hon tar tag i min hand, tittar mig i ögonen.
- Jag har bokat en resa till Cypern, en vecka, följ med, allt är betalt, du behöver bara säga ja och möta mig på flygplatsen.
Jag bara stirrar på henne. Flickvännen kommer ut från toaletten, väninnan släpper min hand och säger lågt:
- Tänk på det, säg inget till henne, det är vår lilla hemlighet, och så går hon tillbaka till sin pojkvän och tungkysser honom amatörporrfilmsaktigt i en kvart.

När swingerstämningen började blomma ut efter alldeles för mycket förtärande gjorde jag och flickvännen en hastig sorti och åkte hem till tryggheten hos henne.
När vi låg i sängen på natten frågade hon mig om jag hade haft trevligt, jag svarade inte utan låtsades sova.

Gormande

Vissa dagar blir bara helt absurda.
Igår överväldigades jag av längtan efter min kära florist och messade henne efter lunch och frågade om hon skulle komma tillbaka hem till mig efter jobbet. Jag fick ett nekande svar då hon blivit hembjuden till sig själv på middag av hela tjejgänget. Kärringtorp skulle samlas hos henne och laga middag åt henne, så den skulle vara klar när hon kom hem.
Tråkigt tråkigt, men så kan det ju vara ibland.
Vi bestämde i alla fall att vi skulle höras per telefon framåt kvällen när hon krupit ner i sängen.

22:20 ringer hon och är otroligt upprörd.
- Du och din jävla blogg! är det första hon säger.
- Vad nu då? säger jag.
- Vet du vad du har ställt till med?
- Men jag har ju inte skrivit om oss på ett tag, utöver tumbrottningen då.
- Här ser jag fram emot en trevlig middag med tjejerna och åker glad hem till mig. När jag kommer innanför dörren hugger de tag i mig direkt och leder mig in till vardagsrummet. Där sitter alla, rödgråtna, snutna näsdukar ligger överallt, det ser ut som ett jävla vinterlandskap av snorigt papper i hela rummet. När jag kommer in ställer sig alla på led och kramar om mig och säger att de älskar mig och så får jag sätta mig i en fåtölj medan de sitter i en halvcirkel framför mig.
- Varför är det här mitt fel? undrar jag.
- Därför att alla har läst din blogg!
- Vad menar du?
- De hade planerat en jävla intervention!
- Va?
- De frågade hur det egentligen var mellan oss, hur jag kände för dig, om jag trodde att du verkligen var bra för mig. De undrade om jag kände mig kränkt och förlöjligad, berättade att jag inte behövde vara tillsammans med någon som behandlade mig på det sättet, att jag inte skulle ta åt mig av det du skriver eftersom du "uppenbarligen" är dum i hela huvudet, att inget av det var "mitt fel".
Vet du hur jag kände mig när jag satt och försvarade dig?
Jag kände mig som kvinnan med blåtira och fläskläpp som hävdar att hon ramlat i trappan fast alla vet att hon och hennes alkoholiserade man bor i en enplansvilla! Jag kände mig som en jävla medberoende eller spöad fru! Alla satt och grät och snöt sig om vartannat, de tisslade och tasslade med varandra och såg sorgset på mig, tryckte mina händer, klappade om mig och höll på. Jag trodde för fan jag var i en jävla Colin Nutley-film.
- Men... försökte jag.
- Inga men! Fy fan för dig och din obegripliga humor.
- Vad ska jag göra då?
- Ja, inte fan vet jag. Du får väl försöka skriva så folk förstår!
- Men jag kan ju för fan inte skriva saker på allvar, vem fan vill läsa det? Hur jävla kul är det att läsa om en faktisk persons liv? "Idag var jag och handlade toalettpapper och tandkräm, det hade tagit slut under helgen, jag led av diarré och dålig andedräkt. Jag tittade på två avsnitt av "Hem till byn" och sen gick jag och gråtrunkade innan jag lade mig." Vem fan bryr sig? Människor är så jävla ointressanta egentligen, man måste ju ljuga om sig själv och andra för att framstå som åtminstone en gnutta intressant.
- Hörru du, nu ska du inte vara spydig mot mig, du har försatt dig i den här situationen helt själv.
- Men kan jag hjälpa att folk inte hajar?
- Det kanske du skulle tänkt på innan du började sitta och göra en hönsgård av en fjäder.
- Jag tycker att du är den sötaste i hela världen.
- Det där kommer du ingenstans med. Tänk efter lite före innan du skriver om oss nästa gång.
- Okej, förlåt, godnatt, pusspuss.
- Okej! sa hon bara och tryckte bort samtalet.

Tänd eld på ansiktet av eld

Det ringde på dörren i söndags, strax efter nio-tiden på kvällen.
Jag och flickvännen var inne i andra omgången av uttagningar till laguppställningarna i vårt tumbrottnings-VM.
Jag öppnade och utanför stod tre unga maskerade män.
- Kan jag hjälpa till med något? Undrade jag lite lätt irriterad, eftersom jag inte ville att flickvännen skulle snyta åt sig de bästa tummarna (John Goodmans och Fleas) och kamma hem hela skiten den här månaden också.
- Vi ska köra lite upplopp här ikväll, hade vi tänkt, och vi såg inte dig på grannsamverkansmötet förra helgen, så vi hoppades att du skulle vilja vara med ikväll istället, sa en av dem.
- Upplopp? Ikväll, det är ju söndag, svarade jag.
- Jamen visst, fan, folk behöver ju få upp lite pepp innan det är dags för jobbvecka igen, sa en annan.
- Nej, jag passar nog, jag har barn imorgon, så det är bäst att jag får vila ut, sa jag, men ha så kul!
Jag satt och smålyssnade lite under kvällen, men inte fan hörde jag något upplopp. Jag började misstänka att det hade blivit inställt på grund av att rationell tankeverksamhet råkade drabba upprorsmakarna, men så var inte fallet för när jag vaknade på måndagmorgonen hade jag 89 sms med samma fråga: "Lever du?"
"Ja, jag vaknade idag också, tyvärr..." skrev jag 89 gånger och sen satte jag mig och lyssnade på Brainbombs och skrev klart min uppsats i religionshistoria.

På måndagskvällen var det någon som kastade småsten på mitt köksfönster. När jag gick dit och kollade såg jag samma tre maskerade män stå där utanför.
- Tja, du sa ju att du hade barn ikväll så vi ville inte ringa på dörren, du kan inte fixa barnvakt och haka på ikväll då?
- Nej, det passar sig inte så bra, jag tänkte gråtrunka och lyssna Tindersticks ikväll.
- Men vad fan, tror du inte på någonting? Husby brinner, snuten spöar oss och ingen lyssnar! Vem fan är du, va? Vad fan är du för granne egentligen?
- Din jävla nyliberal, tror du inte på någonting? sa en annan.
- Hörru du, din lilla fittmajor, skrek jag, jag tror på jävligt mycket saker, bland annat djävulen och individuellt ansvar och jag tar mitt genom att inte bränna upp mina grannars bilar. Vad fan tror ni att ni håller på med egentligen? Ni spär på alla äckliga innerstadsmänniskors fördomar om förorten, ni hjälper Sverigedemokraterna på traven genom att bete er som ett gäng idioter och dessutom så drabbas ju bara vi som bor här. Det är ju inte Reinfeldts bilar ni sätter eld på, NK's skyltfönster ni pajar, det är inte överklassen som får sig en känga. Det är ju för fan din falafeldudes skyltfönster du pajar, det är din pizzabagares bil du bränner upp och det är ju vi som bor här som nojar över att vara ute sent med våra barn. Vem fan tror du att det straffar i slutändan?
Men inte var det någon som lyssnade inte.
Nu har Husby brunnit tre kvällar/nätter i rad, men jag har fortfarande inte märkt något.
Om ingen hade frågat om jag ville vara med och kasta sten eller oroliga bekanta hade hört av sig, då vete fan om jag hade märkt något alls.
Men här står jag och gör broccoli- och fetaostpaj medan bilar brinner ute på gatan. Så kan det gå!

No Pussy Blues

Då var vi där igen... Social obekvämt och jag med skägget i brevlådan och skit i det blå skåpet.
"Kom in tills jag stänger butiken, så kan du hänga med mig och mina vänner" skrev min florist till mig i ett sms när jag informerade henne om att mitt rep var inställt.
Jag var lite osäker på hur jag skulle göra, jag ville ju inte riskera att hamna i någon socialt obekväm situation om hon fortfarande inte hade släppt det antiklimax som helgen i Dalarna var. Men jag förberedde mig noggrant, tog på mig suspensoar, skottsäker väst och helskägget, samt köpte på mig ett lager öl så jag åtminstone kunde försöka göra kvällen till en minneslucka om allt skulle gå över styr.

När jag kommer in till butiken är hon redan inne på sin andra flaska Jack Daniels och springer runt och kallar alla kvinnor för slynor och alla män för kukar, utan någon särskild anledning.
Vi hamnar på en krog i närheten och där presenterar hon mig för folk på löpande band. Någon säger åt mig att han har hört mycket gott om mig (till min stora förvåning) och att jag nu måste leva upp till det annars kommer han att bryta mina ben.
Jag sträcker inte på mig, skakar hans hand och går för att köpa den starkaste ölen i baren.
Socialt obekväm situation nummer ett...

Senare så står jag utanför krogen med min florist och en av hennes vänner.
- Det är bäst att ni åker hem till henne ikväll för jag har tagit hennes rena blus till imorgon, säger vännen.
- Jag har faktiskt tvättat en tröja åt henne idag, så hon har kläder hemma hos mig, säger jag.
- Ser du hur väluppfostrad han har blivit, utbrister min florist och klappar mig på huvudet lite för hårt och drar mig i näsan.
- Ja, hur har du lyckats med det? undrar hennes vän.
- Äsch, det vanliga, det är bara att ifrågasätta hans potens.
- Funkar det?
- Ja, du ser ju hur väl han uppför sig!
Socialt obekväm situation nummer två...

Jag och min florist står utanför och röker lite senare. Jag skojar med henne och stoppar in ciggen i ena näsborren och gör rökringar med den andra.
Plötsligt så tappar jag den vid hennes fötter och går ner på ett knä framför henne.
När jag inser hur det ser ut väljer jag att spela ut det och tar hennes hand i min och tittar henne i ögonen. Jag överväger om jag ska kasta fram frågan charmigt och skämtsamt. Tanken är min i 0,7 sekunder, tills jag ser hennes ansikte.
Hon är tårögd.
Jag reser mig snabbt på fötter och ger henne ett löst knytnävsslag på axeln, typ "tjena polarn" och ler.
Hon mordstirrar mig i ögonen, sen vänder hon tvärt och går in.
Socialt obekväm situation nummer tre...

"Brorsan, det går bra nu" som man brukar säga.

Kärlek som mordbrand

Jaha, det där slog bakut värre än vad jag hade kunnat förutspå.
Min kära florist ringde upp mig igår och skällde ut mig efter noter. Det fanns ingen möjlighet för mig att förklara mig.
- Hur fan kan du skriva sådär? Är du helt jävla dum i huvudet?
- Men lugna ner dig, det var bara ett skämt.
- Hur fan ska jag kunna lugna ner mig? Du målar ju upp mig som värsta fittan! Du överdriver, ljuger och hittar på. Jag fattar fan inte hur jag kunde gå med på att bli tillsammans med dig. Inte nog med att du är helt skev i huvudet, du ljuger om mig för hela världen också!
- Sötnos, förlåt, jag trodde du förstod att det var på det här sättet jag skrev?
- Men du ljuger ju bara, nu berättar du vad som faktiskt hände, annars kör jag in blompinnar i urinröret på dig!
Jag lovade att göra det hon bad mig om.

Vi hade inte kommit längre än till Solna innan hon upptäckte att hon hade glömt sin mobil. Så vi fick vända tillbaka och hämta den i hennes butik.
Vi pratade faktiskt med varandra lite då och då i bilen, när hon inte löste korsord eller spelade spel på sin telefon.
Vi cirkulerade inte Mora i fyra timmar, vi körde bara en 20-30 minuter åt fel håll när vi kört genom Mora.
Torsdagskvällen var ingen katastrof överhuvudtaget. Det var jättemysigt att komma fram och vi öppnade varsin öl och satte oss och degade i soffan en bra stund på kvällen innan vi lade oss.
Det var på fredagen det sket sig...

Jag som har haft sömnproblem sedan 1999 vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om, så jag gick upp och kokade kaffe åt mig, satt en stund och läste om Gush Emunim och meckade ihop en frukost åt oss innan jag gick upp och väckte henne försiktigt.
- God morgon, jag har gjort frukost.
- Men vad i helvete, jag sover. Kan du inte sköta dig själv i några timmar. Det här skulle vara semester, jag vill fan inte behöva känna mig tvingad att gå upp och hålla dig i handen då!
Tre timmar senare kommer hon ner och gnäller över att äggen och kaffet har kallnat...
Jag vet att hon är överarbetad, så jag släpper det.
Vi åker in till Mora och gör stan på 7 minuter, eftersom det inte finns något att se, sen provianterar vi på Ica och åker tillbaka till stugan.
På fredagskvällen pratar vi om att se en film och jag hade tagit med mig ett gäng, i förebyggande syfte, om samtalsämnena skulle ta slut.
Vi enas om att vi ska se Thriller, den gamla svenska hämndfilmen från 1974. Jag hade pratat om den tidigare, hon hade hört om den tidigare från andra och sett bilder ifrån den, men inte sett den, så det blev den vi såg.
Det var här det sket sig.
Hon blev så illa berörd så hon hyperventilerade. Hon hade inte förväntat sig att den skulle vara den filmen som den är. När filmen väl var slut då hade hon inte sagt ett ord eller rört sig på nära en timme. Jag försökte lägga armen om henne, men hon slog bort den.
Hon tittade mig i ögonen. Jag såg tillbaka.
Sen spottade hon mig i ansiktet och gick ut och kedjerökte på trappan i två timmar medan jag satt med skuldkänslor och en finöl i soffan.
När hon väl kom in tittade hon inte åt mitt håll, gick upp på övervåningen, gjorde sig i ordning, stängde och låste sovrumsdörren och lade sig för att sova.
Jag fick sova på soffan.

På lördagsmorgonen kom hon ner och örfilade mig så jag vaknade, slängde bilnycklarna på mig och pekade mot dörren, där hon redan packat ihop mina grejer i systemetkassar med trasiga handtag.
På ytterdörren satt en lapp där det stod:
"Du får sova i bilen tills vi åker hem imorgon, jag vill ha min semester, men jag vill inte längre spendera den med dig. I en av påsarna finns ett paket näsdukar för toalettbesök och jag har ställt ut en hink i garaget, det finns lite nötter någon annanstans och ett par skivor knäckebröd, vatten finns i sjön. Kom inte in i huset!"

Nu när jag är hemma kan jag känna att jag faktiskt kunde ha valt en annan film att ta med mig på en romantisk minisemester...

Närmare

Ja, jag skulle vilja inleda med att säga att jag har haft en helt fantastisk helg i Dalarnas skogar tillsammans med den här floristen som jag springer runt och är lite småkär i, men det skulle vara att ljuga. Helgen blev en mardröm.

Jag hämtade upp henne utanför hennes butik vid tretiden på torsdagseftermiddagen och vi snirklade oss ut genom den värdelösa huvudstaden med all dess trafikefterblivenhet och turistsvin som envisas med att befinna sig i vägen överallt hela tiden. Lagom utanför stan, ungefär tio mil, bestämmer hon sig för att hon ska skriva en facebookstatus om att hon ska få åka på minisemester med mig så att alla får reda på att jag inte längre är i stan och sprider dålig stämning omkring mig.
Hon hittar inte telefonen. Vi får stanna vid en rastplats, hon kastar sina saker omkring sig, skriker könsord, skäller på mig, tömmer ut sin packning vid väggrenen och slår mot mig med hårspraysflaskan för att jag inte påminde henne om den innan vi åkte från stan.
Jag tröstar henne genom att erbjuda min otillräckliga uppskattning och så vänder vi och åker tillbaka mot Stockholm.
När vi kommit till Solna och endast har en tio minuters körning kvar till butiken hittar hon sin telefon, i jackfickan...
Jag biter ihop, hårdare än en tax, och håller god min. Jag vill inte förstöra vår långhelg genom att tjafsa med henne.
Nu kan man ju tro att hon skulle bli på bra humör och lättad och allt annat som man blir när man hittar något som man letat efter och verkligen behöver, men så var inte fallet. Nu är hon arg på sig själv för att hon var så klantig så hon inte tittade i jackfickan innan hon flippade ur och hivade underkläder, ridpiskor och hundkoppel omkring sig vid rastplatsen i jakt på telefonen.
Vi sitter tysta i tre timmar innan vi stannar för att äta middag, hon beställer mat åt sig och sen tystnar hon igen.
Jag försöker inleda dialoger med henne, skojar, stoppar pommes i näsan och frustar som en valross, formar högerhandens fingrar till en pistol, trycker av och skvätter ketchup omkring oss, men hon är som ett apatiskt flyktingbarn där hon sitter och suger på sitt sugrör som hon stoppat ner i bordsgrannens lättöl.

När vi kommer fram till Mora är det dags för nästa grej, hon är för stolt för att ringa och fråga efter vägbeskrivning till stugan vi ska till. Hon säger att hon kommer att känna igen sig, bara vi kommer lite utanför Mora. Problemet är att det finns flera vägar ut ur Mora.
Efter att ha cirkulerat Mora i större och större cirklar i fyra timmar ledsnar jag.
- Hörru, kan du inte bara ringa och fråga vart fan vi ska åka? En körning på 30 mil har kostat mig en hel tank bensin redan och vi ska hem härifrån också.
- Men jag vet vart...
- Nej, du vet inte vart vi ska, ring nu. Jag kör inte en meter till innan jag vet vart vi ska.
Hon tittar på mig med ledsna småflickeögon och försöker spela på mina skuldkänslor, men jag är emotionellt bankrutt efter åtta-nio timmars trotsig tystnad och en jävla massa körning.

När vi kommer fram till stugan så känns allt lite bättre. Båda får komma ut ur bilen och sträcka på sig. Vi packar in våra saker, öppnar varsin öl och sjunker ner i soffan.
- Ska vi leka lite rollspel? Frågar hon mig plötsligt och ler lite sådär småfarligt.
- Eh, ja, visst, vad hade du tänkt dig? Frågar jag.
- Vi leker att jag är ensam i min sommarstuga och att du är en inbrottstjuv som jag blir jävligt sugen på, fnittrar hon.
Hon sätter på sig de sexigaste kläderna vi hittar i huset, fiskebyxor, flanellskjorta, gummistövlar och så tänder hon en pipa som hon hittar i en låda. Jag snor hennes strumpbyxor och drar över huvudet, går ut genom ytterdörren och börjar smyga runt huset i mörkret.
Jag tittar på henne genom fönstren där hon går och släcka ner lampor och så ser jag hennes gulblommiga gummistövlar gå upp för trappan till övervåningen.
Nu är det dags, tänker jag.
Plötsligt får jag en ficklampa i ansiktet, ljuset sticker mig i ögonen och bländar mig så jag inte kan se vem eller vad det är framför mig.
- Hörru du, vad fan tror du att du håller på med?! Skriker någon på riktigt grötigt dalmål.
- Eh, jag, alltså, jag och...
- Du och? Va? Vem fan är du? Jag hör att du är en jävla stockholmare. Kommer hit och bryter sig in i sommarstugor va?
- Nej, verkligen inte, jag och min tjej...
Längre hinner jag inte innan jag får ett knytnävsslag i ansiktet och faller ner på knä.
- Jävla stockholmssvin att komma hit och göra inbrott, tror du vi är helt dumma i huvudet häruppe eller?
När jag nu befinner mig på knä så ser jag tydligare och mannen har inte bara en ficklampa utan även en krocketklubba.
- Fy fan vad jag hatar stockholmare! Skriker han och höjer krocketklubban.
- Neeeej! Skriker jag, väcker hela byn, alla sju invånarna, deras jakthundar och vakthundar. Jag hör dunsande steg och rop från trappan inifrån stugan och sen blir allt svart.

Jag vaknade upp 12 timmar senare hos en veterinär i utkanten av byn. Det var ingen som hade en telefon så man kom i kontakt med något sjukhus, alla var för packade för att köra bil och veterinären fanns på gångavstånd.
Jag fick dela rum med två papegojor med diarré och ligga på en sovsäck på golvet eftersom britsen var alldeles för kort och osanitär.
Den romantiska helgen i Dalarna slutade med 48 timmar hos veterinären, en räkning på 12 000 kronor och tre utslagna tänder.
Bilresan hem spenderades också i tystnad.

Religion II

The name of the bitch spelled backwards is "Dog"

Ja, min kära vänner, här sitter jag och skriver ner mina tankar med en söndertuggad krita på en slutenvårdsavdelning. Jag vet inte hur länge jag har suttit här, dagarna flyter samman, jag har inget fönster och jag är så nerdrogad så jag knappt kan särskilja mina självömkande tårar från mitt eget dregel.

Hur jag hamnade här? Ja, det är en fråga som verkligen kräver sitt svar. Jag har det också, det är inte så att jag bara tappade förståndet fullständigt, eller gjorde jag det? Det är inte så att jag en morgon vaknade upp och började prata med kaffekoppen om den missvisande jämnställdhetsstatistiken eller den uppenbara kopplingen mellan buddhistisk religion och autistiska personlighetsstörningar.

 Det hela började med en dröm.

För att sätta in det hela i sin kontext så ska jag även förära er med lite bakgrundsinformation om mitt tillstånd i övrigt.

Jag hade en, för första gången på ett år, stabil tillvaro. Jag skötte mina studier, jag var pappa på halvtid, jag hade kärat ner mig i en vacker florist och vi "kilade stadigt". Jag hade ganska nyligen avslutat inspelningen av mitt bands debut EP, skrivit klart en bok med en kär vän och gjort ett riktigt bra soloframträdande några veckor tidigare.

Kort sagt var livet stabilt, trivsamt, vågar man säga positivt? Jag mådde rätt bra helt enkelt.

Men sen kom den första drömmen.

Jag befann mig på en baksida i ett Svensson-aktigt radhusområde med en samling goda vänner, inga specifika från verkligheten, men jag trivdes i sällskapet och var vid gott humör. Solen sken, ölen bubblade, och skratten klingande sådär motbjudande pittoreskt och klyschigt som de bara gör i en Colin Nutleyfilm eller under ett tonårsmidsommarfirande.

Plötsligt mörknade himlen, molnen samlade sig och bildade märkliga formationer, spiraler, vågor och de rörde sig som platta tromber. Utan förvarning sögs mitten på den största virveln in i sig själv och spottade sedan ur sig en stråle av blått elektriskt ljus som slog ner jag vet inte hur långt bort från platsen där jag befann mig.

Jag blev häpen och tänkte stilla att det var ett otroligt märkligt väder, vilket naturfenomen! Jag borde ta upp min telefon och filma det här, för det är helt vansinnigt verkligen.

Vad jag inte visste var att det skulle bli än värre.

Trombspiralen växte sedan utåt, formade sig som den smala änden på en tratt, fick nästan ett futuristiskt utseende med detaljer, påminde om ett vapen från en science fictionfilm och sköt ytterligare strålar omkring sig med detta blåaktiga ljus. Där började jag frukta att det var gud som antingen kallade hem sin får eller straffade syndarna. Så fort som tanken slog mig bekräftade den intuitivt sig själv och jag visste, kände, i hela mitt väsen att det var gud. Då riktade vapnet sig åt mitt håll.

Två intensiva pulsar/stötar slog emot mig och guds godhet överväldiga mig på ett motbjudande sätt. Jag trodde att jag hade dött men vaknade flämtande i min egen säng.

Den första tanken som slog mig var: "Om jag hade varit helt dum i huvudet hade jag kanske börjat tro på gud nu." Tack och lov var jag inte så dum i huvudet, jag började istället frukta för att jag hade tappat förståndet.

Jag somnade om och tänkte sedan när jag vaknade igen otroligt mycket på vad denna dröm skulle kunna innebära eller bero på och jag slöt mig till att jag har huvudet så överbelamrat med religiös terminologi, mystika upplevelser, religiös erfarenhet som en verifiering på trons sanningshalt och annat skräp så det är väl inte konstigt att jag drömmer mardrömmar en judeokristen guds existens.

(Tro mig, jag kommer förneka existensen till den dag jag dör och skulle jag mot all förmodan bli motbevisad när jag väl dör och stå öga mot öga mot gubbkärringen skulle jag ändå förneka honom. Sån är jag.)

Den andra incidenten kom följande dag.

Jag satt i mitt kök och lyssnade på Tonbruket - Dig it to the End, drack kaffe och snusade i godan ro. Dottern var på dagis, dagens kurslitteraturläsning var avklarad och jag njöt av lite egentid.

Plötsligt gick köksfläkten igång och den där plågsamt trasiga musiken flödade återigen genom lägenheten, gnidande ostämda fioler, radiobrus och ett pianos klang. Jag reste mig och skulle stänga av fläkten men vredet ville inte röra sig. En röst bröt igenom symfonibruset, en späd, flickaktig, kastratsångarröst.

- Johan, det är gud, du kan inte stänga av mig.

- Säkert? Undrade jag ironiskt. Jag har lyckats hålla dig borta hittills din fitta.

- Hörru du, det är skillnad på att ha en och att va en!

- Har du en?

- Tyst! Lyssna nu! Vet du varför jag talar till dig?

- Jag kan inte för min vildaste fantasi begripa varför jag av alla människor skulle få för mig att jag hör gud tala till mig. Jag tror ju fan inte ens på dig.

- Kanske just därför, min vän.

- Du, jag är inte din vän! Med tanke på vad du har gjort, om du finns, och vad de som tror på dig har gjort, och fortsätter att göra, är vi långt ifrån vänner. Du är den sista icke-existerande, påhittade och meningslösa karaktären jag skulle vilja kalla för vän.

- Du kommer att ångra det där, din jävel! skrek gud i falsett och jag fnissade lite.

Fläkten slogs av av sig själv och allt blev tyst.

Jag tog en till snus, fyllde på kaffet och stirrade ut genom det regnvåta fönstret resten av dagen.

Den tredje dagen, den femtonde i den fjärde månaden det tjugohundratrettonde året kom ett brev. Det stod bara "Till den där jävla Johan" på det. När jag öppnade var det en tårfläckad näsduk som någon hade skrivit på med tuschpenna. Brevet löd:

"Du kanske tyckte att din tillvaro var välordnad och stabil. Jag kommer att ändra på det, kukhuvud. Vet du varför jag är ute efter dig? Tänk lite ditt as. Du vet vad du har gjort.

Du är inte döpt eller konfirmerad. Din dotter är inte döpt. Du gifte dig inte i kyrkan. Du hade mage nog att skilja dig också. Du lever i synd med den där floristen. Alla texter du skriver innehåller någon form av kritik mot mig. Den där skitboken är ett direktangrepp mot allt jag försökt att bygga upp. Du studerar religion bara för att kunna kritisera den bättre i mer akademiska termer. Hur fan tror du att det får mig att känna mig? Jag kommer att ta dig din hora, vänta du bara, rätt som det är så står du öga mot öga med mig och då, då kommer du ångra dig!

G"

Jag lade ju inte särskilt mycket vikt vid ett sådant brev från en lipsill, så jag gick ut på balkongen satte eld på brevet och skrek upp himlen: Kom och ta mig, din jävel!

Men inget hände.

Den fjärde natten drömde jag igen.

Jag väcktes bryskt av Knutbyförsamlingen med Kristi brud i spetsen, de släpade ut mig ur mitt hus, band mina händer och piskade mig med gamla midikablar. Den nya pastorn, skrämmande lik Tom Cruise, vrålade något om tvångsövertagande av mänsklighetens synder och sen fick jag en stentavla i bakhuvudet så jag tuppade av.

När jag vaknade hade de bundit fast mig på ett kors och var i färd med att köra blompinnar genom mina händer och fötter.

När korset restes skrattade alla inblandade, utom jag av förklarliga skäl, high-fivade varandra och dansade segerdans till tonerna av Carolas Jul i Bethlehem.

- Ropa på gud! skrek inte-Tom Cruise.

- I helvete! svarade jag

- Gör det nu eller så hamnar du just där!

- Men det är ju dit jag varit på väg hela mitt liv, varför skulle jag ändra riktning nu? Jag tänker inte snubbla på mållinjen. Snart är jag där jag får obegränsad tillgång till knark och horor!

Jag vaknade upp och slog numret till mobila enheten och bad dem komma och hämta mig omgående. Sa att jag hörde gud tala till mig, hade vanföreställningar och kände mig helt sinnessjuk. De frågade om jag inte hellre ville vänta till helgen och gå på en gudstjänst istället, där jag kunde vara med andra likasinnade. Jag frågade om han var helt dum i huvudet. Det finns ingen gud! Skrek jag i telefonen. Jag är psykiskt sjuk! Lägg in mig för helvete! Jag hotade med att bränna ner alla kommunens kyrkor och tömma snusdosan i varenda dopfunt i Uppland om de inte la in mig.

Så nu sitter jag här. Övermedicinerad. Undernärd. Vansinnig. Men jag slipper åtminstone prata med gud, han har sina egna mentalsjukhus utplacerade här och där, där folk sitter och mässar hans namn tills de blir hesa. Men de får ingen medicin, det får jag.

Alla mina vänner håller på att bli döda

- Du har det för bra nu, säger författarkollegan.
- Vad fan menar du?
- Ja, du kan ju inte klaga på något nu, till skillnad från mig. Min vardags villkor dikteras av en person som tror på spöken och änglar. De kvinnorna jag brinner för just nu är inte ens i min närhet, den ena poledansar på någon charterresa och pangar på mellansvenska överklasskids med ironisk He-manfrisyr, den andra sippar drinkar med fittstimmet och trycker ansiktet fullt med tapas i någon söderförort till tonerna av Tomas Ledin och har 90-talsrevival, utan att skämmas! Och det är just det, de skäms inte för sig! Hur i helvete kan de rationalisera bort 90-talets konstanta urinering i allmänhetens ansikte? Ja, självklart, det kan absolut vara kul att lyssna på lite risiga nostalgilåtar från högstadietiden och hemmafesterna. Men det gör man själv, hemma, ensam, i ett mörkt rum, gardinerna fördragna, telefonen avstängd, under en filt, med handkräm och och en näsduk. Man minns sina glory days, gråtrunkar i tio minuter och sen är det klart. Inte fan har man en jävla fest, folk och fä, tjo och tjim och lyssnar på något kräkfärdigt överproducerat svenskt as som sjunger om årstider, regn eller känslor, som gillar att leva trots att allt är skit, eller?
Jag tror att han behöver komma ut. Jag försöker peppa honom till att ta sig i kragen, dra på sig festkjolen och ringa en hundjour så han får hundvakt och kan få gå någonstans utan bajspåsar i fickan, men det tar inte skruv.
Jag fortsätter.
- Jag förstår precis, bäste bror, vän och kollega, livscoach och heterosexuella livskamrat. Jag hör dina ord, o du store skåning! Men lyss till dessa: Vi skola lära oss att leva bland människorna. Vi har inga andra valmöjligheter. Det är här eller inte alls.
Det är såhär det är. 
Du sitter och tjurar med surt rödvin, isländskt vemod och kubanska cigarrer i bagis. Jag sitter med grovsnus, öl och tvångstankar i Husby. Din salmonella lyser med sin frånvaro, min testikelcancer likaså, vi kan dra oss i skägget, slå på stora trumhinnan och gnaga sönder våra synapser men vi kommer aldrig någonsin, tro mig, aldrig under vår livstid begripa varför folk envisas med att hylla det värdelösa. Titta på nationalism, konservatisvism, liberalism, kapitalism, chauvinism, sagan-om-ringenism, tomtar och trollism, mediadrömmar, bekräftelsen, hipsterimagen, tro-att-man-är-något-för-att-man-har-dyra-saker, konsumerism, nostalgi, leva-på-gamla-meriter och allmänt dålig smak. Livet är en en nötknäppare. Krossar ens skal och frossar på innehållet. Allt annat slängs.
Jag får bara djupa suckar till svar. Vi enas om att ljuset i slutet på tunneln bara är ett tåg och så säger vi hej då. Det är fint med riktiga vänner.

Där de vilda rosorna gror

Mycket har hänt på kort tid. Det blir väl så när livet bestämmer sig för att slå en i ansiktet med positiva händelser så man inte riktigt vet om man dött eller inte.
Nu ska man ju inte se på det så. Att det helt omotiverat och från ingenstans börjar gå bra är ju sånt man ska glädja sig åt, men jag vaknar varje dag och känner mig förbannat misstänksam och föväntar mig att böldpesten har slagit ut i skrevregionen eller att jag blir vräkt på grund av min negativa inställning till vanligt ohederligt folk.
De har gjort om bokningssystemet i tvättstugan, nu kan man inte längre ockupera någon annans tvättid för man kommer inte ens in om det inte är ens egen tvättid. Jag står nu glatt och hånskrattar på andra sidan glasdörren åt alla som försöker ta sig in och tvätta sina folkdräkter, mamelucker och pengar (från aktiehandel, börsen, u-landshembiträdens plånböcker och arbetarslaveri).
Jag har blivit tillfrågad om jag vill bli ordförande för "Kulturföreningen De Allmänt Missnöjda", men jag var tvungen att tacka nej på grund av min hängivenhet till "Cyniska Skeptiker" och "Griniga Jävlar", jag känner att jag gör mer nytta i mer fokuserade sammanhang. Allmänt missnöje är ju en självklarhet, men jag tvivlar på att jag är allmänt missnöjd på samma allmänna premisser som de övriga medlemmarna.
Livet tuffar på som ett ånglok med rökhosta på skev räls, men jag rör mig åtminstone inte mot koncentrationsläger utan snarare uppfostringsanstalter för de lillgamla gubbtjyvarna.

- Får man bjuda ut en skivbolagsdirektör på en affärsmiddag? frågar floristen.
Vad ska jag svara på det? Vad har hon för baktankar? Hur mycket blommor måste jag köpa till mitt icke-existerande kontor? Behöver jag börja skicka blombud till mina anställda som inte finns?
Jag börjar misstänka att det är mina pistiller hon vill åt, men jag tackar ja, för att se hur det hela slutar.
Hon bokar bord på en restaurang lite för nära Norrmalmstorg för att jag ska känna mig bekväm, men jag kedjesnusar grov svart och har en crustbandströja på mig.
- En fittdrink! säger hon till servitrisen.
- Du kan bara få en drink om du tar den alkoholfri, svarar servitrisen överlägset.
- Vad fan säger du?
- Vi serverar ingen alkohol!
- Men vad i helvete, vad är det för dumt påhitt?
Stämningen börjar bli lite väl laddad, så jag bryter in med ett vargyl och dreglar lite sexigt i skägget. De bägge stirrar storögt på mig, men jag lyckades flytta fokus, så jag skäms inte.
- Har ni öl då? frågar jag.
- Ja, folköl.
- Då tar vi två såna, rapido, he visto al señor níscalos?
Men vi äter inte tapas, utan meze, så jag får inget svar.
När servitrisen gått börjas det. Floristen är asförbannad, sitter och svär, bryter isär brödpinnar med sesamfrön och trampar in oliver i heltäckningsmattan. Hon sitter och luftar sitt missnöje med den alkoholfria tillställningen för bordsgrannarna, som instämmer. Maten är svindyr och inte kan man supa bort notans betydelse heller! Hon eldar på restaurangen och slutligen känner sig alla matgästerna lurade och vill ha gratis pitabröd och ägarens hemadress. Några kör springnota och andra tar fram fickpluntor, gamla scouter knäcker bordsben och bygger bål för att bränna menyerna som skamligt saknar drinklistor.
- Nu tar vi det lilla lugna, försök se på det positivt, säger jag föga övertygande och undrar hur i helvete den här kvällen kommer att utvecklas.
Det slutar med att hon ber om notan och en plastpåse, sveper ner all mat i den, hummus, bulgursallad, vinbladsdolmar och falafel, betalar och så tar vi en taxi 200 meter till närmaste bar. Där beställer hon elva Jack Daniels-shots, sveper dem som hostmedicin och sen örfilar hon mig för att jag inte håller samma tempo utan smuttar på min Old Rasputin.
När spriten slagit vill hon gå tillbaka och sätta eld på restaurangen och försöka få ut försäkringspengarna själv genom att stjäla ägarens identitet. Det hela slutar med att hon somnar på en bänk på tunnelbaneperrongen och skriker tyska skällsord i sömnen.
Är det här standardiserat floristbeteende?

Modell Nr. 15

Jag sitter på bussen i godan ro, Momentum maler igenom Herbivore-skivan, som har gått varm sedan slutet på förra året. Precis när Alex CF skriker "life's too short to make others shorter! animal liberation now!" så kliver hon på bussen och sätter sig mitt emot mig.
Jag kräks litegrann i munnen.
Päls. Uggs. Vuittonväska. Solglasögon som täcker typ hela ansiktet. Hennes naglar, äkta eller oäkta, är så långa så hon inte kan använda sina fingrar ordentligt och allting tar onödigt lång tid. Smart drag. Och som om inte det vore nog ser det ut som att hennes pappa var en anka och hennes mamma kontinuerligt slagit henne över munnen sedan barnsben så hon numer lever sitt liv med konstant fläskläpp. Så är det ju förstås inte, utan hon har ju tryckt in någon skit i läpparna för att hotta till dem, men det ser så risigt ut så jag inte kan titta på det. Hon sitter och blänger lite överlägset på människorna runtomkring henne.
Hon tycker naturligtvis att det är så jävla snyggt att gå runt med konstant fläskläpp, eftersom det är så man ska se ut om man kastar ett öga på alla omslag till herrtidningarna. Men då kunde hon kanske ha struntat i att ha några kläder alls under pälsen, suttit och skrevat och sagt att hon går igång på offentligt sex.

Päls är mord, förstås, det vet ju alla, men det är också jävlig dålig smak. Säga vad ni vill om hur exklusivt eller inne det är, det är fortfarande förbannat fult.
Uggs är bara fult. Det är helt okej att gå med tofflor utomhus om man är 1) sinnessjuk, 2) mer sinnessjuk och 3) helt jävla galen.
En Vuittonväska är fortfarande en väska. Alltså det är en väska. EN VÄSKA!

Jag blir så trött.

Inga ord / inga tankar

- Bonjour, säger han, som om det vore vilken dag som helst, och blänger lite arrogant på den skara arbetare som utgör min avdelning. Jag har kallat till det här mötet för att diskutera er framtid. Min är redan fixad, så den behöver ni inte oroa er för.
Mina kollegor ser självklart lätt undrande ut och den franske bastarden fortsätter.
- Jag har gjort en powerpointpresentation för att visa hur vi ska kunna rädda företaget. Rädda företaget? Undrar ni, och jag förstår er. Ni har ingen aning om att det är rätt kört. Jag har ju medvetet fört er alla bakom ljuset sedan jag kom, det går käpprätt åt helvete med hela skiten, därför att jag är fransk och gör som jag vill. Så företaget är på väg utför snabbt om vi inte ändrar något. Varför är det på väg utför, vad har hänt med kunderna kanske ni vill fråga. Jag har sparkat ut dem allihop. Om inte företagen i det här landet kan hantera mig eller mina idéer, så kan de bara dra! Jag är en högst tveksam ättling till Napoleon Bonaparte och jag tänker skapa ett nytt Storfrankrike!
För att kunna rädda det här företaget och kunna ockupera svensk mark har jag diskuterat fram en lösning med ledningen och det finns egentligen bara ett alternativ, så som vi ser det.
Han trycker fram den första bilden i sin presentation och det står ”Outsourca produktionsavdelningen trots att det är den enda avdelning som ger företaget profit! Åt helvete med personalen, jag vet inte ens vad de gör därnere!”
- Som ni kan läsa själva så vet jag ju inte ens vad ni gör därnere, jag förstår det bara inte. Jag trodde det här företaget handlade om riktigt stora pengar, inte några jävla lunchkuponger. Hur som helst, ha en bra dag, företaget kommer att överleva utan er, så ni behöver inte oroa er! Gå och jobba nu, på dem bara! Och så fyrar han av ett vinnande leende och gör tummen upp.

På eftermiddagen blir avdelningen samlad till ytterligare ett möte med några representanter från ledningen, svensktalande den här gången.

- Hej allihop. Jag antar att ni har lite frågor, så att säga.

Ingen ger honom någon direkt reaktion, en vabbande kollega som kom in till jobbet enbart för mötet ställer ifrån sig memman, knäcker sina knogar och mordstirrar på honom.

- Det är ju ingen idé att gå som tomten kring het risgrynsgröt, så att säga, så det är väl lika bra att jag ger er min högst personliga, individuella åsikt i det här. Som sagt, det är min helt personliga åsikt och högst individuella upplevelse av den här situationen och mina alldeles egna känslor, så att säga.

- Hörru, talfels-Jocke, spotta ur dig vad fan du har att säga så jag kan få återgå till min pappaledighet, jag har bättre saker för mig än att sitta och lyssna på dig, säger en glasögonprydd elvabarnsfar på någon halvbegriplig västkustdialekt.

- Ja, alltså, som sagt, det är ju vi i ledningsgruppen som har gjort bort oss, år efter år, så att säga. Vi har tappat storkunder flera gånger för att vi inte velat leverera produkterna som de bett om och sedan fransmännen kom hit så har vi ju tappat ännu fler, eftersom ingen egentligen gillar fransmän. Det är ju alltid en sak att vara frankofil när det kommer till konsten, men folket, bah, vad ska man säga, det är ju ingen utanför deras egna gränser som orkar med dem egentligen.

- Så ni gör bort er och det blir vi som får betala priset? säger en annan.

- Just precis så. Vi är ju ändå chefer och ni är bara anställda. Jag kanske sitter på samma våning som er, men jag frotterar ju hellre på övervåningen med de som har lite högre lön och lite lägre utbildning. 

- "Ännu en dag i den lagliga brottslighetens våld"! säger jag.

- Ni kan ju självklart säga att ni vill stanna inom företaget, fortsätter chefen. Vi har en plan för de som vill göra det.

- Hur?

- Jo, alltså, eftersom att saker och ting fungerar på det sättet i affärsvärlden så tänkte vi köra kamp-till-döds nere i parkeringsgaraget. Vi delar in personalen i viktklasser och så får ni slåss till döds om positionerna här på företaget, medan vi i ledningen filmar allt och lägger ut det på företagets interna nät sen. Får vi några riktiga schyssta fighter på film så är ju både sommar- och julfestens underhållning fixad. De kommer verkligen att uppskatta det nere i Paris!

- "Jag skiter i löften från populistiska svin"! skriker jag och börja tillverka hängsnaror av gummisnoddar.

Stämningen blir ohanterlig för cheferna, en av mina kollegor springer till lunchrummet och börjar hetta upp tjära på gasbrännaren och andra sliter isär soffkuddar för att få fram fjädrar. Det är lynchningsstämning och ledningsrepresentanterna hasar iväg i sina tofflor som tunisiska luder med rännskita.

Arbetsdagen blev lite annorlunda än vad jag hade tänkt.