The name of the bitch spelled backwards is "Dog"
Ja, min kära vänner, här sitter jag och skriver ner mina tankar med en söndertuggad krita på en slutenvårdsavdelning. Jag vet inte hur länge jag har suttit här, dagarna flyter samman, jag har inget fönster och jag är så nerdrogad så jag knappt kan särskilja mina självömkande tårar från mitt eget dregel.
Hur jag hamnade här? Ja, det är en fråga som verkligen kräver sitt svar. Jag har det också, det är inte så att jag bara tappade förståndet fullständigt, eller gjorde jag det? Det är inte så att jag en morgon vaknade upp och började prata med kaffekoppen om den missvisande jämnställdhetsstatistiken eller den uppenbara kopplingen mellan buddhistisk religion och autistiska personlighetsstörningar.
Det hela började med en dröm.
För att sätta in det hela i sin kontext så ska jag även förära er med lite bakgrundsinformation om mitt tillstånd i övrigt.
Jag hade en, för första gången på ett år, stabil tillvaro. Jag skötte mina studier, jag var pappa på halvtid, jag hade kärat ner mig i en vacker florist och vi "kilade stadigt". Jag hade ganska nyligen avslutat inspelningen av mitt bands debut EP, skrivit klart en bok med en kär vän och gjort ett riktigt bra soloframträdande några veckor tidigare.
Kort sagt var livet stabilt, trivsamt, vågar man säga positivt? Jag mådde rätt bra helt enkelt.
Men sen kom den första drömmen.
Jag befann mig på en baksida i ett Svensson-aktigt radhusområde med en samling goda vänner, inga specifika från verkligheten, men jag trivdes i sällskapet och var vid gott humör. Solen sken, ölen bubblade, och skratten klingande sådär motbjudande pittoreskt och klyschigt som de bara gör i en Colin Nutleyfilm eller under ett tonårsmidsommarfirande.
Plötsligt mörknade himlen, molnen samlade sig och bildade märkliga formationer, spiraler, vågor och de rörde sig som platta tromber. Utan förvarning sögs mitten på den största virveln in i sig själv och spottade sedan ur sig en stråle av blått elektriskt ljus som slog ner jag vet inte hur långt bort från platsen där jag befann mig.
Jag blev häpen och tänkte stilla att det var ett otroligt märkligt väder, vilket naturfenomen! Jag borde ta upp min telefon och filma det här, för det är helt vansinnigt verkligen.
Vad jag inte visste var att det skulle bli än värre.
Trombspiralen växte sedan utåt, formade sig som den smala änden på en tratt, fick nästan ett futuristiskt utseende med detaljer, påminde om ett vapen från en science fictionfilm och sköt ytterligare strålar omkring sig med detta blåaktiga ljus. Där började jag frukta att det var gud som antingen kallade hem sin får eller straffade syndarna. Så fort som tanken slog mig bekräftade den intuitivt sig själv och jag visste, kände, i hela mitt väsen att det var gud. Då riktade vapnet sig åt mitt håll.
Två intensiva pulsar/stötar slog emot mig och guds godhet överväldiga mig på ett motbjudande sätt. Jag trodde att jag hade dött men vaknade flämtande i min egen säng.
Den första tanken som slog mig var: "Om jag hade varit helt dum i huvudet hade jag kanske börjat tro på gud nu." Tack och lov var jag inte så dum i huvudet, jag började istället frukta för att jag hade tappat förståndet.
Jag somnade om och tänkte sedan när jag vaknade igen otroligt mycket på vad denna dröm skulle kunna innebära eller bero på och jag slöt mig till att jag har huvudet så överbelamrat med religiös terminologi, mystika upplevelser, religiös erfarenhet som en verifiering på trons sanningshalt och annat skräp så det är väl inte konstigt att jag drömmer mardrömmar en judeokristen guds existens.
(Tro mig, jag kommer förneka existensen till den dag jag dör och skulle jag mot all förmodan bli motbevisad när jag väl dör och stå öga mot öga mot gubbkärringen skulle jag ändå förneka honom. Sån är jag.)
Den andra incidenten kom följande dag.
Jag satt i mitt kök och lyssnade på Tonbruket - Dig it to the End, drack kaffe och snusade i godan ro. Dottern var på dagis, dagens kurslitteraturläsning var avklarad och jag njöt av lite egentid.
Plötsligt gick köksfläkten igång och den där plågsamt trasiga musiken flödade återigen genom lägenheten, gnidande ostämda fioler, radiobrus och ett pianos klang. Jag reste mig och skulle stänga av fläkten men vredet ville inte röra sig. En röst bröt igenom symfonibruset, en späd, flickaktig, kastratsångarröst.
- Johan, det är gud, du kan inte stänga av mig.
- Säkert? Undrade jag ironiskt. Jag har lyckats hålla dig borta hittills din fitta.
- Hörru du, det är skillnad på att ha en och att va en!
- Har du en?
- Tyst! Lyssna nu! Vet du varför jag talar till dig?
- Jag kan inte för min vildaste fantasi begripa varför jag av alla människor skulle få för mig att jag hör gud tala till mig. Jag tror ju fan inte ens på dig.
- Kanske just därför, min vän.
- Du, jag är inte din vän! Med tanke på vad du har gjort, om du finns, och vad de som tror på dig har gjort, och fortsätter att göra, är vi långt ifrån vänner. Du är den sista icke-existerande, påhittade och meningslösa karaktären jag skulle vilja kalla för vän.
- Du kommer att ångra det där, din jävel! skrek gud i falsett och jag fnissade lite.
Fläkten slogs av av sig själv och allt blev tyst.
Jag tog en till snus, fyllde på kaffet och stirrade ut genom det regnvåta fönstret resten av dagen.
Den tredje dagen, den femtonde i den fjärde månaden det tjugohundratrettonde året kom ett brev. Det stod bara "Till den där jävla Johan" på det. När jag öppnade var det en tårfläckad näsduk som någon hade skrivit på med tuschpenna. Brevet löd:
"Du kanske tyckte att din tillvaro var välordnad och stabil. Jag kommer att ändra på det, kukhuvud. Vet du varför jag är ute efter dig? Tänk lite ditt as. Du vet vad du har gjort.
Du är inte döpt eller konfirmerad. Din dotter är inte döpt. Du gifte dig inte i kyrkan. Du hade mage nog att skilja dig också. Du lever i synd med den där floristen. Alla texter du skriver innehåller någon form av kritik mot mig. Den där skitboken är ett direktangrepp mot allt jag försökt att bygga upp. Du studerar religion bara för att kunna kritisera den bättre i mer akademiska termer. Hur fan tror du att det får mig att känna mig? Jag kommer att ta dig din hora, vänta du bara, rätt som det är så står du öga mot öga med mig och då, då kommer du ångra dig!
G"
Jag lade ju inte särskilt mycket vikt vid ett sådant brev från en lipsill, så jag gick ut på balkongen satte eld på brevet och skrek upp himlen: Kom och ta mig, din jävel!
Men inget hände.
Den fjärde natten drömde jag igen.
Jag väcktes bryskt av Knutbyförsamlingen med Kristi brud i spetsen, de släpade ut mig ur mitt hus, band mina händer och piskade mig med gamla midikablar. Den nya pastorn, skrämmande lik Tom Cruise, vrålade något om tvångsövertagande av mänsklighetens synder och sen fick jag en stentavla i bakhuvudet så jag tuppade av.
När jag vaknade hade de bundit fast mig på ett kors och var i färd med att köra blompinnar genom mina händer och fötter.
När korset restes skrattade alla inblandade, utom jag av förklarliga skäl, high-fivade varandra och dansade segerdans till tonerna av Carolas Jul i Bethlehem.
- Ropa på gud! skrek inte-Tom Cruise.
- I helvete! svarade jag
- Gör det nu eller så hamnar du just där!
- Men det är ju dit jag varit på väg hela mitt liv, varför skulle jag ändra riktning nu? Jag tänker inte snubbla på mållinjen. Snart är jag där jag får obegränsad tillgång till knark och horor!
Jag vaknade upp och slog numret till mobila enheten och bad dem komma och hämta mig omgående. Sa att jag hörde gud tala till mig, hade vanföreställningar och kände mig helt sinnessjuk. De frågade om jag inte hellre ville vänta till helgen och gå på en gudstjänst istället, där jag kunde vara med andra likasinnade. Jag frågade om han var helt dum i huvudet. Det finns ingen gud! Skrek jag i telefonen. Jag är psykiskt sjuk! Lägg in mig för helvete! Jag hotade med att bränna ner alla kommunens kyrkor och tömma snusdosan i varenda dopfunt i Uppland om de inte la in mig.
Så nu sitter jag här. Övermedicinerad. Undernärd. Vansinnig. Men jag slipper åtminstone prata med gud, han har sina egna mentalsjukhus utplacerade här och där, där folk sitter och mässar hans namn tills de blir hesa. Men de får ingen medicin, det får jag.
