Modell Nr. 15

Jag sitter på bussen i godan ro, Momentum maler igenom Herbivore-skivan, som har gått varm sedan slutet på förra året. Precis när Alex CF skriker "life's too short to make others shorter! animal liberation now!" så kliver hon på bussen och sätter sig mitt emot mig.
Jag kräks litegrann i munnen.
Päls. Uggs. Vuittonväska. Solglasögon som täcker typ hela ansiktet. Hennes naglar, äkta eller oäkta, är så långa så hon inte kan använda sina fingrar ordentligt och allting tar onödigt lång tid. Smart drag. Och som om inte det vore nog ser det ut som att hennes pappa var en anka och hennes mamma kontinuerligt slagit henne över munnen sedan barnsben så hon numer lever sitt liv med konstant fläskläpp. Så är det ju förstås inte, utan hon har ju tryckt in någon skit i läpparna för att hotta till dem, men det ser så risigt ut så jag inte kan titta på det. Hon sitter och blänger lite överlägset på människorna runtomkring henne.
Hon tycker naturligtvis att det är så jävla snyggt att gå runt med konstant fläskläpp, eftersom det är så man ska se ut om man kastar ett öga på alla omslag till herrtidningarna. Men då kunde hon kanske ha struntat i att ha några kläder alls under pälsen, suttit och skrevat och sagt att hon går igång på offentligt sex.

Päls är mord, förstås, det vet ju alla, men det är också jävlig dålig smak. Säga vad ni vill om hur exklusivt eller inne det är, det är fortfarande förbannat fult.
Uggs är bara fult. Det är helt okej att gå med tofflor utomhus om man är 1) sinnessjuk, 2) mer sinnessjuk och 3) helt jävla galen.
En Vuittonväska är fortfarande en väska. Alltså det är en väska. EN VÄSKA!

Jag blir så trött.

Inga ord / inga tankar

- Bonjour, säger han, som om det vore vilken dag som helst, och blänger lite arrogant på den skara arbetare som utgör min avdelning. Jag har kallat till det här mötet för att diskutera er framtid. Min är redan fixad, så den behöver ni inte oroa er för.
Mina kollegor ser självklart lätt undrande ut och den franske bastarden fortsätter.
- Jag har gjort en powerpointpresentation för att visa hur vi ska kunna rädda företaget. Rädda företaget? Undrar ni, och jag förstår er. Ni har ingen aning om att det är rätt kört. Jag har ju medvetet fört er alla bakom ljuset sedan jag kom, det går käpprätt åt helvete med hela skiten, därför att jag är fransk och gör som jag vill. Så företaget är på väg utför snabbt om vi inte ändrar något. Varför är det på väg utför, vad har hänt med kunderna kanske ni vill fråga. Jag har sparkat ut dem allihop. Om inte företagen i det här landet kan hantera mig eller mina idéer, så kan de bara dra! Jag är en högst tveksam ättling till Napoleon Bonaparte och jag tänker skapa ett nytt Storfrankrike!
För att kunna rädda det här företaget och kunna ockupera svensk mark har jag diskuterat fram en lösning med ledningen och det finns egentligen bara ett alternativ, så som vi ser det.
Han trycker fram den första bilden i sin presentation och det står ”Outsourca produktionsavdelningen trots att det är den enda avdelning som ger företaget profit! Åt helvete med personalen, jag vet inte ens vad de gör därnere!”
- Som ni kan läsa själva så vet jag ju inte ens vad ni gör därnere, jag förstår det bara inte. Jag trodde det här företaget handlade om riktigt stora pengar, inte några jävla lunchkuponger. Hur som helst, ha en bra dag, företaget kommer att överleva utan er, så ni behöver inte oroa er! Gå och jobba nu, på dem bara! Och så fyrar han av ett vinnande leende och gör tummen upp.

På eftermiddagen blir avdelningen samlad till ytterligare ett möte med några representanter från ledningen, svensktalande den här gången.

- Hej allihop. Jag antar att ni har lite frågor, så att säga.

Ingen ger honom någon direkt reaktion, en vabbande kollega som kom in till jobbet enbart för mötet ställer ifrån sig memman, knäcker sina knogar och mordstirrar på honom.

- Det är ju ingen idé att gå som tomten kring het risgrynsgröt, så att säga, så det är väl lika bra att jag ger er min högst personliga, individuella åsikt i det här. Som sagt, det är min helt personliga åsikt och högst individuella upplevelse av den här situationen och mina alldeles egna känslor, så att säga.

- Hörru, talfels-Jocke, spotta ur dig vad fan du har att säga så jag kan få återgå till min pappaledighet, jag har bättre saker för mig än att sitta och lyssna på dig, säger en glasögonprydd elvabarnsfar på någon halvbegriplig västkustdialekt.

- Ja, alltså, som sagt, det är ju vi i ledningsgruppen som har gjort bort oss, år efter år, så att säga. Vi har tappat storkunder flera gånger för att vi inte velat leverera produkterna som de bett om och sedan fransmännen kom hit så har vi ju tappat ännu fler, eftersom ingen egentligen gillar fransmän. Det är ju alltid en sak att vara frankofil när det kommer till konsten, men folket, bah, vad ska man säga, det är ju ingen utanför deras egna gränser som orkar med dem egentligen.

- Så ni gör bort er och det blir vi som får betala priset? säger en annan.

- Just precis så. Vi är ju ändå chefer och ni är bara anställda. Jag kanske sitter på samma våning som er, men jag frotterar ju hellre på övervåningen med de som har lite högre lön och lite lägre utbildning. 

- "Ännu en dag i den lagliga brottslighetens våld"! säger jag.

- Ni kan ju självklart säga att ni vill stanna inom företaget, fortsätter chefen. Vi har en plan för de som vill göra det.

- Hur?

- Jo, alltså, eftersom att saker och ting fungerar på det sättet i affärsvärlden så tänkte vi köra kamp-till-döds nere i parkeringsgaraget. Vi delar in personalen i viktklasser och så får ni slåss till döds om positionerna här på företaget, medan vi i ledningen filmar allt och lägger ut det på företagets interna nät sen. Får vi några riktiga schyssta fighter på film så är ju både sommar- och julfestens underhållning fixad. De kommer verkligen att uppskatta det nere i Paris!

- "Jag skiter i löften från populistiska svin"! skriker jag och börja tillverka hängsnaror av gummisnoddar.

Stämningen blir ohanterlig för cheferna, en av mina kollegor springer till lunchrummet och börjar hetta upp tjära på gasbrännaren och andra sliter isär soffkuddar för att få fram fjädrar. Det är lynchningsstämning och ledningsrepresentanterna hasar iväg i sina tofflor som tunisiska luder med rännskita.

Arbetsdagen blev lite annorlunda än vad jag hade tänkt.

In i tomrummet

Någon i huset måste ha läst det senaste jag skrev och ville lära mig en läxa.
När jag gick ner för att tvätta var bägge maskinerna upptagna. De skulle tvätta i 197 minuter till eller något. Jag försökte utröna vad det var för någonting som behövde tvättas i lite mindre än 4 timmar men kunde bara se lödder.
Jag bestämde mig för att urinera i tvättmedelsfacket.
Jag letade efter något att stå på för att komma i nivå, blicken fastnade på bokhyllan med "vänteböcker", för den som inte har något annat att göra i sitt liv än att tvätta och började bygga ett litet torn.
Litterär vän som jag är så ögnade jag ju naturligtvis igenom bokhyllan och tänkte stilla för mig själv att skräplitteraturen fick bli torn och utstå smutsiga skor och eventuella urinstänk och den lite mer värdefulla fick stå kvar säkert i hyllan.
E.L. James "50 nyanser av honom", tornet tornet tornet, Guillous Arn-serie, också tornet, 3 Liza Marklundböcker, tornet, Jens Lapidus "Snabba Cash", tornet, Thomas Bodströms  "Rymmaren", helt klart i tornet.
Jag gav upp ganska omgående, bokhyllan var fylld med det hjärndöda skräpet som finns i varje "vanlig" svensks bokhylla i dessa tider. Jag slutade sålla och rafsade ihop hela skiten till ett lagom stabilt torn, klättrade upp och stänkte medvetet ner hela boktraven när jag ändå höll på att pissa på någons tvätt.
Sen tog jag min egen och gick upp till mig igen.
Har du läst alla dessa böcker undrar du? Nej, jag behöver inte ens göra det för jag vet hur jävla intetsägande och tråkiga de är. Jag är ointresserad av författaren, deras sätt att skriva, storyn och genrerna, böckerna kommer inte att ge mig någonting annat än en rejäl depression och jag blir mer beläst och intellektuellt utmanad av att sitta och läsa Äldreomsorgen i Övre Kågedalen resten av mitt liv.
Väl hemma påbörjade jag något som faktiskt kunde bli en karriär, arga lappar.
Exempel 1:
SLUTA TVÄTTA OCH TORKA PÅ ANDRAS TIDER!
Den var ganska mild, jag vågade inte riktigt ta ut svängarna, men jag kände att det inte räckte.
Exempel 2:
GE FAN I ATT TVÄTTA PÅ ANDRAS TID!
Lite tuffare eftersom jag nu klämde in ett svärord. Men jag var ändå inte nöjd. Författarkollegan tyckte att jag skulle slå på stort, så jag började känna mig lite modigare.
Exempel 3:
ÄR DU HELT EFTERBLIVEN? DET ÄR INTE SÅ JÄVLA SVÅRT! PASSA DIN JÄVLA TVÄTTID!
Nu hade jag kommit igång och skrev flera stycken, den ena värre än den andra. Men jag nöjde mig inte förrän med den absolut sista.
Exempel 54:
ÄR DU SÅ SATANS JÄVLA DUM VERKLIGEN?
ALDRIG I HELA MITT LIV HAR JAG STÖTT PÅ EN SÅDAN GRÄNSLÖS EFTERBLIVENHET I EN TVÄTTSTUGA.
HUR KAN MAN VARA SÅ FÖRBANNAT KÖRD I SYNAPSERNA ATT MAN INTE FÖRSTÅR ATT NÄR TVÄTTIDEN ÄR SLUT SÅ ÄR DEN SLUT!
VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR?
NÅGON JÄVLA TVÄTT-GUD SOM FÅR GÖRA PRECIS SOM DEN VILL? 
LÄR DIG KLOCKAN, LÄR DIG LÄSA ELLER GE FAN I ATT TVÄTTA I FORTSÄTTNINGEN!
HÄNDER DET IGEN SÅ SPRÄNGER JAG SKITEN I LUFTEN MED DIN TVÄTT KVAR I MASKINERNA!
Puss & Kram / Lägenhet 156
Jag hade god lust att översätta den till alla språk jag hade hört i området, men hade inte tid utan gick ner till tvätttugan igen. Nu hade maskinerna stannat. Jag öppnade luckorna och spärrade upp ögonen. Det var inte vad jag hade väntat mig.
Den ena maskinen var fylld med ärtsoppa och pannkakssmet, i sörjan guppade en flaska Flaggpunsch, ensamseglaren. I den andra maskinen låg en svensk folkdräkt.
Jag rev ut allt i en stor balja. Öste ärtsoppsmaskinen som en desperat sjöman med läckande skuta. Tog vattenslangen och spolade rent maskinen ordentligt. Den maskin som den svenska folkdräkten hade legat i ansåg jag nu vara befläckad till den grad att det var lika bra att bränna ner skiten.
Jag tryckte ner folkdräkten i baljan med ärtsoppa och pannkakssmet och rörde runt riktigt ordentligt, drack upp Flaggpunschen, satte eld på tvättmaskinen och tejpade fast min arga lapp på utsidan av baljan. Sen gick jag hem.

Tvätta i blod

Jag tror att jag håller på att bryta samman. Jag verkar inte längre kunna lita på mig själv eller någon annan. Nog för att jag alltid sett världen som en personlig förolämpning, varit misstroende sedan barnsben och låter folk genomgå fem år av inträdesprov innan jag anser dem tillräckligt dugliga för att kalla sig mina vänner.
Men det här är på ett helt annat plan.
Igår åkte jag och lämnade dottern till sin mor vid Fridhemsplan och skulle åka vidare ut till 90-talet (Huddinge), för att äta Pad Thai och skrika fula ord i en mikrofon hela kvällen, men jag fick ett telefonsamtal från en bagare som sa att jag inte längre var välkommen därute. Jag hade alldeles för negativ inställning till white trash-mentaliteten som florerar där och skapade bara dålig stämning. En smula besviken och hungrig åkte jag därför hem, men tänkte att jag nog kunde fylla kvällen med något annat givande (så blev det naturligtvis inte utan den fylldes med bitterhet, folkilska och en nedstämdhet liksom den Stig Saeterbakken kan verbalisera). När jag nådde min ytterdörr så var bara ett av låsen låst. Jag brukar aldrig glömma att låsa det undre, det har inte hänt en enda gång sedan jag flyttade in. Jag förbannade stillsamt min glömska och gick in. Lägenheten kändes annorlunda, men inget hade förändrats på den timme jag var borta. Jag ryckte på mina axlar och lät det hela bero.

Idag begav jag mig till replokalen för att förbereda mig inför ett kommande projekt med en finsk mässingssoldat som ska sjösättas, och förmodligen kapsejsa, i Februari. Utanför dörren inser jag dock att jag har glömt mina nycklar och tiden räcker inte längre till för att åka hem och hämta den, åka tillbaka till replokalen och sen inställa mig för psykinspektion hos min författarkollega. Jag har börjat betala honom i raps för att analysera mig, den vanliga psykvården har inte en susning när det kommer till mina problem. De står handfallna och bara gapar när jag kommer dragandes med mina funderingar. Kort sagt behöver jag den skånska jävligheten helt enkelt. Han skriver dock inte ut några piller åt mig som jag kan blanda ut med barnalvedon och blandsaft, han säger att han inte vill. Snålfan!
Jag kom i alla fall hem, igen, och upptäcker att det nedre låset inte var låst denna gång heller. Nu börjar jag verkligen ana oråd, så jag intar stealth-mode och tar av mig skorna utanför dörren. Gläntar lite på den och håller upp mobildisplayen som spegel för att kunna kika in. Jag ser ingen, tvätten ligger där jag lämnade den, den är åtminstone inte stulen. Skivsamlingen står på plats. Allt annat jag har som inte är värt någonting står också där det bör. Har jag blivit så glömsk? En gång kan jag ta, men två gånger? Det är inte likt mig.
Jag rumsterar om, sätter fast hårstrån med saliv mellan dörrar och karmar, spänner tunna trådar i hallen som kommer att gå av om någon går igenom den och sprider ut lite legobitar i hallen, om de jävlarna som gör inbrott är så hövliga så de tar av sig skorna.
Jag marscherar taktfast i för tunna skor till mötet med författarkollegan och lyssnar på Fire! - You Liked Me Five Minutes Ago.
 Efter att ha blivit hånad i 30 minuter får jag nog och åker hem igen, tomhänt och tom inombords, han är en energitjuv av rang den där skåningen, storslagen och burdus, men kramvänlig och skäggig.

Hemma. Det nedre låset var olåst igen! Jag gjorde i och för sig ingen process av att säkerställa att jag låste det denna gång heller. Men vad i helvete?
Mina fällor ser alla orörda ut, jag torkar bort saliv från dörrkarmar och lösgör trådar från sina fästen. Sen springer jag ner med tvätten i tvättstugan och laddar maskinerna.
Hur skulle jag beskriva min tvättstuga?
Den är lite som Vilda Västern... eller Beirut.
Jag tror att några har skaffat sig kopior på andras tvättnycklar, så de kan boka så många tvättider som möjligt. De utnyttjar ju förstås inte allihop, men det är alltid fullbokat.
Det finns också tvätt i tvättstugan, hela tiden, ibland står det fulla korgar där i flera dagar. Om jag kommer ner och bokar tid en tisdag så kan det stå en korg full med blöt eller torr tvätt där. När jag kommer tillbaka dagen efter på kvällen för att tvätta, då kan samma korg stå där, fortfarande full med tvätt. Ingen har hämtat den, ingen har snott den. Men när jag glömmer en jävla strumpa i tvättstugan, då är det minsann någon jävel som snor den. Vem fan snor en strumpa?
När det kommer till torkning så är det rena duellen, folk springer dit i tid och otid för att torka saker, fyller torkskåp och torktumlare med mattor, hästtäcken, kanadensiska gåsjackor och vinterkängor. Man får sitta och vakta sina maskiner, ta med sig matsäck, golfklubba och gömma sig i en mörk vrå och vakta sin tillfälliga egendom som en amerikansk kalkonbonde. Vem som helst kan få för sig att ta sig friheter och friheten är begränsad när det kommer till tvättstugan och dess regelverk.
När jag kommer ner för att tömma maskiner och fylla dem på nytt så lyser en lampa, som jag släckt. Jag tänker att någon kanske varit där för att hämta midsommarklänningen som tvättades för ett halvår sedan eller något liknande. Men när kommer in så ser jag att strömbrytarna till tvättmaskinerna är avslagna och min tvätt är dyngsur. Jag tvivlar på att de har gått av sig själva. Jag börjar ana oråd och funderar på om det är någon som vill jävlas med mig, för att de ledsnat på att bo granne med en antiförfattare som mig och vill lära mig en läxa, få mig att sluta skriva eller om de bara är stökiga ungar? Jag svär tyst och startar ett kort program för att skölja och centrifugera.
När jag kommer ner igen så är torktumlaren ockuperad. Jag drar paraleller med Israel/Palestina-konflikten. Torktumlaren kanske var hans/hennes förut, men han/hon lämnade den och nu är den min, i åtminstone två timmar till, att ockupera den medan den fortfarande är min är en krigsförklaring och jag är beredd att försvara den till döds.
Tankarna spinner vidare och jag börjar fundera på om någon var nere här under mitt första tvättpass, bröt strömmen, tog ur min tvätt, stoppade i sin egen, tvättade den, stoppade tillbaka min igen och nu torkar sin tjuvtvättade tvätt? Eller är det jag som håller på att bryta samman?