Och ingen av dem visste att de var robotar

Det är fyra män som följer efter mig.
Vart jag än går så ser jag dem strategiskt utplacerade i barnvagnar, telefonstolpar, papperskorgar eller återvinningstunnor. De åker samma buss eller tunnelbana som jag varje dag. Står i damkappor, damasker och sombreros i någon bankomatkö och försöker smälta in.
Jag konfronterade den äldste av dem när vi av en händelse krockade då jag var på väg ut ur provrummet på Ica och han med anteckningsblock, kikare och lösnäsa var på väg in.
Jag har nyligen utsett Ica Basic-förklädet till årets galautstyrsel och provade ut det mest extravanganta inför nobelmiddagen som jag aldrig kommer att bli bjuden på, och blir jag bjuden så tackar jag naturligtvis nej, jag vill ju inte sitta och frottera med sådant löst folk och sorgliga stackare.
- "Vem är ni?" hojtade jag högt och drog honom i lösnäsan.
- "Vad menar ni? Jag är en helt vanlig överklass-af-Svenssonsopa, jag handlar tångkaviar i smyg på Ica och stoppar den i dyra glasburkar hemma, så jag inte får stryk av min bortskämda fru när vi har gäster, som jag i alla fall inte tycker om, men träffar och ljuger om mitt liv för varannan vecka!"
- "Ni förföljer mig, tro inte att jag inte känner igen den där sombreron och lösnäsan!" sa jag.
- "Varför skulle jag förfölja er? Det var det fräckaste, och från en simpel arbetare och ensamstående pappa, ni ska veta er plats era as! Komma här och ifrågasätta oss av högre klass!"
- "Försök inte ditt svin, jag vet nog vad du och dina kumpaner är ute efter! Ni försöker samla information så ni kan utpressa mig, jag har nog sett hur ni smyger runt i buskarna och fotograferar mig när jag har dambesök och drar igenom kama sutra i vardagsrummet!"
- "Varför skulle vi utpressa er, vad skulle en sån som du ha som sådana som vi vill ha?"
- "Haha, jag ser på dig hur mycket du vill åt det jag har! Självförakt, bitterhet, misantropi, en oförmåga att nöja mig, ambition, motiviation, skaparkraft, ordflöde, integritet, stabil skäggväxt och en dra-åt-helvete-attityd som ni aldrig fick lära er, eftersom ni uppfostrades till att först knulla hembiträdet och sedan sparka henne!"
Jag såg att hembiträdeskommentaren slog an precis rätt och hans ögon tårades medan han tänkte på någon stackars polack som familjen utsåg till strykhund och som, efter att alla manliga familjemedlemmar tvingat sig på henne, fick gå och ställa sig utanför någon container för att få skjuts hem utan en krona på fickan men med två blåtiror.
Jag mordstirrade in i hans ögon, visade tänder och började skälla, nafsar efter hans händer och reser raggare omrking mig, som med träskorna och skinnpajen i högsta hugg är redo att kamma sig och få ordning på det här.
Han småspringer nerför gången medan han fumligt stoppar fickorna fulla med blockchoklad, rödbetssallad, tonfisk i olja och risiga svenskars självbiografier, som ingen i alla fall kommer ihåg att de läst eller vem boken faktiskt handlade om eller om den ens var baserad på verkliga händelser.
- "Hälsa dina jävla klåparkollegor att jag är redo, jag ska köpa armborst och blompinnar i eftermiddag! Jag är jävligt redo! Ser jag er nedanför balkongen igen så sätter jag blompinnepilar genom testiklarna på er alla fyra, alla åtta av dem!"

Må vattnet ge mig liv, rena mig med elden

"It's hard to hold the hand of anyone
who is reaching for the sky just to surrender"

Jag har gömt mig i packen. Klättrat upp i hyllsystemet, in i en kartong och tejpat igen den inifrån.
Innan jag gjorde det så laddade jag CD-växlaren med Maranatha, Born Pregnant och Asceticists, har kontrollen i fickan, slet loss alla knapparna och volymratten så ingen kan stänga av, gaffade ihop kontakterna med 8 rullar tejp och svetsade ihop proppskåpet. För att stänga av musiken nu måste de kapa strömmen i hela byggnaden, vilket innebär att ingen heller kommer ut eftersom larm-/dörrsystemet är elektroniskt.
Jag namnger min cell Al-Q'audio och gör en turban av toalettpapper innan jag spelar in en video där jag kräver att alla hierarkier i hela världen ska avskaffas och att min dotter, och alla andras döttrar, ska ha samma chans i livet som alla kukförsedda, utan att hon ska behöva byta kön, vilket hon självklart får göra hur mycket och ofta hon vill, så länge som hon informerar mig om vilket namn som ska stå på presenter och julklappar i god tid, för att undvika dålig stämning.
Om inte mina krav uppfylls, då kommer jag aldrig att sluta, jag kommer att vara den första i historien som blir lika gammal som den icke-existerande bibliska Adam och terrorisera världen med skev musik, idiotiska texter och risig attityd i 900 år till!
Jag lägger upp videon på intranätet, internet och postar en DVD till Statliga Arkivet För Ljud- och Bildproduktion. Nu är det bara att vänta...

"The Cops Are On Our Tail But That's All Right
We Won't Pull Over And That's It
Fuck You!"

Säpo kom och tvingade ut mig ur lådan, Säpo den finska vaktmästaren, som ändrade stavningen på sitt namn en gång på skämt när han var hög på livet och receptbelagda tabletter. Hur han fick igenom det vet jag inte, men de har väl samma fredagsnöje på Skatteverket som han har hemma i Högdalen.

"You're off your head, you look like a corpse

Milk-white face like the saddest moon"

Han signalerar åt mig när jag går förbi. Jag tar ut en hörlur och böjer mig ned mot honom där han sitter uppkrupen i hörnet på bänken på perrongen.

- "Får jag fråga dig en sak?"

- "Absolut" svarar jag.

- "Hur ser jag ut?"

- "Som en ökenriddare på väg hem efter en förlust!" säger jag inte.

- "Ser jag full ut? Jag har druckit Absolut Vodka idag. Så hur ser jag ut?"

- "Du ser lite sliten ut." ljuger jag, han ser rent ut sagt förjävlig ut.

- "Tack!" säger han.

- "Ingenting att tacka för, skriv det på en post-it och fäst den bredvid spegeln!" säger jag inte heller.

"Come Drink With The Vegas Stars Tonight
We'll Find You In The Bowels Of The Beast"

Jag är på det där jävla hipsterstället igen. Ja, det är en bra konsertlokal, jag tycker om dess litenhet, arenorna har aldrig varit något för mig. Men, ja, usch... Jag går runt med sur min och sura uppstötningar som rinner längs hakan och ger mitt skägg en glänsande erotisk skimmer, andra skimrar av kristallerna som de stoppar i pipan eller snön som de drar in i näsan.
- "De låter lite som Birthday Party" säger någon övervintrad postpunkargubbe med Hitlermustasch om förbandet. Jag hugger direkt.
- "I helvete att de gör! NEJ! Hör jag dig säga något så urbota korkat igen så sliter jag näsringen av dig! Har de Mick Harveys eller Phill Calverts epileptiska trumspel? NEJ! Har de Tracy Pews funkiga skrevrullarbasgångar? NEJ! Rowland Howards gnissel, kromatik, noiseromantik eller MXR/Twin Reverb-analitet? NEJ! Behöver jag fortsätta? NEJ!" Jag tömmer min öl i skrevet på honom och går till baren där jag skamlöst flirtar med den manlige bartender för att få rabatt på den äckliga ölen, jag vet att jag inte har någon chans på den kvinnliga, jag är inte en jugoslavisk dörrvakt.

"Louie Louie, me gotta go now"

(Veckan har lett till en tre ganska förbryllande och sorgliga insikter.

1. Det är en distinktion mellan sexlust och sexdrift och jag har ingen sexdrift. Lusten är det inget fel på, jag skulle gärna ligga lite, men jag har vare sig jakt- eller tävlingsinstinkt, ingen drift, spelar inte min förväntade eller tilldelade roll  i det sociala spelet eller gör något alls. Jag står där jag står. Om någon vill något så kan hon komma fram och säg något för helvete, jag tänker inte springa runt och hålla på, jag kan komma med artiga/skamlösa förslag, men jag lägger inte särskilt mycket krut eller kuk bakom.

2.Min papparoll är den enda som jag känner mig stabil i och säker på, när min dotter inte är hos mig så är världen jävligt mycket mer grå, tråkig och ensam, som ett Roy Andersson-manus filmat av Lasse Hallström.

3. Jag kan relatera alldeles för mycket till en 42-årig skild ståuppkomiker och tvåbarnsfar, det håller inte.)

"I think she looks like a nice vamp
Looking for love in a trashcan"

 Hon söker mig med blicken hela tiden, dansar och söker ögonkontakt, tittar åt mitt håll, viskar i kompisens öra och skrattar högt, tittar åt mitt håll, men jag är inte mottaglig, jag är bara less, vill du något så morska upp dig och kom hit då för fan, här har du en grinig och bitter förtidspensionär som överväger att åka hem och äta en kanelbulle efter konserten, inte någon grym dude med kuken som vapen. Jag känner mig snarare som en papperskorg, korrugerad på utsidan, men tom på insidan och fylld med andras skit, där jag stillsamt står och tittar på en kille, som inte har någon taktkänsla överhuvudtaget, dansa till musiken. Det är lika bra att åka hem direkt efter sista låten, gråtrunka, sova dåligt och slänga på Black Mamba-vinylen till morgonkaffet. Men till hemresan behöver jag något annat.

 "Lord of the End
The God of Love
Redeem our souls
Lord Satan, to you"

Jag insåg direkt när hennes röst svävade genom lokalen nån gång förra året eller året innan dess att jag ville gifta mig med den. Så jag har skickat ett parfymerat brev om dagen, skrivet i blod förstås, till Jex Thoth, där jag deklarerar mitt hjärtas kärlek och min privatekonomi. Båda två är dock konkurshotade, så jag har inte mycket att erbjuda. Med tiden har dock breven ändrat karaktär, eftersom jag varken får svar eller bra blodvärden av mitt fanatiska författande.
"Dear Jex,
I'm writing to you for the last time, but this isn't a suicide note. 
I'm just going to die if I continue to write you, literally, since I'm writing in blood and don't have much left. After all I'm writing you 10-15 pages daily, in bold letters.
I would like to ask you one last time  to marry me and come stay with me. I live in a suburb of Stockholm with bad falafel, I have neighbours who knocks on my door in the middle of the night, wearing nothing but underwear, I have good personal hygene and an excellent taste in music. I would like to hear your voice on a daily basis. It's like the sound of love and death, sex and despair, promises and nothingness, soothing and haunting. You don't even have to be nice, just sing Sabbath Assembly-songs to me every night when I go to bed and I'll give you what is left of my heart.
Yours, always, JSH"
Efter att ha undertecknat och gjort ett läppavtryck kollapsar jag och drömmer om flygande, starka kvinnor i slängkappor.

Sånger om kärlek och hat

"Just take a look at your body now,
there's nothing much to save
and a bitter voice in the mirror cries,
'Hey, Prince, you need a shave'"

Jag säger till chefen att jag är sjuk och måste gå hem. Han frågar vad det är för fel på mig och jag hävdar att det är växtvärk i skägget, det är tufft såhär några dagar efter en rejäl trimning. Han ställer sig tvivlande så jag provar med penis avund, men det går inte heller hem. Jag skriker att jag har fått galna kosjukan, råmar, hoppar runt på alla fyra och tuggar fradga, försöker betäcka mina kollegor och tjurfäktas med städerskans röda tröja. Han klappar mig på huvudet och säger att jag kan ta ledigt resten av dagen.
På tunnelbanan försöker jag fokusera hela min energi på odla skägget tillbaka till söndagslängden, så jag passar in bland öststatarna och nybyggarna som åker med mig mot nya och okända mål. Hela familjer, flickor i hättor och pojkar i filtkortbyxor, som alla sjunger slaviska sånger om att knulla borgarbrackor med lysmaskar.

"Now if you can manage to get
your trembling fingers to behave,
why don't you try unwrapping
a stainless steel razor blade?
That's right, it's come to this" 

Vid Medborgarplatsens tunnelbaneuppgång sitter en samling livsnjutare och delar på en flaska Bailey's, alla ser glada och nöjda ut med tillvaron och kylan biter inte på dem som på oss övriga. Det är fint med riktigt sunt folk.

Utanför Scandic står Watain-Erik och röker i en alldeles för stor skinnjacka. Jag ställer mig bredvid honom och stirrar in i hans öra, blåser lite lätt och viskar illa valda bibelcitat.

- "Vad fan gör du, människosmuts!?" skriker han och tar upp en vässad smörkniv.

- "To Hell With The Devil!" skriker jag, gör kors i taket-tecknet och springer mot Götgatsbacken.

Han springer efter och hugger i luften med träkniven, nu är goda råd dyra och jag glömde plånboken hemma, så jag får lösa det in natura. Tar fram läsglasögon, lös-icke-skägg-haka och någon annans pannacottamönstrade pikémössa från Ben & Jerrys och sätter mig med livsnjutarna vid tunnelbanan.

Han går förbi, men känner inte igen mig när jag igenkännande skrattar falskt åt Benke som kallar Cilla för "ditt gamla luder" när hon inte vill bjuda honom på cigg och ett nyp i pissoarholken.

Cilla lackar och tar ut det på mig: "Klä dig inte i de där trasorna för mig, jag vet att du inte är fattig!" skriker hon och hugger efter mig med katetern.

"I'm just a station on your way  

I know I'm not your lover"

Jag träffar en kvinna på gatan och talar om för henne att jag vill spendera resten av mitt liv med hennes fötter under mina armar, så hon aldrig ska frysa om tårna. Hon stannar inte ens, hon fortsätter stapplande framåt, jag springer efter, steppar runt henne, springer före och riverdancar i trappuppgångar, visar mig på styva linan, ramlar av och får börja om igen. Jag säger att hennes hår är som en kokong som jag vill vara omsluten av, hennes ögon som vilda eldar som jag aldrig skulle släcka, hennes läppar som bär man inte kan få nog av och hennes skinkor som världens mest välformade och släta bondbröd. Hon tar mig inte på allvar, men det gör inte jag heller. Jag vet bättre och den här kvinnan är alldeles för tokig för mig, hon har ju gasmask, nedhasade nylonstrumpor, omaka skor och luktar rå korv.

"I thought you were a racing man,
ah, but you couldn't take the pace.
That's a funeral in the mirror
and it's stopping at your face" 

Hemma sitter jag och målar självporträtt i mörker för att slippa se mitt ansikte. Det är en kyrkogård med ytligt begravda minnen och sömnbrist. Jag försöker skriva något, men det blir pannkaka av allt och jag har utvecklat laktosintolerans under dagen. Läser igenom dagens iakttagelser som jag ska försöka använda till skrivandet:
"Kvinna i skinnbyxor, är det kul eller bara jävligt dålig smak?"
"Man som inte vet vad han druckit för öl för två dagar sedan, men vill ha just den."
"Äldre man smaskar när bartendern häller upp hans trea Famous Grouse"
"Watains numera icke-vara som Black Metal-band, är det Black Power Metal? Nej, för det låter som politisk metal för svartas rättigheter. Black Heavy Metal låter också som om det bara speglar medlemmarnas budskap eller hudfärg... 

Hur låter en James Brown och Manowar-duett? Hail and Kill in Papa's Brand New Bag? Say It Loud, I'm Black Wind, Fire and Steel?"

I någon annans handstil står det:

"Det är dags att åka hem, sluta upp med dumheterna och gå och lägg dig, det räcker nu."

Bryt igenom till andra sidan

Jag rakar av mig håret och två tredjedelar av skägget på impuls, i ren protest mot att vara vid liv. Bryter med ett gammalt jag, gammalt hår och gammalt skägg med så mycket inneboende frätande bitterhet att det blir brännskador på badrumsgolvet efter att det långsamt och fjäderlikt singlat ner från min haka och fräsande landat i högar bredvid minnesfragment, död kärlek och tomma ord.
Det var nödvändigt, nu är jag någon annan, åtminstone på jobbet, för det är ingen som känner igen mig. De kallar mig Stig och ber mig hämta posten hela tiden. Jag har bara jobbat här till och från i snart fyra år.
På skämt så låtsas jag att jag är den nya konsulten och föreslår att de ska bränna alla rikskuponger, sparka säljavdelningen, sälja alla kundstjänstflickorna till något forskningsinstitut och investera alla pengar i att bevara tape trading-kulturen.
Jag får åtminstone en söt fransyska med mig, men hennes pojkvän tjänar mer pengar än mig, jag har alltså ingen chans, så jag struntar i hela saken och tar lunchrast istället.

Jag stänger in mig i hörlurarna, äter kalla potatisar med vitlöksströssel och läser Den Galopperande Svensken. Gömmer mig för kundtjänstflickorna och kastar tomma kaffekapslar, från den äckliga kaffemaskinen, på dem när de pratar om sådant jag inte orkar lyssna på: pojkvänner, kläder och dyra vanor. Någon säger "Jag har hört vissa säga att det kan vara kul att laga mat, såhär om man är två till exempel." Hon pratar hela tiden om sin fästman också, "Jag var där med min fästman.", "Jag och min fästman...", "Min fästman sa...", "Min fästman gjorde si och så i sängen igår, jag bah, iiiih", "Min fästman tycker att jag är en bortskämd liten snorunge bara för att jag alltid fått allt jag pekat på, aldrig behövt göra något och alltid kommer undan med allt."
Men suck!
Hon bor ju för fan hemma fortfarande, med en mamma som gör hennes lunchlåda. Det luktar bortgifte, men i det här fallet är jag helt för och hoppas att han är en elak fan som köpt henne för några Volvokablar, flaggpunsch och en näverlur, med syfte att nära hennes förvridna verklighetsuppfattning och sen dumpa henne i någon förort utan SL-kort, plånbok och mobil, men med för höga klackar så hon har riktigt ont och har lärt sig något när promenaden är över.

"Är du gubbe?" frågar en kollega.
"I själen" svarar jag sanningsenligt.
"Jag tycker att det känns fint att vara femtio i alla fall, så jag kan ha käpp och slå snorungar" säger hon sen.
"Jag vill gärna göra det lite mer extravagant, jag är en gubbe med stil, så jag ska köpa en golfklubba" säger jag och hjärnfönstershoppar i en sportbutik.
"Jaså, ni söker en golfklubba?" säger moderatäcklet till butiksbiträde i fula kläder.
"Ja, en järn-nia" svarar jag, genom sura uppstötningar orsakade av ett besök i den här hjärnbutiken.
"Jaha, men det har vi gått om, förstår du, vad för sorts spel ägnar ni er åt?"
"Det blir ju mest lite hårt slående på diverse grejer, folk som inte använder deo, alla som tuggar tuggummi på offentlig plats, kids med fötterna på sätet i bussar eller tåg, folk som skriver att de ska gå och lägga sig och sen avslutar med 'godnatt' i sin facebookstatus, särskrivare, alla som bor i i Ängelholm, folk som röstar på folk de känner, alla som lever på gamla meriter kan ju behöva få lite vett inknackat också."

Människor har så jävla bråttom av och på tåg och bussar, men sen när de väl kommit på eller av då är de så jävla långsamma. Vad fan är problemet? Bråttom, bråttom, trängas, måste komma ut först, sen stoppar asen upp alla andra genom att ha glömt bort hur fan man går i normal takt.
Jag utsöndrar alla svärord jag kommer på genom mina porer och suckar extremt högt så fort någon rör på sig, tittar på mig, andas ut, gäspar, hostar eller blinkar. De ska veta att jag vet vilka de är, vad de gör, vart de bor och hur illa jag tycker om alltihop.

Jag har börjat höra saker som inte finns, det kommer musik från köksfläkten. Först trodde jag det var TV:n eller datorn som av misstag hade startat något, men det kommer från köksfläkten. Gnidande fioler, vackert, brustet och hemsökt. Jag låter fläkten stå på hela kvällen bara för att jag inte vill riskera att det ska försvinna tills imorgon när jag ska använda den igen.
Men fläkten suger i sig rummets hela atmosfär och jag blir bara dåsig av syrebrist.
Jag börjar bli galen, det är ett som är säkert.

Förstärkardyrkan

Jag odlar skägg och människoförakt.
Det har gått flera dagar sedan jag skrev något med substans och mina fingrar är torrare än min gubbhumor. Rädslan av att återigen förpassas till icke-skapandets negativa spiral där utåtriktat förakt slår bakut och fokuseras inåt istället tvingar mig ändå att skriva. Det är för sent att ge upp, ditt as, det vet du själv! Jo, jag vet. Det har redan gått alldeles för långt nu. Men vem ska läsa den här skiten? Någon måste ju göra det för att kunna skriva ner dig, eller hur? Ja, jo, men vad ska det bli av det, av mig? Ett varnande exempel, min bäste herre. Gör aldrig såhär, mina kära litteraturstudenter, det här ett praktexempel på någon som borde ha slutat för länge sedan.
Jag förflyttar mig ut på balkongen. Det är kallt, men jag förtjänar till och med värre, och det är inte bara utomhus som det är kallt och oinbjudande, det är universellt.
Vad fan skulle jag sätta en deadline för? Och för vad? En, i förtid, grinig och bitter mans försök till någon form av livsdokument? Jag borde ha slutat för länge sedan, men, som sagt, det är redan för sent.

Husens tomhet inkräktar på mitt revir och jag försöker skjuta min lägenhet ut ur byggnaden, men jag är för svag. Om jag bara med tankekraft kunde förflytta den här lägenheten långt åt helvete bort från alla så skulle jag vara nöjd. Men jag får istället nöja mig med att jag på mer än en månad knappt sett någon granne överhuvudtaget.
5 våningar, 20 lägenheter, och på en dörr står det "A Butt". Det måste vara ett dåligt skämt, men jag är för väluppfostrad för att ringa på och fråga. Istället öppnar jag brevinkastet för att se om dörren bara leder till ett rynkigt anus. Det gör den inte. Genom brevinkastet ser jag en samling klassiska hårdhomos, såna där som man aldrig ser ute. Skäggiga män i läderchaps som dricker bävershots, äter haggis och slår varandra uppmuntrande på rumpan. Tänk om jag hade passat in här! Jag är i behov av en rejäl björnkram av vem som helst av dessa herrar. Jag må vara skäggig, men jag är ganska liten, då hade varit fint med en styrkekram av en stor luden best.

Det är försvenskad och missuppfattad Oktoberfest i byn och jag är inte bjuden, men jag går dit ändå, bara för att jag kan.
De har ställt upp ett stort tält med massa bord och stolar inuti, Jimmie Åkesson- och Fredrik Reinfeldt-piñatas hänger i långa rader och man delar ut tysktillverkade golfklubbor till alla som har klätt ut sig till någon ur SS gamla ledningsgrupp. Alla ska få smaka på de mest delikata specialiteterna från Tysklands alla hörn, korv, surkål och intetsägande öl, alla ska få nita någon av Sveriges skamfläckspersonligheter. Jag ställer mig i kön och tittar på menyn. Ett vegetariskt alternativ. Oktoberfestfalafel.

"En falafel, tack."
"Vi har ingen falafel."
"Men det står ju på menyn."
"Den är slut." säger han syrligt.
"Varför står det kvar på menyn?"  frågar jag.
"Varför frågar du så mycket? Ta något annat!"
"Har ni något annat vegetariskt?"
"Vi har fisk."
"Jag äter inte fisk, jag är vegetarian."
"Vadå äter inte fisk? Vem fan tror du att du är? Jag känner asmånga vegetarianer som äter fisk!" 
"Men fisk är väl för fan också ett djur?"
"Hörru, nu lugnar du ner dig. Äter du inte fisk så kan du få ketchup, majonnäs och surkål."
"Men vad fan, hur jävla svårt är det att ha mer än ett vegetariskt alternativ?" 
Vi har ådragit oss en liten folksamling omkring oss. Äldre herrar i turban stoppar pipan med martyraska och myser, 25-åriga fjortisflickor pekar på mig, skrattar och instagrammar allt som händer #vegetarian#fanatic#beard#sad#sofunny och gillar varandras bilder, alla män ur Svenska Akademien har klätt sig i kvinnliga folkdräkter och åker vattenrutschkana för att göra blusarna genomskinliga och delar ut strippdollar till alla som vill komma och se kvällens föreställning och kanske få sig en privat uppvisning i det bakre rummet. Jag får inga och återgår till ifrågasätta hela idén med samhället i allmänhet och den här matfascisten i synnerhet.
"Hjälp, vi har en schweinhund här borta, hjälp! Han är inte tysk, har ingen folkdräkt och tycker att ölen är intetsägande!" skriker han plötsligt och slår kålsleven mot kastrullocket. 
Två säkerhetsvakter i svenska folkdräkter kommer och släpar bort mig. Deras knätofsar och pungkulor hänger på ungefär samma avstånd från marken och de slår mot min rygg under den oömma behandlingen.
"Nu sätter du dig i grovsopen och kommer inte ut förrän festen är slut!" säger den ena på någon form av västkustdialekt som är helt obegriplig. Jag vågar inte erkänna att jag fortfarande inte vet vart grovsopen är, trots att jag har bott här i mer än en månad.
Jag går runt knuten och krockar med en vacker, blond kvinna. Hon ser medtagen och osäker ut. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, madame, får jag, som plåster på såren, fresta med lite sex? frågar jag inte. "Jag kan dansa också, lagar god mat, gör mitt bästa som ensamstående pappa och är av naturen kärleksfull och omtänksam" säger jag inte heller utan gör bara scouthonnören och står blickstilla tills hon tappar intresset och går därifrån fem timmar senare. Då är jag trött i armen, benen och på livet.
Jag vill ta nattbussen en hållplats, trycker på stopp, men busschauffören ogillar såna som mig, så han stannar inte, låser in mig i bussen och pliktknullar sin högljudda fru i SL-garaget tills det är dags för morgonskiftet att gå på.
Jag lyckas få skjuts hem med en rabiat gotländsk varpakastare som envisas med att hiva ut mina snusdosor genom rutan för att träffa hemvändande soldater.
Väl hemma upptäcker jag att tiden stått still och att jag inte har kommit någonstans vare sig i livet eller med skrivandet.

Tango tills de är ömma

Någon rullar en tom kundvagn över regnvåt asfalt, den sista cigaretten i paketet från igår är upprökt, sirenerna utifrån harmoniserar med de på TV:n och tvivlen äter upp mig inifrån. 
”Don’t plant your bad days, they grow into weeks, then weeks grow into months. Before you know it, you have a bad year.” säger Tom men det känns ändå som om glasets svarta innehåll speglar min egen insida.
Över hela världen talar främlingar bara om vädret.

Det är dags. Det är dags. Det tär dagligen.

Läckande skor och dåligt humör.

På väg. På väg. Bort. Vidare.
  
Under resans gång strör jag alla mina manuskript omkring mig och låter deras innehåll flöda fritt i hela tågvagnen. Mina medpassagerare blir otroligt upprörda och vill inte alls omge sig med så mycket könsord och dåliga stämning.
Sakerna jag inte kommer ihåg och saker jag inte kan glömma, det är sådant jag funderar på hela vägen till min begravning.

Konduktören är oskyldig när han drömmer, men aldrig i vaket tillstånd. Han klipper hål genom alla papper han hittar, så mina texter förblir i alla fall inte orörda, men det är en liten tröst när förortsbratsen försöker sätta eld på mina billiga kläder och förvägrar mig delaktighet i mänskligheten.

Konfrontation(begravning?).
"Nå?" frågar jag nervöst och trär den svarta huvan över huvudet.
"Nå, vadå?" småler hon.
"Är ni intresserade av mig på allvar?" Jag tar ett kliv upp på pallen i mitten av rummet, framför hennes skrivbord. 
"Inte det minsta!" fnissar hon och lägger snaran runt min hals.
"Men alla tecken, allt det som du har sagt, gjort, alla planer vi gjorde upp, jag trodde det var klart?" säger jag undrande medan jag drar åt och placerar knuten vid sidan av nacken, för bästa effekt.
"Men, kära du, det förstår du väl själv att vi inte är det minsta intresserade av dig? Vi har så mycket bättre kandidater." svarar hon och sparkar undan pallen.
Jag har tappat fotfästet, på fler än ett sätt, men jag arbetar ständigt för att återfå det.





 

Himlens gravida tonåringar

Orden löddrar i munnen på mig som rabies
Bit mig, sänk dina tänder i mitt kött, ge mig sjukdom och din kärlek. Jag svälter mig medvetet på kvinnor, men längtar hela tiden att få sätta mina läppar mot någon del av en utsökt kvinnokropp.
Jag vill knulla på en metafysisk nivå och höra From Her To Eternity på repeat under tiden.
Min samlevnadsskräck artar sig bra och jag börjar se att jag skulle vara mogen för att återigen, dödsföraktande, kasta mig in i något nytt när jag passerat nästa biologiska milstolpe, döden.

Tangenterna beter sig underligt under fingrarna, det känns som om de är av mossa och gummi, glider undan, halkar iväg, växer ihop och är som en matta av svart vatten.

Vem var kvinnan som städade? Varför ville hon ha mitt nummer? Vart städade hon? Hemma hos mig? Måste jag betala?
Vem är kvinnan som bjuder ut mig till stallet? Vad ska jag göra där? Manually masturabate animals before insemination?
Jag ligger i sängen och drar hästtäcket över mig. Snart blir det väl åka av. Men de ser att jag inte orkar bära landsortsmoderaten som är på besök, så jag får hans två skrikiga ungar på ryggen. De sätter en sadel på mig och ger ungarna varsin ridpiska.
"Piska den jäveln!" skriker deras, på svindyr cognac, berusade pappa och viftar med sitt trollspö och penis i luften.
"Piska såna där pretentiösa fulkultursmisantroper, horbockar och simpla arbetare. Skriva skit det kan dem, men skyffla skit det måste de lära sig, så driv ner ansiktet på han i den största hästskit ni hittar!"

Jag vaknar med munnen full av halm i min egen soffa, naken, men sadeln är fortfarande på.
Det kommer in en tatuerad kvinna med korsett, strumpebandshållare och skrevlösa trosor.
Hon har glasögon också. Jag gillar glasögon.
Sekreterarlooken, en stygg liten receptionist kanske?
Som en hund lägger jag mig på rygg och hänger med tungan, visar att det är fritt fram och hon tar stadiga steg mot mig i höga klackar.
Hon synar mig, öppnar munnen på mig, undersöker mina tänder, petar mig i öronen, jag får otrevligt nog även en prostatakoll.
Hon drar i mina armar, knackar på mina knän med en ishacka.
Sliter i mina testiklar och snärtar till min penis.
"Nej, duger inte, bort!" skriker hon till någon annan som är där. En mager man, som röker och dricker årgångspiss från en stövel.
Han tar upp en limpistol och limmar ihop min näsborrrar och mun. Godnatt.

Vem var det som ringde? Banken? De vill att jag ska bryta mig in hos min vän och stjäla hans kontanter, banken vill ha dem själv.
De vill inte ta emot dem, men de vill inte heller att någon annan ska ha några.
Banken lurar borta i hörnet av vardagsrummet.
Öppnar sina kassakåpskäftar och suger i sig alla mina besparingar.
Jag klamrar mig fast vid From Her To Eternity-vinylen
"Den här tar ni inte era jävlar, jag sparar den till min dotter, ta mitt liv, det är skitsamma, men vinylen ska hon ha. Hon kommer att lära känna sin pappa genom den."

Mina ögon går i kors över ett mörknande, lutande tangentlandskap och fingrar blir som knotiga grenar, jag hittar inte u, då kan jag alltså inte komma (u)t härifrån.
Snusen rinner, var är min telefon?
Vem ska jag ringa? Bris? Nej, jag ringer min nya vän, den fina men trasiga, en med ärr, precis som jag.

"Det är några jävlar som försöker förstöra min dotters liv genom att frånta ha henne allt med substans. De vill formstöpa henne för dokusåpa, modebloggar och objektssjälvbild. Hör du mig, de har förgiftat mig med någon jävla tablett som skulle få mig att sova. De kommer, de kommer ta allt av värde ifrån mig och lämna mig ensam med mina egna tankar! Finns det något värre straff?"
"Johan?... Johan, vad är det som händer?"
"Allt är bestulet, livet är stulet från oss alla, av makthavarna, fackföreningarna, media, kungliga horet och alla deras bortgifta, inavlade, bortbytingssläktingar."
"Vad är bestulet? Johan, jag förstår inte vad du menar."
"Våra liv är bestulna på allt, stulna helt och hållet, de är inte längre våra! Det är acklimatisering, hönsburar, löpandebandproduktion och mediahoreri, vad hände med livet? När blev vi tvungna att sälja oss som objekt för en mediaapparat som psykiskt eller fysiskt våldtar oss, filmar det och sen sänder det på TV inför miljontals andra människor som skrattar åt vårt lidande?"

Aids-vargen

Jag står med megafonen på balkongen och tittar ut över massorna av "vanligt folk". Ingen bryr sig. De fortsätter att rasta hundar, klippa gräs, ansa buskar, slå sina barn, skrika åt sina respektive, knyta slöjan, kyssa korset, rulla mattor, bränna kyrkor, räkna pengar och titta på amerikanska serier med risig kvinnoattityd.
Jag försöker igen .
"Jag erkänner mig skyldig till misantropi, så häng mig, jag skulle uppskatta det!
Vem försöker jag imponera på?
Vem kunde bry sig mindre?"
 Jag går in igen och sätter på Psalm 69 för tionde gången idag.

Det är någon som har varit i lägenheten. Jag känner det på atmosfären, mitt misantropiska sinne skickar röksignaler till saftblandaren i skåpet, som börjar pulsera i stroboskopiska melodier. Vem behöver ett sjätte spindelsinne när man har vanföreställningar?
Jag vet också vem det är, det är min nemesis och antagonist, min konkurrent.
Om vad? frågar du. Livet, säger jag.
Jag märker det tydligt på mina grannar, sen han kom in i bilden har de blivit kyligare mot mig, hälsar mer sällan och befinner vi oss i samma rum så blir jag överflödig.
Inte nog med att han verkar betydligt bättre lämpad som vän, granne, sällskap eller respektive, beroende på vad som önskas, han är dessutom överallt, hela tiden och verkar inte ha några begränsningar.
Jag tror att han till och med är hemma hos mig och gör mig sjuk, sprider pest omkring sig.
Jag vaknar med blåsor och utslag på kroppen, vägglöss säger du, nej, säger jag. Det är bara jag som drabbas, inte min dotter eller övernattande vänner.
Vaknar på morgonen och känner mig sjuklig, matt, svag i kroppen, obeskrivligt trött och upptäcker nya blemmor eller utslag.
Vågar inte gå ut längre, ser för jävlig ut, har fått tillbaka hostan och smärtan i bröstet, det är inte bara revbenen som fortfarande spökar. Nu kan det ju vara den vanliga smärtan förstås, av att vara trasig rakt igenom, eller så är det den jäveln som ligger och punkterar mina lungor i smyg när jag sover.

Jag vaknar så många gånger per natt så jag tappar räkningen, jag är aldrig utvilad, jag är alltid upptagen, jag är inte närvarande, jag är inte fri, jag är fångad, jag är inte levande, jag är döende.

"Jag är inte rädd för att dö, delar av mig dör hela tiden", som en viss Francis sa, och jag känner hur jag gradvis, men systematiskt, mördar delar av mig själv, lägger mig i bakhåll för mina egna svagheter (kärlek, sympati och livslust), förgör dem, för att säkerställa överlevnad. Jag är inte rädd för att dö, jag fruktar livet.

Igår låg det hemligstämplade kuvert från skatteverket innanför dörren, adresserade till honom. Varför skickas hans post hem till mig? Jag får inte ens min egen post, jag får åka och hämta den i Solna hos en galen kattkvinna med aidsskräck. Jag tror att hon testar sig regelbundet efter att jag har varit där och hämtat min post, hon stirrar nervöst på mig när jag tar av mig skor och jacka, försöker vara oberörd, men jag kan se paniken bakom den lättsamma ytan.
Så sjuklig ser jag alltså ut nu för tiden.
När jag försöker vara artig och trevlig så pratar hon med sin katt eller borstar tänderna. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Hon kommer med säkerhet känna en stor lättnad när min post slutar komma hem till henne, alltså att jag slutar komma hem till henne.

Någon ringer inte på dörren och det är ingen där när jag öppnar.
Det ligger ett kuvert utanför dörren, på det står
"Till författarfittan JSH
Detta kuvert innehåller samma sak som dina texter, din hora!"
Jag stänger dörren och går in i köket, tar på mig diskhandskarna och öppnar försiktigt kuvertet. Det kan vara mjältbrand, spott och spe, hårda ord, självförakt eller vad som helst i det där kuvertet.
"Detta kuvert innehåller samma sak som dina texter, din hora!"
Men kuvertet är helt tomt.

Herr S-H, i vardagsrummet, med kaffekoppen

”Jag är författare!” skrek jag ”inte nån jävla bloggare! Kanske varken prosa, lyrik eller facklitteratur, men nån sorts författare. Antiförfattare! Kalla mig vad ni vill." 
Jag blängde dem i ögonen, i kamerorna, i TV-tittarnas ögon. Hundratusentals idioter ville just nu se mig kräkas upp mitt liv i verbala kaskader och själva svälja allt med hull och könshår.
”Så du menar att det inte är självbiografiskt?” Frågar en fitta från TV3/Aftonbladet.
Jag dödsknullstirrar henne i ögonen och spottar rakt in i deras kamera.
”Alla riktiga författare baserar allt på sina miserabla liv, men ni kan ju för fan inte vara så dokusåpaskadade i huvudet att ni tror på vartenda enstaka ord i en bok! Hur jävla bra har det gått för Abrahams släkt med sådan textolkning?” 
”Hur menar ni nu, herr Strömvall Hammarstedt?” Frågar den äckliga svenssonblonda morsgrisen från någon förljugen dasspapperstidning.
”Behöver jag dra bibeln för dig, din lilla nazist?” 
Tystnad.
”Ja, det är kanske självbiografiskt, men skönlitterärt, självbiografiskt i viss utsträckning. Jag gör som alla andra, ljuger om mig själv för att det ska kännas lite bättre!” 
”Hur ska vi veta vad som faktiskt är sant och vad som inte är det?” frågar den skäggige knullgubben från TV4.
”Är det relevant din skäggbiff? Kan inte upplevelsen av läsningen vara tillräcklig? Måste ni rota upp minsta horsak och göra det till en orsak? Varje människas minsta misslyckande ska förstoras upp och göras till nyhet. Det är fan för sorgligt! Kan inte mina ord bara vara ett destillat av åratal av bitterhet, frustration och människoförakt? Kanske finns det korn av sanning, kanske allt är sant, kanske allt är lögn och jag är den sorgligaste bluffen i romantikens, erotikens och estetikens värld, illitterat, litteraturfördärvare av rang! En bluff som inte ens har någon att bluffa inför. Jag bluffar för mig själv, ljuger om mitt liv vid middagsbordet inför en tallrik soppa, ljuger om mina känslor, för att göra mitt liv mer uthärdligt! Men det är för min egen skull! Jag behöver blöda ur mig all skit och djävulskap som jag låter er fylla mig med! 
”Så, så, lugna ner er herr Strömvall Hammarstedt, vi undrar bara.” säger hormodellen/nyhetsuppläsaren/modebloggerskan/It-människan/Stureplansprofilen/House-DJ:n/Före detta Strippan/Hollywoodfrun
”Jag skriver, att greppa pennan är för mig som att skära upp mina handleder, det flödar av sig självt. Jag har ingen kontroll, orden kommer som luftburna virus, de slår mig i ansiktet, i bakhuvudet, kommer som sura uppstötningar. Hälften försöker jag svälja ner, men de lämnar alltid en jävlig smak i munnen som jag måste spotta ur mig och jag gör det i text! ’Ångesten äter upp mig inifrån’, den gör det dagligen. Mitt enda redskap är att släppa lös den i text, annars går jag under.” 
Jag drar inte in luft i lungorna, det är spikar som genomborrar dem inifrån och smärtan i revbenet har spridit sig till hela bröstet. Ska det inte ge med sig snart? Vems jävla fotavtryck har jag stämplat på bröstet? Vems jävla tankar befolkar mitt huvud? Vems är rösterna? Skratten? Gråten?

”Jesus, han är ju helt sinnessjuk” viskar fitta 1 till fitta 2.
”Ni har smittat mig era horor!” skriker jag till dem bägge.
Nu blir folk upprörda, alla tystnar och stirrar på mig. Man får inte säga sådant, inte till offentliga personer, inte till journalister som förser folket med riktiga nyheter, inte till utbildade människor, och man kanske inte ska säga det till tjejer heller, om man tänker efter.
Jag stirrar ändå ut samtliga närvarande och ber fan inte om ursäkt.
Min telefon ringer inte.
Reportrarna stirrar ännu mer storögt och gapande på mig när jag, mitt under pågående presskonferensvåldtäkt, lugnt tar upp min telefon ur fickan och svarar:
"Illitterate herr S-H."
”Hörru, vad fan håller du på med?" Det är min icke-existerande förläggare som inte har anordnat den här överrumplingspresskonferensen i mitt vardagsrum.
”Vad fan menar du?” frågväser jag tillbaka.
”Johan, för helvete, sluta prata med folk! Gör mänskligheten en tjänst, stäng in dig hemma och sluta för fan att skriv sån där smörja!” 
”Men jag är ju hemma” skriker jag ”de jävlarna bröt sig i och riggade upp sina själsfällor innan jag hade vaknat! Jag är inte ens säker i mitt eget hem, jag köper mig en 9-iron imorgon på myrorna!” Revbenen värker av allt skrikande jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Tur att allt händer i mitt eget huvud, så min dotter har sluppit höra all fanskap som pågår.
”Du vet vad jag menar Johan” säger förläggaren som inte finns ”stanna hemma i största möjliga utsträckning, så mycket som möjliga, lämna ungen på dagis, åk till jobbet, hämta ungen igen, åk hem, snusa, lyssna på vinyl och skriv, men publicera inget utan att rådgöra med mig först! Jag som förläggare har ett ansvar gentemot allmänheten, att inte låta vad som helst leta sig in i deras bokhyllor. Jag måste hindra såna som dig att löpa amok i text. Det är ingen som blir glad av den här skiten, du vet det själv.” 
”Det är väl för fan inte meningen att någon ska bli glad! Hade jag skrivit för nöjes skull hade jag väl horat runt som vilken svensk deckarförfattare som helst och spytt ur mig kulturellt självdöda pocketböcker varannan vecka.” 
Jag tittar mig omkring, mitt vardagsrum är överbelamrat med samhällets mediabottenskrap, de mest föraktningsvärda kulturfattighjonen i Sverige.
Jag vill sätta på ”A Cunt Like You”, ”Cure For The Common Cold” eller bara sätta mig ner och primalskrika samtidigt som jag hamrar på mina kastruller, tills alla bara går härifrån.
”Johan?” frågar ingen alls i telefonen.
”Jag måste lägga på…” säger jag.

Framför en förvirrad, frustrerad och numer utless skara icke-kändisar, kameramän/kvinnor, ljudtekniker och alla 23 TV-tittare som fortfarande bryr sig, slår jag upp mitt morgonkaffe, tar en snus, sätter mig på en stol och stirrar rakt in i väggen i två timmar och tänker på sammansatta ord.

Allt som står skrivet är inte sant, titta bara på den religiösa litteraturen

- Men det var ju för fan bara något jag skrev! skrek jag i luren. Jag menar inte vartenda ord jag skriver, du har väl läst tillräckligt mycket av det jag skriver för att veta att allt inte är på riktigt, vare sig känslor, situationer eller personer!
- Försök att förklara det för honom själv, ditt as!
- Varför i helvete ska jag behöva förklara mig? Det är ju jag som skriver! Jag vet vad jag menar, för er är det bara ord från en grinig jävel som lever i en helt annan verklighet än den ni befolkar! Underhållning eller provokation, det avgör väl läsaren, jag kan inte kontrollera hur det jag skriver blir mottaget! Jag rannsakar bara mig själv på papper, jag tänker högt, jag filosoferar, analyserar och luftar mina sexuella och emotionella nederlag i text!
- Du kan säga vad fan du vill herr Strömvall Hammarstedt, eller vilken jävla pseudonym du nu går under, säger den pipiga och skolflickigstämmiga mannen, men alla avslöjande, alla könsord, din attityd, osämja bland grannarna och dina försök att frikoppla dig från vara en kugge i systemet och inte bidra till att borgarna får mer pengar ses inte på med blida ögon. Jag har order från högsta ort att sätta stopp för alla yttranden från dig i fortsättningen. Du skadar inte bara dig själv och ditt anseende, hela din karriär och din framtid både privat och yrkesmässigt, du gör dessutom folk i allmänhet förbannat upprörda!
- Du kan ju försöka hindra mig, skrattar jag i luren samtidigt som jag håller mig för revbenen, jag slutar skriva den dagen som orden inte längre räcker till och jag endast ägnar mig åt primalskrik, örfilar och bäckenrörelser som kommunikation! Jag har gjutit mitt blod och mitt liv på alldeles för många sidor redan för att sluta, hälsa högsta ort att de, och du själv förstås, bara är en samling thaipojksknullande fulkultursförfinande skövlarhoror!
Jag slänger på luren och tar en snus, går in och läser godnattsaga för min dotter och säger att jag älskar henne mest av allt i hela världen, innan jag går ut och återgår till att förblöda i textform.

Utanför porten står fem svarta unga män i skinnjackor och röker kring en minibuss, alla dörrar är öppna och den värsta sortens hästjazz pulserar genom höstmotivet utanför fönstret. De gnidande fiolerna, halmstanken, diskbrädet och världens vitaste och gnälligaste röst gör att min inspiration självdör. Har jag någons fimpar kvar i askkoppen på balkongen? Finns det några djupa andetag kvar därute?

- Hallå, det är döden, jag tänkte att vi skulle se om vi kunde boka in ett nytt möte du och jag? Vi hade ju ett planerat för en åtta-nio år sedan, men du avbokade ett par dagar i förväg och sen hörde du inte av dig något mer.
- Men jag har inte tid, ditt as, jag jobbar på en grej. Kan inte folk sluta störa mig hela jävla tiden? Jag har ingen tid till någonting och måste använda den på sämsta sätt! Ring inte igen, jag ringer dig när jag är färdig!

Varför envisas sådant där pack alltid med att ringa när man är mitt uppe i en plågsam skapandeprocess utan rim eller reson? ”Rationalisera inte bort hans betydelse för ditt skrivande, din gubbkuk”, säger min plågoande stillsamt borta från soffan, där han ligger med fötterna på soffbordet, kedjeröker för att jävlas och dricker upp min sprit, byter ut den mot vatten eller äppeljuice i flaskorna, ”du vet att inte hade skrivit något alls om det inte vore honom, det var han som lärde dig tekniken från början”.

Jag sätter på ”Nighthawks At the Diner” och fortsätter förneka deras existens ett tag till.

Ett kulturellt självmord tidigare

Jag stirrar datorn i vitögat, slänger ur mig diverse tvetydigheter om min totala avsaknad av möjlighet att knyta an till människor emotionellt och stoppar in en prilla. Rökandet fick jag ge upp, lungorna stod pall men det gjorde inte hushållskassan och så var jag förbannat less på att grannarna gnällde över att jag tömde askkoppen utanför balkongen i tid och otid, oftast när deras barn hade picknick nedanför.

-          - Horor och byråkrater, det är de som har råd att röka, brukade alltid min pappa säga medan han stoppade pipan full med torkade nikotinplåster, som han samlade ihop under jobbet som städare på SAS-flygen.

   Utöver avsaknaden av den rykande tobaken så bestämde jag mig även för att lägga spriten på hyllan ett tag, inte för min egen skull så mycket som för andras skull. Min nyktra bitterhet är hanterbar för de flesta som jag har lyckats bibehålla vänskapliga relationer med, men med lite sprit i kroppen så kunde jag till och från ifrågasätta deras faktiska värde som medmänniskor och även resten av mänsklighetens värde överhuvudtaget.

   Det tärde på samtliga närvarande, mig själv inräknat och i högsta grad mest och oftast alltid hela tiden. Men jag hatar ju mig själv helhjärtat även när jag bara druckit kaffe.

   

   Bakmaskinen knådar degen, svampstuvningen har kallnat, dottern sover och pappa sitter och letar efter ryska fruar för att dämpa ensamheten.  Tro mig, jag är fullt medveten om att jag betalar pengar för att känna mig ännu mer ensam, men om man får ligga lite till och från kan man ju alltid skaffa en hund som kommer att älska en. Eller adoptera en portugisisk cirkusdvärg som jag, om jag får chansen att faktiskt adoptera en, tänkte kalla José De Besvi Kelsé.

   Jag överhettar hjärnan genom att försöka förstå om hon vill att jag ska ge fan i allt eller om jag ska satsa allt. Finns det något där? Vad fan ska hon med mig till? Har hon inte tappat allt intresse redan? Jag är förmodligen ingenting av det hon föreställde sig och säkerligen en besvikelse. Vad fan ska hon med mig till? Ja, alltså inte den potentiella ryska frun, vi vet ju alla vad hon ska ha mig till, avla kärnkraftsavfallsbarn med tre ögon och imponerande lungkapacitet när de får en påse lim, inte när man ber dem sjunga lite ryska folkvisor på den lokala pizzerian så pappa har råd att bara dricka Hibernation Ale hela vintern. Nej, det är ju hon från andra sidan, hon som pratar om hur vi två ska öppna en finölsbutik i Berlin. Jag är helt med, men undrar hur fan det ska gå till då jag alltid tror att hon injicerar mig med aids när jag sover. Jag vaknar upp med små nålstick i knävecken, de förökar sig som styvfamiljshatande protestanter runtom i förorterna och det rinner någon gulgrön vätska från dem när jag tänker på hennes bara bröst.

-          Vad fan är det hon vill? Skriker jag till trolldegsavbildningen jag har gjort av Emile Cioran och förvarar i en påse med bitterhetens syllogismer.

   En gång glömde jag ta ur avbilden innan jag startade dagens konfettiregn med opeppande stödord och den träffade mig i huvudet… det var en fin start på dagen, tyngden av mannens desperation och livsångest träffade mig i ansiktet. Men nu har jag bränt den nya i ugnen så den är svart och stinker tomhet och glädjelöshet istället, sådant som jag suger i mig dagligen mellan morgonkaffet och sömntabletten. 

   Någonstans började jag prata om mig själv i tredje person också, benämner mig gubben, men det är väl helt enkelt så att bara för att jag inte på väldigt länge har kunnat räkna mina gråa hår, alltid är grinig och bitter, företagsam, målinriktad, ambitiös, har självdisciplin, är skeptisk, kyrkligt frikopplad, står utan både begravningsplats och livspartner, hellre dricker lite finare och lite godare än billigt och mycket, - samt inte längre känner att jag förstår någon annan i den här världen – har åldrats 30 år det senaste året. Men det kan ju också vara för att jag har slutat bete mig som om jag trodde att jag vore något och acceptera att jag är den jag är och passar det inte er, nej men då kan ni dra åt helvete, jag har alldeles för mycket saker att åstadkomma, tiden rinner ifrån mig och jag har inte tid att springa runt och jaga folk som bara behandlar mig som antingen ett praktknull eller som om jag vore förbannat korkad. Det är ju självklart ett praktknull jag har satsat på att framstå som den senaste tiden, emotionellt frikopplad, ensamvargen, vara av den åsikten att ensamhet är extremt karaktärsbyggande, men kan man hjälpa att man kanske tycker lite för mycket om en viss kvinna som skulle kunna ge en så mycket stryk så man glömmer vad man heter? Jag har alltid gillat starka kvinnor och behöver någon som skyddar mig när jag glömmer bort att inte jävlas med alla oavsett person, situation eller alkoholkonsumtion.

”Jag ska distansera mig utav bara helvete från er! Från och med nu har jag bara kontakt med telefonförsäljare och finkulturpersonligheter, så jag vet från början att det är en ytlig kontakt!” Skriver jag som statusuppdatering och får 39 ”gilla” från folk som tycker att det är roligt och inte förstår att det är just dem jag menar.

   Men det är ju förstås inte bara det, det är ju alla de andra falskspelarna som befolkar min omgivning, springer runt och rycker mig i kjolarna som snoriga ungar: ”Du måste följa med mig och min pojkvän ut till min pappas sommarstuga och grilla, ta med dig dottern!”, ”Vi måste skapa musik tillsammans!”, ”Jag ska börja plugga och vill ha din hjälp, för jag kan inte svenska!”, ”Ska inte du och din dotter flytta in här hos mig så kan vi bli världens mest miserabla styvfamilj?”, ”Jag uppfostrar min dotter till att bli en Barbie, vill inte du hjälpa mig genom att vara en frånvarande fadersgestalt?”, ”Hej, jag är egentligen flata men har alltid varit intresserad av att prova att ha sex med en kille, jag har inte haft det än, ställer du upp?”, ”Jag är jätteintresserad av att höra mer om vad du gör, du gör så spännande saker, ska vi inte ses över en fika?”, ”Du verkar vara en jättetrevlig person, jag skulle gärna lära känna dig lite bättre.”, ”Jooooohan, vad länge sedan vi sågs, vi måste träffas, när har du din dotter och när är du ledig för att ta en öl?”

   Jag har ju alltid funnits här, tillgänglig, men i slutändan har ni alltid varit för upptagna - med tomma ord, springa på trendiga hipsterklubbar, sippa paraplydrinkar gjorda på destillerad kulturdöd och könsvätskor, knulla döda kulturpersonligheters dödsboförvaltare i hopp om att kunna få någon gammal Morriseyrelik, eller en porslinskatt från Factory Records kontor. I slutändan? Vad handlar det om i slutändan? Varför kan ni inte bara hålla käften och låta mig vara i fred? Sluta ge mig hopp era as, jag har systematiskt försökt radera möjligheten att känna förhoppningar! Vad förväntar ni er? Vad jagar ni? Vad är det ni tror finns vid regnbågens ände? Jag vet, det är precis det som jag igår natt skrev till min kollega, ”Världen är en påse skit. Man försöker dagligen hitta små guldkorn, men i slutändan är det bara förgylld skit och inbillning.” Där har ni antiförfattarens, gubbens, pappas levnadsmotto. Nu handlar det bara om att lära sig att gilla smaken, lukten, känslan och konsistensen.

   Nu knackar horgrannen på dörren, säger åt mig att dämpa mig, hon hade tydligen vaknat för två timmar sedan och ska upp om två timmar. Varför kom inte idioten hit för två timmar sedan och bad mig att dämpa mig då? Då hade hon fått sova fyra timmar istället för två. Ja, men det är ju precis sådär de funkar, trostanterna, som inte bryr sig om vem som ser dem i trosor – ett jävla gnäll, men själva fattar de inte att jag är väluppfostrad och kan visa respekt mot dem om de inte kommer hit i trosor och stör när jag redan är på jävligt dåligt humör själv utan meddelar i förväg att de mellan tolv och fyra gärna vill att jag håller käften. Jag frågar inte trosan, men undrar tyst om inte våra andra grannar kan sluta hoppa jämfota genom sina lägenheter på nätterna då? Och vem fan är det som pissar så hårt så det känns som om det skvalar inne i huvudet på mig? Och precis nu när jag luftade den tanken så är pissandet där igen. Hade jag vetat att underbyxan skulle hälsa på mig mitt i natten eller att jag i maximus misantropicus-tillstånd behöva lyssna på någon som pissar mig i huvudet, då hade jag nog flyttat in i porten bredvid där de alltid spelar så spännande och mystisk musik på sina kastruller och piskar mattorna och barnen varje dag.

   Jag ber om ursäkt, stänger dörren, öppnar brevinkastet och ropar ”kom utan trosor nästa gång!”, går in i vardagsrummet, vänder sida på min nyinköpta Ufomammutvinyl, höjer volymen ytterligare (får man troslöst besök inatt om man fortsätter att jävlas?) och känner doften av bröd som bakas. Han grimaserar när han sätter sig, gubben har säkert fått en revbensfraktur, det kan ju omöjligt ha gått av, om han vore av en sådan vek konstruktion (vilket han i och för sig självklart är helt övertygad om att han är – bräcklig) så är livet ännu sorgligare än vad det redan är. Mentalt, fysiskt, banalt, självömkande och muntert självföraktande sorgligt.

Skivan är alldeles för kort och han surar över att inte den andra skivan han ville ha också fanns. En till snus och ”The Drowning of Lucy Hamilton”. ”When forever comes crashing” ligger på högtalaren och strofen “everything is not going to be okay” snurrar i hans huvud igen, dag två, och det stämmer uppenbarligen.

   Brödet är klart och fyller köket med en gnutta hopp om åtminstone tillfällig tillfredställelse och Lydias gitarrspelande med stiletten svider i själen, precis som jag vill ha det. Jag börjar tänka på någon av hennes spoken wordföreställningar, andas in, det smärtar i revbenen, jag önskar att mina ord kunde drypa av lika mycket förakt, vilket de säkert skulle kunna göra om jag bara tillät mig själv att förakta öppet och inte så mycket i bara goda vänners lag. Jag behöver göra det offentligt och sakligt, konstnärligt och genomtänkt. Det blir mitt nästa mål, det och att arbeta målmedvetet överhuvudtaget och inte bara sitta och förbanna mig själv dagligen för att jag känner mig så jävla kreativ men saknar all inspiration att göra något annat än att tänka på hur gärna jag vill se den tidigare nämnda slagskämpen naken.

   ”Hur är det med dig?” frågade ett annat, på ett sätt, avslutat kapitel den andra gången vi faktiskt hade en ganska avslappnad och ordentligare konversation, och hon menade det både djupt och allvarligt, jag vet det. Vad skulle jag svara på det? Jag kan inte tala om för henne att jag ibland (nu ganska ofta) känner mig så ensam så jag bryter ihop och sitter och lipar i köket. Jag kan inte säga det för jag vill inte att hon ska tro att det handlar om henne, det gör det inte, eller på sätt och vis så gör det väl det, men inte på det sätt som det skulle framstå som och jag vill inte att hon ska tro att jag går runt och längtar tillbaka till skyttegraven.

   Varför sa hon (varken slagskämpen eller det avslutade kapitlet) ”in the end everything is going to be okay, I promise”? Varför sa hon det varje dag, tre dagar i rad? Varför fick hon honom att tro att allt skulle bli bra? I tre dagar så älskade han henne på ett sätt, men inte så, på det sättet, som hon kanske hade önskat, som han önskade själv att han kunde. Han önskade innerligt sista dagen att han kunde älska henne, förälska sig i henne, låta henne älska honom och tro att hon kunde och gjorde just det. Men han älskade inte henne på det sätt som behövdes. Men med henne var han inte ensam, med henne slapp han känslan av att vara ensam i tre dagar.

   Jag borde skriva något helt annat, som inte blandar in så många jag känner eller blottar mig alltför mycket. Utöver det att jag kanske blottar mig själv alltför mycket så har jag en målsättning att bli färdig med ett annat verk i slutet av året och det är inte bara jag som är beroende av att jag färdigställer det. Vi är två. Jag behöver den vinsten, vi bägge behöver den vinsten, och jag behöver även bevisa för mig själv att jag kan skapa något som ställer till med ett jävla liv. I TV4’s morgonsoffa tänker jag sitta och vara mitt allra bästa jag och helt öppet säga ”Jag är misstroende, skeptisk och rätt svår mot alla människor jag träffar, men om man är en människa i min smak då vill jag dela så mycket med den som möjligt. Men uppenbarligen finns det ingen därute som har vare sig substans, karaktär eller kultur i kroppen.”

Någon har fastnat med skägget i brevlådan och skriker i trapphuset men jag är fullt upptagen med att lägga ”In Limbo” under nålen och skjuter upp Jim Sclavunos och Thurston Moores instrumenthantering. 

” I couldn't turn tomb after tomb in this graveyard of broken hearts,
But bury the grudgers the backyard lies in wait, 
I did a couple of really awful things” 

sjunger sirenen och jag börjar bryta bröd med min dåliga attityd och önskar att jag hade någon annat än sprit och mjölk hemma att dricka, så blir man som småbarnsförälder alltså... något till pappa och något dottern.

   Jag stirrar mig blind på att meddelandet kommer att skickas till dennes mobil och undrar tillbakablickande vad det ger min dotter för bild av verkligheten när alla andra i tåget utom vi två sitter med telefonen i ansiktet och antingen porrsurfar eller checkar in på Fridhemsplan, i Stadshagen, Västra Skogen, Solna Centrum, Näckrosen, Hallonbergen eller Kista, men aldrig i Husby. Bor jag i en geografisk obekvämlighet? Eller är det bara för att jag inte döpt min lägenhet? Men vem skulle checka in på ”Förtvivlans krön” (lägenheten är ju självklart i ett hus på en kulle, annars kan jag ju inte kalla den det).

 ”Johan Strömvall Hammarstedt är på förtvivlans krön” skulle det stå nästan dagligen och det är väl lite för dystert?

  Gjorde ett försök att återknyta kontakten med den riktiga världen utanför mitt huvud och skrev ett meddelande, till en av de bästa människorna jag träffat i mitt liv, för två veckor sedan, men jag har fortfarande inte fått något svar, så jag måste nog omvärdera min bild av henne. 

Jag – jag – jag – jag, alltid denne självcentrering, min bäste herr Strömvall Hammarstedt (ja tack, jag vill bli titulerad med bägge namnen).

   Jag söker jobb jag inte vill ha och bifogar ett personligt brev där jag beklagar att jag verkligen inte vill jobba på något företag överhuvudtaget och speciellt inte det jobbet jag inte söker genom att skicka detta brev. Skickar min imponerande meritförteckning och storslagna självbiografi också, så de ser vad de går miste om för typ av person.

   Kanske borde jag göra samma sak till dig också?