Sprit för att tycka om henne

Jag har alltid haft en fallenhet för att citera låttitlar eller låttexter vid passande tillfällen. Jag tycker att det är roligt och ibland har någon annan sagt det bättre än vad man själv skulle kunna. Mycket Skitsystem och Totalt Jävla Mörker har kommit ur munnen genom de senaste åren, och det vittnar väl mer om livssituation än musiksmak kanske, även om bägge har någon form av koherens. Jag väntar dock fortfarande på tillfället att använda det underbara noiserockbandet Harry Pussy’s ”In an Emergency you can Shit on a Puerto Rican Whore” för att definiera en specifik livskontext, men den dagen känns väldigt fjärran från min blygsamma tillvaro som självutnämnd eremit och surkuk.

Nej, i dagar som dessa är det en helt annan refräng som verkligen känns passande.

It takes a whole lot of liquor to like her
Thats why I drink all the time
It takes a whole lot of liquor to like her
But when I'm liquored up I like her just fine 

I lördags var min florist på fest. Jag som respektive var underförstått inbjuden, men var pappa den kvällen och antog att barn undanbads, så jag och dottern gjorde andra planer. Precis innan vi ska bege oss nämner floristen att andra inbjudna skulle dit med sina ungar och att vi hade varit välkomna. Jaha, tänker jag, hur länge har du vetat om det? Men jag säger inget för att undvika att beskylla henne för att undanhålla information från mig och att vi skiljs åt som ovänner när hon ska på en fest som förmodligen är överbelamrad med massa långa, breda, hårt krökande rock’n’roll-Jesus-kopior i skinnpaj. Män som har allt jag inte har: en tillvaro som ägnas åt avlönat skitjobb och tuffa, macho-manliga metalband, behov av att gå på alla dåliga metalspelningar, ett genetiskt arv som gjort dem långa och en alkoholfrekvens som gjort dem breda. Och den trassliga och feta hårmanen får vi inte glömma.

Min lilla räkkropp, rakade huvud, obefintliga ekonomi, överkräsna musiksmak, intresse för ”parfymerad bögöl”, som svågern uttrycker det, och allmänna folkilska kan ses som ett nedköp i jämförelse. Men varför ska man göra det lätt för sig själv? Jag vet att jag är en jävel på att göra som jag blir tillsagd i alla fall och aldrig tjafsar emot, även när jag har rätt.

- Skicka ett sms när ni sticker härifrån då, säger jag innan vi går.

- Varför då? frågar hon. Så du ska veta vart jag är hela tiden eller?

Jag går bara utan att svara.

Det kommer ju självklart inget sms då, utan jag får ett vid elva-tiden när jag och dottern kommit hem och hon somnat. I det är det någon form av osammanhängande beskrivning av läget, med lösryckta bokstäver och smileys som inte riktigt hänger ihop med vad hon försöker säga. Jag svarar neutralt.

Dottern vaknar till vid 3-tiden på natten och när jag sitter och nattar om henne får jag ett sms från floristen som säger att hon är på väg hem. Det dröser in ett antal sms faktiskt, med massa hjärtsymboler och kärleksförklaringar. Så pass mycket att jag börjar undra om det är hon som skriver. Jag är inte van vid att höra att jag är vare sig omtyckt eller uppskattad, det är en ren gissningslek för mig, och jag förvånas varje dag över att jag får bo kvar och inte blivit utbytt mot någon Sons Of Anarchy-look-a-like.

När hon väl snubblar in 90 minuter efter sms:et stöper hon i säng och säger att hon verkligen saknat mig. Jag frågar om det är sant och hon säger att hon alltid gör det när vi är ifrån varandra. Synd att hon inte känner så när vi är tillsammans, tänker jag.

Sen ägnar hon ytterligare en timme åt att fråga mig vilken färg det är på en klänning på en bild som hon visar mig på sin telefon och när jag svarar skrattar hon åt mig och säger att jag har fel och är färgblind. Efter att hon hånat mig somnar hon, fyllesnarkar och sparkar mig i skrevet så jag ligger vaken till halv sju.

Det är väl kanske så att det är hon som borde dricka oftare, snarare än jag. Vanligtvis är hon betydligt trevligare när hon är full, alkoholen slipar av hennes vassa kanter och man kan få både fysiska och verbala bevis på att man inte är helt och hållet värdelös och enbart ett slöseri med hennes dyrbara tid. När jag dricker tar alkoholen udden av mina känslor, jag tar inte så illa upp av hennes beteende eller yttranden. Den bästa lösningen för oss är nog att vara konstant småfulla.

Min livskvalitet

Jag väntade på att få min masteruppsats i djävulskap opponerad. Av någon anledning drog det hela ut på tiden så jag hann bli både krum i kroppen och sinnet, utveckla nätstörningar och min näringsbristverksamhet innan domedagen äntligen inföll. 

Mitt psykologiska tillstånd förbättrades inte av att jag dagarna innan denna gruvliga dag hade presterat uruselt i mitt eget yrkesliv och kört på en ortodox präst vid ett övergångsställe utan att skada honom, kommit underfund med att jag får sova när jag är död och att min syn på mänskligheten fördärvats ytterligare genom att bara existera tillsammans med er övriga artfränder.

Det visade sig dessutom att det inte alls var en jämnbördig som hade närstuderat mina bevingade ord om Djävulen i Sverige utan det var en bitter ”jag-har-lila-sammetskavaj-och-glasögon-för-att-visa-att-jag-är-någon-som-betyder-något-bara-så-du-vet”-professor som presenterade sig artigt innan han slog sig tillrätta bredvid en suspekt herre, flintskallig och stiligt klädd i marinblå kostym, klackskor och monokel. Monopoltransvestitens funktion i detta sammanhang var för mig obegriplig fram till att han dängde sin portfölj av förskinn i bordet, öppnade kyskhetsbältet och drog fram en lunta anteckningar i telefonkatalogstjocklek och placerade framför min opponent. En simpel lakej alltså…

Min nervositet och ångest slog på stora trumman och började hamra i huvudet på mig som om jag hade varit styrman på ett slavskepp på väg rakt in i Sirenernas kåtsång. Hamnar man i helvetet så är det väl på grund av hur man har levt eller hur man låter associationer befinna sig utom räckhåll för moral, politisk korrekthet och folkvett. Men jag lever varje dag i mitt eget helvetet och det är mer uppfinningsrikt än vad stortomten på loftet någonsin kommer i närheten av.

Djur som haver barnet där se till den som sliten är, så fick jag inleda med ett försvarstal innan de övriga deltagarna skulle angripa allt jag är.

- Herr JSH, vill du anmärka på något innan vi börjar?

- Jag ångrar allting! Skrek jag ljudlöst ner i snusdosan medan jag spottade ut min själsro och Skrufen.

- Då börjar vi dissekera den här högen med skit, sade min opponent.

 Därefter ägnade han 10 minuter och att frustande av skratt berätta vad jag ägnat 7 månader av mitt liv åt, och mellan skrattanfallstårarna mötte han min blick och allt jag såg var den där fromma sorglösheten man kan se i amerikanska evangelisters ögon när de pratar om korsfesten och återuppstoppningen.

- Vad har du att säga till ditt försvar? Frågade han mig efter att ha kritiserat mina kläder, min ansiktsbehåring och oförmåga att tillfredställande svara på hans svidande kritik av hur jag förhåller mig till att göra profit på grundläggande mänskliga ovettigheter.

- Försvar? Ska jag behöva försvara mig? Det som du anmärker på är ingenting som jag ämnat besvara! Bara för att du kunde låsa in dig i pojkrummet med silverskeden i röven och torrunka fram lite sköna teorier som passade dig som handen i handsken medan dina föräldrar spelade på folks känslor och håvade in storkovan. Du kanske valde att skriva en jävla skitsak som redan var serverad för att vara säker på att ingen skulle upptäcka att du var en bluff, men sån är inte jag!

- Vad fan menar du med det? Va? Vem fan tror du att du är? Jag ångrar att jag tog mig för att läsa den här klossen av skitsnack! Jag ångrar att jag kom hit och jag ångrar att jag tog dig i hand, din lilla, jävla plastakademiker! Fy fan, såna som du borde låsas ute från institutionen. Ni har ingenting här att göra! Åk hem till din skitförort din lilla kikärtskommunist.

Det gick väl inte riktigt som jag hade tänkt mig.