Min livskvalitet

Jag väntade på att få min masteruppsats i djävulskap opponerad. Av någon anledning drog det hela ut på tiden så jag hann bli både krum i kroppen och sinnet, utveckla nätstörningar och min näringsbristverksamhet innan domedagen äntligen inföll. 

Mitt psykologiska tillstånd förbättrades inte av att jag dagarna innan denna gruvliga dag hade presterat uruselt i mitt eget yrkesliv och kört på en ortodox präst vid ett övergångsställe utan att skada honom, kommit underfund med att jag får sova när jag är död och att min syn på mänskligheten fördärvats ytterligare genom att bara existera tillsammans med er övriga artfränder.

Det visade sig dessutom att det inte alls var en jämnbördig som hade närstuderat mina bevingade ord om Djävulen i Sverige utan det var en bitter ”jag-har-lila-sammetskavaj-och-glasögon-för-att-visa-att-jag-är-någon-som-betyder-något-bara-så-du-vet”-professor som presenterade sig artigt innan han slog sig tillrätta bredvid en suspekt herre, flintskallig och stiligt klädd i marinblå kostym, klackskor och monokel. Monopoltransvestitens funktion i detta sammanhang var för mig obegriplig fram till att han dängde sin portfölj av förskinn i bordet, öppnade kyskhetsbältet och drog fram en lunta anteckningar i telefonkatalogstjocklek och placerade framför min opponent. En simpel lakej alltså…

Min nervositet och ångest slog på stora trumman och började hamra i huvudet på mig som om jag hade varit styrman på ett slavskepp på väg rakt in i Sirenernas kåtsång. Hamnar man i helvetet så är det väl på grund av hur man har levt eller hur man låter associationer befinna sig utom räckhåll för moral, politisk korrekthet och folkvett. Men jag lever varje dag i mitt eget helvetet och det är mer uppfinningsrikt än vad stortomten på loftet någonsin kommer i närheten av.

Djur som haver barnet där se till den som sliten är, så fick jag inleda med ett försvarstal innan de övriga deltagarna skulle angripa allt jag är.

- Herr JSH, vill du anmärka på något innan vi börjar?

- Jag ångrar allting! Skrek jag ljudlöst ner i snusdosan medan jag spottade ut min själsro och Skrufen.

- Då börjar vi dissekera den här högen med skit, sade min opponent.

 Därefter ägnade han 10 minuter och att frustande av skratt berätta vad jag ägnat 7 månader av mitt liv åt, och mellan skrattanfallstårarna mötte han min blick och allt jag såg var den där fromma sorglösheten man kan se i amerikanska evangelisters ögon när de pratar om korsfesten och återuppstoppningen.

- Vad har du att säga till ditt försvar? Frågade han mig efter att ha kritiserat mina kläder, min ansiktsbehåring och oförmåga att tillfredställande svara på hans svidande kritik av hur jag förhåller mig till att göra profit på grundläggande mänskliga ovettigheter.

- Försvar? Ska jag behöva försvara mig? Det som du anmärker på är ingenting som jag ämnat besvara! Bara för att du kunde låsa in dig i pojkrummet med silverskeden i röven och torrunka fram lite sköna teorier som passade dig som handen i handsken medan dina föräldrar spelade på folks känslor och håvade in storkovan. Du kanske valde att skriva en jävla skitsak som redan var serverad för att vara säker på att ingen skulle upptäcka att du var en bluff, men sån är inte jag!

- Vad fan menar du med det? Va? Vem fan tror du att du är? Jag ångrar att jag tog mig för att läsa den här klossen av skitsnack! Jag ångrar att jag kom hit och jag ångrar att jag tog dig i hand, din lilla, jävla plastakademiker! Fy fan, såna som du borde låsas ute från institutionen. Ni har ingenting här att göra! Åk hem till din skitförort din lilla kikärtskommunist.

Det gick väl inte riktigt som jag hade tänkt mig.