Alla mina vänner håller på att bli döda

- Du har det för bra nu, säger författarkollegan.
- Vad fan menar du?
- Ja, du kan ju inte klaga på något nu, till skillnad från mig. Min vardags villkor dikteras av en person som tror på spöken och änglar. De kvinnorna jag brinner för just nu är inte ens i min närhet, den ena poledansar på någon charterresa och pangar på mellansvenska överklasskids med ironisk He-manfrisyr, den andra sippar drinkar med fittstimmet och trycker ansiktet fullt med tapas i någon söderförort till tonerna av Tomas Ledin och har 90-talsrevival, utan att skämmas! Och det är just det, de skäms inte för sig! Hur i helvete kan de rationalisera bort 90-talets konstanta urinering i allmänhetens ansikte? Ja, självklart, det kan absolut vara kul att lyssna på lite risiga nostalgilåtar från högstadietiden och hemmafesterna. Men det gör man själv, hemma, ensam, i ett mörkt rum, gardinerna fördragna, telefonen avstängd, under en filt, med handkräm och och en näsduk. Man minns sina glory days, gråtrunkar i tio minuter och sen är det klart. Inte fan har man en jävla fest, folk och fä, tjo och tjim och lyssnar på något kräkfärdigt överproducerat svenskt as som sjunger om årstider, regn eller känslor, som gillar att leva trots att allt är skit, eller?
Jag tror att han behöver komma ut. Jag försöker peppa honom till att ta sig i kragen, dra på sig festkjolen och ringa en hundjour så han får hundvakt och kan få gå någonstans utan bajspåsar i fickan, men det tar inte skruv.
Jag fortsätter.
- Jag förstår precis, bäste bror, vän och kollega, livscoach och heterosexuella livskamrat. Jag hör dina ord, o du store skåning! Men lyss till dessa: Vi skola lära oss att leva bland människorna. Vi har inga andra valmöjligheter. Det är här eller inte alls.
Det är såhär det är. 
Du sitter och tjurar med surt rödvin, isländskt vemod och kubanska cigarrer i bagis. Jag sitter med grovsnus, öl och tvångstankar i Husby. Din salmonella lyser med sin frånvaro, min testikelcancer likaså, vi kan dra oss i skägget, slå på stora trumhinnan och gnaga sönder våra synapser men vi kommer aldrig någonsin, tro mig, aldrig under vår livstid begripa varför folk envisas med att hylla det värdelösa. Titta på nationalism, konservatisvism, liberalism, kapitalism, chauvinism, sagan-om-ringenism, tomtar och trollism, mediadrömmar, bekräftelsen, hipsterimagen, tro-att-man-är-något-för-att-man-har-dyra-saker, konsumerism, nostalgi, leva-på-gamla-meriter och allmänt dålig smak. Livet är en en nötknäppare. Krossar ens skal och frossar på innehållet. Allt annat slängs.
Jag får bara djupa suckar till svar. Vi enas om att ljuset i slutet på tunneln bara är ett tåg och så säger vi hej då. Det är fint med riktiga vänner.