Hängiven skit

Livet är ju sällan riktigt roligt. Man ska äta bajsmacka efter bajsmacka och sen le fint när någon kommer och frågar hur man mår och säga att det är fantastiskt att vara vid liv.

Just idag vill jag bara belysa det alltför långtgående skämt som är min tillvaro i den här världen. Först genom att visa hur genomskinlig jag förmodligen blivit i min avskärmning från verkligheten och det andra som ett exempel på den uppförsbacke som är min vardag.

I förra veckan när jag skulle hämta dottern på dagis satt hon och en liten blond kille i klänning och gjorde halsband vid ett bord.

- Vad jobbar du med? Frågar pojken när jag sätter mig vid bordet.

- Lite olika saker, svarade jag, idag har jag kört lastbil, men ofta med blommor.

- Näääää, säger han.

- Jo, det har jag faktiskt, säger jag.

- Näääää, säger ungjäveln igen.

Jag svarar inte utan försöker prata med min dotter istället, som inte svarar på tilltal eftersom jag stör henne i halsbandstillverkandet.

- Varför har inte du några vänner? Frågar ungjäveln helt plötsligt.

Jag blir helt paff och vet inte vad jag ska svara. Jag känner att jag inte heller har något svar. Han ser rakt igenom mig, tänker jag. Ungfan vet precis hur det ligger till. Ser jag så jävla patetisk ut? Jag är fan snart 30, har inget fast jobb, har pluggat mig till ett liv i arbetslöshet och har inga vänner. Jag ägnat dagarna åt att sträva efter ouppnåeliga mål och jag gillar ingenting utom snus och lugn och ro.

Fy fan.

Jag känner att jag är nära att brista i gråt när en femåring låter verkligheten bryta igenom min drönarbubbla av antisociala tendenser och tidsbrist. Tack och lov kommer dottern till min undsättning och utbrister:

- Jo, pappa har visst vänner. Eller hur pappa?

Jag tycker det känns jobbigt att ljuga men säger ändå:

- Självklart har jag vänner, och så tänker jag på den uppmickade bensindunken, distpedalen, snusdosan och ölen.

Idag, Mors dag som det är, så kommer man ju inte undan att jobba när man är aktiv i blomsterbranschen.

Jag ansvarade för blommogrammen och körde plikttroget vår påse skit till Renault genom innerstaden trots att jag visste bättre. Ute på Kungsholmen stötte jag på patrull. Mottagaren var inte hemma och eftersom det enbart var porttelefon kom jag inte in och kunde pressa in buketten genom brevinkastet.

Jag beslöt mig för att prova en granne och ringde till Karlsson.

- Karlsson.

- Hej, jag ska lämna ett blommogram till Nilsson, men jag får inget svar från henne. Skulle du kunna släppa in mig så jag kan lämna blommorna utanför hennes dörr?

- Nej, det kan jag verkligen inte. Jag vet väl för fan inte vem du är!

- Jag är här för att lämna en jävla bukett med blommor. Vem fan tro du att jag är?

- Du kan ju vara vem fan som helst.

- Jag kan inte lämna dem här utanför porten, då kan någon sno dem för fan.

- Du kan ju inte göra det här till mitt problem. Jag är inte ansvarig för hennes jävla blommor.

- Men det är väl inte för mycket begärt att bli insläppt i porthelvetet din jävla surkärring?!

- Det här är inte mitt bekymmer! Skriker hon. 

- Hoppas dina ungar glömmer bort dig idag eller skiter i dig fullständigt, dina sura gamla subba, skriker jag innan hon lägger på.

Jag hade tur att en annan granne i porten sket i att bry sig när jag ringde till hen, så jag kom in till slut. När jag ställt blommorna utanför Nilssons dörr letade jag upp Karlsson och pissade i hennes brevinkast.

Svart flagg

Jag vill ingenting i dessa dagar. Det sociala är överreklamerat, folk är bara till besvär och jag känner mig obekväm när jag är ute eftersom jag är så förbannat ovan.

Min gamla parhäst och nemesis till författarkollega har flyttat till andra sidan stan så vi har i stort sett tappat kontakten. Men så var det när han bodde 10 minuter bort ändå, så inget har förändrats.

Jag ringde i alla fall och gratulerade honom på födelsedagen tidigare i veckan och enligt spelets regler så erbjöd jag mig att åka och hälsa på honom ett par dagar senare. Jag tänkte inte vara så jävla generös med tid och sällskap att jag skulle fira hans födelsedag, då han fullständigt sket i min och skyllde på dåliga musslor.

Jag hörde djur som haver av mig och föreslog att vi skulle dinera i skenet av tända ljus och sen bege oss in till storstan för att inmundiga lite öl och tyckte att det var ett utmärkt sätt att spendera en lördag kväll. Trots att jag har utvecklats till en socialt missanpassad perioderemit och är precis så folkilsk som man ska vara - i egenskap av att vara en cis-man i sina bästa år, med en trotsig unge och ett knepigt fruntimmer, dålig karma och torr hårbotten, grå hår och bruten identitet - så vill man väl ändå ibland slå skoskavet i taket och åtminstone titta på folk även om man inte vill interagera med dem.

Författarkollegan var däremot av en helt annan uppfattning.

- Nej, för fan, jag har vuxit fast i fåtöljen. Jag vill inte gå ut. Nu när jag måste åka buss till tunnelbanan vill jag verkligen inte lämna hemmet.

- Men vad fan, vi ska väl åtminstone käka något och dricka ett par öl i alla fall? frågade jag oroligt.

- Nej, jag kör IDEODS-metoden nu!

- Va?

- "I don't eat or drink shit"-metoden. Man kommer i form fort som fan, och jag ska ska köra Tough Viking i år och kommer vinna. Som den största rödbrusiga skånska vikingen lägrade abboten i klostret för tusen år sedan kommer jag knulla den tävlingen!

Jag var skeptisk. Minst sagt. Både till lördagskvällen och hans chanser att vinna någon som helst form av vikingatävling. Men jag ljuger bäst som ljuger sist för att slippa vara som alla andra och spelade istället skitglad för allt.

Jag kollade upp resvägen och insåg att det skulle ta mig två timmar att åka hem till honom och ångrade direkt mitt beslut om hembesök. Men vad gör man när pliktkänslorna sätter in?

När två år av mitt liv hade gått och jag äntligen mötte upp honom i hans nya gudsförgätna förort meddelade han att det inte ens fanns fryspizza att tillgå där han numer huserade, sen skrattade han och sa att jag borde ha ätit i Rissne.

Hur i helvete skulle jag veta det?

Jag surnade till och gömde gamla snus mellan sidorna i hans förstautgåvor av pretentiösa filosofiverk och kissade på hans morgonrock.

Sen blev jag på grund av matbrist okontrollerbart full eftersom jag inte hade ätit på en livstid och hånade hans atletiska ambitioner tills han bad mig gå därifrån.

Nu står jag full i Hallonbergen och tåget kommer när jag väl ändrat min attityd.