Hängiven skit

Livet är ju sällan riktigt roligt. Man ska äta bajsmacka efter bajsmacka och sen le fint när någon kommer och frågar hur man mår och säga att det är fantastiskt att vara vid liv.

Just idag vill jag bara belysa det alltför långtgående skämt som är min tillvaro i den här världen. Först genom att visa hur genomskinlig jag förmodligen blivit i min avskärmning från verkligheten och det andra som ett exempel på den uppförsbacke som är min vardag.

I förra veckan när jag skulle hämta dottern på dagis satt hon och en liten blond kille i klänning och gjorde halsband vid ett bord.

- Vad jobbar du med? Frågar pojken när jag sätter mig vid bordet.

- Lite olika saker, svarade jag, idag har jag kört lastbil, men ofta med blommor.

- Näääää, säger han.

- Jo, det har jag faktiskt, säger jag.

- Näääää, säger ungjäveln igen.

Jag svarar inte utan försöker prata med min dotter istället, som inte svarar på tilltal eftersom jag stör henne i halsbandstillverkandet.

- Varför har inte du några vänner? Frågar ungjäveln helt plötsligt.

Jag blir helt paff och vet inte vad jag ska svara. Jag känner att jag inte heller har något svar. Han ser rakt igenom mig, tänker jag. Ungfan vet precis hur det ligger till. Ser jag så jävla patetisk ut? Jag är fan snart 30, har inget fast jobb, har pluggat mig till ett liv i arbetslöshet och har inga vänner. Jag ägnat dagarna åt att sträva efter ouppnåeliga mål och jag gillar ingenting utom snus och lugn och ro.

Fy fan.

Jag känner att jag är nära att brista i gråt när en femåring låter verkligheten bryta igenom min drönarbubbla av antisociala tendenser och tidsbrist. Tack och lov kommer dottern till min undsättning och utbrister:

- Jo, pappa har visst vänner. Eller hur pappa?

Jag tycker det känns jobbigt att ljuga men säger ändå:

- Självklart har jag vänner, och så tänker jag på den uppmickade bensindunken, distpedalen, snusdosan och ölen.

Idag, Mors dag som det är, så kommer man ju inte undan att jobba när man är aktiv i blomsterbranschen.

Jag ansvarade för blommogrammen och körde plikttroget vår påse skit till Renault genom innerstaden trots att jag visste bättre. Ute på Kungsholmen stötte jag på patrull. Mottagaren var inte hemma och eftersom det enbart var porttelefon kom jag inte in och kunde pressa in buketten genom brevinkastet.

Jag beslöt mig för att prova en granne och ringde till Karlsson.

- Karlsson.

- Hej, jag ska lämna ett blommogram till Nilsson, men jag får inget svar från henne. Skulle du kunna släppa in mig så jag kan lämna blommorna utanför hennes dörr?

- Nej, det kan jag verkligen inte. Jag vet väl för fan inte vem du är!

- Jag är här för att lämna en jävla bukett med blommor. Vem fan tro du att jag är?

- Du kan ju vara vem fan som helst.

- Jag kan inte lämna dem här utanför porten, då kan någon sno dem för fan.

- Du kan ju inte göra det här till mitt problem. Jag är inte ansvarig för hennes jävla blommor.

- Men det är väl inte för mycket begärt att bli insläppt i porthelvetet din jävla surkärring?!

- Det här är inte mitt bekymmer! Skriker hon. 

- Hoppas dina ungar glömmer bort dig idag eller skiter i dig fullständigt, dina sura gamla subba, skriker jag innan hon lägger på.

Jag hade tur att en annan granne i porten sket i att bry sig när jag ringde till hen, så jag kom in till slut. När jag ställt blommorna utanför Nilssons dörr letade jag upp Karlsson och pissade i hennes brevinkast.