Där de vilda rosorna gror

Mycket har hänt på kort tid. Det blir väl så när livet bestämmer sig för att slå en i ansiktet med positiva händelser så man inte riktigt vet om man dött eller inte.
Nu ska man ju inte se på det så. Att det helt omotiverat och från ingenstans börjar gå bra är ju sånt man ska glädja sig åt, men jag vaknar varje dag och känner mig förbannat misstänksam och föväntar mig att böldpesten har slagit ut i skrevregionen eller att jag blir vräkt på grund av min negativa inställning till vanligt ohederligt folk.
De har gjort om bokningssystemet i tvättstugan, nu kan man inte längre ockupera någon annans tvättid för man kommer inte ens in om det inte är ens egen tvättid. Jag står nu glatt och hånskrattar på andra sidan glasdörren åt alla som försöker ta sig in och tvätta sina folkdräkter, mamelucker och pengar (från aktiehandel, börsen, u-landshembiträdens plånböcker och arbetarslaveri).
Jag har blivit tillfrågad om jag vill bli ordförande för "Kulturföreningen De Allmänt Missnöjda", men jag var tvungen att tacka nej på grund av min hängivenhet till "Cyniska Skeptiker" och "Griniga Jävlar", jag känner att jag gör mer nytta i mer fokuserade sammanhang. Allmänt missnöje är ju en självklarhet, men jag tvivlar på att jag är allmänt missnöjd på samma allmänna premisser som de övriga medlemmarna.
Livet tuffar på som ett ånglok med rökhosta på skev räls, men jag rör mig åtminstone inte mot koncentrationsläger utan snarare uppfostringsanstalter för de lillgamla gubbtjyvarna.

- Får man bjuda ut en skivbolagsdirektör på en affärsmiddag? frågar floristen.
Vad ska jag svara på det? Vad har hon för baktankar? Hur mycket blommor måste jag köpa till mitt icke-existerande kontor? Behöver jag börja skicka blombud till mina anställda som inte finns?
Jag börjar misstänka att det är mina pistiller hon vill åt, men jag tackar ja, för att se hur det hela slutar.
Hon bokar bord på en restaurang lite för nära Norrmalmstorg för att jag ska känna mig bekväm, men jag kedjesnusar grov svart och har en crustbandströja på mig.
- En fittdrink! säger hon till servitrisen.
- Du kan bara få en drink om du tar den alkoholfri, svarar servitrisen överlägset.
- Vad fan säger du?
- Vi serverar ingen alkohol!
- Men vad i helvete, vad är det för dumt påhitt?
Stämningen börjar bli lite väl laddad, så jag bryter in med ett vargyl och dreglar lite sexigt i skägget. De bägge stirrar storögt på mig, men jag lyckades flytta fokus, så jag skäms inte.
- Har ni öl då? frågar jag.
- Ja, folköl.
- Då tar vi två såna, rapido, he visto al señor níscalos?
Men vi äter inte tapas, utan meze, så jag får inget svar.
När servitrisen gått börjas det. Floristen är asförbannad, sitter och svär, bryter isär brödpinnar med sesamfrön och trampar in oliver i heltäckningsmattan. Hon sitter och luftar sitt missnöje med den alkoholfria tillställningen för bordsgrannarna, som instämmer. Maten är svindyr och inte kan man supa bort notans betydelse heller! Hon eldar på restaurangen och slutligen känner sig alla matgästerna lurade och vill ha gratis pitabröd och ägarens hemadress. Några kör springnota och andra tar fram fickpluntor, gamla scouter knäcker bordsben och bygger bål för att bränna menyerna som skamligt saknar drinklistor.
- Nu tar vi det lilla lugna, försök se på det positivt, säger jag föga övertygande och undrar hur i helvete den här kvällen kommer att utvecklas.
Det slutar med att hon ber om notan och en plastpåse, sveper ner all mat i den, hummus, bulgursallad, vinbladsdolmar och falafel, betalar och så tar vi en taxi 200 meter till närmaste bar. Där beställer hon elva Jack Daniels-shots, sveper dem som hostmedicin och sen örfilar hon mig för att jag inte håller samma tempo utan smuttar på min Old Rasputin.
När spriten slagit vill hon gå tillbaka och sätta eld på restaurangen och försöka få ut försäkringspengarna själv genom att stjäla ägarens identitet. Det hela slutar med att hon somnar på en bänk på tunnelbaneperrongen och skriker tyska skällsord i sömnen.
Är det här standardiserat floristbeteende?