Lädernunnan

Mycket ska man höra innan öronen trillar av, brukar man ju säga.
Det var någon gång i somras tror jag, som floristen fick en ny granne ovanför sig. En kvinna i 30-35-årsåldern med två barn som flyttade in.
Det tidigare lugna huset blev lite stökigt, och barnens skrik och skratt och gnäll började höras.
Men det var inte allt.
En kväll när vi pratade i telefon berättade hon att hon trodde att någon hade glömt en hund på hunddagiset som ligger i samma hus och att den blivit alldeles desperat framåt kvällen, men sen hade hon insett att det var hennes granne som pippade.
Kvinnan ylade tydligen som besatt och mannen (pojkvän, tillfällig älskare, rörmokare) stånkade och stönade förvånansvärt högt han också.
 Jag såg väl på sätt och vis fram emot ett tillfälle att själv få höra, för att se om min kära florist överdrev eller inte, hon har en tendens att göra det ibland. Men hon överdrev inte.

En morgon, innan jag hade flyttat in, låg jag kvar och sov när hon gick till jobbet. Jag hade genomlidit hennes 90 minuter långa femminuterintervallssnoozande och somnade om ordentligt när hon smällde igen ytterdörren efter sig - provocerad och uppretad över att jag låg kvar i sängen medan hon var tvungen att gå till jobbet. Men det dröjde inte länge innan jag blev väckt av djurlika ylanden och kvävda mansstön. Nog för att det kan vara mysig med morgonsex, men då brukar betoningen vara på mysigt, det lät inte så, det lät råknull.
Jag kravlade bort till min väska och tog fram öronpropparna, tryckte in dem och lade mig igen. Det läckte igenom. Jag lade en kudde över huvudet, men hennes höga-visan-stön sipprade igenom. Jag gaffatejpade fast kuddar över öronen. Men hennes jävla knulljud gick inte att döva.
Det var helt jävla omöjligt att sova, så jag började stöna själv.
Det blev lite bisarrt att ligga ensam i sängen och stöna det högsta jag kunde för mig själv och jag slutade, men inte för den sakens skull utan för att det inte hade någon annan effekt än att kuken däruppe började stöna ännu högre, kanske kände han sig hotad?
Plötsligt så blev det tyst. Då var det ändå försent, det gick inte att somna om så jag gick upp.
Av en händelse så kom det en DHL-leverans senare på dagen, till knull-Fia däruppe, men hon var inte hemma. Jag mötte budet i trappan och han frågade mig om jag kunde kvittera det och sedan lämna det till henne, jag svarade att jag naturligtvis kunde göra det.
Jag hade fortfarande inte sett henne så jag tyckte att det var ypperligt tillfälle att få se denna kvinna som försöker sätta rekord i överdrivet stönande när jag skulle lämna paketet till henne

När floristen kom hem från jobbet berättade jag om morgonen och dagen, hon skrattade skadeglatt åt att jag inte fått sova och frågade om jag hade lämnat paketet. Jag svarade nekande då hon inte var hemma när jag gick upp och ringde på, och sen hade jag haft fullt upp med annat, som att snusa, dricka kaffe och skriva politiskt inkorrekta texter som alla moraltanter och farbröder blir upprörda över - bara för att jag kan och skiter i dem allihop.
Hon sa att hon inte heller hade sett den olympiska knullmästarinnan däruppe. Jag sa att vi kunde gå dit tillsammans och ringa på, passa på att välkomna henne hit och fråga om hon hade sovit gott och haft en bra morgon innan hon gick till jobbet.
Det tyckte inte floristen.
- Tänk om hon är skitsnygg och så vet du hur hon låter när hon stönar?
- Och? undrade jag.
- Det går inte, du får stanna här. Jag går upp själv.
- Va? Varför då?
- Vill du verkligen ha den här diskussionen?
Jag övervägde om det var viktigare att veta eller att slippa sova på soffan.
- Nej, gå du, jag har ändå en hel del att göra, sa jag och började spela yatzy på min telefon.
När hon kom tillbaka efter 5 minuter var hon alldeles högröd i ansiktet. Jag frågade vad som hade hänt, men fick inget svar. Jag frågade igen, men floristen bara skakade på huvudet. När jag frågade tredje gången viskade hon fram:
- Hon frågade om vi ville komma upp och ha bdsm-gruppsex med henne och två avdankade, feta och långhåriga Europe-fans som satt i soffan.
- Va?
- Mm, fick hon fram innan hon fick en kväljning och sprang till badrummet.
När vi senare gick och lade oss så börjades det. Grannknullerskan ylade som en kastratsångare och de två Europe-fansen stönade som om de hade varsin gag-ball i munnen och strypkoppel runt halsen.
Det är ju tur att hon grannen har barnen sina ibland, så man kan konversera utan en ljudfond av strypsex i bakgrunden.

Skandalöst

- Johan, jag har köpt bil, utropar hon glatt i telefonen!
- Va? Jaha?
- Ja, en jättesöt liten bil.
- Men vad kul, till vad?
- Vad menar du?
- Vad ska du ha bilen till? 
- Vadå ha bilen till? Handla förstås, så slipper jag fråga min pappa och min faster hela tiden, nu kan jag handla själv!
- Men du har ju inget körkort, säger jag lite förvånat.
- Nej men du har ju! Så nu kan vi handla blommor till affären själva! Nu slipper de komma hit och hämta mig före klockan sju på morgonen. Och vi kan åka till Rusta en gång i veckan! Åka till Ikea!
De slipper hämta henne före sju på morgonen, ja, men jag måste köra henne före klockan sju på morgonen två dagar i veckan istället.
Hon fortsätter glatt att radera all dag- och kvällstid jag har genom att planera hur mycket jag ska köra henne.
- Om du är hemma och jag är på krogen kan du komma och hämta mig så jag slipper åka tunnelbana, om jag ska hälsa på mina tjejer i Södertälje eller Österåker kan du köra och hämta mig, om du tar den till skolan så kan du komma till butiken efteråt och vänta tills jag stänger och köra oss hem. Du kan... och... och så...
Jag slutar lyssna och överväger att vara full resten av mitt liv för att inte vara körbar.
- Visst är det bra?
- Ja, svarar jag, det blir jättebra, men du, jag har precis öppnat en 11%-ig imperial porter som jag tänkte häva i mig innan jag ska åka till skolan, så vi hörs lite senare. Puss. 


I lördags förra helgen satt jag och floristen hemma hos min mor och tog en öl med henne och min styvfar innan vi skulle vidare till min lillasyster för ett födelsedagsfirande.
Vi kom in på det där blogginlägget som fortfarande ligger vilande (det kommer upp igen, när tillfället är rätt, eller i min självbiografi "Mannen som visste hur man led med stil") då min förra arbetsplats blev så pass upprörd över hur jag formulerade mig om dem, så jag var nära att få kicken. Vilket jag fick senare i alla fall då chefen, fransk och jävlig, valde att lägga ned hela min avdelning istället för att konfrontera mig.
Jag tyckte att det var lite grann att ta i, framförallt med tanke på att mina kollegor inte hade gjort något utan det var jag som var "taskig och vägrade vara en team player".
Floristen påpekade att jag borde vara försiktigt, och syftade på det förra inlägget, och att hon oroade sig för att jag skulle sumpa mitt nuvarande jobb genom att jag skrivit att jag hellre skulle offra testiklar än att behöva jobba.
Jag tänkte inte så mycket på förra inlägget, inte förrän jag kom tillbaka till jobbet veckan efter.

När jag klampar in, omunter och vresig (som sig bör när man är den man är, varken mer eller mindre, bitter och lite till), möts jag enbart av arga blickar.
Jag beter mig precis som vanligt, hälsar oglatt och sköter mig själv.
När jag passerar chefen och nickar menande till hälsning så vänder hon bort ansiktet och fortsätter gå förbi.
Vad fan? Tänker jag. Sen slår det mig att blogginlägget kanske har läckt ut. Men vem? Jag är facebook-vän med en person på hela stället, och hon skulle knappast läsa, länka eller skvallra.
Har den lilahåriga googlat mig? Har chefen googlat mig? Är det någon, förutom jag själv, som googlar mig? Varför finns jag på Google? Vem är jag egentligen? Är jag? "I hate therefore I am", som Brian sjöng för 20 år sedan.
 När jag står mitt uppe i en åker av skit och tvångstankar så ringer telefonen.
- Hej, du kommer och firar FN-dagen på dagis idag va? frågar dotterns dagisfröken.
- Eh, va?
- Ja, ni ska ta med er mat och så ska vi äta tillsammans och ha trevligt alla avdelningar.
Jag börjar kallsvettas, får mundiarré och vallningar, jag kommer i klimakteriet, föds på nytt, dör och steriliseras. Fan fan fan!!!! Jag orkar verkligen inte idag, jag skulle offra min andra testikel för att slippa!
- Ja, självklart kommer jag, jag hade bara glömt! svarar pliktpappan i mig.
 Precis när jag lagt på kommer chefen.
- Möte 13:50 i loungen, säger hon bara och går tillbaka till sitt rum, där persiennerna är nere och flera av cheferna sitter och trycker.

13:50
Hela företaget sitter i "loungen", vilket är en soffgrupp framför en whiteboardtavla.
Först kommer IT-chefen.
- Vi håller ju på och screenar våra anställda, då vi vill vara säkra på att de är livlösa massor och dödfödda själar, så vi kan ge dem dåligt betalt och dåliga villkor. Ibland stöter vi på något som vi tycker att vi måste konfrontera, dålig inställning eller attityd, en ovilja att sälla sig i ledet eller något liknande, någon liten äcklig uppstickare som vägrar finna sig i hur det stället fungerar. Vi stötte på en "blogg" (han gör kaninöron också) som oroade oss lite.
KUKEN!!! tänker jag.
- Inte nog med att det finns en blogg, den här anställda har även vägrat att ställa upp på bild och dela med sig av ett fun fact om sig själv till personalens PowerPointpresentation, så vi visste redan innan att han inte var en lagspelare.
HÄSTKUKEN!!! tänker jag, för det kan inte vara någon annan jag, då jag avsade mig all delaktighet i att vara med på bild och dela med mig av ett "fun fact".
Vad fan skulle det vara?  "JSH, 27 år, har skägg och är asocial", eller kanske: "är ingen team player", varför inte: "tycker sociala relationer på jobbet är överskattat", "ogillar folk för det mesta", "tycker mänskligheten är överskattad", "kan alltid ta en öl", "skriver en bok", "tvivlar på sin egen existens då den mest framstår som en förolämpning"?
Jag insåg att jag skulle behöva en egen PowerPointpresentation.
Sen ställer sig min avdelningschef upp och pekar på mig.
- Vem fan är du? Din sura jävla gubbkuk! Va? Har du mage att komma in här och tro att du är något? Vet inte du vilket sammansvetsat gäng vi är här? Har du inte hajat att vi är bästisar hela bunten? Varför är du så jävla taskig? Vad har vi gjort dig?
Jag reser mig upp, tar plats framför soffgruppen och harklar mig.
Folk tystnar, tittar, stirrar, flinar. Alla förväntar sig att jag ska bryta ihop, börja grina, be om ursäkt eller något annat förödmjukande så de har stoff att prata om på den kommande halloweenfesten som jag inte tänker gå på.
- Jo, börjar jag, vem jag är? Vem jag tror att jag är? Längre orkar jag inte fortsätta, så jag fejkar ett telefonsamtal och börja låtsasskratta, tar en kopp kaffe, går från jobbet och kommer inte tillbaka på hela dagen.

 Jag satsar på att bli utnämnd till årets förälder, så jag köper tre paket färdiga pannkakor och en burk sylt på väg till dagis och FN-dagsfirandet.
Jag och dottern hamnar vid ett bord med en unge som inte kan sitta still, hennes mamma som har hennes småsyskon i en bärsele på magen och mosar i sig silltårta så gräddfil och kaviar rinner ur mungiporna och droppar sakta ner på barnets kala huvud.
Hennes pappa har satt i sig tre tallrikar kallskuret och hostar mellan klunkarna av äppeljuice.
- Kött alltså, fan så gott, smaken av något underlägset som människan kunnat dominera, slakta och stycka, det är fan det godaste som finns, frustar han,så parmaskinkan regnar över glasstårtan han ämnar slafsa i sig som om det vore hans sista måltid.
- Vi är vegetarianer, säger jag och försöker låta bli att kräkas över hans dotter som har hela munnen full med salta pinnar och försöker sjunga någon barnvisa.
- Aha, ja, jag träffade en vegetarian en gång på konferens i Tyskland, hon kunde inte käka annat än surkål på hela helgen, så hon stank som ett avlopp när vi åkte hem.
- Vad jobbar du med då? frågar jag och försöker hitta substans i samtalet.
- Jag är projektledare på ett byggföretag, tjänar asmycket pengar, vi har precis köpt 3 lägenheter på våningarna över varandra i ett hus här på Kungsholmen, så vi ska bygga en asfet våning! Vad gör du då?
- Jag pluggar religionshistoria, ska skriva min kandidatuppsats nu och sen tänkte jag fortsätta. Jag vill doktorera i slutändan.
- Jaha, ja, så kan man ju göra, schysst med lite studier, men vad leder det till då?
- Hur menar du nu? undrar jag.
- Ja, hur ska du betala dina räkningar? Du kan väl inte leva på att skaffa dig en doktorsgrad i ett ämne på universitetet?
Skit i det du kukjävel! ville jag skrika rakt i hans köttiga ansikte. Men det gör jag naturligtvis inte, jag svarar inte på frågan och går med dottern bort till utklädningshörnan och provar klänningar med henne istället. Jag hittar en som passar mig utmärkt och trivs ganska bra i den.
- Ska vi göra ett bus? frågar jag dottern lite tyst.
- Ja, viskar hon tillbaka.
Vi går och hämtar varsin bit silltårta och så stoppar vi den i gubbkukens portfölj, pressar in två bitar i hans projektledarmapp och så stänger vi väskan igen. Sen åker vi hem.

Välj din himmel

Jag skulle bli visad till soprummet på jobbet av en liten snärta med lila hår eftersom jag inte varit där tidigare. I hissen tittar hon på mig och frågar:
- Jaha, hur trivs du här då?
Vad fan skulle jag svara på det? Jag provade några svar tyst för mig själv:
- Jag skulle hellre få testikelcancer än att komma tillbaka imorgon!
- Jo tack, arbetsuppgifterna är underbart hjärndöda, men kollegornas hjärndödhet gör att jag helst äter min lunch kall, ute i spöregn istället för att sitta i lunchrummet.
- Det är fascinerande att jobba på vuxendagis, där folk får lön för att göra bollar av tejp eller sova på arbetstid!
Men jag svarar:
- Jo, det är okej, men jag pluggar ju, så det här är bara extra, hur trivs du själv då?
- Jättebra! Jag är så glad att jag fick det här jobbet, jag trivs verkligen...
Jag sväljer frågan om hon blev tappat på huvudet som liten och är tyst resten av hissresan.

På lunchen diskuterar folk vilken som är deras favoritfilm och hon med ögonbryn som tagelborstar säger att hon inte har sett någon film alls, men att hon gillar tanken på att se något nån gång.
Andra kommer fram till att Nicholas Cage är deras favoritskådespelare, särskilt i filmer som Con Air och Wickerman.
Jag avslutar min lunch innan rasten är slut, ockuperar jobbdatorns Spotify och gör en spellusta med alla EyeHateGod-album innan jag åter ställer mig och stirrar ner i arbetsbänken och låtsas att jag inte finns till, eller att de inte finns till.

Så fort klockan är tillräckligt välslagen springer jag från jobbet som om det vore min sista dag och beger mot universitetshelvetet.
På väg från tunnelbanan ser jag en sån där pennalismdyrkande våldtäktsmanlook-alike från juridik- eller ekonomiinstitutionen komma gående. Hans inbillade överhet skrämmer inte direkt mig så jag snor åt mig hans portfölj och slänger upp den taket.
- Hämta den! Väser han hotfullt.
- Nej, svarar jag svalt.
- Jo, säger han.
- Nej.
- Jo, annars kommer du få betala för det.
- Jag betalar redan för att överklasskukar som du ska få din examen i kukkunskap och våldta systemet och sen betalar jag för att din äckliga avkomma ska få samma jävla utbildning. Ge mig 500 spänn nu, så glömmer jag det här.
Det tog en oanad vändning för honom, så han blir ställd och gapar bara.
- 500, säger jag, så är det glömt, jag vet att du har det.
- Eh, va? Nääh.
Jag snärtar honom i ansiktet med hans egna skinnhandskar.
Han börjar fumla fram plånboken och ger mig 500, jag flinar för mig själv i palestinasjalen, tackar och lämnar honom snopen kvar.

Framme vid föreläsningssalen står folk och pratar om den kommande tentan och de börjar fråga mig om saker, fast jag står på andra sidan korridoren och tittar ner i golvet.
Motvilligt ger jag mig in i diskussionen och trollbinder alla med min svartsynthet och pessismism.
- Kom och ställ dig här, säger en av dem, det känns som att du står där borta och trycker, det verkar så konstigt.
- Nej, det är lugnt, jag står kvar, svarar jag och slutar svara på tilltal.

Det är en lång väg tillbaka till världen, när den naturliga instinkten är att dra sig undan den.