Gormande

Vissa dagar blir bara helt absurda.
Igår överväldigades jag av längtan efter min kära florist och messade henne efter lunch och frågade om hon skulle komma tillbaka hem till mig efter jobbet. Jag fick ett nekande svar då hon blivit hembjuden till sig själv på middag av hela tjejgänget. Kärringtorp skulle samlas hos henne och laga middag åt henne, så den skulle vara klar när hon kom hem.
Tråkigt tråkigt, men så kan det ju vara ibland.
Vi bestämde i alla fall att vi skulle höras per telefon framåt kvällen när hon krupit ner i sängen.

22:20 ringer hon och är otroligt upprörd.
- Du och din jävla blogg! är det första hon säger.
- Vad nu då? säger jag.
- Vet du vad du har ställt till med?
- Men jag har ju inte skrivit om oss på ett tag, utöver tumbrottningen då.
- Här ser jag fram emot en trevlig middag med tjejerna och åker glad hem till mig. När jag kommer innanför dörren hugger de tag i mig direkt och leder mig in till vardagsrummet. Där sitter alla, rödgråtna, snutna näsdukar ligger överallt, det ser ut som ett jävla vinterlandskap av snorigt papper i hela rummet. När jag kommer in ställer sig alla på led och kramar om mig och säger att de älskar mig och så får jag sätta mig i en fåtölj medan de sitter i en halvcirkel framför mig.
- Varför är det här mitt fel? undrar jag.
- Därför att alla har läst din blogg!
- Vad menar du?
- De hade planerat en jävla intervention!
- Va?
- De frågade hur det egentligen var mellan oss, hur jag kände för dig, om jag trodde att du verkligen var bra för mig. De undrade om jag kände mig kränkt och förlöjligad, berättade att jag inte behövde vara tillsammans med någon som behandlade mig på det sättet, att jag inte skulle ta åt mig av det du skriver eftersom du "uppenbarligen" är dum i hela huvudet, att inget av det var "mitt fel".
Vet du hur jag kände mig när jag satt och försvarade dig?
Jag kände mig som kvinnan med blåtira och fläskläpp som hävdar att hon ramlat i trappan fast alla vet att hon och hennes alkoholiserade man bor i en enplansvilla! Jag kände mig som en jävla medberoende eller spöad fru! Alla satt och grät och snöt sig om vartannat, de tisslade och tasslade med varandra och såg sorgset på mig, tryckte mina händer, klappade om mig och höll på. Jag trodde för fan jag var i en jävla Colin Nutley-film.
- Men... försökte jag.
- Inga men! Fy fan för dig och din obegripliga humor.
- Vad ska jag göra då?
- Ja, inte fan vet jag. Du får väl försöka skriva så folk förstår!
- Men jag kan ju för fan inte skriva saker på allvar, vem fan vill läsa det? Hur jävla kul är det att läsa om en faktisk persons liv? "Idag var jag och handlade toalettpapper och tandkräm, det hade tagit slut under helgen, jag led av diarré och dålig andedräkt. Jag tittade på två avsnitt av "Hem till byn" och sen gick jag och gråtrunkade innan jag lade mig." Vem fan bryr sig? Människor är så jävla ointressanta egentligen, man måste ju ljuga om sig själv och andra för att framstå som åtminstone en gnutta intressant.
- Hörru du, nu ska du inte vara spydig mot mig, du har försatt dig i den här situationen helt själv.
- Men kan jag hjälpa att folk inte hajar?
- Det kanske du skulle tänkt på innan du började sitta och göra en hönsgård av en fjäder.
- Jag tycker att du är den sötaste i hela världen.
- Det där kommer du ingenstans med. Tänk efter lite före innan du skriver om oss nästa gång.
- Okej, förlåt, godnatt, pusspuss.
- Okej! sa hon bara och tryckte bort samtalet.

Tänd eld på ansiktet av eld

Det ringde på dörren i söndags, strax efter nio-tiden på kvällen.
Jag och flickvännen var inne i andra omgången av uttagningar till laguppställningarna i vårt tumbrottnings-VM.
Jag öppnade och utanför stod tre unga maskerade män.
- Kan jag hjälpa till med något? Undrade jag lite lätt irriterad, eftersom jag inte ville att flickvännen skulle snyta åt sig de bästa tummarna (John Goodmans och Fleas) och kamma hem hela skiten den här månaden också.
- Vi ska köra lite upplopp här ikväll, hade vi tänkt, och vi såg inte dig på grannsamverkansmötet förra helgen, så vi hoppades att du skulle vilja vara med ikväll istället, sa en av dem.
- Upplopp? Ikväll, det är ju söndag, svarade jag.
- Jamen visst, fan, folk behöver ju få upp lite pepp innan det är dags för jobbvecka igen, sa en annan.
- Nej, jag passar nog, jag har barn imorgon, så det är bäst att jag får vila ut, sa jag, men ha så kul!
Jag satt och smålyssnade lite under kvällen, men inte fan hörde jag något upplopp. Jag började misstänka att det hade blivit inställt på grund av att rationell tankeverksamhet råkade drabba upprorsmakarna, men så var inte fallet för när jag vaknade på måndagmorgonen hade jag 89 sms med samma fråga: "Lever du?"
"Ja, jag vaknade idag också, tyvärr..." skrev jag 89 gånger och sen satte jag mig och lyssnade på Brainbombs och skrev klart min uppsats i religionshistoria.

På måndagskvällen var det någon som kastade småsten på mitt köksfönster. När jag gick dit och kollade såg jag samma tre maskerade män stå där utanför.
- Tja, du sa ju att du hade barn ikväll så vi ville inte ringa på dörren, du kan inte fixa barnvakt och haka på ikväll då?
- Nej, det passar sig inte så bra, jag tänkte gråtrunka och lyssna Tindersticks ikväll.
- Men vad fan, tror du inte på någonting? Husby brinner, snuten spöar oss och ingen lyssnar! Vem fan är du, va? Vad fan är du för granne egentligen?
- Din jävla nyliberal, tror du inte på någonting? sa en annan.
- Hörru du, din lilla fittmajor, skrek jag, jag tror på jävligt mycket saker, bland annat djävulen och individuellt ansvar och jag tar mitt genom att inte bränna upp mina grannars bilar. Vad fan tror ni att ni håller på med egentligen? Ni spär på alla äckliga innerstadsmänniskors fördomar om förorten, ni hjälper Sverigedemokraterna på traven genom att bete er som ett gäng idioter och dessutom så drabbas ju bara vi som bor här. Det är ju inte Reinfeldts bilar ni sätter eld på, NK's skyltfönster ni pajar, det är inte överklassen som får sig en känga. Det är ju för fan din falafeldudes skyltfönster du pajar, det är din pizzabagares bil du bränner upp och det är ju vi som bor här som nojar över att vara ute sent med våra barn. Vem fan tror du att det straffar i slutändan?
Men inte var det någon som lyssnade inte.
Nu har Husby brunnit tre kvällar/nätter i rad, men jag har fortfarande inte märkt något.
Om ingen hade frågat om jag ville vara med och kasta sten eller oroliga bekanta hade hört av sig, då vete fan om jag hade märkt något alls.
Men här står jag och gör broccoli- och fetaostpaj medan bilar brinner ute på gatan. Så kan det gå!

No Pussy Blues

Då var vi där igen... Social obekvämt och jag med skägget i brevlådan och skit i det blå skåpet.
"Kom in tills jag stänger butiken, så kan du hänga med mig och mina vänner" skrev min florist till mig i ett sms när jag informerade henne om att mitt rep var inställt.
Jag var lite osäker på hur jag skulle göra, jag ville ju inte riskera att hamna i någon socialt obekväm situation om hon fortfarande inte hade släppt det antiklimax som helgen i Dalarna var. Men jag förberedde mig noggrant, tog på mig suspensoar, skottsäker väst och helskägget, samt köpte på mig ett lager öl så jag åtminstone kunde försöka göra kvällen till en minneslucka om allt skulle gå över styr.

När jag kommer in till butiken är hon redan inne på sin andra flaska Jack Daniels och springer runt och kallar alla kvinnor för slynor och alla män för kukar, utan någon särskild anledning.
Vi hamnar på en krog i närheten och där presenterar hon mig för folk på löpande band. Någon säger åt mig att han har hört mycket gott om mig (till min stora förvåning) och att jag nu måste leva upp till det annars kommer han att bryta mina ben.
Jag sträcker inte på mig, skakar hans hand och går för att köpa den starkaste ölen i baren.
Socialt obekväm situation nummer ett...

Senare så står jag utanför krogen med min florist och en av hennes vänner.
- Det är bäst att ni åker hem till henne ikväll för jag har tagit hennes rena blus till imorgon, säger vännen.
- Jag har faktiskt tvättat en tröja åt henne idag, så hon har kläder hemma hos mig, säger jag.
- Ser du hur väluppfostrad han har blivit, utbrister min florist och klappar mig på huvudet lite för hårt och drar mig i näsan.
- Ja, hur har du lyckats med det? undrar hennes vän.
- Äsch, det vanliga, det är bara att ifrågasätta hans potens.
- Funkar det?
- Ja, du ser ju hur väl han uppför sig!
Socialt obekväm situation nummer två...

Jag och min florist står utanför och röker lite senare. Jag skojar med henne och stoppar in ciggen i ena näsborren och gör rökringar med den andra.
Plötsligt så tappar jag den vid hennes fötter och går ner på ett knä framför henne.
När jag inser hur det ser ut väljer jag att spela ut det och tar hennes hand i min och tittar henne i ögonen. Jag överväger om jag ska kasta fram frågan charmigt och skämtsamt. Tanken är min i 0,7 sekunder, tills jag ser hennes ansikte.
Hon är tårögd.
Jag reser mig snabbt på fötter och ger henne ett löst knytnävsslag på axeln, typ "tjena polarn" och ler.
Hon mordstirrar mig i ögonen, sen vänder hon tvärt och går in.
Socialt obekväm situation nummer tre...

"Brorsan, det går bra nu" som man brukar säga.

Kärlek som mordbrand

Jaha, det där slog bakut värre än vad jag hade kunnat förutspå.
Min kära florist ringde upp mig igår och skällde ut mig efter noter. Det fanns ingen möjlighet för mig att förklara mig.
- Hur fan kan du skriva sådär? Är du helt jävla dum i huvudet?
- Men lugna ner dig, det var bara ett skämt.
- Hur fan ska jag kunna lugna ner mig? Du målar ju upp mig som värsta fittan! Du överdriver, ljuger och hittar på. Jag fattar fan inte hur jag kunde gå med på att bli tillsammans med dig. Inte nog med att du är helt skev i huvudet, du ljuger om mig för hela världen också!
- Sötnos, förlåt, jag trodde du förstod att det var på det här sättet jag skrev?
- Men du ljuger ju bara, nu berättar du vad som faktiskt hände, annars kör jag in blompinnar i urinröret på dig!
Jag lovade att göra det hon bad mig om.

Vi hade inte kommit längre än till Solna innan hon upptäckte att hon hade glömt sin mobil. Så vi fick vända tillbaka och hämta den i hennes butik.
Vi pratade faktiskt med varandra lite då och då i bilen, när hon inte löste korsord eller spelade spel på sin telefon.
Vi cirkulerade inte Mora i fyra timmar, vi körde bara en 20-30 minuter åt fel håll när vi kört genom Mora.
Torsdagskvällen var ingen katastrof överhuvudtaget. Det var jättemysigt att komma fram och vi öppnade varsin öl och satte oss och degade i soffan en bra stund på kvällen innan vi lade oss.
Det var på fredagen det sket sig...

Jag som har haft sömnproblem sedan 1999 vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om, så jag gick upp och kokade kaffe åt mig, satt en stund och läste om Gush Emunim och meckade ihop en frukost åt oss innan jag gick upp och väckte henne försiktigt.
- God morgon, jag har gjort frukost.
- Men vad i helvete, jag sover. Kan du inte sköta dig själv i några timmar. Det här skulle vara semester, jag vill fan inte behöva känna mig tvingad att gå upp och hålla dig i handen då!
Tre timmar senare kommer hon ner och gnäller över att äggen och kaffet har kallnat...
Jag vet att hon är överarbetad, så jag släpper det.
Vi åker in till Mora och gör stan på 7 minuter, eftersom det inte finns något att se, sen provianterar vi på Ica och åker tillbaka till stugan.
På fredagskvällen pratar vi om att se en film och jag hade tagit med mig ett gäng, i förebyggande syfte, om samtalsämnena skulle ta slut.
Vi enas om att vi ska se Thriller, den gamla svenska hämndfilmen från 1974. Jag hade pratat om den tidigare, hon hade hört om den tidigare från andra och sett bilder ifrån den, men inte sett den, så det blev den vi såg.
Det var här det sket sig.
Hon blev så illa berörd så hon hyperventilerade. Hon hade inte förväntat sig att den skulle vara den filmen som den är. När filmen väl var slut då hade hon inte sagt ett ord eller rört sig på nära en timme. Jag försökte lägga armen om henne, men hon slog bort den.
Hon tittade mig i ögonen. Jag såg tillbaka.
Sen spottade hon mig i ansiktet och gick ut och kedjerökte på trappan i två timmar medan jag satt med skuldkänslor och en finöl i soffan.
När hon väl kom in tittade hon inte åt mitt håll, gick upp på övervåningen, gjorde sig i ordning, stängde och låste sovrumsdörren och lade sig för att sova.
Jag fick sova på soffan.

På lördagsmorgonen kom hon ner och örfilade mig så jag vaknade, slängde bilnycklarna på mig och pekade mot dörren, där hon redan packat ihop mina grejer i systemetkassar med trasiga handtag.
På ytterdörren satt en lapp där det stod:
"Du får sova i bilen tills vi åker hem imorgon, jag vill ha min semester, men jag vill inte längre spendera den med dig. I en av påsarna finns ett paket näsdukar för toalettbesök och jag har ställt ut en hink i garaget, det finns lite nötter någon annanstans och ett par skivor knäckebröd, vatten finns i sjön. Kom inte in i huset!"

Nu när jag är hemma kan jag känna att jag faktiskt kunde ha valt en annan film att ta med mig på en romantisk minisemester...

Närmare

Ja, jag skulle vilja inleda med att säga att jag har haft en helt fantastisk helg i Dalarnas skogar tillsammans med den här floristen som jag springer runt och är lite småkär i, men det skulle vara att ljuga. Helgen blev en mardröm.

Jag hämtade upp henne utanför hennes butik vid tretiden på torsdagseftermiddagen och vi snirklade oss ut genom den värdelösa huvudstaden med all dess trafikefterblivenhet och turistsvin som envisas med att befinna sig i vägen överallt hela tiden. Lagom utanför stan, ungefär tio mil, bestämmer hon sig för att hon ska skriva en facebookstatus om att hon ska få åka på minisemester med mig så att alla får reda på att jag inte längre är i stan och sprider dålig stämning omkring mig.
Hon hittar inte telefonen. Vi får stanna vid en rastplats, hon kastar sina saker omkring sig, skriker könsord, skäller på mig, tömmer ut sin packning vid väggrenen och slår mot mig med hårspraysflaskan för att jag inte påminde henne om den innan vi åkte från stan.
Jag tröstar henne genom att erbjuda min otillräckliga uppskattning och så vänder vi och åker tillbaka mot Stockholm.
När vi kommit till Solna och endast har en tio minuters körning kvar till butiken hittar hon sin telefon, i jackfickan...
Jag biter ihop, hårdare än en tax, och håller god min. Jag vill inte förstöra vår långhelg genom att tjafsa med henne.
Nu kan man ju tro att hon skulle bli på bra humör och lättad och allt annat som man blir när man hittar något som man letat efter och verkligen behöver, men så var inte fallet. Nu är hon arg på sig själv för att hon var så klantig så hon inte tittade i jackfickan innan hon flippade ur och hivade underkläder, ridpiskor och hundkoppel omkring sig vid rastplatsen i jakt på telefonen.
Vi sitter tysta i tre timmar innan vi stannar för att äta middag, hon beställer mat åt sig och sen tystnar hon igen.
Jag försöker inleda dialoger med henne, skojar, stoppar pommes i näsan och frustar som en valross, formar högerhandens fingrar till en pistol, trycker av och skvätter ketchup omkring oss, men hon är som ett apatiskt flyktingbarn där hon sitter och suger på sitt sugrör som hon stoppat ner i bordsgrannens lättöl.

När vi kommer fram till Mora är det dags för nästa grej, hon är för stolt för att ringa och fråga efter vägbeskrivning till stugan vi ska till. Hon säger att hon kommer att känna igen sig, bara vi kommer lite utanför Mora. Problemet är att det finns flera vägar ut ur Mora.
Efter att ha cirkulerat Mora i större och större cirklar i fyra timmar ledsnar jag.
- Hörru, kan du inte bara ringa och fråga vart fan vi ska åka? En körning på 30 mil har kostat mig en hel tank bensin redan och vi ska hem härifrån också.
- Men jag vet vart...
- Nej, du vet inte vart vi ska, ring nu. Jag kör inte en meter till innan jag vet vart vi ska.
Hon tittar på mig med ledsna småflickeögon och försöker spela på mina skuldkänslor, men jag är emotionellt bankrutt efter åtta-nio timmars trotsig tystnad och en jävla massa körning.

När vi kommer fram till stugan så känns allt lite bättre. Båda får komma ut ur bilen och sträcka på sig. Vi packar in våra saker, öppnar varsin öl och sjunker ner i soffan.
- Ska vi leka lite rollspel? Frågar hon mig plötsligt och ler lite sådär småfarligt.
- Eh, ja, visst, vad hade du tänkt dig? Frågar jag.
- Vi leker att jag är ensam i min sommarstuga och att du är en inbrottstjuv som jag blir jävligt sugen på, fnittrar hon.
Hon sätter på sig de sexigaste kläderna vi hittar i huset, fiskebyxor, flanellskjorta, gummistövlar och så tänder hon en pipa som hon hittar i en låda. Jag snor hennes strumpbyxor och drar över huvudet, går ut genom ytterdörren och börjar smyga runt huset i mörkret.
Jag tittar på henne genom fönstren där hon går och släcka ner lampor och så ser jag hennes gulblommiga gummistövlar gå upp för trappan till övervåningen.
Nu är det dags, tänker jag.
Plötsligt får jag en ficklampa i ansiktet, ljuset sticker mig i ögonen och bländar mig så jag inte kan se vem eller vad det är framför mig.
- Hörru du, vad fan tror du att du håller på med?! Skriker någon på riktigt grötigt dalmål.
- Eh, jag, alltså, jag och...
- Du och? Va? Vem fan är du? Jag hör att du är en jävla stockholmare. Kommer hit och bryter sig in i sommarstugor va?
- Nej, verkligen inte, jag och min tjej...
Längre hinner jag inte innan jag får ett knytnävsslag i ansiktet och faller ner på knä.
- Jävla stockholmssvin att komma hit och göra inbrott, tror du vi är helt dumma i huvudet häruppe eller?
När jag nu befinner mig på knä så ser jag tydligare och mannen har inte bara en ficklampa utan även en krocketklubba.
- Fy fan vad jag hatar stockholmare! Skriker han och höjer krocketklubban.
- Neeeej! Skriker jag, väcker hela byn, alla sju invånarna, deras jakthundar och vakthundar. Jag hör dunsande steg och rop från trappan inifrån stugan och sen blir allt svart.

Jag vaknade upp 12 timmar senare hos en veterinär i utkanten av byn. Det var ingen som hade en telefon så man kom i kontakt med något sjukhus, alla var för packade för att köra bil och veterinären fanns på gångavstånd.
Jag fick dela rum med två papegojor med diarré och ligga på en sovsäck på golvet eftersom britsen var alldeles för kort och osanitär.
Den romantiska helgen i Dalarna slutade med 48 timmar hos veterinären, en räkning på 12 000 kronor och tre utslagna tänder.
Bilresan hem spenderades också i tystnad.