Alla döda hundar

Det var företagets julfest i måndags. Mot bättre vetande tackade jag ja, påtryckningar från kollegor och sådant ni vet. Andra hade vett nog att boka in annat på samma dag så att de skulle slippa gå. Jag önskar att jag var en av dem.
Det började laddas bland de yngre kollegorna redan på förmiddagen, alla skulle springa till systembolaget på lunchen och fixa findricka, tjeckisk lager och Kir. Jag, min vana trogen och sur, köpte mig två finöl, men insåg redan när jag lämnat butiken att det inte skulle räcka för att döva frustrationen över att behöva spendera, inte bara en hel dag utan, hela kvällen med alla dessa viktigpettrar och -petror som tror att jag blir imponerad.
Jag blir sällan imponerad, i alla fall av människor jag träffar. Det som folk brukar fösöka imponera med, glassigt jobb, glassig titel, pengar, dyra vanor, gemenemanslyx eller dålig smak, det funkar inte på den här gubben. Vill du imponera på mig? Tejpa fast kontaktmickar på din nakna kropp, rulla runt på ett scengolv och skrik ut dina becksvarta texter genom en megafon eller börja brygga en satans god IPA. Nyligen blev jag även imponerad när jag träffade en florist, som drev och ägde en egen blomsteraffär, lyssnade på Doom och dessutom såg förbannat bra ut. Det är lite mer imponerande än att komma i en dyr skjorta och sitta vid en dator hela dagen och sen tjäna massa pengar.
Men jag drog i mig mina två öl på arbetstid, fick mig motvilligt ett glas Kir och så blev vi bortjagade till någon källarlokal på söder som man inte fick tillåtelse att lämna innan cheferna gått hem, för att visa solidaritet med det bestämmande skiktet.
Där bjöds det även på nubbe, öppen bar för öl och vin och dålig mat, vilken fest!
Jag visade mig från min allra bästa sida, blev högljudd och otrevlig. Pratade inte med någon jag inte brukar prata med, gick runt och tryckte öl i händerna på folk och visslade på hovmästaren när mina bordskamrater hade tomma glas. Jag gav en äldre kollega en uppsträckning för att hon sa att hon inte visste hur eller när hon skulle spendera tid med sina barn, sa åt henne att om hon hade skaffat dem så fick hon väl för fan se till att vara förälder åt dem också, smålänningar alltså... Jag lyssnade ointresserat när andra kollegor pratade om sina teaterdrömmar eller producentjobb i musikstudio för mainstreamband. Sen frågade de mig om jag pysslade med musik. Jag skrattade dem i ansiktet och svarade bara:
- Ni skulle ändå inte förstå, så vi kan säga att jag "sysslar med musik". Sen bytte jag bord och frågade den franska ekonomichefen om spartips, om det var värt att investera i italienska banker och om baguette faktiskt var så bra att slå sina barn med som han hävdade på förra personalfesten.
Jag var ute och rökte oftare än jag var nere i källaren, trots att jag har slutat röka, officiellt, bjöd ovilligt för många och började få ont om cigg. De gångerna jag var uppe själv stod jag och smidde mordplaner på hälften av de som befann på sig på nedervåningen och skickade textmeddelanden till min författarkollega där det stod sånt som:
"Jag är full, dricker sprit, hatar alla, horor!" "Jag vill döda någon ikväll, det kommer att behövas, i värsta fall blir det jag själv, men någon jävel har satt sin sista potatisgratäng" och liknande grejer. Han blev naturligtvis chockad, orolig och rådde mig att åka hem, men fick svaret "spriten är fortfarande gratis..."
Sällskapet blev med tiden utkastat för att personalen tröttnat på brinnande matkuponger, hejdlös ungdomsfylla och en marknadsavdelning som trodde att de var något. Jag och ett fåtal pålitliga kamrater hamnade på något jävla skitställe där jag stoltserade med dåligt omdömde, rev lampor, välte stolar och bord, bröt arm med en finsk vildvittra och raggade på en pelare utanför totaletten som var sådär trendigt square.
Jag blev vid slutet av kvällen ledd till en soffa i Nacka och sov tre härliga timmar, innan jag fick gå upp och åka till jobbet igen, men jag kunde glädja mig åt att jag fortfarande var full och därför var förmiddagen inte så jobbig som eftermiddagen blev, när bakfyllan kom.

Jag har blivit mer självsäker (eller slutat bry mig i ännu större utsträckning) så jag skrev ner mitt nummer på en papperslapp och stoppade den i fickan. Jag tänkte att nästa gång hon går förbi mig, om hon ger mig en såndär blick igen, då ska jag lite snyggt trycka lappen i hennes hand och bara glida därifrån, som den extravaganta och eleganta dude jag kan vara.
Efter att inte ha sett henne på en timme eller två så gav jag upp och började röra mig mot utgången. Men se på fan, då kom hon gående, jag stoppade kvickt ned handen i fickan och tog upp lappen, höll snyggt ut den bakom ryggen och hon tog lappen ur handen på mig och fortsatte gå.
Jag kände mig lyft, på gränsen till en gnutta positiv, kanske jag till och med kostade på mig ett leende för mig själv, under halsduken, tills jag stoppade ner handen i fickan igen och kände en papperslapp.
Jag vecklade upp den och såg mitt telefonnummer.
Jag hade gett henne mitt lunchkvitto.

Ruiner

jag är så jävla trött tankarna fortsätter och ingenting leder någonstans vad är det egentligen jag vill vad är det egentligen jag vill frågar jag men de tankarna är inte tillgängliga de är onåbara jag kan se dem på avstånd jag kan se dem långt bort men vad hjälper det jag är så trött på så mycket på allt egentligen det mesta de flesta på den nivån så jag bara vill stänga in mig men gör jag det nej förstås det gör jag inte jag tänker att jag ska tacka nej säga en annan gång eller rentav säga att jag verkligen inte har någon lust men är det sant nej egentligen inte jag har lust men det är inte utan baktankar men baktankar som sällan leder någonstans eftersom att saker är som de är och besvikelser radas upp framför mig vill du vara med och tävla frågade de nej svarade jag jag är så trött på att förlora och den som inte spelar kan inte heller förlora jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om att vinna men jag är trött på förlusterna om något kunde gå på ett ut skulle jag vara hyfsat nöjd men det är tillräckligt svårt bara det uppenbarligen jag tänker på kvällen för några dagar sedan jag vet inte om jag ska se den som en förlust eller att det gick på ett ut vad förlorade jag stolthet nej inte direkt för ärligt talat så bryr jag mig inte mycket bara lite om vad de tycker jag vill bry mig mindre än vad jag gör men jag bryr mig rätt lite i slutändan för de har fan ingen aning om vem jag är egentligen de ser en del av mig och har inte ens en egen relation till mig men det är också för att jag inte tillåter dem det jag får inte ut något av dem kanske tog jag i lite mycket men de som jag faktiskt bryr mig om verkade inte ha något emot det hela så varför skulle jag då engagera mig i en person som jag inte direkt bryr mig om och dennes åsikt om det hela jag kan bjuda på det ibland kan jag verkligen visa mig från min allra sämsta sida och utföra stordåd det fanns väl kanske ett visst vinstintresse framåt nattkröken och det gav utdelning men det var ett bitterljuvt pris så jag vill gärna göra ett nytt försök under andra omständigheter men det är förmodligen för mycket begärt för jag har inte någon vidare resumé för att ansöka om att få delta igen så kan det gå igår siktade jag lite högre tidigare än brukligt eller för mig som vanligt svårt som alltid det är så jag brukar göra hur som helst så frångick jag vanebeteende men nu har det snart gått ett dygn och inte ett skit har man fått för det och så undrar folk varför man är bitter det är ju inte så att jag inte försöker det handlar mer om att jag inte längre orkar jag är så trött jag vet inte jag vet verkligen inte tröttheten sätter in jag blir så less och så är det samma gamla sjömansvisa om och om igen men det här handlar ju definitivt inte om att söka någon form av uppmärksamhet bekräftelse eller så inte på det sättet det handlar mer om mig än om er för uppenbarligen så ser ni saker som jag verkligen inte ser sen handlar det förstås otroligt mycket om att ni pratar något rent förjävligt men resultatlöst man kommer en bit på vägen med ord men i slutändan är det dem i kombination med handlingarna som räknas tyvärr så är det inte alla som förstår det jag vet alltför väl hur otroligt värdeladdade och tunga ord med tiden bara upplevs som innehållslösa och slentrianmässiga och jag har lovat mig själv att aldrig någonsin utsätta mig för det igen sen finns det ju självklart motsatsen där orden är negativt värdeladdade men handlingarna är positivt värdeladdade de kan upplevas som otroligt uppfyllda med något som i slutändan visar sig vara vadå just det ingenting jag har upplevt det också men där insåg jag i ett tillstånd av yttersta självförakt ensamhet och allmän jävlighet att jag inte heller behövde uppfyllas av den känslan därifrån det skulle inte komma något bra ur det därför att vissa människor är fullständigt inkompatibla men allt är ett sånt jävla idiotiskt spel vissa människor spelar högt andra lågt och såna som jag har inte läst regelboken vi var för unga för att bry oss om det ägnade oss åt annat under en period och sen när vi väl hamnade vid spelplanen fanns det ingen förståelse för hur pjäserna skulle röra sig det är inte så viktigt säger vissa andra säger att man måste spela för att vinna men om man instinktivt känner att man inte tycker att det är en bra underhållning för kvällen och passar då får man stå själv och röka på balkongen medan de andra sitter inne i värmen nu broderar jag ut för mycket igen så kan det gå men för att knyta ihop det hela så vill jag bara säga att jag är så trött och det handlar inte enbart om sömnbrist jag är verkligen fruktansvärt trött utmattad less omotiverad så jag ställer mig utanför jag gör som jag brukar göra så kan ni göra som ni brukar göra kanske kommer ni någon gång att växa upp lite grann och kanske kommer jag någon gång att bli mindre bitter och frustrerad kanske kommer jag någon gång vara ute en kväll och inte skicka ett textmeddelande till min författarkollega där det står att jag känner för att döda någon jag har fortfarande inte gjort det vilket ni säkerligen förstår eftersom jag än så länge inte sitter inlåst och med tanke på hur jag är som person så lär den jag dödar om jag någon gång utför en sådan handling med största sannolikhet vara mig själv men det är kanske där vi kan mötas också i det tysta samförståndet tar vi någon gång ett liv så lär det vara vårt eget hoppas jag i alla fall och jag hoppas att du hoppas på samma sak för ingen av oss vill väl hamna i en situation där vi tvingas ta någon annans liv inte för att någon av oss kanske vill hamna i en situation där vi vill ta vårt eget liv heller men du förstår vad jag menar den säcken blev inte särskilt väl knuten men det är inte relevant för stunden det handlar om de lösa trådarna vi kommer aldrig att lyckas knyta ihop säcken ingenting kommer på riktigt att gå jämnt ut allra minst livet men du kan försöka hitta något som håller ihop den tills du kommit hela vägen fram

Texaskällare

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Det är så mycket så jag inte heller vet vart jag ska börja beskriva det. Utifrån sett så är allt precis som vanligt. Jag ser ut som mig själv, jag går upp, jag sköter mina faderliga sysslor, jag sköter mitt jobb, min personliga hygien, mina andra åtaganden och så går jag och lägger mig när kvällen kommer. Men det är något annat, något inuti, som förändras.
Jag började gradvis märka det när jag såg mitt ansikte i spegeln och körde knytnäven rakt in i spegelbilden. Glaset sprack, knogarna sprack, blodet smetades ut på glaset och droppade från handen ner i handfatet. Det intetsägande vita porslinet blev fläckat, tunna strimmor av rött, stora pölar av intensivare röd färg, mörkrött och när jag släckte lampan såg det nästan svart ut. Tanken på att jag skulle blöda svart infann sig, men när jag tände lampan igen så var det likt förbannat rött, ingen tvekan om den saken.
Jag märker det på morgonen när jag vaknar. Jag ser inte fram emot en ny dag, inte igen, det har redan varit för många. Jag ser inte fram emot vad den har att erbjuda, för jag vet att den inte har något att erbjuda mig, inte heller människorna jag träffar eller det som jag av ekonomisk och social nödvändighet fyller den med. Det ger mig ingenting.
Det är som att varje dag är ett hån mot hela min person. Varje dag är en prövning av min psykiska stabilitet.
Men jag har börjat tappa greppet om vad som är verkligt och vad som inte är det.
Jag nämnde tidigare att jag hörde musik från köksfläkten, det var sant, och det har inte hänt bara en gång, det händer ibland, när mörkret trycker på utsidan av fönsterrutorna, de flesta lamporna släckts och jag sitter och skriver. Musiken strömmar ur köksfläkten och jag vill inte stänga av, det är så förbannat vackert!
Jag har börjat få post igen också, men fortfarande inte sådant som jag förväntar mig, räkningar, fakturor och reklam. Det är handskrivna brev, adresserade till mig, utan avsändare.
"Jag vet precis vem du är..." stod det i ett av dem och det skrämde mig förmodligen mer än de andra med mer hotfullt innehåll, för jag vet inte själv vem jag är just nu.
Jag hör röster utanför min dörr om nätterna sedan veckor tillbaka. Folk tisslar och tasslar, men jag kan inte urskilja några ord. Men jag vet att det handlar om mig. Varför skulle de annars stå utanför min dörr? Jag tror att två av de andra lägenheterna på min våning står tomma och mina ryska grannar har åkt på semester, så antingen är det grannar från andra våningar eller så är det främlingar som har lyckats ta sig in genom porten.
Men varför står de utanför min dörr när jag försöker sova?
Det lyser in genom brevinkastet, ett märkligt blått sken, och deras dova röster får väggarna att vibrera.
Jag märker också att jag håller på att förändras på kvällarna, inte bara det störande faktumet att några hemsöker min ytterdörr, utan också tankarna i mitt huvud.
Jag har för vana att aldrig slappna av, jag gjorde mig av med det gisslet för länge sedan, nu är det en bortglömd konstform att slappna av, så jag ägnar kvällarna åt att rannsaka mig själv. Vad har jag sagt under dagen? Vad har jag gjort? Var det rätt eller var det fel? Kommer jag att somna och vakna imorgon igen? Kommer den dagen att skilja sig från den föregående? Kommer jag att skilja mig från föregående dag? Kommer jag att vara mer eller mindre av det jag är? Håller jag på att förlora eller förstärka mig själv? Måste jag vakna upp och vara mig själv ännu en dag? Är det inte nog nu?
Den känns i lägenhetens atmosfär, något är i görningen, något står i förändring. Den omsluter mig mer och mer, den håller mig frisk, den håller mig vid sunt förnuft, den är min trygghet och min borg, den skyddar mig. Det är som om jag hamnat i en The Shining-situation, lägenheten livnär sig på mig. Jag vantrivs utanför den, känner mig jagad och otrygg. Olustkänslorna infinner sig när jag låser ytterdörren och de försvinner inte förrän jag återigen sätter nyckeln i låset och får komma hem.
Uppenbarligen så kommer vi aldrig att lyckas undkomma oss själva, tro mig, jag har ägnat en livstid åt försöka.

Infernaliska flammor av förstörelse

När jag vaknade i fredagsmorse trodde jag att jag var någon annan.
Sådant brukar alltid vara önsketänkande, men just denna morgon fick jag för mig att jag var Martin Stenmark.
Bara för att klargöra det hela så vill jag verkligen att ni ska veta att det inte är något jag går runt och hyser hemliga förhoppningar om att i slutändan realisera eller drömmer om, annat än när jag åker tunnelbanan hem själv på tidiga helgmornar.
Hur som helst så blev det en otroligt lång promenad mellan lägenheten och tunnelbanan, då jag envisades med att fråga vad alla jag mötte hette, så jag kunde skriva dedicerade autografer till dem, skaka deras icke-framsträckta händer, krama deras barn och ta deras blombuketter.
Eftersom att ingen av dem hade egna anteckningsblock med sig, trots att jag numer bor nästgårds med dem alla och är extremt känd, så använde jag sidor ur Äcklet, jag kan alltid köpa en ny och den dubbla effekten hela spektaklet gav är, såhär i efterhand, ganska roande.
Väl framme vid tunnelbanan, efter tre timmars autografskrivande så kommer jag inte igenom spärren. Min arm orkar inte lyfta upp plånboken till spärren, så jag bara går och går och går in i spärren, om och om igen. 
- Har du giltigt färdbevis? undrar spärrvakten.
- Giltigt färdbevis? Argfrågar jag.
- Ja, det kanske har gått ut, eller så kanske du försöker blåsa mig genom att bara trycka plånboken mot spärren, fast du inte har något kort däri, så jag ska tycka synd om dig och släppa igenom dig i alla fall.
- Vad i helvete är det du säger? Vet du vem jag är?
- Nej, vem fan är du?
- Vem fan är jag? Vem fan är du!? Jag är Martin Stenmark, ditt lilla jävla as, och om du inte släpper igenom mig så ska jag visa vad fan som menas med körslaget, jag kommer fan att körslå dig tandlös!
- Öh, Martin, tagga ner, säger min ickebefintliga assistent som ledsnat på mig och min korta stubin och trycker sin plånbok mot spärren och släpper igenom mig. Vi ses i nästa psykos.

Jag lyssnar på Daisies of the Galaxy på tunnelbanan, missuppfattar E och tror att han sjunger "I don't want to be a book, just a page in your diary". Sen visar det sig att texten inte alls går så, men jag väljer att sjunga det högt och ljudligt i vagnen ändå.
När jag åkt för långt, missat min station och hamnat på fiendemark, söder om söder, så blir jag alldeles nervös och byter låt, tänker att I Like Birds, är lite sådär härligt klämkäck med klapp och visslande, men när jag tänker på verserna (Look at all the people like cows in a herd... I can't stand in line at the store, the mean little people are such a bore...) så är det inte så passande när man är på helt fel sida av stan och tycker att stroferna symboliserar alla som bor söder om Kista...


Arbetsdagen fyller jag med plumpa uttal och sexistiska påhopp på mina äldre manliga kollegor, som inte uppskattar att jag kallar dem "lilla röda skäggdajmen", "manboy-fucktoy" eller "pussgurkan".
- Idag är det kåldolmens dag! säger den kvinnliga kollegan som fungerar som min resursperson dagen till ära.
- Jaså, jag som hade tänkt leka "gömma kåldolmen" ikväll! Vad passande! utbrister jag.
Hon skrattar artigt med munnen, men ögonen är inte alls roade och hon skäms över att vi arbetar i samma rum.
- Men det blir väl till att åka hem och gömma den i en tröjärm, som vanligt, fortsätter jag.
Hennes ansikte skrynklas ihop till ett russin, sen frustar hon lite illamående och lämnar rummet.
Resten av dagen kavlar hon upp ärmarna på sin tröja när jag befinner mig i närheten.

Sedan var det dags för after work på jobbet, i lunchrummet.
- Det är första gången du är här va? säger en fager dam.
- Ja, och jag hade nog inte kommit hit idag om jag inte hört att du frågat efter mig förra gången, säger jag inte, utan jo, jag visste inte om den första after worken och så hämtade jag dottern på dagis förra gången.
Hon försöker inleda en dialog med mig, men jag verkar helt inkapabel till att samtala, jag känner mig så extremt malplacerad. Det kan vara för att jag har tofflor (det trivs jag verkligen inte i), ful frisyr (vilket jag inte heller trivs särskilt bra i men har svårt att göra något åt eftersom jag inte kan göra något åt hårlängden), är trött på det mesta (vilket jag arbetar på att göra något åt, men sen är det ju det här med att vistas bland folk också) och majoriteten av kollegorna gör mig lite smått uppgiven (det kan jag inte göra något åt, det är deras personligheter). När småflickorna från kundtjänst kommer in och samtalet börjar kretsa kring 50 nyanser av hej-nu-är-det-trendigt-med-erotik, eller vad boken heter, så slänger jag mig mot balkongdörren och börja gräva i snön efter fimpar. Men när jag kommer in efter att ha sugit på gamla glasspinnar, kaffeskedar och diverse annan bråte som jag, likt en psykotisk Indiana Jones, lyckades finna i snön så har jag bara missat en liten del av samtalet, så jag väljer en annan taktik. Bättre att fäktas med alla än att försöka fly från några. 
Jag börjar raljera om Ögats historia, De elvatusen spöna och Filosofin i sängkammaren, vilket inte leder till något annat än det förväntade resultatet; gapande munnar, tomma blickar och att någon börjar hyperventilera. Jag förklarar upprört att det finns så mycket bättre litteratur i genren, av författare som aldrig strävat efter bli trendiga eller populära på samma sätt, att det här bara är ett sätt för författaren att få lufta sitt kön, spela lågt och göra något billigt, att språket är värdelöst och torftigt, att de alla borde fördjupa sig i erotiska klassiker från det franska 1900-talet. Någon kastar en halväten pepparkaka med Stiltonost på mig och så glider diskussionen in på att råka kontaktannonsdejta någon som en kompis kontaktannonsdejtat tidigare istället.

- En öl, tack, säger jag.
- Jag bjuder på den, säger hon och ler (tror jag, eller så har hon tics).
- Oj, tack,  säger jag och ler tillbaka (på riktigt).
Jag tänker att det får bära eller brista, så jag frågar mannen bredvid om han ska ha sitt kvitto. Hans menande blick och hånskratt säger mig att han inte tänkte ta med sig det hem. Jag klottrar ner mitt telefonnummer och skriver mitt namn på det och ger det till bartendern när hon kommer bort till hörnet, sen längdhoppar jag därifrån, som om Fan själv hade utlovat mandelkubb i andra änden av lokalen och jag var extremt sötsugen.
Jag hyser inga direkta förhoppningar när jag halvobekvämt återvänder till baren, eftersom min öl tagit slut och jag vill ha en till.
- Fick jag ditt nummer eller? frågar hon.
- Ja! svarar jag i ett försök att låta obrydd, extravagant och självsäker.
- När ska jag använda det då?
- När du slutar ikväll, borde jag säga, men gör det inte, när du slutar imorgonkväll, säger jag inte heller, eller: på torsdag, utan jag säger, lite genomskinligt nonchalant: när du känner för det. Såhär i efterhand så lät jag säkert alldeles för obrydd, men jag kompenserade mitt risiga raggningsförsök genom att bli skitfull, duo-mosha med en kamrat, dansa dåligt över hela dansgolvet och låta en tjejkompis kyssa mig, för att de andra killarna skulle låta henne vara ifred så hon bara kunde få ha kul och så sa jag hej då till bartendern när jag gick.
Hon hörde aldrig av sig...