Alla döda hundar

Det var företagets julfest i måndags. Mot bättre vetande tackade jag ja, påtryckningar från kollegor och sådant ni vet. Andra hade vett nog att boka in annat på samma dag så att de skulle slippa gå. Jag önskar att jag var en av dem.
Det började laddas bland de yngre kollegorna redan på förmiddagen, alla skulle springa till systembolaget på lunchen och fixa findricka, tjeckisk lager och Kir. Jag, min vana trogen och sur, köpte mig två finöl, men insåg redan när jag lämnat butiken att det inte skulle räcka för att döva frustrationen över att behöva spendera, inte bara en hel dag utan, hela kvällen med alla dessa viktigpettrar och -petror som tror att jag blir imponerad.
Jag blir sällan imponerad, i alla fall av människor jag träffar. Det som folk brukar fösöka imponera med, glassigt jobb, glassig titel, pengar, dyra vanor, gemenemanslyx eller dålig smak, det funkar inte på den här gubben. Vill du imponera på mig? Tejpa fast kontaktmickar på din nakna kropp, rulla runt på ett scengolv och skrik ut dina becksvarta texter genom en megafon eller börja brygga en satans god IPA. Nyligen blev jag även imponerad när jag träffade en florist, som drev och ägde en egen blomsteraffär, lyssnade på Doom och dessutom såg förbannat bra ut. Det är lite mer imponerande än att komma i en dyr skjorta och sitta vid en dator hela dagen och sen tjäna massa pengar.
Men jag drog i mig mina två öl på arbetstid, fick mig motvilligt ett glas Kir och så blev vi bortjagade till någon källarlokal på söder som man inte fick tillåtelse att lämna innan cheferna gått hem, för att visa solidaritet med det bestämmande skiktet.
Där bjöds det även på nubbe, öppen bar för öl och vin och dålig mat, vilken fest!
Jag visade mig från min allra bästa sida, blev högljudd och otrevlig. Pratade inte med någon jag inte brukar prata med, gick runt och tryckte öl i händerna på folk och visslade på hovmästaren när mina bordskamrater hade tomma glas. Jag gav en äldre kollega en uppsträckning för att hon sa att hon inte visste hur eller när hon skulle spendera tid med sina barn, sa åt henne att om hon hade skaffat dem så fick hon väl för fan se till att vara förälder åt dem också, smålänningar alltså... Jag lyssnade ointresserat när andra kollegor pratade om sina teaterdrömmar eller producentjobb i musikstudio för mainstreamband. Sen frågade de mig om jag pysslade med musik. Jag skrattade dem i ansiktet och svarade bara:
- Ni skulle ändå inte förstå, så vi kan säga att jag "sysslar med musik". Sen bytte jag bord och frågade den franska ekonomichefen om spartips, om det var värt att investera i italienska banker och om baguette faktiskt var så bra att slå sina barn med som han hävdade på förra personalfesten.
Jag var ute och rökte oftare än jag var nere i källaren, trots att jag har slutat röka, officiellt, bjöd ovilligt för många och började få ont om cigg. De gångerna jag var uppe själv stod jag och smidde mordplaner på hälften av de som befann på sig på nedervåningen och skickade textmeddelanden till min författarkollega där det stod sånt som:
"Jag är full, dricker sprit, hatar alla, horor!" "Jag vill döda någon ikväll, det kommer att behövas, i värsta fall blir det jag själv, men någon jävel har satt sin sista potatisgratäng" och liknande grejer. Han blev naturligtvis chockad, orolig och rådde mig att åka hem, men fick svaret "spriten är fortfarande gratis..."
Sällskapet blev med tiden utkastat för att personalen tröttnat på brinnande matkuponger, hejdlös ungdomsfylla och en marknadsavdelning som trodde att de var något. Jag och ett fåtal pålitliga kamrater hamnade på något jävla skitställe där jag stoltserade med dåligt omdömde, rev lampor, välte stolar och bord, bröt arm med en finsk vildvittra och raggade på en pelare utanför totaletten som var sådär trendigt square.
Jag blev vid slutet av kvällen ledd till en soffa i Nacka och sov tre härliga timmar, innan jag fick gå upp och åka till jobbet igen, men jag kunde glädja mig åt att jag fortfarande var full och därför var förmiddagen inte så jobbig som eftermiddagen blev, när bakfyllan kom.

Jag har blivit mer självsäker (eller slutat bry mig i ännu större utsträckning) så jag skrev ner mitt nummer på en papperslapp och stoppade den i fickan. Jag tänkte att nästa gång hon går förbi mig, om hon ger mig en såndär blick igen, då ska jag lite snyggt trycka lappen i hennes hand och bara glida därifrån, som den extravaganta och eleganta dude jag kan vara.
Efter att inte ha sett henne på en timme eller två så gav jag upp och började röra mig mot utgången. Men se på fan, då kom hon gående, jag stoppade kvickt ned handen i fickan och tog upp lappen, höll snyggt ut den bakom ryggen och hon tog lappen ur handen på mig och fortsatte gå.
Jag kände mig lyft, på gränsen till en gnutta positiv, kanske jag till och med kostade på mig ett leende för mig själv, under halsduken, tills jag stoppade ner handen i fickan igen och kände en papperslapp.
Jag vecklade upp den och såg mitt telefonnummer.
Jag hade gett henne mitt lunchkvitto.