Texaskällare

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Det är så mycket så jag inte heller vet vart jag ska börja beskriva det. Utifrån sett så är allt precis som vanligt. Jag ser ut som mig själv, jag går upp, jag sköter mina faderliga sysslor, jag sköter mitt jobb, min personliga hygien, mina andra åtaganden och så går jag och lägger mig när kvällen kommer. Men det är något annat, något inuti, som förändras.
Jag började gradvis märka det när jag såg mitt ansikte i spegeln och körde knytnäven rakt in i spegelbilden. Glaset sprack, knogarna sprack, blodet smetades ut på glaset och droppade från handen ner i handfatet. Det intetsägande vita porslinet blev fläckat, tunna strimmor av rött, stora pölar av intensivare röd färg, mörkrött och när jag släckte lampan såg det nästan svart ut. Tanken på att jag skulle blöda svart infann sig, men när jag tände lampan igen så var det likt förbannat rött, ingen tvekan om den saken.
Jag märker det på morgonen när jag vaknar. Jag ser inte fram emot en ny dag, inte igen, det har redan varit för många. Jag ser inte fram emot vad den har att erbjuda, för jag vet att den inte har något att erbjuda mig, inte heller människorna jag träffar eller det som jag av ekonomisk och social nödvändighet fyller den med. Det ger mig ingenting.
Det är som att varje dag är ett hån mot hela min person. Varje dag är en prövning av min psykiska stabilitet.
Men jag har börjat tappa greppet om vad som är verkligt och vad som inte är det.
Jag nämnde tidigare att jag hörde musik från köksfläkten, det var sant, och det har inte hänt bara en gång, det händer ibland, när mörkret trycker på utsidan av fönsterrutorna, de flesta lamporna släckts och jag sitter och skriver. Musiken strömmar ur köksfläkten och jag vill inte stänga av, det är så förbannat vackert!
Jag har börjat få post igen också, men fortfarande inte sådant som jag förväntar mig, räkningar, fakturor och reklam. Det är handskrivna brev, adresserade till mig, utan avsändare.
"Jag vet precis vem du är..." stod det i ett av dem och det skrämde mig förmodligen mer än de andra med mer hotfullt innehåll, för jag vet inte själv vem jag är just nu.
Jag hör röster utanför min dörr om nätterna sedan veckor tillbaka. Folk tisslar och tasslar, men jag kan inte urskilja några ord. Men jag vet att det handlar om mig. Varför skulle de annars stå utanför min dörr? Jag tror att två av de andra lägenheterna på min våning står tomma och mina ryska grannar har åkt på semester, så antingen är det grannar från andra våningar eller så är det främlingar som har lyckats ta sig in genom porten.
Men varför står de utanför min dörr när jag försöker sova?
Det lyser in genom brevinkastet, ett märkligt blått sken, och deras dova röster får väggarna att vibrera.
Jag märker också att jag håller på att förändras på kvällarna, inte bara det störande faktumet att några hemsöker min ytterdörr, utan också tankarna i mitt huvud.
Jag har för vana att aldrig slappna av, jag gjorde mig av med det gisslet för länge sedan, nu är det en bortglömd konstform att slappna av, så jag ägnar kvällarna åt att rannsaka mig själv. Vad har jag sagt under dagen? Vad har jag gjort? Var det rätt eller var det fel? Kommer jag att somna och vakna imorgon igen? Kommer den dagen att skilja sig från den föregående? Kommer jag att skilja mig från föregående dag? Kommer jag att vara mer eller mindre av det jag är? Håller jag på att förlora eller förstärka mig själv? Måste jag vakna upp och vara mig själv ännu en dag? Är det inte nog nu?
Den känns i lägenhetens atmosfär, något är i görningen, något står i förändring. Den omsluter mig mer och mer, den håller mig frisk, den håller mig vid sunt förnuft, den är min trygghet och min borg, den skyddar mig. Det är som om jag hamnat i en The Shining-situation, lägenheten livnär sig på mig. Jag vantrivs utanför den, känner mig jagad och otrygg. Olustkänslorna infinner sig när jag låser ytterdörren och de försvinner inte förrän jag återigen sätter nyckeln i låset och får komma hem.
Uppenbarligen så kommer vi aldrig att lyckas undkomma oss själva, tro mig, jag har ägnat en livstid åt försöka.