Infernaliska flammor av förstörelse

När jag vaknade i fredagsmorse trodde jag att jag var någon annan.
Sådant brukar alltid vara önsketänkande, men just denna morgon fick jag för mig att jag var Martin Stenmark.
Bara för att klargöra det hela så vill jag verkligen att ni ska veta att det inte är något jag går runt och hyser hemliga förhoppningar om att i slutändan realisera eller drömmer om, annat än när jag åker tunnelbanan hem själv på tidiga helgmornar.
Hur som helst så blev det en otroligt lång promenad mellan lägenheten och tunnelbanan, då jag envisades med att fråga vad alla jag mötte hette, så jag kunde skriva dedicerade autografer till dem, skaka deras icke-framsträckta händer, krama deras barn och ta deras blombuketter.
Eftersom att ingen av dem hade egna anteckningsblock med sig, trots att jag numer bor nästgårds med dem alla och är extremt känd, så använde jag sidor ur Äcklet, jag kan alltid köpa en ny och den dubbla effekten hela spektaklet gav är, såhär i efterhand, ganska roande.
Väl framme vid tunnelbanan, efter tre timmars autografskrivande så kommer jag inte igenom spärren. Min arm orkar inte lyfta upp plånboken till spärren, så jag bara går och går och går in i spärren, om och om igen. 
- Har du giltigt färdbevis? undrar spärrvakten.
- Giltigt färdbevis? Argfrågar jag.
- Ja, det kanske har gått ut, eller så kanske du försöker blåsa mig genom att bara trycka plånboken mot spärren, fast du inte har något kort däri, så jag ska tycka synd om dig och släppa igenom dig i alla fall.
- Vad i helvete är det du säger? Vet du vem jag är?
- Nej, vem fan är du?
- Vem fan är jag? Vem fan är du!? Jag är Martin Stenmark, ditt lilla jävla as, och om du inte släpper igenom mig så ska jag visa vad fan som menas med körslaget, jag kommer fan att körslå dig tandlös!
- Öh, Martin, tagga ner, säger min ickebefintliga assistent som ledsnat på mig och min korta stubin och trycker sin plånbok mot spärren och släpper igenom mig. Vi ses i nästa psykos.

Jag lyssnar på Daisies of the Galaxy på tunnelbanan, missuppfattar E och tror att han sjunger "I don't want to be a book, just a page in your diary". Sen visar det sig att texten inte alls går så, men jag väljer att sjunga det högt och ljudligt i vagnen ändå.
När jag åkt för långt, missat min station och hamnat på fiendemark, söder om söder, så blir jag alldeles nervös och byter låt, tänker att I Like Birds, är lite sådär härligt klämkäck med klapp och visslande, men när jag tänker på verserna (Look at all the people like cows in a herd... I can't stand in line at the store, the mean little people are such a bore...) så är det inte så passande när man är på helt fel sida av stan och tycker att stroferna symboliserar alla som bor söder om Kista...


Arbetsdagen fyller jag med plumpa uttal och sexistiska påhopp på mina äldre manliga kollegor, som inte uppskattar att jag kallar dem "lilla röda skäggdajmen", "manboy-fucktoy" eller "pussgurkan".
- Idag är det kåldolmens dag! säger den kvinnliga kollegan som fungerar som min resursperson dagen till ära.
- Jaså, jag som hade tänkt leka "gömma kåldolmen" ikväll! Vad passande! utbrister jag.
Hon skrattar artigt med munnen, men ögonen är inte alls roade och hon skäms över att vi arbetar i samma rum.
- Men det blir väl till att åka hem och gömma den i en tröjärm, som vanligt, fortsätter jag.
Hennes ansikte skrynklas ihop till ett russin, sen frustar hon lite illamående och lämnar rummet.
Resten av dagen kavlar hon upp ärmarna på sin tröja när jag befinner mig i närheten.

Sedan var det dags för after work på jobbet, i lunchrummet.
- Det är första gången du är här va? säger en fager dam.
- Ja, och jag hade nog inte kommit hit idag om jag inte hört att du frågat efter mig förra gången, säger jag inte, utan jo, jag visste inte om den första after worken och så hämtade jag dottern på dagis förra gången.
Hon försöker inleda en dialog med mig, men jag verkar helt inkapabel till att samtala, jag känner mig så extremt malplacerad. Det kan vara för att jag har tofflor (det trivs jag verkligen inte i), ful frisyr (vilket jag inte heller trivs särskilt bra i men har svårt att göra något åt eftersom jag inte kan göra något åt hårlängden), är trött på det mesta (vilket jag arbetar på att göra något åt, men sen är det ju det här med att vistas bland folk också) och majoriteten av kollegorna gör mig lite smått uppgiven (det kan jag inte göra något åt, det är deras personligheter). När småflickorna från kundtjänst kommer in och samtalet börjar kretsa kring 50 nyanser av hej-nu-är-det-trendigt-med-erotik, eller vad boken heter, så slänger jag mig mot balkongdörren och börja gräva i snön efter fimpar. Men när jag kommer in efter att ha sugit på gamla glasspinnar, kaffeskedar och diverse annan bråte som jag, likt en psykotisk Indiana Jones, lyckades finna i snön så har jag bara missat en liten del av samtalet, så jag väljer en annan taktik. Bättre att fäktas med alla än att försöka fly från några. 
Jag börjar raljera om Ögats historia, De elvatusen spöna och Filosofin i sängkammaren, vilket inte leder till något annat än det förväntade resultatet; gapande munnar, tomma blickar och att någon börjar hyperventilera. Jag förklarar upprört att det finns så mycket bättre litteratur i genren, av författare som aldrig strävat efter bli trendiga eller populära på samma sätt, att det här bara är ett sätt för författaren att få lufta sitt kön, spela lågt och göra något billigt, att språket är värdelöst och torftigt, att de alla borde fördjupa sig i erotiska klassiker från det franska 1900-talet. Någon kastar en halväten pepparkaka med Stiltonost på mig och så glider diskussionen in på att råka kontaktannonsdejta någon som en kompis kontaktannonsdejtat tidigare istället.

- En öl, tack, säger jag.
- Jag bjuder på den, säger hon och ler (tror jag, eller så har hon tics).
- Oj, tack,  säger jag och ler tillbaka (på riktigt).
Jag tänker att det får bära eller brista, så jag frågar mannen bredvid om han ska ha sitt kvitto. Hans menande blick och hånskratt säger mig att han inte tänkte ta med sig det hem. Jag klottrar ner mitt telefonnummer och skriver mitt namn på det och ger det till bartendern när hon kommer bort till hörnet, sen längdhoppar jag därifrån, som om Fan själv hade utlovat mandelkubb i andra änden av lokalen och jag var extremt sötsugen.
Jag hyser inga direkta förhoppningar när jag halvobekvämt återvänder till baren, eftersom min öl tagit slut och jag vill ha en till.
- Fick jag ditt nummer eller? frågar hon.
- Ja! svarar jag i ett försök att låta obrydd, extravagant och självsäker.
- När ska jag använda det då?
- När du slutar ikväll, borde jag säga, men gör det inte, när du slutar imorgonkväll, säger jag inte heller, eller: på torsdag, utan jag säger, lite genomskinligt nonchalant: när du känner för det. Såhär i efterhand så lät jag säkert alldeles för obrydd, men jag kompenserade mitt risiga raggningsförsök genom att bli skitfull, duo-mosha med en kamrat, dansa dåligt över hela dansgolvet och låta en tjejkompis kyssa mig, för att de andra killarna skulle låta henne vara ifred så hon bara kunde få ha kul och så sa jag hej då till bartendern när jag gick.
Hon hörde aldrig av sig...