Ni jävla människor gör mig illamående

- "Hej Johan! Det var länge sedan!" säger han när vi stöter ihop på perrongen.
- "Ja, men det finns ju en anledning till det." säger jag inte utan "ja, fan! Hur är läget?"
- "Fan, det är så jävla bra just nu, alltså! Jag jobbar på reklambyrå, i och för sig bara med att sortera papper och hämta kaffe åt de som faktiskt har en utbildning, och inte bara fick jobbet genom sin farsas polare, som jag fick. Jag bor innanför tullarna i en lägenhet som kostar mer i månaden än vad jag egentligen har råd med, men bor ihop med min tjej sen fyra år tillbaka. Hon är helt innehållslös, hänger på Stureplan, lyssnar på Swedish House Mafia, kollar på Top Model och jobbar på kundtjänst på ett företag som ingen känner till. Hon fick jobbet för att hon är grym på att prata i telefon, det är typ allt hon gör, vare sig hon är hemma eller på tunnelbanan. Hon hade fullt upp med att måla naglarna och skicka sms under sin skoltid så hennes ordförråd är lite fattigt, men det är helt lugnt för vi har ändå inget att prata om! Vi pratar mest om vad som händer våra vänner, för vi är rätt ointressanta båda två. Hur fan är det själv?"
- "Jodå, det rullar på. Efter att ha varit deprimerad och självmordsbenägen ett par år så blev det bättre. Jag var ute på punkturné två år i rad, släppte skiva på ett tyskt bolag, blev farsa åt världens finaste unge, gifte mig, köpte lägenhet, separerade, skiljde mig, sålde lägenheten, blev hemlös och tappade livslusten. Men det är lite bättre nu, jag är sådär härligt överjävligt folkilsk, så jag blir på dåligt humör när jag lämnar lägenheten, som ligger långt utanför tullarna, i en förort som få verkar kunna placera eftersom alla är från söder om söder, så  pendeltåg och de nordvästra förorterna verkar vara lika exotiska företeelser som Día de muertos. Jag har som mål att doktorera i Religion, skriva böcker som upprör majoriteten av världens befolkning, pissa kyrkan i ansiktet tills den dagen jag dör och på ett eller sätt lyckas få ihop en soloturné genom Europa. I övrigt så är det väl som vanligt, man tar en dag i sänder och hoppas innerligt att det är den sista. Men sen blir man ju besviken."
- "Fy fan vad kul! Låter ju som det går skitbra för dig! Jag måste dra, men vad fan, du får komma över till oss och äta middag och dricka lite dyrt italienskt vin som min tjejs farsa odlar på sitt landställe utanför en stad som jag inte kan namnet på eller vet vart den ligger."
- "Fy fan, det låter ju otrevligt värre! Du är ju så jävla tråkig så klockorna stannar, din tjej verkar snäppet värre och så dricker jag inte vin!" säger jag inte, utan ger bara standardsvaret  "ja, det låter trevligt, vi hörs om det"  och lugnar mig med att han varken har ambitionen att göra det på riktigt eller har mitt nummer om han skulle få för sig något.