När mänskligheten är cancer

Ja, efterspelet blev ju ungefär som väntat. Min författarkollega ringde mig, fly förbannad, morgonen efter jag hade varit hemma hos honom, och "råkat" läsa hans dagbok.
- "Du är fan som ett bromsspår i mitt enda rena par kalsonger!" skrek han, "nej, du är ännu värre, och din blogg! Din jävla blogg! Den är som Helena Bergströms rollprestationer i Colin Nutley-filmer, sämre och sämre hela tiden, innehållet mindre och mindre och du blir precis som hon, mindre och mindre pangvänlig. Den bästa dagen i mitt liv kommer att vara den dagen du dör!"
- "Min också!" skrek jag tillbaka, "Och vem fan är du? Va? Vem fan är du? Vadå spiddekauga? Nog för att du är från Nordtyskland, men ni har väl rättstavningsprogram där också!"
- "Nordtyskland? Nordtyskland?" vrålade han, "Typiskt äckliga jävla stockholmare att göra såna paralleller. Jag ska fan ner till Skåne över jul och börja gräva bort ditt jävla skitland från mitt! Jag skiter i kärven, snö och is, ska jag spendera en dag till i samma land som dig så dör jag!"
- "Åk då, åk för fan, din jävel. Men du ska vet att jag åker med dig, samma tåg men en annan vagn och ställer mig i Småland och gräver utav bara helvete jag med."
Sådär höll vi på i ett par timmar, innan vi bägge bröt ihop och sa att vi älskade varandra. "Man bråkar bäst med de som betyder mest" säger nog ingen, men det passar bra in på oss två ändå.
Som ursäkt så lovade jag att hjälpa honom med att smörja in hans rygg med linfröolja nästa gång jag tittade över, om jag fick ha rosa pvc-handskar och ett förkläde med spets.

Jag blev kontaktad av den här nya hipsterbloggen (eller är den gammal, bara att jag inte har vetat om dess existens tidigare?), driven och ofta skriven av den där hipsterförebilden. Han som är de trendkänsligas svar på Jesus Kristus. Nej, vänta, det finns ju fler, de är ett par stycken, ungefär som Fadern, Sonen och den helige Tanten. Hur som, det här torde vara fadern, för han är nog äldst och mest bortglömd, jag vet inte ens varför han blev känd från början och jag blandar oftast ihop honom med den där indian look-aliken som jag nu inte ens kommer ihåg vad han heter.
Hur som, igen, igen. Jag hade en liten föreställning hemma hos mig, läste högt ur Cykelreparatörskan, spelade skivor, spelade en trudelutt på dotterns munspel och sålde öl direkt ur burken. Det var endast förköp om man ville komma, en separat gästlista fanns för några få eftersläntrare och alla fick betala priset, inte en jävel slapp undan.
Fadern kontaktade mig i förra veckan och frågade om han fick komma och skriva ett reportage om evenemanget och fotografera lite. Jag svarade jakande, men han fick inte lämna ut min adress, antyda om vart min lägenhet var belägen, eller fotografera några av gästerna (jag hade bjudit in några pappalösa och ville inte röja deras identitet i media).
Gubbfan kom, med bullar och bong, och stod och svajade i vardagsrummet med slutna ögon hela kvällen, han bjöd varken på det ena eller det andra, så det var ett par gäster som blev rätt sura över hans pretentiösa übermenschattityd. "Vem fan är han?" frågade väldigt många mig och jag visste inte ens vad jag skulle vara, jag var osäker själv om det var han, som alltså är "han", som skulle komma eller om det bara var en random person från trapphuset som hade snubblat in och tagit för sig av livets gouda.
Kvällen blev en succé, jag fick stående ovarier, ryggskott och varma handtag - varför vet jag inte, för jag saknar inga i nuläget, jag har till alla dörrar och skulle hellre ha fått nya skåpluckor till köket.
Ett par dagar efter denna fina kväll kom reportaget upp. Jag trodde hade varit extremt tydlig med villkoren för hans besök hos mig, men han hade skitit fullständigt i allt jag sagt!
Här följer några lösaktiga meningar från reportaget:
"4 minuters promenadavstånd från Husbys tunnelbanestation, uppgång Bergengatan, bor alltså denna multikonstnär, på en gata döpt efter Norges oljehuvudstad. Hans fönster pryds av ockulta symboler och dotterns rum har en indisk lampa i fönstret."
Vad i helvete?!
Han hade lika gärna kunnat skriva ut min adress, det aset. Inte nog med att jag säkerligen kommer att ha massa vidriga hipsters springande runtomkring här i området - som alla vill försöka få sig en pratstund med mig och fråga hur jag har lyckats förbli så okänd, fast ingen vet vad jag gör - hans recension av kvällen lämnade bara saker att önska, framförallt en annan journalist.