Guds lilla tunnland

Jag gjorde ett aktivt val idag. Bestämde mig för att lämna Occultation - Three and Seven i fickan och Närmare ouppslagen på bordet när jag intog min lunch.
Jag glänste framför kollegorna och berättade turnéminnen; om crusthundar och nerpissade madrasser på G16 i Leipzig, om att inte kunna byta däck på turnébilen eftersom vi blev strandade med fel verktyg på en skogsväg och körde med punkterat däck i 30 mil för att hinna till spelningen, om en vansinnig skivbolagsboss/klubbägares "german death machine" (en jägermesiterapparat) och att köra 600 mil med med hög feber och frossa.
Jag måste säga att jag gjorde ett intryck, alla såg på mig med ännu mer skepsis än tidigare och någon mumlade "han är ju helt knäpp".
Jag tackade och bockade, slog huvudet i bordet och lämnade lunchrummet med en kollegas fiskpanett i pannan.
Nu har jag varit tillräckligt social för resten av året, tänkte jag och gömde mig i en flyttkartong tills lunchrasten var över.

- "Jag vill se henne bli påkörd..." säger min författarkollega. Han pratar om sin småländska nemesis på jobbet och raljerar så det står härliga till om hur fullständigt innehållslös hon är.
- "Hon satt och pratade om boxer" fortsätter han och jag undrar stilla om han menar digital-TV, kalsonger eller hundar, men orkar inte fråga, med risk för att det utlöser någon annan tirad av skällsord, men riktade mot mig denna gång för att jag "är så jävla dum i huvudet, puckad stockholmare och är fullständigt okänd inom alla områden där jag är verksam."
- "Kommer du ihåg när vi hade förhoppningar och framtidsplaner sist?" frågar jag, för att styra honom bort från mordplaner, med mig som mördare förmodligen, eftersom han inte har något körkort själv.
En ganska sorglig diskussion följer där vi inser att livet har varit på väg utför sedan våren 2010.
Då var vi två glada gubbar, med sol i blick, framtidsplaner, trivsam tillvaro och gemytliga stunder med cigarr och konjak, utöver hans rökverksmissbruk och mina konstanta ekonomiska problem var livet jävligt trevligt.
Nu är vi två två spillror, två skal fyllda med bitterhet och en upplevelse av att ha nått "the all-time low" i våra liv. Så kan det gå.
Vi bestämde oss dock för att avsluta samtalet på ett positivare sätt och pratade om att han skulle gå ur Svenska Kyrkan och smed planer för hur han skulle kunna få tillbaka alla skattepengar han överröst dem med i ungefär 9 år, och som säkerligen gått åt till att finansiera en hel del kyrkkaffe med torra kakor och dassigt kaffe.
Jag klappade mig själv på axeln, lite för hårt så jag dråsade i golvet, för att jag gick ur när jag var 16, innan jag började jobba och har sluppit att betala en ansenlig mängd pengar till de lömska typerna.
Jag föreslog att han skulle välja ut en lämplig präst från den lokala kyrkan och vänta utanför kyrkan varje dag, med sin hund bredvid sig. Ingjuta lite förortsgangsterrädsla i prästerskapet. När han eller hon blivit riktigt rädd så skulle min kollega helt sansat be om att få tillbaka ungefär 10 000 kronor, i runda slängar, den resterande summan kunde kyrkan behålla, som administrativ avgift, eller som plåster på såren, för att kapitalt ha misslyckats med sin uppgift att frälsa hans själ.