Söt knullande mun

Det är något som händer med mig. Jag tror att jag antingen når en botten eller en topp eller både och, botten på tillvaron, toppen på bitterheten. "Det är inte lätt att glädjas åt något när allt är skit" mässar jag när jag duschar av mig min mänsklighet i alldeles för kallt vatten och sandpapprar bort livets ojämnheter från min kropp.
Jag schemalägger mina obefintliga vredesutbrott, så de ska sammanfalla med alla dopfika jag blir bjuden på under resten av mitt liv. Vredesutbrotten är små implosioner, jag överhettar och min hjärna kapsejsar mot tankarnas klippor och så drunknar hela manskapet ombord och jag segnar ihop, försvinner i en liten puff av rökhosta och dåligt humör.

Mot bättre vetande åker jag till jobbet, endast för att jag på omvägar hört att en av flickorna frågade efter mig förra veckan, annars hade jag nog struntat i alltihop och bara dumstirrat på avkalkandet av kaffebryggaren hela dagen och drömt om min postuma biografi "Mannen som visste hur man led med stil" skriven av min författarkollega, eller nej, i helvete att han skulle få skriva den, den respektlöse jäveln. Jag förlorade all respekt och kärlek för det aset igår, när vi hade vårt dagliga kvällssamtal per telefon och diskuterade musik. Han, i vanlig ordning, hånar och förkastar allt jag uppskattar och menar att det inte ens kan kallas musik. Inledning till den diskussionen var att jag inte såg fram emot morgondagens avdelningsbyte på jobbet, på grund av den anledningen att jag inte skulle kunna ha hörlurar på mig konstant och lyssna på vad jag ville. Jag såg fram emot att lyssna igenom Burmese - Colony Collapse Disorder och nämnde för aset att skivans 16 spår klockade in på 18 minuter.
- "Det kan ju knappast kallas för låtar. Det är bara oväsen, skräp, sån skit man kör iväg med sin säckakärra och dumpar hos grannen."
- "Det är väl knappast längden som definierar det som en låt eller inte" svarade jag.
- "Jo, det gör det visst det, jag gillar långa låtar."
- "Det gör jag också, 20-25-minuters låtar."
- "Men det är ju inga låtar, det är en ton och två trumslag och inget av de slås an samtidigt."
- "Det är ju det som jag lyssnar på som faktiskt är musik, till skillnad från den där skiten du lyssnar på." 
- "Du har inga som helst krav på kvalitet."
- "Jag om någon har väl för fan krav på kvalitet!" skrek jag i luren och hytte med näven i luften, fräste och spottkoppade honom tillbaka till den skånska outbacken, "om jag inte hade haft krav hade jag väl lyssnat på radio? Jag har jävligt höga krav på musik."
- "Du har fan inte höga krav, kom inte dragandes med den skiten. Du har så jävla låga krav så ingen nånsin kommer under ribban!" vrålade han på den grötigaste skånska jag hört, "du kör limbo medan alla vi andra hoppar höjdhopp..."
Jag tror att vår vänskap är över nu. Han ringde mig idag och kallade mig för ett litet missfoster och sa att han hellre skulle äta på, eller ragga upp en tjej utanför, ett härbärge än att komma hem till mig. Men jag väntar en liten stund och ser om han ringer ändå, vi har ju bara varandra.

En man på tåget närmar sig mig. Han ser ut som Carolas exmake, inte Pipen, eller vad han kallas, jag menar den här självgode, självupptagne och mediahorande aspastorn, de har samma döda ögon, som pengahungrigt och själsslukande vilar över de klorblekta tänderna och den plasticpaddingade näsan.
- "Du ser ut att ha bekymmer, min vän" säger han på rövarspråksdialekten dalmål.
- "Det är lite tufft när den enda positiva framtidsutsikten man har är att man en gång ska få dö", svarar jag.
- "Jag vet vad du behöver, följ med mig..."
Jag är ju tillräckligt gammal för att inte bli inlurad i en skåpbil därför att det finns hundvalpar som gråter eller en tavla jag kan tänkas vara intresserad av därinne, och än så länge har han varken erbjudit mig godis eller något att dricka, så jag följer med.
Vi går nerför trapporna vid Slussen, till bussarna mot Nacka. Han säger åt mig att vänta ett tag, medan han köper lite saker inne på Pressbyrån.
Jag står och hoppar genom andras rökringar, kedjesnusar, lyfter på hatten åt förbipasserande teens-pojkar med fula frisyrer, dyra jackor och tuffa kompisar som alla envisas med att spotta var sjätte sekund.
Det ser ut som om någon har pissat på sig där de har suttit, blött och skummigt och en känsla av skam, därför att de vet hur töntiga de framstår, men kan ändå inte sluta, grupptrycket ni vet.

När jag har väntat i 40 dagar, 40 nätter och stundtals i några 40+ kvinnor som jobbar i växeln på SÖS, för att värma kropp och själ, kommer han tillbaka med en liten påse.
- "Är du redo att förändra ditt liv till det bättre?" frågar han.
- "Så mycket sämre kan det ju inte direkt bli" svarar jag.
Han släpar med mig på buss 471 och den eviga resan påbörjas. Jag passerar förbi åkrar, ängar, broar, hus, gamla konstnärer och nya konstnärer, gamla vänner, nya vänner, mitt liv passerar i revy och jag ångrar allt och inget samtidigt.
Vi hoppar av vid Korset och där börjar färden nedför Golgata. Vi vandrar upp till anklarna i skit, piss och blod från alla som stupat på vägen hem från krogen därför att de missat sista bussen ut till denna gudsförgätna del av världen. Romerska soldater eller romer i mjukisbyxor och lackskor jagar oss med högafflar, höginkomsttagare siktar på oss med kikarsikten från sina balkonger, högljudda techno-pundare kastar sig själva i vår väg och uppslukas av den kvicksand som verkar vara överallt i detta träsk. Ett gammalt indianreservat lurar i fjärran, men min guide verkar istället vara på väg till den övergivna stallmästargården som rymde 128 hästar och en massa dumma idéer.
I stallet är det ljust och varmt, som en livmoder, en ljus sådan, fast vit, inte röd, eller köttfärgad, inte sådär distinkt och definierbart organisk, inte livgivande och rofylld, med industriella undertoner och förhoppningsvis en kroppslig kanalisering av emotionell kärlek mot livet därinne.
I stallet är det ljus och varmt, som en ren och skär lögn.
Det är massa människor där, i vita kåpor, med tjocka stearinljus i händerna och swastikamönstrade träskor på fötterna, Nacka-style!
- "Om jag får be er, herr Strömvall Hammarstedt, att göra er av med alla era världsliga ting" säger min, självpåstådde, frälsare.
- "Världsliga ting?"
- "Skor, kläder, smycken, intellekt, förnuft, skepsis, rationalitet, ifrågasättande, filosofiska läggning och alla tankar på att förändra samhället för att göra en bättre värld för din dotter."
- "Jaså, jaha, ja okej då." Jag går in i en spilta, jag har lite svårt att visa mig naken inför andra, jag pissar ju inte ens i ränna. Men det där kommer bli bättre, när jag gömt i stort sett all min egen hud under bläckkonstverk som karvas in i mig.

Min kropp är inte längre min, jag känner inte igen den, den måste vara någon annans. Den lyder mig inte längre, den lyder inte mina tankar. Jag vill och jag vill inte, men kroppen gör inte och gör. Tvärtemot allt som jag försöker. Jag vill sätta en kniv mot strupen, men kroppen sätter den mot världens, jag vill skrika mig i ansiktet, men rösten försvinner. Jag vill inte andas, men lungorna fylls. Jag vill inte lida, men kroppen tar stryk. Jag vill inte leva, men kroppen vägrar dö.

Jag kommer ut naken och kallsvettig, det svarta bläcket blänker i skenet från stearinljusen och jag känner mig som en uppstånden Antikrist (eller vill verkligen göra det, jag vet att jag bara är en socialt distanserad och malplacerad småbarnsfarsa från Husby).
Man har ställt fram en soffa i cirkeln av påtända människor och ljus. Cirkelrunkaren tecknar åt mig att lägga mig ner. Ger mig en griffeltavla och en krita.
- "Skriv ner dina problem! Nu! Var ärlig. Här dömer alla dig."
Jag börjar:
1. Jag tycker inte att det är kul att leva.
2. Jag blir på dåligt humör så fort jag lämnar lägenheten, jag trivs inte ute i världen.
3. Kalla det en försvarsmekanism, men jag distanserar mig från alla, även människor jag tycker om, det är lättare så, mindre risk att bli ännu mer förstörd.
4. Jag är alltid helt slut, för jag ägnar i stort sett all vaken tid åt förakt, aversion och hat gentemot min egen art.
5. Jag är livrädd för att jag kommer att vara ensam resten av mitt liv. Jag orkar knappt med mig själv, varför skulle någon annan göra det?
Jag räcker honom griffeltavlan. Han håller upp den mot luften och skriker:
- "Herr Strömvall Hammarstedt har nedtecknat sina mentala och emotionella hemsökningar och rädslor. Ge oss ett tecken, du store! Ge oss ett svar! Kan vi, genom din kraft, rädda honom från sig själv?"
Det är helt tyst. Vinden har mojnat. Det gnisslar inte ens i dörrar eller fönsterluckor. Studiecirkeldeltagarna står stilla med ansiktet vänt upp mot taket. Det är dödstyst, blickstilla, inte ens en sketen insekt hörs. Det är som om existensen hade upphört, överallt annars, utom just i detta rum. Det är helt jävla intetsägande.
Efter vad som förefaller vara sju år av mitt liv, men kanske är mer, ledsnar alla och börja småprata om mellandagsrea och nyårslöften. Det plockas fram småkaksoblater med pärlsocker och en bag-in-box.
Jag ligger kvar där på soffan och stirrar i taket.
Pastorn kommer fram till mig, sätter sig på soffan med en suck och räcker mig griffeltavlan.
- "Alltså, jag har trott på gud hela mitt liv, känt hans närvaro, sett honom, talat med honom, och har också fått råd och tecken i hela mitt liv. Den här ritualen har vi samtliga människor här genomgått och deltagit i. Vi har alltid fått svar, tecken, och kunnat hjälpa våra nya medlemmar. Men han verkar inte vilja ha dig. Det var ju ett jävla antiklimax. Här lurar jag med dig ut till obygden och lovar att förändra ditt liv, och vad händer? Ingenting!"
- "Ta det inte så hårt, du, jag hade inte förväntat mig något alls, för ni är ju helt tokiga som tror på sån här skit" svarar jag och börjar känna en viss kyla i testiklarna, det är kallt i Nacka utan kalsonger.
- "Dina problem kanske är för grava, ingen kanske kan rädda dig från dig själv, inte ens gud."
- "Oroa dig inte, du kommer säkert se jungfru Maria i rostbrödet imorgon" tröstar jag.
Jag går och klär på mig mina kläder, ringer till Jörgen på Two Dices-taxi och han kommer och hämtar upp mig. Jag får en mugg rödvin med mig som jag inte vill ha och ger till Jörgen eftersom jag annars bara kan betala i rikskuponger.
Han går på om sin gamla flickvän som two-timade honom med annan kille under hela deras förhållande, men han verkar ju inte så uppgiven över det. Han kanske bara var glad att han fick ligga lite?
Hemma så låter jag mina egna demoner gräva ner mig i min egen misär och lyssnar på Asterisk i fyra veckor innan jag har återfått min forna glans, Johans glans (suck, nu är det nog!)