Tvätta i blod

Jag tror att jag håller på att bryta samman. Jag verkar inte längre kunna lita på mig själv eller någon annan. Nog för att jag alltid sett världen som en personlig förolämpning, varit misstroende sedan barnsben och låter folk genomgå fem år av inträdesprov innan jag anser dem tillräckligt dugliga för att kalla sig mina vänner.
Men det här är på ett helt annat plan.
Igår åkte jag och lämnade dottern till sin mor vid Fridhemsplan och skulle åka vidare ut till 90-talet (Huddinge), för att äta Pad Thai och skrika fula ord i en mikrofon hela kvällen, men jag fick ett telefonsamtal från en bagare som sa att jag inte längre var välkommen därute. Jag hade alldeles för negativ inställning till white trash-mentaliteten som florerar där och skapade bara dålig stämning. En smula besviken och hungrig åkte jag därför hem, men tänkte att jag nog kunde fylla kvällen med något annat givande (så blev det naturligtvis inte utan den fylldes med bitterhet, folkilska och en nedstämdhet liksom den Stig Saeterbakken kan verbalisera). När jag nådde min ytterdörr så var bara ett av låsen låst. Jag brukar aldrig glömma att låsa det undre, det har inte hänt en enda gång sedan jag flyttade in. Jag förbannade stillsamt min glömska och gick in. Lägenheten kändes annorlunda, men inget hade förändrats på den timme jag var borta. Jag ryckte på mina axlar och lät det hela bero.

Idag begav jag mig till replokalen för att förbereda mig inför ett kommande projekt med en finsk mässingssoldat som ska sjösättas, och förmodligen kapsejsa, i Februari. Utanför dörren inser jag dock att jag har glömt mina nycklar och tiden räcker inte längre till för att åka hem och hämta den, åka tillbaka till replokalen och sen inställa mig för psykinspektion hos min författarkollega. Jag har börjat betala honom i raps för att analysera mig, den vanliga psykvården har inte en susning när det kommer till mina problem. De står handfallna och bara gapar när jag kommer dragandes med mina funderingar. Kort sagt behöver jag den skånska jävligheten helt enkelt. Han skriver dock inte ut några piller åt mig som jag kan blanda ut med barnalvedon och blandsaft, han säger att han inte vill. Snålfan!
Jag kom i alla fall hem, igen, och upptäcker att det nedre låset inte var låst denna gång heller. Nu börjar jag verkligen ana oråd, så jag intar stealth-mode och tar av mig skorna utanför dörren. Gläntar lite på den och håller upp mobildisplayen som spegel för att kunna kika in. Jag ser ingen, tvätten ligger där jag lämnade den, den är åtminstone inte stulen. Skivsamlingen står på plats. Allt annat jag har som inte är värt någonting står också där det bör. Har jag blivit så glömsk? En gång kan jag ta, men två gånger? Det är inte likt mig.
Jag rumsterar om, sätter fast hårstrån med saliv mellan dörrar och karmar, spänner tunna trådar i hallen som kommer att gå av om någon går igenom den och sprider ut lite legobitar i hallen, om de jävlarna som gör inbrott är så hövliga så de tar av sig skorna.
Jag marscherar taktfast i för tunna skor till mötet med författarkollegan och lyssnar på Fire! - You Liked Me Five Minutes Ago.
 Efter att ha blivit hånad i 30 minuter får jag nog och åker hem igen, tomhänt och tom inombords, han är en energitjuv av rang den där skåningen, storslagen och burdus, men kramvänlig och skäggig.

Hemma. Det nedre låset var olåst igen! Jag gjorde i och för sig ingen process av att säkerställa att jag låste det denna gång heller. Men vad i helvete?
Mina fällor ser alla orörda ut, jag torkar bort saliv från dörrkarmar och lösgör trådar från sina fästen. Sen springer jag ner med tvätten i tvättstugan och laddar maskinerna.
Hur skulle jag beskriva min tvättstuga?
Den är lite som Vilda Västern... eller Beirut.
Jag tror att några har skaffat sig kopior på andras tvättnycklar, så de kan boka så många tvättider som möjligt. De utnyttjar ju förstås inte allihop, men det är alltid fullbokat.
Det finns också tvätt i tvättstugan, hela tiden, ibland står det fulla korgar där i flera dagar. Om jag kommer ner och bokar tid en tisdag så kan det stå en korg full med blöt eller torr tvätt där. När jag kommer tillbaka dagen efter på kvällen för att tvätta, då kan samma korg stå där, fortfarande full med tvätt. Ingen har hämtat den, ingen har snott den. Men när jag glömmer en jävla strumpa i tvättstugan, då är det minsann någon jävel som snor den. Vem fan snor en strumpa?
När det kommer till torkning så är det rena duellen, folk springer dit i tid och otid för att torka saker, fyller torkskåp och torktumlare med mattor, hästtäcken, kanadensiska gåsjackor och vinterkängor. Man får sitta och vakta sina maskiner, ta med sig matsäck, golfklubba och gömma sig i en mörk vrå och vakta sin tillfälliga egendom som en amerikansk kalkonbonde. Vem som helst kan få för sig att ta sig friheter och friheten är begränsad när det kommer till tvättstugan och dess regelverk.
När jag kommer ner för att tömma maskiner och fylla dem på nytt så lyser en lampa, som jag släckt. Jag tänker att någon kanske varit där för att hämta midsommarklänningen som tvättades för ett halvår sedan eller något liknande. Men när kommer in så ser jag att strömbrytarna till tvättmaskinerna är avslagna och min tvätt är dyngsur. Jag tvivlar på att de har gått av sig själva. Jag börjar ana oråd och funderar på om det är någon som vill jävlas med mig, för att de ledsnat på att bo granne med en antiförfattare som mig och vill lära mig en läxa, få mig att sluta skriva eller om de bara är stökiga ungar? Jag svär tyst och startar ett kort program för att skölja och centrifugera.
När jag kommer ner igen så är torktumlaren ockuperad. Jag drar paraleller med Israel/Palestina-konflikten. Torktumlaren kanske var hans/hennes förut, men han/hon lämnade den och nu är den min, i åtminstone två timmar till, att ockupera den medan den fortfarande är min är en krigsförklaring och jag är beredd att försvara den till döds.
Tankarna spinner vidare och jag börjar fundera på om någon var nere här under mitt första tvättpass, bröt strömmen, tog ur min tvätt, stoppade i sin egen, tvättade den, stoppade tillbaka min igen och nu torkar sin tjuvtvättade tvätt? Eller är det jag som håller på att bryta samman?