Skandalöst

- Johan, jag har köpt bil, utropar hon glatt i telefonen!
- Va? Jaha?
- Ja, en jättesöt liten bil.
- Men vad kul, till vad?
- Vad menar du?
- Vad ska du ha bilen till? 
- Vadå ha bilen till? Handla förstås, så slipper jag fråga min pappa och min faster hela tiden, nu kan jag handla själv!
- Men du har ju inget körkort, säger jag lite förvånat.
- Nej men du har ju! Så nu kan vi handla blommor till affären själva! Nu slipper de komma hit och hämta mig före klockan sju på morgonen. Och vi kan åka till Rusta en gång i veckan! Åka till Ikea!
De slipper hämta henne före sju på morgonen, ja, men jag måste köra henne före klockan sju på morgonen två dagar i veckan istället.
Hon fortsätter glatt att radera all dag- och kvällstid jag har genom att planera hur mycket jag ska köra henne.
- Om du är hemma och jag är på krogen kan du komma och hämta mig så jag slipper åka tunnelbana, om jag ska hälsa på mina tjejer i Södertälje eller Österåker kan du köra och hämta mig, om du tar den till skolan så kan du komma till butiken efteråt och vänta tills jag stänger och köra oss hem. Du kan... och... och så...
Jag slutar lyssna och överväger att vara full resten av mitt liv för att inte vara körbar.
- Visst är det bra?
- Ja, svarar jag, det blir jättebra, men du, jag har precis öppnat en 11%-ig imperial porter som jag tänkte häva i mig innan jag ska åka till skolan, så vi hörs lite senare. Puss. 


I lördags förra helgen satt jag och floristen hemma hos min mor och tog en öl med henne och min styvfar innan vi skulle vidare till min lillasyster för ett födelsedagsfirande.
Vi kom in på det där blogginlägget som fortfarande ligger vilande (det kommer upp igen, när tillfället är rätt, eller i min självbiografi "Mannen som visste hur man led med stil") då min förra arbetsplats blev så pass upprörd över hur jag formulerade mig om dem, så jag var nära att få kicken. Vilket jag fick senare i alla fall då chefen, fransk och jävlig, valde att lägga ned hela min avdelning istället för att konfrontera mig.
Jag tyckte att det var lite grann att ta i, framförallt med tanke på att mina kollegor inte hade gjort något utan det var jag som var "taskig och vägrade vara en team player".
Floristen påpekade att jag borde vara försiktigt, och syftade på det förra inlägget, och att hon oroade sig för att jag skulle sumpa mitt nuvarande jobb genom att jag skrivit att jag hellre skulle offra testiklar än att behöva jobba.
Jag tänkte inte så mycket på förra inlägget, inte förrän jag kom tillbaka till jobbet veckan efter.

När jag klampar in, omunter och vresig (som sig bör när man är den man är, varken mer eller mindre, bitter och lite till), möts jag enbart av arga blickar.
Jag beter mig precis som vanligt, hälsar oglatt och sköter mig själv.
När jag passerar chefen och nickar menande till hälsning så vänder hon bort ansiktet och fortsätter gå förbi.
Vad fan? Tänker jag. Sen slår det mig att blogginlägget kanske har läckt ut. Men vem? Jag är facebook-vän med en person på hela stället, och hon skulle knappast läsa, länka eller skvallra.
Har den lilahåriga googlat mig? Har chefen googlat mig? Är det någon, förutom jag själv, som googlar mig? Varför finns jag på Google? Vem är jag egentligen? Är jag? "I hate therefore I am", som Brian sjöng för 20 år sedan.
 När jag står mitt uppe i en åker av skit och tvångstankar så ringer telefonen.
- Hej, du kommer och firar FN-dagen på dagis idag va? frågar dotterns dagisfröken.
- Eh, va?
- Ja, ni ska ta med er mat och så ska vi äta tillsammans och ha trevligt alla avdelningar.
Jag börjar kallsvettas, får mundiarré och vallningar, jag kommer i klimakteriet, föds på nytt, dör och steriliseras. Fan fan fan!!!! Jag orkar verkligen inte idag, jag skulle offra min andra testikel för att slippa!
- Ja, självklart kommer jag, jag hade bara glömt! svarar pliktpappan i mig.
 Precis när jag lagt på kommer chefen.
- Möte 13:50 i loungen, säger hon bara och går tillbaka till sitt rum, där persiennerna är nere och flera av cheferna sitter och trycker.

13:50
Hela företaget sitter i "loungen", vilket är en soffgrupp framför en whiteboardtavla.
Först kommer IT-chefen.
- Vi håller ju på och screenar våra anställda, då vi vill vara säkra på att de är livlösa massor och dödfödda själar, så vi kan ge dem dåligt betalt och dåliga villkor. Ibland stöter vi på något som vi tycker att vi måste konfrontera, dålig inställning eller attityd, en ovilja att sälla sig i ledet eller något liknande, någon liten äcklig uppstickare som vägrar finna sig i hur det stället fungerar. Vi stötte på en "blogg" (han gör kaninöron också) som oroade oss lite.
KUKEN!!! tänker jag.
- Inte nog med att det finns en blogg, den här anställda har även vägrat att ställa upp på bild och dela med sig av ett fun fact om sig själv till personalens PowerPointpresentation, så vi visste redan innan att han inte var en lagspelare.
HÄSTKUKEN!!! tänker jag, för det kan inte vara någon annan jag, då jag avsade mig all delaktighet i att vara med på bild och dela med mig av ett "fun fact".
Vad fan skulle det vara?  "JSH, 27 år, har skägg och är asocial", eller kanske: "är ingen team player", varför inte: "tycker sociala relationer på jobbet är överskattat", "ogillar folk för det mesta", "tycker mänskligheten är överskattad", "kan alltid ta en öl", "skriver en bok", "tvivlar på sin egen existens då den mest framstår som en förolämpning"?
Jag insåg att jag skulle behöva en egen PowerPointpresentation.
Sen ställer sig min avdelningschef upp och pekar på mig.
- Vem fan är du? Din sura jävla gubbkuk! Va? Har du mage att komma in här och tro att du är något? Vet inte du vilket sammansvetsat gäng vi är här? Har du inte hajat att vi är bästisar hela bunten? Varför är du så jävla taskig? Vad har vi gjort dig?
Jag reser mig upp, tar plats framför soffgruppen och harklar mig.
Folk tystnar, tittar, stirrar, flinar. Alla förväntar sig att jag ska bryta ihop, börja grina, be om ursäkt eller något annat förödmjukande så de har stoff att prata om på den kommande halloweenfesten som jag inte tänker gå på.
- Jo, börjar jag, vem jag är? Vem jag tror att jag är? Längre orkar jag inte fortsätta, så jag fejkar ett telefonsamtal och börja låtsasskratta, tar en kopp kaffe, går från jobbet och kommer inte tillbaka på hela dagen.

 Jag satsar på att bli utnämnd till årets förälder, så jag köper tre paket färdiga pannkakor och en burk sylt på väg till dagis och FN-dagsfirandet.
Jag och dottern hamnar vid ett bord med en unge som inte kan sitta still, hennes mamma som har hennes småsyskon i en bärsele på magen och mosar i sig silltårta så gräddfil och kaviar rinner ur mungiporna och droppar sakta ner på barnets kala huvud.
Hennes pappa har satt i sig tre tallrikar kallskuret och hostar mellan klunkarna av äppeljuice.
- Kött alltså, fan så gott, smaken av något underlägset som människan kunnat dominera, slakta och stycka, det är fan det godaste som finns, frustar han,så parmaskinkan regnar över glasstårtan han ämnar slafsa i sig som om det vore hans sista måltid.
- Vi är vegetarianer, säger jag och försöker låta bli att kräkas över hans dotter som har hela munnen full med salta pinnar och försöker sjunga någon barnvisa.
- Aha, ja, jag träffade en vegetarian en gång på konferens i Tyskland, hon kunde inte käka annat än surkål på hela helgen, så hon stank som ett avlopp när vi åkte hem.
- Vad jobbar du med då? frågar jag och försöker hitta substans i samtalet.
- Jag är projektledare på ett byggföretag, tjänar asmycket pengar, vi har precis köpt 3 lägenheter på våningarna över varandra i ett hus här på Kungsholmen, så vi ska bygga en asfet våning! Vad gör du då?
- Jag pluggar religionshistoria, ska skriva min kandidatuppsats nu och sen tänkte jag fortsätta. Jag vill doktorera i slutändan.
- Jaha, ja, så kan man ju göra, schysst med lite studier, men vad leder det till då?
- Hur menar du nu? undrar jag.
- Ja, hur ska du betala dina räkningar? Du kan väl inte leva på att skaffa dig en doktorsgrad i ett ämne på universitetet?
Skit i det du kukjävel! ville jag skrika rakt i hans köttiga ansikte. Men det gör jag naturligtvis inte, jag svarar inte på frågan och går med dottern bort till utklädningshörnan och provar klänningar med henne istället. Jag hittar en som passar mig utmärkt och trivs ganska bra i den.
- Ska vi göra ett bus? frågar jag dottern lite tyst.
- Ja, viskar hon tillbaka.
Vi går och hämtar varsin bit silltårta och så stoppar vi den i gubbkukens portfölj, pressar in två bitar i hans projektledarmapp och så stänger vi väskan igen. Sen åker vi hem.