Herr S-H, i vardagsrummet, med kaffekoppen

”Jag är författare!” skrek jag ”inte nån jävla bloggare! Kanske varken prosa, lyrik eller facklitteratur, men nån sorts författare. Antiförfattare! Kalla mig vad ni vill." 
Jag blängde dem i ögonen, i kamerorna, i TV-tittarnas ögon. Hundratusentals idioter ville just nu se mig kräkas upp mitt liv i verbala kaskader och själva svälja allt med hull och könshår.
”Så du menar att det inte är självbiografiskt?” Frågar en fitta från TV3/Aftonbladet.
Jag dödsknullstirrar henne i ögonen och spottar rakt in i deras kamera.
”Alla riktiga författare baserar allt på sina miserabla liv, men ni kan ju för fan inte vara så dokusåpaskadade i huvudet att ni tror på vartenda enstaka ord i en bok! Hur jävla bra har det gått för Abrahams släkt med sådan textolkning?” 
”Hur menar ni nu, herr Strömvall Hammarstedt?” Frågar den äckliga svenssonblonda morsgrisen från någon förljugen dasspapperstidning.
”Behöver jag dra bibeln för dig, din lilla nazist?” 
Tystnad.
”Ja, det är kanske självbiografiskt, men skönlitterärt, självbiografiskt i viss utsträckning. Jag gör som alla andra, ljuger om mig själv för att det ska kännas lite bättre!” 
”Hur ska vi veta vad som faktiskt är sant och vad som inte är det?” frågar den skäggige knullgubben från TV4.
”Är det relevant din skäggbiff? Kan inte upplevelsen av läsningen vara tillräcklig? Måste ni rota upp minsta horsak och göra det till en orsak? Varje människas minsta misslyckande ska förstoras upp och göras till nyhet. Det är fan för sorgligt! Kan inte mina ord bara vara ett destillat av åratal av bitterhet, frustration och människoförakt? Kanske finns det korn av sanning, kanske allt är sant, kanske allt är lögn och jag är den sorgligaste bluffen i romantikens, erotikens och estetikens värld, illitterat, litteraturfördärvare av rang! En bluff som inte ens har någon att bluffa inför. Jag bluffar för mig själv, ljuger om mitt liv vid middagsbordet inför en tallrik soppa, ljuger om mina känslor, för att göra mitt liv mer uthärdligt! Men det är för min egen skull! Jag behöver blöda ur mig all skit och djävulskap som jag låter er fylla mig med! 
”Så, så, lugna ner er herr Strömvall Hammarstedt, vi undrar bara.” säger hormodellen/nyhetsuppläsaren/modebloggerskan/It-människan/Stureplansprofilen/House-DJ:n/Före detta Strippan/Hollywoodfrun
”Jag skriver, att greppa pennan är för mig som att skära upp mina handleder, det flödar av sig självt. Jag har ingen kontroll, orden kommer som luftburna virus, de slår mig i ansiktet, i bakhuvudet, kommer som sura uppstötningar. Hälften försöker jag svälja ner, men de lämnar alltid en jävlig smak i munnen som jag måste spotta ur mig och jag gör det i text! ’Ångesten äter upp mig inifrån’, den gör det dagligen. Mitt enda redskap är att släppa lös den i text, annars går jag under.” 
Jag drar inte in luft i lungorna, det är spikar som genomborrar dem inifrån och smärtan i revbenet har spridit sig till hela bröstet. Ska det inte ge med sig snart? Vems jävla fotavtryck har jag stämplat på bröstet? Vems jävla tankar befolkar mitt huvud? Vems är rösterna? Skratten? Gråten?

”Jesus, han är ju helt sinnessjuk” viskar fitta 1 till fitta 2.
”Ni har smittat mig era horor!” skriker jag till dem bägge.
Nu blir folk upprörda, alla tystnar och stirrar på mig. Man får inte säga sådant, inte till offentliga personer, inte till journalister som förser folket med riktiga nyheter, inte till utbildade människor, och man kanske inte ska säga det till tjejer heller, om man tänker efter.
Jag stirrar ändå ut samtliga närvarande och ber fan inte om ursäkt.
Min telefon ringer inte.
Reportrarna stirrar ännu mer storögt och gapande på mig när jag, mitt under pågående presskonferensvåldtäkt, lugnt tar upp min telefon ur fickan och svarar:
"Illitterate herr S-H."
”Hörru, vad fan håller du på med?" Det är min icke-existerande förläggare som inte har anordnat den här överrumplingspresskonferensen i mitt vardagsrum.
”Vad fan menar du?” frågväser jag tillbaka.
”Johan, för helvete, sluta prata med folk! Gör mänskligheten en tjänst, stäng in dig hemma och sluta för fan att skriv sån där smörja!” 
”Men jag är ju hemma” skriker jag ”de jävlarna bröt sig i och riggade upp sina själsfällor innan jag hade vaknat! Jag är inte ens säker i mitt eget hem, jag köper mig en 9-iron imorgon på myrorna!” Revbenen värker av allt skrikande jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Tur att allt händer i mitt eget huvud, så min dotter har sluppit höra all fanskap som pågår.
”Du vet vad jag menar Johan” säger förläggaren som inte finns ”stanna hemma i största möjliga utsträckning, så mycket som möjliga, lämna ungen på dagis, åk till jobbet, hämta ungen igen, åk hem, snusa, lyssna på vinyl och skriv, men publicera inget utan att rådgöra med mig först! Jag som förläggare har ett ansvar gentemot allmänheten, att inte låta vad som helst leta sig in i deras bokhyllor. Jag måste hindra såna som dig att löpa amok i text. Det är ingen som blir glad av den här skiten, du vet det själv.” 
”Det är väl för fan inte meningen att någon ska bli glad! Hade jag skrivit för nöjes skull hade jag väl horat runt som vilken svensk deckarförfattare som helst och spytt ur mig kulturellt självdöda pocketböcker varannan vecka.” 
Jag tittar mig omkring, mitt vardagsrum är överbelamrat med samhällets mediabottenskrap, de mest föraktningsvärda kulturfattighjonen i Sverige.
Jag vill sätta på ”A Cunt Like You”, ”Cure For The Common Cold” eller bara sätta mig ner och primalskrika samtidigt som jag hamrar på mina kastruller, tills alla bara går härifrån.
”Johan?” frågar ingen alls i telefonen.
”Jag måste lägga på…” säger jag.

Framför en förvirrad, frustrerad och numer utless skara icke-kändisar, kameramän/kvinnor, ljudtekniker och alla 23 TV-tittare som fortfarande bryr sig, slår jag upp mitt morgonkaffe, tar en snus, sätter mig på en stol och stirrar rakt in i väggen i två timmar och tänker på sammansatta ord.