- "Hej Johan! Det var länge sedan!" säger han när vi stöter ihop på perrongen.
- "Ja, men det finns ju en anledning till det." säger jag inte utan "ja, fan! Hur är läget?"
- "Fan, det är så jävla bra just nu, alltså! Jag jobbar på reklambyrå, i och för sig bara med att sortera papper och hämta kaffe åt de som faktiskt har en utbildning, och inte bara fick jobbet genom sin farsas polare, som jag fick. Jag bor innanför tullarna i en lägenhet som kostar mer i månaden än vad jag egentligen har råd med, men bor ihop med min tjej sen fyra år tillbaka. Hon är helt innehållslös, hänger på Stureplan, lyssnar på Swedish House Mafia, kollar på Top Model och jobbar på kundtjänst på ett företag som ingen känner till. Hon fick jobbet för att hon är grym på att prata i telefon, det är typ allt hon gör, vare sig hon är hemma eller på tunnelbanan. Hon hade fullt upp med att måla naglarna och skicka sms under sin skoltid så hennes ordförråd är lite fattigt, men det är helt lugnt för vi har ändå inget att prata om! Vi pratar mest om vad som händer våra vänner, för vi är rätt ointressanta båda två. Hur fan är det själv?"
- "Jodå, det rullar på. Efter att ha varit deprimerad och självmordsbenägen ett par år så blev det bättre. Jag var ute på punkturné två år i rad, släppte skiva på ett tyskt bolag, blev farsa åt världens finaste unge, gifte mig, köpte lägenhet, separerade, skiljde mig, sålde lägenheten, blev hemlös och tappade livslusten. Men det är lite bättre nu, jag är sådär härligt överjävligt folkilsk, så jag blir på dåligt humör när jag lämnar lägenheten, som ligger långt utanför tullarna, i en förort som få verkar kunna placera eftersom alla är från söder om söder, så pendeltåg och de nordvästra förorterna verkar vara lika exotiska företeelser som Día de muertos. Jag har som mål att doktorera i Religion, skriva böcker som upprör majoriteten av världens befolkning, pissa kyrkan i ansiktet tills den dagen jag dör och på ett eller sätt lyckas få ihop en soloturné genom Europa. I övrigt så är det väl som vanligt, man tar en dag i sänder och hoppas innerligt att det är den sista. Men sen blir man ju besviken."
- "Fy fan vad kul! Låter ju som det går skitbra för dig! Jag måste dra, men vad fan, du får komma över till oss och äta middag och dricka lite dyrt italienskt vin som min tjejs farsa odlar på sitt landställe utanför en stad som jag inte kan namnet på eller vet vart den ligger."
- "Fy fan, det låter ju otrevligt värre! Du är ju så jävla tråkig så klockorna stannar, din tjej verkar snäppet värre och så dricker jag inte vin!" säger jag inte, utan ger bara standardsvaret "ja, det låter trevligt, vi hörs om det" och lugnar mig med att han varken har ambitionen att göra det på riktigt eller har mitt nummer om han skulle få för sig något.
onsdag 28 november 2012
fredag 23 november 2012
Stor svart tjur kommer som en Caesar
Ja, per automatik ska det alltid pratas om helgens göranden när det är arbetsfredag. Alla spexar till det och ljuger om att de minsann ska spela Allan Svensson på den lokala krogen eller mysa med familjen framför På Spåret. Jag spårar ur och hotar med fungerande kollektivtrafik om de inte skärper sig, då har de minsann inget att gnälla över.
- "Vad fan ska du göra då, som är så jävla imponerande? Gå på fest?" säger den franske VD:n (förmodligen, jag förstod inte alls vad han sa, det var på franska).
- "Livet är en fest, men jag är aldrig bjuden!" skriker jag och brister i gråt.
Efter att ha spenderat 4 timmar i vilorummet och blivit matad med astronautkäk från en slang genom ventilationen känner jag mig bättre och sugen på revansch, så jag sparkar upp dörren till VD:ns kontor. Han sitter och smuttar på sin konjak och ser otroligt fransk och arg ut.
- "Je suis une connaisseur l'Arte Noir!" vrålar jag, fast jag menar sorcellerie, men google translate fungerar inte på dotterns leksakstelefon som jag fick med mig istället för min egen, så jag har bara min högstadiefranska att luta mig mot.
- "Que?" svarar han bara, på det där franska och barbariska viset, och det gör mig ännu mer upprörd.
- "Tu as un animal?" skriker jag och vevar med golfskorna, "Je m'appelle cheval gris et Je vis dans les bois. Mucho tráfico esta mañana! Mucho trabajo, poco dinero".
Det går ungefär som man kan tänka sig och jag får stå i skamvrån på min mammas kontor, medan hon springer runt och bjuder alla på mandelkubb och förklarar att det är en post-divorce-depression som har drabbat hennes fragila son, inte att jag bara har ledsnat rent allmänt på arbetsplatsen och försöker liva upp stämningen genom att vara mångsidig och obegriplig.
- "Vad fan ska du göra då, som är så jävla imponerande? Gå på fest?" säger den franske VD:n (förmodligen, jag förstod inte alls vad han sa, det var på franska).
- "Livet är en fest, men jag är aldrig bjuden!" skriker jag och brister i gråt.
Efter att ha spenderat 4 timmar i vilorummet och blivit matad med astronautkäk från en slang genom ventilationen känner jag mig bättre och sugen på revansch, så jag sparkar upp dörren till VD:ns kontor. Han sitter och smuttar på sin konjak och ser otroligt fransk och arg ut.
- "Je suis une connaisseur l'Arte Noir!" vrålar jag, fast jag menar sorcellerie, men google translate fungerar inte på dotterns leksakstelefon som jag fick med mig istället för min egen, så jag har bara min högstadiefranska att luta mig mot.
- "Que?" svarar han bara, på det där franska och barbariska viset, och det gör mig ännu mer upprörd.
- "Tu as un animal?" skriker jag och vevar med golfskorna, "Je m'appelle cheval gris et Je vis dans les bois. Mucho tráfico esta mañana! Mucho trabajo, poco dinero".
Det går ungefär som man kan tänka sig och jag får stå i skamvrån på min mammas kontor, medan hon springer runt och bjuder alla på mandelkubb och förklarar att det är en post-divorce-depression som har drabbat hennes fragila son, inte att jag bara har ledsnat rent allmänt på arbetsplatsen och försöker liva upp stämningen genom att vara mångsidig och obegriplig.
torsdag 22 november 2012
Guds lilla tunnland
Jag gjorde ett aktivt val idag. Bestämde mig för att lämna Occultation - Three and Seven i fickan och Närmare ouppslagen på bordet när jag intog min lunch.
Jag glänste framför kollegorna och berättade turnéminnen; om crusthundar och nerpissade madrasser på G16 i Leipzig, om att inte kunna byta däck på turnébilen eftersom vi blev strandade med fel verktyg på en skogsväg och körde med punkterat däck i 30 mil för att hinna till spelningen, om en vansinnig skivbolagsboss/klubbägares "german death machine" (en jägermesiterapparat) och att köra 600 mil med med hög feber och frossa.
Jag måste säga att jag gjorde ett intryck, alla såg på mig med ännu mer skepsis än tidigare och någon mumlade "han är ju helt knäpp".
Jag tackade och bockade, slog huvudet i bordet och lämnade lunchrummet med en kollegas fiskpanett i pannan.
Nu har jag varit tillräckligt social för resten av året, tänkte jag och gömde mig i en flyttkartong tills lunchrasten var över.
- "Jag vill se henne bli påkörd..." säger min författarkollega. Han pratar om sin småländska nemesis på jobbet och raljerar så det står härliga till om hur fullständigt innehållslös hon är.
- "Hon satt och pratade om boxer" fortsätter han och jag undrar stilla om han menar digital-TV, kalsonger eller hundar, men orkar inte fråga, med risk för att det utlöser någon annan tirad av skällsord, men riktade mot mig denna gång för att jag "är så jävla dum i huvudet, puckad stockholmare och är fullständigt okänd inom alla områden där jag är verksam."
- "Kommer du ihåg när vi hade förhoppningar och framtidsplaner sist?" frågar jag, för att styra honom bort från mordplaner, med mig som mördare förmodligen, eftersom han inte har något körkort själv.
En ganska sorglig diskussion följer där vi inser att livet har varit på väg utför sedan våren 2010.
Då var vi två glada gubbar, med sol i blick, framtidsplaner, trivsam tillvaro och gemytliga stunder med cigarr och konjak, utöver hans rökverksmissbruk och mina konstanta ekonomiska problem var livet jävligt trevligt.
Nu är vi två två spillror, två skal fyllda med bitterhet och en upplevelse av att ha nått "the all-time low" i våra liv. Så kan det gå.
Vi bestämde oss dock för att avsluta samtalet på ett positivare sätt och pratade om att han skulle gå ur Svenska Kyrkan och smed planer för hur han skulle kunna få tillbaka alla skattepengar han överröst dem med i ungefär 9 år, och som säkerligen gått åt till att finansiera en hel del kyrkkaffe med torra kakor och dassigt kaffe.
Jag klappade mig själv på axeln, lite för hårt så jag dråsade i golvet, för att jag gick ur när jag var 16, innan jag började jobba och har sluppit att betala en ansenlig mängd pengar till de lömska typerna.
Jag föreslog att han skulle välja ut en lämplig präst från den lokala kyrkan och vänta utanför kyrkan varje dag, med sin hund bredvid sig. Ingjuta lite förortsgangsterrädsla i prästerskapet. När han eller hon blivit riktigt rädd så skulle min kollega helt sansat be om att få tillbaka ungefär 10 000 kronor, i runda slängar, den resterande summan kunde kyrkan behålla, som administrativ avgift, eller som plåster på såren, för att kapitalt ha misslyckats med sin uppgift att frälsa hans själ.
Jag glänste framför kollegorna och berättade turnéminnen; om crusthundar och nerpissade madrasser på G16 i Leipzig, om att inte kunna byta däck på turnébilen eftersom vi blev strandade med fel verktyg på en skogsväg och körde med punkterat däck i 30 mil för att hinna till spelningen, om en vansinnig skivbolagsboss/klubbägares "german death machine" (en jägermesiterapparat) och att köra 600 mil med med hög feber och frossa.
Jag måste säga att jag gjorde ett intryck, alla såg på mig med ännu mer skepsis än tidigare och någon mumlade "han är ju helt knäpp".
Jag tackade och bockade, slog huvudet i bordet och lämnade lunchrummet med en kollegas fiskpanett i pannan.
Nu har jag varit tillräckligt social för resten av året, tänkte jag och gömde mig i en flyttkartong tills lunchrasten var över.
- "Jag vill se henne bli påkörd..." säger min författarkollega. Han pratar om sin småländska nemesis på jobbet och raljerar så det står härliga till om hur fullständigt innehållslös hon är.
- "Hon satt och pratade om boxer" fortsätter han och jag undrar stilla om han menar digital-TV, kalsonger eller hundar, men orkar inte fråga, med risk för att det utlöser någon annan tirad av skällsord, men riktade mot mig denna gång för att jag "är så jävla dum i huvudet, puckad stockholmare och är fullständigt okänd inom alla områden där jag är verksam."
- "Kommer du ihåg när vi hade förhoppningar och framtidsplaner sist?" frågar jag, för att styra honom bort från mordplaner, med mig som mördare förmodligen, eftersom han inte har något körkort själv.
En ganska sorglig diskussion följer där vi inser att livet har varit på väg utför sedan våren 2010.
Då var vi två glada gubbar, med sol i blick, framtidsplaner, trivsam tillvaro och gemytliga stunder med cigarr och konjak, utöver hans rökverksmissbruk och mina konstanta ekonomiska problem var livet jävligt trevligt.
Nu är vi två två spillror, två skal fyllda med bitterhet och en upplevelse av att ha nått "the all-time low" i våra liv. Så kan det gå.
Vi bestämde oss dock för att avsluta samtalet på ett positivare sätt och pratade om att han skulle gå ur Svenska Kyrkan och smed planer för hur han skulle kunna få tillbaka alla skattepengar han överröst dem med i ungefär 9 år, och som säkerligen gått åt till att finansiera en hel del kyrkkaffe med torra kakor och dassigt kaffe.
Jag klappade mig själv på axeln, lite för hårt så jag dråsade i golvet, för att jag gick ur när jag var 16, innan jag började jobba och har sluppit att betala en ansenlig mängd pengar till de lömska typerna.
Jag föreslog att han skulle välja ut en lämplig präst från den lokala kyrkan och vänta utanför kyrkan varje dag, med sin hund bredvid sig. Ingjuta lite förortsgangsterrädsla i prästerskapet. När han eller hon blivit riktigt rädd så skulle min kollega helt sansat be om att få tillbaka ungefär 10 000 kronor, i runda slängar, den resterande summan kunde kyrkan behålla, som administrativ avgift, eller som plåster på såren, för att kapitalt ha misslyckats med sin uppgift att frälsa hans själ.
tisdag 20 november 2012
När mänskligheten är cancer
Ja, efterspelet blev ju ungefär som väntat. Min författarkollega ringde mig, fly förbannad, morgonen efter jag hade varit hemma hos honom, och "råkat" läsa hans dagbok.
- "Du är fan som ett bromsspår i mitt enda rena par kalsonger!" skrek han, "nej, du är ännu värre, och din blogg! Din jävla blogg! Den är som Helena Bergströms rollprestationer i Colin Nutley-filmer, sämre och sämre hela tiden, innehållet mindre och mindre och du blir precis som hon, mindre och mindre pangvänlig. Den bästa dagen i mitt liv kommer att vara den dagen du dör!"
- "Min också!" skrek jag tillbaka, "Och vem fan är du? Va? Vem fan är du? Vadå spiddekauga? Nog för att du är från Nordtyskland, men ni har väl rättstavningsprogram där också!"
- "Nordtyskland? Nordtyskland?" vrålade han, "Typiskt äckliga jävla stockholmare att göra såna paralleller. Jag ska fan ner till Skåne över jul och börja gräva bort ditt jävla skitland från mitt! Jag skiter i kärven, snö och is, ska jag spendera en dag till i samma land som dig så dör jag!"
- "Åk då, åk för fan, din jävel. Men du ska vet att jag åker med dig, samma tåg men en annan vagn och ställer mig i Småland och gräver utav bara helvete jag med."
Sådär höll vi på i ett par timmar, innan vi bägge bröt ihop och sa att vi älskade varandra. "Man bråkar bäst med de som betyder mest" säger nog ingen, men det passar bra in på oss två ändå.
Som ursäkt så lovade jag att hjälpa honom med att smörja in hans rygg med linfröolja nästa gång jag tittade över, om jag fick ha rosa pvc-handskar och ett förkläde med spets.
Jag blev kontaktad av den här nya hipsterbloggen (eller är den gammal, bara att jag inte har vetat om dess existens tidigare?), driven och ofta skriven av den där hipsterförebilden. Han som är de trendkänsligas svar på Jesus Kristus. Nej, vänta, det finns ju fler, de är ett par stycken, ungefär som Fadern, Sonen och den helige Tanten. Hur som, det här torde vara fadern, för han är nog äldst och mest bortglömd, jag vet inte ens varför han blev känd från början och jag blandar oftast ihop honom med den där indian look-aliken som jag nu inte ens kommer ihåg vad han heter.
Hur som, igen, igen. Jag hade en liten föreställning hemma hos mig, läste högt ur Cykelreparatörskan, spelade skivor, spelade en trudelutt på dotterns munspel och sålde öl direkt ur burken. Det var endast förköp om man ville komma, en separat gästlista fanns för några få eftersläntrare och alla fick betala priset, inte en jävel slapp undan.
Fadern kontaktade mig i förra veckan och frågade om han fick komma och skriva ett reportage om evenemanget och fotografera lite. Jag svarade jakande, men han fick inte lämna ut min adress, antyda om vart min lägenhet var belägen, eller fotografera några av gästerna (jag hade bjudit in några pappalösa och ville inte röja deras identitet i media).
Gubbfan kom, med bullar och bong, och stod och svajade i vardagsrummet med slutna ögon hela kvällen, han bjöd varken på det ena eller det andra, så det var ett par gäster som blev rätt sura över hans pretentiösa übermenschattityd. "Vem fan är han?" frågade väldigt många mig och jag visste inte ens vad jag skulle vara, jag var osäker själv om det var han, som alltså är "han", som skulle komma eller om det bara var en random person från trapphuset som hade snubblat in och tagit för sig av livets gouda.
Kvällen blev en succé, jag fick stående ovarier, ryggskott och varma handtag - varför vet jag inte, för jag saknar inga i nuläget, jag har till alla dörrar och skulle hellre ha fått nya skåpluckor till köket.
Ett par dagar efter denna fina kväll kom reportaget upp. Jag trodde hade varit extremt tydlig med villkoren för hans besök hos mig, men han hade skitit fullständigt i allt jag sagt!
Här följer några lösaktiga meningar från reportaget:
"4 minuters promenadavstånd från Husbys tunnelbanestation, uppgång Bergengatan, bor alltså denna multikonstnär, på en gata döpt efter Norges oljehuvudstad. Hans fönster pryds av ockulta symboler och dotterns rum har en indisk lampa i fönstret."
Vad i helvete?!
Han hade lika gärna kunnat skriva ut min adress, det aset. Inte nog med att jag säkerligen kommer att ha massa vidriga hipsters springande runtomkring här i området - som alla vill försöka få sig en pratstund med mig och fråga hur jag har lyckats förbli så okänd, fast ingen vet vad jag gör - hans recension av kvällen lämnade bara saker att önska, framförallt en annan journalist.
- "Du är fan som ett bromsspår i mitt enda rena par kalsonger!" skrek han, "nej, du är ännu värre, och din blogg! Din jävla blogg! Den är som Helena Bergströms rollprestationer i Colin Nutley-filmer, sämre och sämre hela tiden, innehållet mindre och mindre och du blir precis som hon, mindre och mindre pangvänlig. Den bästa dagen i mitt liv kommer att vara den dagen du dör!"
- "Min också!" skrek jag tillbaka, "Och vem fan är du? Va? Vem fan är du? Vadå spiddekauga? Nog för att du är från Nordtyskland, men ni har väl rättstavningsprogram där också!"
- "Nordtyskland? Nordtyskland?" vrålade han, "Typiskt äckliga jävla stockholmare att göra såna paralleller. Jag ska fan ner till Skåne över jul och börja gräva bort ditt jävla skitland från mitt! Jag skiter i kärven, snö och is, ska jag spendera en dag till i samma land som dig så dör jag!"
- "Åk då, åk för fan, din jävel. Men du ska vet att jag åker med dig, samma tåg men en annan vagn och ställer mig i Småland och gräver utav bara helvete jag med."
Sådär höll vi på i ett par timmar, innan vi bägge bröt ihop och sa att vi älskade varandra. "Man bråkar bäst med de som betyder mest" säger nog ingen, men det passar bra in på oss två ändå.
Som ursäkt så lovade jag att hjälpa honom med att smörja in hans rygg med linfröolja nästa gång jag tittade över, om jag fick ha rosa pvc-handskar och ett förkläde med spets.
Jag blev kontaktad av den här nya hipsterbloggen (eller är den gammal, bara att jag inte har vetat om dess existens tidigare?), driven och ofta skriven av den där hipsterförebilden. Han som är de trendkänsligas svar på Jesus Kristus. Nej, vänta, det finns ju fler, de är ett par stycken, ungefär som Fadern, Sonen och den helige Tanten. Hur som, det här torde vara fadern, för han är nog äldst och mest bortglömd, jag vet inte ens varför han blev känd från början och jag blandar oftast ihop honom med den där indian look-aliken som jag nu inte ens kommer ihåg vad han heter.
Hur som, igen, igen. Jag hade en liten föreställning hemma hos mig, läste högt ur Cykelreparatörskan, spelade skivor, spelade en trudelutt på dotterns munspel och sålde öl direkt ur burken. Det var endast förköp om man ville komma, en separat gästlista fanns för några få eftersläntrare och alla fick betala priset, inte en jävel slapp undan.
Fadern kontaktade mig i förra veckan och frågade om han fick komma och skriva ett reportage om evenemanget och fotografera lite. Jag svarade jakande, men han fick inte lämna ut min adress, antyda om vart min lägenhet var belägen, eller fotografera några av gästerna (jag hade bjudit in några pappalösa och ville inte röja deras identitet i media).
Gubbfan kom, med bullar och bong, och stod och svajade i vardagsrummet med slutna ögon hela kvällen, han bjöd varken på det ena eller det andra, så det var ett par gäster som blev rätt sura över hans pretentiösa übermenschattityd. "Vem fan är han?" frågade väldigt många mig och jag visste inte ens vad jag skulle vara, jag var osäker själv om det var han, som alltså är "han", som skulle komma eller om det bara var en random person från trapphuset som hade snubblat in och tagit för sig av livets gouda.
Kvällen blev en succé, jag fick stående ovarier, ryggskott och varma handtag - varför vet jag inte, för jag saknar inga i nuläget, jag har till alla dörrar och skulle hellre ha fått nya skåpluckor till köket.
Ett par dagar efter denna fina kväll kom reportaget upp. Jag trodde hade varit extremt tydlig med villkoren för hans besök hos mig, men han hade skitit fullständigt i allt jag sagt!
Här följer några lösaktiga meningar från reportaget:
"4 minuters promenadavstånd från Husbys tunnelbanestation, uppgång Bergengatan, bor alltså denna multikonstnär, på en gata döpt efter Norges oljehuvudstad. Hans fönster pryds av ockulta symboler och dotterns rum har en indisk lampa i fönstret."
Vad i helvete?!
Han hade lika gärna kunnat skriva ut min adress, det aset. Inte nog med att jag säkerligen kommer att ha massa vidriga hipsters springande runtomkring här i området - som alla vill försöka få sig en pratstund med mig och fråga hur jag har lyckats förbli så okänd, fast ingen vet vad jag gör - hans recension av kvällen lämnade bara saker att önska, framförallt en annan journalist.
söndag 18 november 2012
Intern kompass
Det var av en händelse som jag råkade på min författarkollegas dagbok och den gjorde mig så nedslagen så jag börjar oroa mig för honom.
Vi satt hemma hos honom och jämförde inre blödningar och skavsår. Han, som en principiell fredagsnudist, hade inte särskilt mycket skavsår eftersom han inte hade haft kläder eller skor på sig på hela dagen, men betydligt fler inre blödningar eftersom han är en ganska blödig kille, och ofta får ett par slag av något tufft tonårsgäng som tröttnar på att han springer runt och luftar sin penis och hund i bagarmossen när de är ute och tjuvröker på fredagkvällarna.
Jag har rätt mycket skavsår, framförallt i huvudet, eftersom det är för trångt för att alla mina tankar ska få plats.
Hur som, så behövde han gå och smörja in sig med linfröolja för att bevara hudens smidighet och distinkta lukt och hade lämnat sin dagbok uppslagen på vardagsrumsbordet (eller, bord och bord, det är en upp- och nedvänd 25-literskastrull).
Medan han falsksjöng Peps Perssonlåtar inne i badrummet och smörjde in sin kropp kunde jag inte låta bli, utan behövde stilla min nyfikenhet.
Måndag 12/11
Spiddekauga!
Tisdag 13/11
Spiddekauga och majonnäs?
Onsdag 14/11
Mer spiddekauga!
Torsdag 15/11
Spiddekauga på kläderna! Måste tvätta!
Jag vet inte hur tvättmaskinerna i tvättstugan fungerar. Jag vågar inte använda dem. Jag har köpt torrjäst och sköljmedel, men vad ska vara vart? Tekniken skrämmer mig. Jag vågar inte starta dem av rädsla för att de som två futuristiska robotar ska komma till liv och jaga mig genom Bagarmossen. Jag har tvättat mina kläder i badkaret i 3 månader och allting luktar duschtvål nu. Fan ta den här dryga skiten, flaskan tar aldrig slut, och jag har inte råd att köpa ny duschtvål innan den här flaskan är slut. Fan ta duschtvålen och fan ta spiddekaugan, jag hatar mitt liv!
Jag tror att vi måste ta ett allvarligt snack om hans böjelser och rädslor.
lördag 17 november 2012
Svart Sabbat för Dean Martin
Folk börjar fråga mig om mina framtidsplaner. Vad ska jag göra med mitt liv? Vad är mitt mål?
Jag vet inte vad jag ska svara, kan jag säga att eremitism är ett delmål? Det genererar ju i och för sig inga pengar, så jag måste hitta en inkomstkälla också.
Men tanken slog mig denna morgon, när jag bryskt väcktes av ett telefonsamtal från min författarkollega 8:43.
- "Öööööh" svarar jag.
- "Ligger du och sover?"
- "Eh, ja."
- "Jag trodde du alltid var uppe tidigt."
- "Nej, det är du som alltid är uppe tidigt, inte jag" skriker jag, "dra åt helvete nu, så ringer jag dig sen Skånefitta."
Han förstör naturligtvis min oroliga sömn och jag har svårt att somna om. Varför ringer han mig tidigt en lördag? Därför att han är ensam och behöver uppmärksamhet. Det är inte lätt att endast ha sin hund och en grinig jävel som mig som livets konstanter. Denna uppmärksamhet alltså. Alla vill ha den, på ett eller annat sätt. Några söker den och dess tvilling Bekräftelsen på sorgliga sätt och andra gör det lite mindre fult.
Här kommer då idén till en framtida inkomstkälla:
Livshantering för bekräftelseluder.
Måndag: Föreläsning om grundläggande problem och hur man känner igen beteendet hos andra och sig själv.
Tisdag: Föreläsning om strategier för att få bekräftelse och uppmärksamhet, utan att bete sig som ett luder.
Onsdag: Ledigt, alla deltagarna behöver en dag för att smälta insikten om att de är för jävla sorgliga.
Torsdag: Strategiworkshop, arbeta fram hållbara modeller och metoder för att få det som de strävar efter.
Fredag: Konkretisering av individuella strategier, hemläxan är att prova dessa under helgen.
Utdrag ur måndagens föreläsning:
- Att skriva facebookstatusar som till exempel: "Fan ta den här dagen, vilken jävla skitdag, jag hatar mitt liv" är bekräftelseluderbeteende. Ditt enda mål med en sådan status är att få dina vänner att fråga varför, skicka "styrkekramar", göra hjärtan i kommentarsfältet eller trösta dig på ett eller annat sätt. De ger dig uppmärksamhet och bekräftelse, ja, men du förtjänar den inte. Om du vill ha riktigt uppmärksamhet och bekräftelse, då ringer du någon och pratar med den personen om varför din dag har varit skit, ge fan i att fiska bekräftelse på facebook. En sådan status förtjänar inte något annat än att alla dina vänner tar bort dig från newsfeeden.
Kom också ihåg att det finns människor som inte orkar läsa sig igenom dina särskrivningar, ditt ointressanta liv och luderbeteendet, men som är vän med dig på facebook därför att det skulle generera sura miner om de skulle "unfrienda" dig. Dessa kommer att ta bort dig från newsfeeden, om de inte redan gjort, såvida du inte skärper till dig.
En annan idé jag fick var rehabkurser för sexmissbrukare. Jag har inget sexliv att tala om, så om jag genom mitt ofrivilliga celibat kan hjälpa någon med problem så vore det omänskligt av mig att inte göra det. Jag är en filantrop av rang, en människoälskare, människokännare och vurmare för samhällets utsatta. Jag ser det som min roll i världen att hjälpa de trasiga själarna som fastnat i missbrukarnas träsk.
- "Hur lyckas du se till att åka hem själv varje kväll?" frågar alla kursdeltagarna.
- "Jag vet inte riktigt" svarar jag. "Någonstans tror jag det bara handlar om att jag är mig själv."
- "Vad menar du med att 'bara vara dig själv'?"
- "Ja, alltså, jag låtsas ju inte att jag är något jag inte är, jag ironiserar över allt jag gör, hatar världen med ett leende på läpparna, säger precis vad jag tycker i alla känsliga frågor och ifrågasätter allas politiskt korrekta ståndpunkter. Jag backar inte för att kritisera normativa multikulturalister eller kulturrelativister och uppmanar människor att vissa människor inte är värda besväret. Jag brukar även svänga mig med uttryck som 'världen är ju en påse skit', 'nej, det är inte särskilt kul att leva', 'tillvaron är meningslös' och sådant annat slagkraftigt."
- "Ja, nu förstår vi varför du alltid lyckas åka hem själv. En imponerande taktik!"
Alla klappar händerna och jag bugar och bockar. Jag ger dem hemläxa, alla ska prova min taktik och på måndagen veckan efter är alla helt deprimerade för att taktiken fungerar felfritt och ingen fått ligga under helgen. En kille lyckades inte ens få med sig en prostituerad hem, för hon blev så deprimerad av hans (min) syn på tillvaron.
Jag vet inte vad jag ska svara, kan jag säga att eremitism är ett delmål? Det genererar ju i och för sig inga pengar, så jag måste hitta en inkomstkälla också.
Men tanken slog mig denna morgon, när jag bryskt väcktes av ett telefonsamtal från min författarkollega 8:43.
- "Öööööh" svarar jag.
- "Ligger du och sover?"
- "Eh, ja."
- "Jag trodde du alltid var uppe tidigt."
- "Nej, det är du som alltid är uppe tidigt, inte jag" skriker jag, "dra åt helvete nu, så ringer jag dig sen Skånefitta."
Han förstör naturligtvis min oroliga sömn och jag har svårt att somna om. Varför ringer han mig tidigt en lördag? Därför att han är ensam och behöver uppmärksamhet. Det är inte lätt att endast ha sin hund och en grinig jävel som mig som livets konstanter. Denna uppmärksamhet alltså. Alla vill ha den, på ett eller annat sätt. Några söker den och dess tvilling Bekräftelsen på sorgliga sätt och andra gör det lite mindre fult.
Här kommer då idén till en framtida inkomstkälla:
Livshantering för bekräftelseluder.
Måndag: Föreläsning om grundläggande problem och hur man känner igen beteendet hos andra och sig själv.
Tisdag: Föreläsning om strategier för att få bekräftelse och uppmärksamhet, utan att bete sig som ett luder.
Onsdag: Ledigt, alla deltagarna behöver en dag för att smälta insikten om att de är för jävla sorgliga.
Torsdag: Strategiworkshop, arbeta fram hållbara modeller och metoder för att få det som de strävar efter.
Fredag: Konkretisering av individuella strategier, hemläxan är att prova dessa under helgen.
Utdrag ur måndagens föreläsning:
- Att skriva facebookstatusar som till exempel: "Fan ta den här dagen, vilken jävla skitdag, jag hatar mitt liv" är bekräftelseluderbeteende. Ditt enda mål med en sådan status är att få dina vänner att fråga varför, skicka "styrkekramar", göra hjärtan i kommentarsfältet eller trösta dig på ett eller annat sätt. De ger dig uppmärksamhet och bekräftelse, ja, men du förtjänar den inte. Om du vill ha riktigt uppmärksamhet och bekräftelse, då ringer du någon och pratar med den personen om varför din dag har varit skit, ge fan i att fiska bekräftelse på facebook. En sådan status förtjänar inte något annat än att alla dina vänner tar bort dig från newsfeeden.
Kom också ihåg att det finns människor som inte orkar läsa sig igenom dina särskrivningar, ditt ointressanta liv och luderbeteendet, men som är vän med dig på facebook därför att det skulle generera sura miner om de skulle "unfrienda" dig. Dessa kommer att ta bort dig från newsfeeden, om de inte redan gjort, såvida du inte skärper till dig.
En annan idé jag fick var rehabkurser för sexmissbrukare. Jag har inget sexliv att tala om, så om jag genom mitt ofrivilliga celibat kan hjälpa någon med problem så vore det omänskligt av mig att inte göra det. Jag är en filantrop av rang, en människoälskare, människokännare och vurmare för samhällets utsatta. Jag ser det som min roll i världen att hjälpa de trasiga själarna som fastnat i missbrukarnas träsk.
- "Hur lyckas du se till att åka hem själv varje kväll?" frågar alla kursdeltagarna.
- "Jag vet inte riktigt" svarar jag. "Någonstans tror jag det bara handlar om att jag är mig själv."
- "Vad menar du med att 'bara vara dig själv'?"
- "Ja, alltså, jag låtsas ju inte att jag är något jag inte är, jag ironiserar över allt jag gör, hatar världen med ett leende på läpparna, säger precis vad jag tycker i alla känsliga frågor och ifrågasätter allas politiskt korrekta ståndpunkter. Jag backar inte för att kritisera normativa multikulturalister eller kulturrelativister och uppmanar människor att vissa människor inte är värda besväret. Jag brukar även svänga mig med uttryck som 'världen är ju en påse skit', 'nej, det är inte särskilt kul att leva', 'tillvaron är meningslös' och sådant annat slagkraftigt."
- "Ja, nu förstår vi varför du alltid lyckas åka hem själv. En imponerande taktik!"
Alla klappar händerna och jag bugar och bockar. Jag ger dem hemläxa, alla ska prova min taktik och på måndagen veckan efter är alla helt deprimerade för att taktiken fungerar felfritt och ingen fått ligga under helgen. En kille lyckades inte ens få med sig en prostituerad hem, för hon blev så deprimerad av hans (min) syn på tillvaron.
torsdag 15 november 2012
Älskar du mig?
- "Var det bra så?" undrar kassörskan.
- "Nej, jag skulle gärna få mitt kvitto och ditt nummer." säger jag inte, utan hummar bara, och svär tyst åt mig själv i halsduken.
Så kan det gå, som Vonnegut skrev flera gånger om.
Jag sätter mig i bilen igen och vrider upp stereon, falsksjunger tillsammans med gamle gode Sankt Nick:
"All things move toward their end
I knew before I met her that I would lose her"
Kanske relaterar jag fel, men jag vet redan att det i slutändan inte kommer att hålla, om jag skulle träffa någon alltså, och det här med "tills döden skiljer oss åt" kan ju vara den största hitte-pågrejen någonsin, såvida man inte försätter sig i någon form av shotgun-weddingsituation. Men då kanske man kan lyckas bli stenad till döds av den framtida frugans rabiata V75-farsa som snedtänder på Skåne Akvavit vid Midsommar och börjar hiva grus mot en för att man inte dricker nubbe.
- "Vadå inte dricka nubbe? Vem fan är du?" skriker han rakt över bordet. Blänger hotfullt och låter hovmästarsåsen rinna i mungipan.
- "Pappa, lugna ner dig, tänk på ditt höga blodtryck!" ropar min framtida fru från hängmattan, där hon redan halvdäckat eftersom att hon inte kan säga emot sin pappa, fast hon är en 38-årig kvinna, och har dragit i sig för många välkomstsnapsar på nervös, fastande mage.
- "Vadå lugna ner mig? Din jävla fjant till man vägrar snapsen!"
Jag har svårt att höra vad han säger för jag kan bara koncentrera mig på dillresterna mellan hans amalgamtänder och känner lukten av ruttnande fisk omkring mig.
- "Vem fan är det du har gift dig med? Vägrar sätta sin fot i kyrkan såvida det inte är en begravning, och har alltså struntat i att komma på sin nya familjs dop, konfirmationer och bröllop, han har inga pengar, äter inte kött, är petig med osten, dricker inte vin, skriver massa jävla smörja, spelar i ett band som ingen känner till och nu vägrar han snapsen på självaste Midsommar. Det är fan så man smäller av."
Ja, ungefär så va. Sen så åker vi hem och hon är sur på mig, för att hennes farsa inte kan hantera spriten och skäller på oss båda. Egentligen är hon sur på sig själv för att hon inte har frigjort sig tillräckligt mycket från sin pappa, men det erkänner hon inte utan tycker att allt är mitt fel.
- "Du kan väl bjuda till lite ibland, du vet ju hur pappa är."
- "Men vadå bjuda till, åkte jag inte med? Var jag inte artig, trevlig och väluppfostrad, tackade och bockade, hjälpte till med att laga mat, dukade fram och av, hjälpte din mamma med disken och pratade fotboll med din brorsa? Om jag skulle bjuda till mer skulle jag behöva ligga med dem allihop, nog för att din mamma ser ovanligt bra ut för att vara 60, men din farsa och brorsa är inte riktigt min typ av kön."
Hon flippar ur för att jag, enligt henne, säger att jag vill ligga med hennes mamma och så låser hon in sig på toaletten i 48 dagar och skickar ut skilsmässopapper under dörren. Fan vet hur hon fick in dem på toaletten? Hon kanske hade dem gömda i vattencisternen till muggen, för säkerhetsskull. Hon visste kanske också att det i slutändan inte skulle fungera.
Jaja, som ni ser, jag och Nick är helt överens, jag vet redan innan jag träffar henne att jag kommer att förlora henne.
- "Nej, jag skulle gärna få mitt kvitto och ditt nummer." säger jag inte, utan hummar bara, och svär tyst åt mig själv i halsduken.
Så kan det gå, som Vonnegut skrev flera gånger om.
Jag sätter mig i bilen igen och vrider upp stereon, falsksjunger tillsammans med gamle gode Sankt Nick:
"All things move toward their end
I knew before I met her that I would lose her"
Kanske relaterar jag fel, men jag vet redan att det i slutändan inte kommer att hålla, om jag skulle träffa någon alltså, och det här med "tills döden skiljer oss åt" kan ju vara den största hitte-pågrejen någonsin, såvida man inte försätter sig i någon form av shotgun-weddingsituation. Men då kanske man kan lyckas bli stenad till döds av den framtida frugans rabiata V75-farsa som snedtänder på Skåne Akvavit vid Midsommar och börjar hiva grus mot en för att man inte dricker nubbe.
- "Vadå inte dricka nubbe? Vem fan är du?" skriker han rakt över bordet. Blänger hotfullt och låter hovmästarsåsen rinna i mungipan.
- "Pappa, lugna ner dig, tänk på ditt höga blodtryck!" ropar min framtida fru från hängmattan, där hon redan halvdäckat eftersom att hon inte kan säga emot sin pappa, fast hon är en 38-årig kvinna, och har dragit i sig för många välkomstsnapsar på nervös, fastande mage.
- "Vadå lugna ner mig? Din jävla fjant till man vägrar snapsen!"
Jag har svårt att höra vad han säger för jag kan bara koncentrera mig på dillresterna mellan hans amalgamtänder och känner lukten av ruttnande fisk omkring mig.
- "Vem fan är det du har gift dig med? Vägrar sätta sin fot i kyrkan såvida det inte är en begravning, och har alltså struntat i att komma på sin nya familjs dop, konfirmationer och bröllop, han har inga pengar, äter inte kött, är petig med osten, dricker inte vin, skriver massa jävla smörja, spelar i ett band som ingen känner till och nu vägrar han snapsen på självaste Midsommar. Det är fan så man smäller av."
Ja, ungefär så va. Sen så åker vi hem och hon är sur på mig, för att hennes farsa inte kan hantera spriten och skäller på oss båda. Egentligen är hon sur på sig själv för att hon inte har frigjort sig tillräckligt mycket från sin pappa, men det erkänner hon inte utan tycker att allt är mitt fel.
- "Du kan väl bjuda till lite ibland, du vet ju hur pappa är."
- "Men vadå bjuda till, åkte jag inte med? Var jag inte artig, trevlig och väluppfostrad, tackade och bockade, hjälpte till med att laga mat, dukade fram och av, hjälpte din mamma med disken och pratade fotboll med din brorsa? Om jag skulle bjuda till mer skulle jag behöva ligga med dem allihop, nog för att din mamma ser ovanligt bra ut för att vara 60, men din farsa och brorsa är inte riktigt min typ av kön."
Hon flippar ur för att jag, enligt henne, säger att jag vill ligga med hennes mamma och så låser hon in sig på toaletten i 48 dagar och skickar ut skilsmässopapper under dörren. Fan vet hur hon fick in dem på toaletten? Hon kanske hade dem gömda i vattencisternen till muggen, för säkerhetsskull. Hon visste kanske också att det i slutändan inte skulle fungera.
Jaja, som ni ser, jag och Nick är helt överens, jag vet redan innan jag träffar henne att jag kommer att förlora henne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
