Alla mina vänner håller på att bli döda

- Du har det för bra nu, säger författarkollegan.
- Vad fan menar du?
- Ja, du kan ju inte klaga på något nu, till skillnad från mig. Min vardags villkor dikteras av en person som tror på spöken och änglar. De kvinnorna jag brinner för just nu är inte ens i min närhet, den ena poledansar på någon charterresa och pangar på mellansvenska överklasskids med ironisk He-manfrisyr, den andra sippar drinkar med fittstimmet och trycker ansiktet fullt med tapas i någon söderförort till tonerna av Tomas Ledin och har 90-talsrevival, utan att skämmas! Och det är just det, de skäms inte för sig! Hur i helvete kan de rationalisera bort 90-talets konstanta urinering i allmänhetens ansikte? Ja, självklart, det kan absolut vara kul att lyssna på lite risiga nostalgilåtar från högstadietiden och hemmafesterna. Men det gör man själv, hemma, ensam, i ett mörkt rum, gardinerna fördragna, telefonen avstängd, under en filt, med handkräm och och en näsduk. Man minns sina glory days, gråtrunkar i tio minuter och sen är det klart. Inte fan har man en jävla fest, folk och fä, tjo och tjim och lyssnar på något kräkfärdigt överproducerat svenskt as som sjunger om årstider, regn eller känslor, som gillar att leva trots att allt är skit, eller?
Jag tror att han behöver komma ut. Jag försöker peppa honom till att ta sig i kragen, dra på sig festkjolen och ringa en hundjour så han får hundvakt och kan få gå någonstans utan bajspåsar i fickan, men det tar inte skruv.
Jag fortsätter.
- Jag förstår precis, bäste bror, vän och kollega, livscoach och heterosexuella livskamrat. Jag hör dina ord, o du store skåning! Men lyss till dessa: Vi skola lära oss att leva bland människorna. Vi har inga andra valmöjligheter. Det är här eller inte alls.
Det är såhär det är. 
Du sitter och tjurar med surt rödvin, isländskt vemod och kubanska cigarrer i bagis. Jag sitter med grovsnus, öl och tvångstankar i Husby. Din salmonella lyser med sin frånvaro, min testikelcancer likaså, vi kan dra oss i skägget, slå på stora trumhinnan och gnaga sönder våra synapser men vi kommer aldrig någonsin, tro mig, aldrig under vår livstid begripa varför folk envisas med att hylla det värdelösa. Titta på nationalism, konservatisvism, liberalism, kapitalism, chauvinism, sagan-om-ringenism, tomtar och trollism, mediadrömmar, bekräftelsen, hipsterimagen, tro-att-man-är-något-för-att-man-har-dyra-saker, konsumerism, nostalgi, leva-på-gamla-meriter och allmänt dålig smak. Livet är en en nötknäppare. Krossar ens skal och frossar på innehållet. Allt annat slängs.
Jag får bara djupa suckar till svar. Vi enas om att ljuset i slutet på tunneln bara är ett tåg och så säger vi hej då. Det är fint med riktiga vänner.

Där de vilda rosorna gror

Mycket har hänt på kort tid. Det blir väl så när livet bestämmer sig för att slå en i ansiktet med positiva händelser så man inte riktigt vet om man dött eller inte.
Nu ska man ju inte se på det så. Att det helt omotiverat och från ingenstans börjar gå bra är ju sånt man ska glädja sig åt, men jag vaknar varje dag och känner mig förbannat misstänksam och föväntar mig att böldpesten har slagit ut i skrevregionen eller att jag blir vräkt på grund av min negativa inställning till vanligt ohederligt folk.
De har gjort om bokningssystemet i tvättstugan, nu kan man inte längre ockupera någon annans tvättid för man kommer inte ens in om det inte är ens egen tvättid. Jag står nu glatt och hånskrattar på andra sidan glasdörren åt alla som försöker ta sig in och tvätta sina folkdräkter, mamelucker och pengar (från aktiehandel, börsen, u-landshembiträdens plånböcker och arbetarslaveri).
Jag har blivit tillfrågad om jag vill bli ordförande för "Kulturföreningen De Allmänt Missnöjda", men jag var tvungen att tacka nej på grund av min hängivenhet till "Cyniska Skeptiker" och "Griniga Jävlar", jag känner att jag gör mer nytta i mer fokuserade sammanhang. Allmänt missnöje är ju en självklarhet, men jag tvivlar på att jag är allmänt missnöjd på samma allmänna premisser som de övriga medlemmarna.
Livet tuffar på som ett ånglok med rökhosta på skev räls, men jag rör mig åtminstone inte mot koncentrationsläger utan snarare uppfostringsanstalter för de lillgamla gubbtjyvarna.

- Får man bjuda ut en skivbolagsdirektör på en affärsmiddag? frågar floristen.
Vad ska jag svara på det? Vad har hon för baktankar? Hur mycket blommor måste jag köpa till mitt icke-existerande kontor? Behöver jag börja skicka blombud till mina anställda som inte finns?
Jag börjar misstänka att det är mina pistiller hon vill åt, men jag tackar ja, för att se hur det hela slutar.
Hon bokar bord på en restaurang lite för nära Norrmalmstorg för att jag ska känna mig bekväm, men jag kedjesnusar grov svart och har en crustbandströja på mig.
- En fittdrink! säger hon till servitrisen.
- Du kan bara få en drink om du tar den alkoholfri, svarar servitrisen överlägset.
- Vad fan säger du?
- Vi serverar ingen alkohol!
- Men vad i helvete, vad är det för dumt påhitt?
Stämningen börjar bli lite väl laddad, så jag bryter in med ett vargyl och dreglar lite sexigt i skägget. De bägge stirrar storögt på mig, men jag lyckades flytta fokus, så jag skäms inte.
- Har ni öl då? frågar jag.
- Ja, folköl.
- Då tar vi två såna, rapido, he visto al señor níscalos?
Men vi äter inte tapas, utan meze, så jag får inget svar.
När servitrisen gått börjas det. Floristen är asförbannad, sitter och svär, bryter isär brödpinnar med sesamfrön och trampar in oliver i heltäckningsmattan. Hon sitter och luftar sitt missnöje med den alkoholfria tillställningen för bordsgrannarna, som instämmer. Maten är svindyr och inte kan man supa bort notans betydelse heller! Hon eldar på restaurangen och slutligen känner sig alla matgästerna lurade och vill ha gratis pitabröd och ägarens hemadress. Några kör springnota och andra tar fram fickpluntor, gamla scouter knäcker bordsben och bygger bål för att bränna menyerna som skamligt saknar drinklistor.
- Nu tar vi det lilla lugna, försök se på det positivt, säger jag föga övertygande och undrar hur i helvete den här kvällen kommer att utvecklas.
Det slutar med att hon ber om notan och en plastpåse, sveper ner all mat i den, hummus, bulgursallad, vinbladsdolmar och falafel, betalar och så tar vi en taxi 200 meter till närmaste bar. Där beställer hon elva Jack Daniels-shots, sveper dem som hostmedicin och sen örfilar hon mig för att jag inte håller samma tempo utan smuttar på min Old Rasputin.
När spriten slagit vill hon gå tillbaka och sätta eld på restaurangen och försöka få ut försäkringspengarna själv genom att stjäla ägarens identitet. Det hela slutar med att hon somnar på en bänk på tunnelbaneperrongen och skriker tyska skällsord i sömnen.
Är det här standardiserat floristbeteende?

Modell Nr. 15

Jag sitter på bussen i godan ro, Momentum maler igenom Herbivore-skivan, som har gått varm sedan slutet på förra året. Precis när Alex CF skriker "life's too short to make others shorter! animal liberation now!" så kliver hon på bussen och sätter sig mitt emot mig.
Jag kräks litegrann i munnen.
Päls. Uggs. Vuittonväska. Solglasögon som täcker typ hela ansiktet. Hennes naglar, äkta eller oäkta, är så långa så hon inte kan använda sina fingrar ordentligt och allting tar onödigt lång tid. Smart drag. Och som om inte det vore nog ser det ut som att hennes pappa var en anka och hennes mamma kontinuerligt slagit henne över munnen sedan barnsben så hon numer lever sitt liv med konstant fläskläpp. Så är det ju förstås inte, utan hon har ju tryckt in någon skit i läpparna för att hotta till dem, men det ser så risigt ut så jag inte kan titta på det. Hon sitter och blänger lite överlägset på människorna runtomkring henne.
Hon tycker naturligtvis att det är så jävla snyggt att gå runt med konstant fläskläpp, eftersom det är så man ska se ut om man kastar ett öga på alla omslag till herrtidningarna. Men då kunde hon kanske ha struntat i att ha några kläder alls under pälsen, suttit och skrevat och sagt att hon går igång på offentligt sex.

Päls är mord, förstås, det vet ju alla, men det är också jävlig dålig smak. Säga vad ni vill om hur exklusivt eller inne det är, det är fortfarande förbannat fult.
Uggs är bara fult. Det är helt okej att gå med tofflor utomhus om man är 1) sinnessjuk, 2) mer sinnessjuk och 3) helt jävla galen.
En Vuittonväska är fortfarande en väska. Alltså det är en väska. EN VÄSKA!

Jag blir så trött.

Inga ord / inga tankar

- Bonjour, säger han, som om det vore vilken dag som helst, och blänger lite arrogant på den skara arbetare som utgör min avdelning. Jag har kallat till det här mötet för att diskutera er framtid. Min är redan fixad, så den behöver ni inte oroa er för.
Mina kollegor ser självklart lätt undrande ut och den franske bastarden fortsätter.
- Jag har gjort en powerpointpresentation för att visa hur vi ska kunna rädda företaget. Rädda företaget? Undrar ni, och jag förstår er. Ni har ingen aning om att det är rätt kört. Jag har ju medvetet fört er alla bakom ljuset sedan jag kom, det går käpprätt åt helvete med hela skiten, därför att jag är fransk och gör som jag vill. Så företaget är på väg utför snabbt om vi inte ändrar något. Varför är det på väg utför, vad har hänt med kunderna kanske ni vill fråga. Jag har sparkat ut dem allihop. Om inte företagen i det här landet kan hantera mig eller mina idéer, så kan de bara dra! Jag är en högst tveksam ättling till Napoleon Bonaparte och jag tänker skapa ett nytt Storfrankrike!
För att kunna rädda det här företaget och kunna ockupera svensk mark har jag diskuterat fram en lösning med ledningen och det finns egentligen bara ett alternativ, så som vi ser det.
Han trycker fram den första bilden i sin presentation och det står ”Outsourca produktionsavdelningen trots att det är den enda avdelning som ger företaget profit! Åt helvete med personalen, jag vet inte ens vad de gör därnere!”
- Som ni kan läsa själva så vet jag ju inte ens vad ni gör därnere, jag förstår det bara inte. Jag trodde det här företaget handlade om riktigt stora pengar, inte några jävla lunchkuponger. Hur som helst, ha en bra dag, företaget kommer att överleva utan er, så ni behöver inte oroa er! Gå och jobba nu, på dem bara! Och så fyrar han av ett vinnande leende och gör tummen upp.

På eftermiddagen blir avdelningen samlad till ytterligare ett möte med några representanter från ledningen, svensktalande den här gången.

- Hej allihop. Jag antar att ni har lite frågor, så att säga.

Ingen ger honom någon direkt reaktion, en vabbande kollega som kom in till jobbet enbart för mötet ställer ifrån sig memman, knäcker sina knogar och mordstirrar på honom.

- Det är ju ingen idé att gå som tomten kring het risgrynsgröt, så att säga, så det är väl lika bra att jag ger er min högst personliga, individuella åsikt i det här. Som sagt, det är min helt personliga åsikt och högst individuella upplevelse av den här situationen och mina alldeles egna känslor, så att säga.

- Hörru, talfels-Jocke, spotta ur dig vad fan du har att säga så jag kan få återgå till min pappaledighet, jag har bättre saker för mig än att sitta och lyssna på dig, säger en glasögonprydd elvabarnsfar på någon halvbegriplig västkustdialekt.

- Ja, alltså, som sagt, det är ju vi i ledningsgruppen som har gjort bort oss, år efter år, så att säga. Vi har tappat storkunder flera gånger för att vi inte velat leverera produkterna som de bett om och sedan fransmännen kom hit så har vi ju tappat ännu fler, eftersom ingen egentligen gillar fransmän. Det är ju alltid en sak att vara frankofil när det kommer till konsten, men folket, bah, vad ska man säga, det är ju ingen utanför deras egna gränser som orkar med dem egentligen.

- Så ni gör bort er och det blir vi som får betala priset? säger en annan.

- Just precis så. Vi är ju ändå chefer och ni är bara anställda. Jag kanske sitter på samma våning som er, men jag frotterar ju hellre på övervåningen med de som har lite högre lön och lite lägre utbildning. 

- "Ännu en dag i den lagliga brottslighetens våld"! säger jag.

- Ni kan ju självklart säga att ni vill stanna inom företaget, fortsätter chefen. Vi har en plan för de som vill göra det.

- Hur?

- Jo, alltså, eftersom att saker och ting fungerar på det sättet i affärsvärlden så tänkte vi köra kamp-till-döds nere i parkeringsgaraget. Vi delar in personalen i viktklasser och så får ni slåss till döds om positionerna här på företaget, medan vi i ledningen filmar allt och lägger ut det på företagets interna nät sen. Får vi några riktiga schyssta fighter på film så är ju både sommar- och julfestens underhållning fixad. De kommer verkligen att uppskatta det nere i Paris!

- "Jag skiter i löften från populistiska svin"! skriker jag och börja tillverka hängsnaror av gummisnoddar.

Stämningen blir ohanterlig för cheferna, en av mina kollegor springer till lunchrummet och börjar hetta upp tjära på gasbrännaren och andra sliter isär soffkuddar för att få fram fjädrar. Det är lynchningsstämning och ledningsrepresentanterna hasar iväg i sina tofflor som tunisiska luder med rännskita.

Arbetsdagen blev lite annorlunda än vad jag hade tänkt.

In i tomrummet

Någon i huset måste ha läst det senaste jag skrev och ville lära mig en läxa.
När jag gick ner för att tvätta var bägge maskinerna upptagna. De skulle tvätta i 197 minuter till eller något. Jag försökte utröna vad det var för någonting som behövde tvättas i lite mindre än 4 timmar men kunde bara se lödder.
Jag bestämde mig för att urinera i tvättmedelsfacket.
Jag letade efter något att stå på för att komma i nivå, blicken fastnade på bokhyllan med "vänteböcker", för den som inte har något annat att göra i sitt liv än att tvätta och började bygga ett litet torn.
Litterär vän som jag är så ögnade jag ju naturligtvis igenom bokhyllan och tänkte stilla för mig själv att skräplitteraturen fick bli torn och utstå smutsiga skor och eventuella urinstänk och den lite mer värdefulla fick stå kvar säkert i hyllan.
E.L. James "50 nyanser av honom", tornet tornet tornet, Guillous Arn-serie, också tornet, 3 Liza Marklundböcker, tornet, Jens Lapidus "Snabba Cash", tornet, Thomas Bodströms  "Rymmaren", helt klart i tornet.
Jag gav upp ganska omgående, bokhyllan var fylld med det hjärndöda skräpet som finns i varje "vanlig" svensks bokhylla i dessa tider. Jag slutade sålla och rafsade ihop hela skiten till ett lagom stabilt torn, klättrade upp och stänkte medvetet ner hela boktraven när jag ändå höll på att pissa på någons tvätt.
Sen tog jag min egen och gick upp till mig igen.
Har du läst alla dessa böcker undrar du? Nej, jag behöver inte ens göra det för jag vet hur jävla intetsägande och tråkiga de är. Jag är ointresserad av författaren, deras sätt att skriva, storyn och genrerna, böckerna kommer inte att ge mig någonting annat än en rejäl depression och jag blir mer beläst och intellektuellt utmanad av att sitta och läsa Äldreomsorgen i Övre Kågedalen resten av mitt liv.
Väl hemma påbörjade jag något som faktiskt kunde bli en karriär, arga lappar.
Exempel 1:
SLUTA TVÄTTA OCH TORKA PÅ ANDRAS TIDER!
Den var ganska mild, jag vågade inte riktigt ta ut svängarna, men jag kände att det inte räckte.
Exempel 2:
GE FAN I ATT TVÄTTA PÅ ANDRAS TID!
Lite tuffare eftersom jag nu klämde in ett svärord. Men jag var ändå inte nöjd. Författarkollegan tyckte att jag skulle slå på stort, så jag började känna mig lite modigare.
Exempel 3:
ÄR DU HELT EFTERBLIVEN? DET ÄR INTE SÅ JÄVLA SVÅRT! PASSA DIN JÄVLA TVÄTTID!
Nu hade jag kommit igång och skrev flera stycken, den ena värre än den andra. Men jag nöjde mig inte förrän med den absolut sista.
Exempel 54:
ÄR DU SÅ SATANS JÄVLA DUM VERKLIGEN?
ALDRIG I HELA MITT LIV HAR JAG STÖTT PÅ EN SÅDAN GRÄNSLÖS EFTERBLIVENHET I EN TVÄTTSTUGA.
HUR KAN MAN VARA SÅ FÖRBANNAT KÖRD I SYNAPSERNA ATT MAN INTE FÖRSTÅR ATT NÄR TVÄTTIDEN ÄR SLUT SÅ ÄR DEN SLUT!
VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR?
NÅGON JÄVLA TVÄTT-GUD SOM FÅR GÖRA PRECIS SOM DEN VILL? 
LÄR DIG KLOCKAN, LÄR DIG LÄSA ELLER GE FAN I ATT TVÄTTA I FORTSÄTTNINGEN!
HÄNDER DET IGEN SÅ SPRÄNGER JAG SKITEN I LUFTEN MED DIN TVÄTT KVAR I MASKINERNA!
Puss & Kram / Lägenhet 156
Jag hade god lust att översätta den till alla språk jag hade hört i området, men hade inte tid utan gick ner till tvätttugan igen. Nu hade maskinerna stannat. Jag öppnade luckorna och spärrade upp ögonen. Det var inte vad jag hade väntat mig.
Den ena maskinen var fylld med ärtsoppa och pannkakssmet, i sörjan guppade en flaska Flaggpunsch, ensamseglaren. I den andra maskinen låg en svensk folkdräkt.
Jag rev ut allt i en stor balja. Öste ärtsoppsmaskinen som en desperat sjöman med läckande skuta. Tog vattenslangen och spolade rent maskinen ordentligt. Den maskin som den svenska folkdräkten hade legat i ansåg jag nu vara befläckad till den grad att det var lika bra att bränna ner skiten.
Jag tryckte ner folkdräkten i baljan med ärtsoppa och pannkakssmet och rörde runt riktigt ordentligt, drack upp Flaggpunschen, satte eld på tvättmaskinen och tejpade fast min arga lapp på utsidan av baljan. Sen gick jag hem.

Tvätta i blod

Jag tror att jag håller på att bryta samman. Jag verkar inte längre kunna lita på mig själv eller någon annan. Nog för att jag alltid sett världen som en personlig förolämpning, varit misstroende sedan barnsben och låter folk genomgå fem år av inträdesprov innan jag anser dem tillräckligt dugliga för att kalla sig mina vänner.
Men det här är på ett helt annat plan.
Igår åkte jag och lämnade dottern till sin mor vid Fridhemsplan och skulle åka vidare ut till 90-talet (Huddinge), för att äta Pad Thai och skrika fula ord i en mikrofon hela kvällen, men jag fick ett telefonsamtal från en bagare som sa att jag inte längre var välkommen därute. Jag hade alldeles för negativ inställning till white trash-mentaliteten som florerar där och skapade bara dålig stämning. En smula besviken och hungrig åkte jag därför hem, men tänkte att jag nog kunde fylla kvällen med något annat givande (så blev det naturligtvis inte utan den fylldes med bitterhet, folkilska och en nedstämdhet liksom den Stig Saeterbakken kan verbalisera). När jag nådde min ytterdörr så var bara ett av låsen låst. Jag brukar aldrig glömma att låsa det undre, det har inte hänt en enda gång sedan jag flyttade in. Jag förbannade stillsamt min glömska och gick in. Lägenheten kändes annorlunda, men inget hade förändrats på den timme jag var borta. Jag ryckte på mina axlar och lät det hela bero.

Idag begav jag mig till replokalen för att förbereda mig inför ett kommande projekt med en finsk mässingssoldat som ska sjösättas, och förmodligen kapsejsa, i Februari. Utanför dörren inser jag dock att jag har glömt mina nycklar och tiden räcker inte längre till för att åka hem och hämta den, åka tillbaka till replokalen och sen inställa mig för psykinspektion hos min författarkollega. Jag har börjat betala honom i raps för att analysera mig, den vanliga psykvården har inte en susning när det kommer till mina problem. De står handfallna och bara gapar när jag kommer dragandes med mina funderingar. Kort sagt behöver jag den skånska jävligheten helt enkelt. Han skriver dock inte ut några piller åt mig som jag kan blanda ut med barnalvedon och blandsaft, han säger att han inte vill. Snålfan!
Jag kom i alla fall hem, igen, och upptäcker att det nedre låset inte var låst denna gång heller. Nu börjar jag verkligen ana oråd, så jag intar stealth-mode och tar av mig skorna utanför dörren. Gläntar lite på den och håller upp mobildisplayen som spegel för att kunna kika in. Jag ser ingen, tvätten ligger där jag lämnade den, den är åtminstone inte stulen. Skivsamlingen står på plats. Allt annat jag har som inte är värt någonting står också där det bör. Har jag blivit så glömsk? En gång kan jag ta, men två gånger? Det är inte likt mig.
Jag rumsterar om, sätter fast hårstrån med saliv mellan dörrar och karmar, spänner tunna trådar i hallen som kommer att gå av om någon går igenom den och sprider ut lite legobitar i hallen, om de jävlarna som gör inbrott är så hövliga så de tar av sig skorna.
Jag marscherar taktfast i för tunna skor till mötet med författarkollegan och lyssnar på Fire! - You Liked Me Five Minutes Ago.
 Efter att ha blivit hånad i 30 minuter får jag nog och åker hem igen, tomhänt och tom inombords, han är en energitjuv av rang den där skåningen, storslagen och burdus, men kramvänlig och skäggig.

Hemma. Det nedre låset var olåst igen! Jag gjorde i och för sig ingen process av att säkerställa att jag låste det denna gång heller. Men vad i helvete?
Mina fällor ser alla orörda ut, jag torkar bort saliv från dörrkarmar och lösgör trådar från sina fästen. Sen springer jag ner med tvätten i tvättstugan och laddar maskinerna.
Hur skulle jag beskriva min tvättstuga?
Den är lite som Vilda Västern... eller Beirut.
Jag tror att några har skaffat sig kopior på andras tvättnycklar, så de kan boka så många tvättider som möjligt. De utnyttjar ju förstås inte allihop, men det är alltid fullbokat.
Det finns också tvätt i tvättstugan, hela tiden, ibland står det fulla korgar där i flera dagar. Om jag kommer ner och bokar tid en tisdag så kan det stå en korg full med blöt eller torr tvätt där. När jag kommer tillbaka dagen efter på kvällen för att tvätta, då kan samma korg stå där, fortfarande full med tvätt. Ingen har hämtat den, ingen har snott den. Men när jag glömmer en jävla strumpa i tvättstugan, då är det minsann någon jävel som snor den. Vem fan snor en strumpa?
När det kommer till torkning så är det rena duellen, folk springer dit i tid och otid för att torka saker, fyller torkskåp och torktumlare med mattor, hästtäcken, kanadensiska gåsjackor och vinterkängor. Man får sitta och vakta sina maskiner, ta med sig matsäck, golfklubba och gömma sig i en mörk vrå och vakta sin tillfälliga egendom som en amerikansk kalkonbonde. Vem som helst kan få för sig att ta sig friheter och friheten är begränsad när det kommer till tvättstugan och dess regelverk.
När jag kommer ner för att tömma maskiner och fylla dem på nytt så lyser en lampa, som jag släckt. Jag tänker att någon kanske varit där för att hämta midsommarklänningen som tvättades för ett halvår sedan eller något liknande. Men när kommer in så ser jag att strömbrytarna till tvättmaskinerna är avslagna och min tvätt är dyngsur. Jag tvivlar på att de har gått av sig själva. Jag börjar ana oråd och funderar på om det är någon som vill jävlas med mig, för att de ledsnat på att bo granne med en antiförfattare som mig och vill lära mig en läxa, få mig att sluta skriva eller om de bara är stökiga ungar? Jag svär tyst och startar ett kort program för att skölja och centrifugera.
När jag kommer ner igen så är torktumlaren ockuperad. Jag drar paraleller med Israel/Palestina-konflikten. Torktumlaren kanske var hans/hennes förut, men han/hon lämnade den och nu är den min, i åtminstone två timmar till, att ockupera den medan den fortfarande är min är en krigsförklaring och jag är beredd att försvara den till döds.
Tankarna spinner vidare och jag börjar fundera på om någon var nere här under mitt första tvättpass, bröt strömmen, tog ur min tvätt, stoppade i sin egen, tvättade den, stoppade tillbaka min igen och nu torkar sin tjuvtvättade tvätt? Eller är det jag som håller på att bryta samman?

Alla döda hundar

Det var företagets julfest i måndags. Mot bättre vetande tackade jag ja, påtryckningar från kollegor och sådant ni vet. Andra hade vett nog att boka in annat på samma dag så att de skulle slippa gå. Jag önskar att jag var en av dem.
Det började laddas bland de yngre kollegorna redan på förmiddagen, alla skulle springa till systembolaget på lunchen och fixa findricka, tjeckisk lager och Kir. Jag, min vana trogen och sur, köpte mig två finöl, men insåg redan när jag lämnat butiken att det inte skulle räcka för att döva frustrationen över att behöva spendera, inte bara en hel dag utan, hela kvällen med alla dessa viktigpettrar och -petror som tror att jag blir imponerad.
Jag blir sällan imponerad, i alla fall av människor jag träffar. Det som folk brukar fösöka imponera med, glassigt jobb, glassig titel, pengar, dyra vanor, gemenemanslyx eller dålig smak, det funkar inte på den här gubben. Vill du imponera på mig? Tejpa fast kontaktmickar på din nakna kropp, rulla runt på ett scengolv och skrik ut dina becksvarta texter genom en megafon eller börja brygga en satans god IPA. Nyligen blev jag även imponerad när jag träffade en florist, som drev och ägde en egen blomsteraffär, lyssnade på Doom och dessutom såg förbannat bra ut. Det är lite mer imponerande än att komma i en dyr skjorta och sitta vid en dator hela dagen och sen tjäna massa pengar.
Men jag drog i mig mina två öl på arbetstid, fick mig motvilligt ett glas Kir och så blev vi bortjagade till någon källarlokal på söder som man inte fick tillåtelse att lämna innan cheferna gått hem, för att visa solidaritet med det bestämmande skiktet.
Där bjöds det även på nubbe, öppen bar för öl och vin och dålig mat, vilken fest!
Jag visade mig från min allra bästa sida, blev högljudd och otrevlig. Pratade inte med någon jag inte brukar prata med, gick runt och tryckte öl i händerna på folk och visslade på hovmästaren när mina bordskamrater hade tomma glas. Jag gav en äldre kollega en uppsträckning för att hon sa att hon inte visste hur eller när hon skulle spendera tid med sina barn, sa åt henne att om hon hade skaffat dem så fick hon väl för fan se till att vara förälder åt dem också, smålänningar alltså... Jag lyssnade ointresserat när andra kollegor pratade om sina teaterdrömmar eller producentjobb i musikstudio för mainstreamband. Sen frågade de mig om jag pysslade med musik. Jag skrattade dem i ansiktet och svarade bara:
- Ni skulle ändå inte förstå, så vi kan säga att jag "sysslar med musik". Sen bytte jag bord och frågade den franska ekonomichefen om spartips, om det var värt att investera i italienska banker och om baguette faktiskt var så bra att slå sina barn med som han hävdade på förra personalfesten.
Jag var ute och rökte oftare än jag var nere i källaren, trots att jag har slutat röka, officiellt, bjöd ovilligt för många och började få ont om cigg. De gångerna jag var uppe själv stod jag och smidde mordplaner på hälften av de som befann på sig på nedervåningen och skickade textmeddelanden till min författarkollega där det stod sånt som:
"Jag är full, dricker sprit, hatar alla, horor!" "Jag vill döda någon ikväll, det kommer att behövas, i värsta fall blir det jag själv, men någon jävel har satt sin sista potatisgratäng" och liknande grejer. Han blev naturligtvis chockad, orolig och rådde mig att åka hem, men fick svaret "spriten är fortfarande gratis..."
Sällskapet blev med tiden utkastat för att personalen tröttnat på brinnande matkuponger, hejdlös ungdomsfylla och en marknadsavdelning som trodde att de var något. Jag och ett fåtal pålitliga kamrater hamnade på något jävla skitställe där jag stoltserade med dåligt omdömde, rev lampor, välte stolar och bord, bröt arm med en finsk vildvittra och raggade på en pelare utanför totaletten som var sådär trendigt square.
Jag blev vid slutet av kvällen ledd till en soffa i Nacka och sov tre härliga timmar, innan jag fick gå upp och åka till jobbet igen, men jag kunde glädja mig åt att jag fortfarande var full och därför var förmiddagen inte så jobbig som eftermiddagen blev, när bakfyllan kom.

Jag har blivit mer självsäker (eller slutat bry mig i ännu större utsträckning) så jag skrev ner mitt nummer på en papperslapp och stoppade den i fickan. Jag tänkte att nästa gång hon går förbi mig, om hon ger mig en såndär blick igen, då ska jag lite snyggt trycka lappen i hennes hand och bara glida därifrån, som den extravaganta och eleganta dude jag kan vara.
Efter att inte ha sett henne på en timme eller två så gav jag upp och började röra mig mot utgången. Men se på fan, då kom hon gående, jag stoppade kvickt ned handen i fickan och tog upp lappen, höll snyggt ut den bakom ryggen och hon tog lappen ur handen på mig och fortsatte gå.
Jag kände mig lyft, på gränsen till en gnutta positiv, kanske jag till och med kostade på mig ett leende för mig själv, under halsduken, tills jag stoppade ner handen i fickan igen och kände en papperslapp.
Jag vecklade upp den och såg mitt telefonnummer.
Jag hade gett henne mitt lunchkvitto.