Sånger om kärlek och hat

"Just take a look at your body now,
there's nothing much to save
and a bitter voice in the mirror cries,
'Hey, Prince, you need a shave'"

Jag säger till chefen att jag är sjuk och måste gå hem. Han frågar vad det är för fel på mig och jag hävdar att det är växtvärk i skägget, det är tufft såhär några dagar efter en rejäl trimning. Han ställer sig tvivlande så jag provar med penis avund, men det går inte heller hem. Jag skriker att jag har fått galna kosjukan, råmar, hoppar runt på alla fyra och tuggar fradga, försöker betäcka mina kollegor och tjurfäktas med städerskans röda tröja. Han klappar mig på huvudet och säger att jag kan ta ledigt resten av dagen.
På tunnelbanan försöker jag fokusera hela min energi på odla skägget tillbaka till söndagslängden, så jag passar in bland öststatarna och nybyggarna som åker med mig mot nya och okända mål. Hela familjer, flickor i hättor och pojkar i filtkortbyxor, som alla sjunger slaviska sånger om att knulla borgarbrackor med lysmaskar.

"Now if you can manage to get
your trembling fingers to behave,
why don't you try unwrapping
a stainless steel razor blade?
That's right, it's come to this" 

Vid Medborgarplatsens tunnelbaneuppgång sitter en samling livsnjutare och delar på en flaska Bailey's, alla ser glada och nöjda ut med tillvaron och kylan biter inte på dem som på oss övriga. Det är fint med riktigt sunt folk.

Utanför Scandic står Watain-Erik och röker i en alldeles för stor skinnjacka. Jag ställer mig bredvid honom och stirrar in i hans öra, blåser lite lätt och viskar illa valda bibelcitat.

- "Vad fan gör du, människosmuts!?" skriker han och tar upp en vässad smörkniv.

- "To Hell With The Devil!" skriker jag, gör kors i taket-tecknet och springer mot Götgatsbacken.

Han springer efter och hugger i luften med träkniven, nu är goda råd dyra och jag glömde plånboken hemma, så jag får lösa det in natura. Tar fram läsglasögon, lös-icke-skägg-haka och någon annans pannacottamönstrade pikémössa från Ben & Jerrys och sätter mig med livsnjutarna vid tunnelbanan.

Han går förbi, men känner inte igen mig när jag igenkännande skrattar falskt åt Benke som kallar Cilla för "ditt gamla luder" när hon inte vill bjuda honom på cigg och ett nyp i pissoarholken.

Cilla lackar och tar ut det på mig: "Klä dig inte i de där trasorna för mig, jag vet att du inte är fattig!" skriker hon och hugger efter mig med katetern.

"I'm just a station on your way  

I know I'm not your lover"

Jag träffar en kvinna på gatan och talar om för henne att jag vill spendera resten av mitt liv med hennes fötter under mina armar, så hon aldrig ska frysa om tårna. Hon stannar inte ens, hon fortsätter stapplande framåt, jag springer efter, steppar runt henne, springer före och riverdancar i trappuppgångar, visar mig på styva linan, ramlar av och får börja om igen. Jag säger att hennes hår är som en kokong som jag vill vara omsluten av, hennes ögon som vilda eldar som jag aldrig skulle släcka, hennes läppar som bär man inte kan få nog av och hennes skinkor som världens mest välformade och släta bondbröd. Hon tar mig inte på allvar, men det gör inte jag heller. Jag vet bättre och den här kvinnan är alldeles för tokig för mig, hon har ju gasmask, nedhasade nylonstrumpor, omaka skor och luktar rå korv.

"I thought you were a racing man,
ah, but you couldn't take the pace.
That's a funeral in the mirror
and it's stopping at your face" 

Hemma sitter jag och målar självporträtt i mörker för att slippa se mitt ansikte. Det är en kyrkogård med ytligt begravda minnen och sömnbrist. Jag försöker skriva något, men det blir pannkaka av allt och jag har utvecklat laktosintolerans under dagen. Läser igenom dagens iakttagelser som jag ska försöka använda till skrivandet:
"Kvinna i skinnbyxor, är det kul eller bara jävligt dålig smak?"
"Man som inte vet vad han druckit för öl för två dagar sedan, men vill ha just den."
"Äldre man smaskar när bartendern häller upp hans trea Famous Grouse"
"Watains numera icke-vara som Black Metal-band, är det Black Power Metal? Nej, för det låter som politisk metal för svartas rättigheter. Black Heavy Metal låter också som om det bara speglar medlemmarnas budskap eller hudfärg... 

Hur låter en James Brown och Manowar-duett? Hail and Kill in Papa's Brand New Bag? Say It Loud, I'm Black Wind, Fire and Steel?"

I någon annans handstil står det:

"Det är dags att åka hem, sluta upp med dumheterna och gå och lägg dig, det räcker nu."

Bryt igenom till andra sidan

Jag rakar av mig håret och två tredjedelar av skägget på impuls, i ren protest mot att vara vid liv. Bryter med ett gammalt jag, gammalt hår och gammalt skägg med så mycket inneboende frätande bitterhet att det blir brännskador på badrumsgolvet efter att det långsamt och fjäderlikt singlat ner från min haka och fräsande landat i högar bredvid minnesfragment, död kärlek och tomma ord.
Det var nödvändigt, nu är jag någon annan, åtminstone på jobbet, för det är ingen som känner igen mig. De kallar mig Stig och ber mig hämta posten hela tiden. Jag har bara jobbat här till och från i snart fyra år.
På skämt så låtsas jag att jag är den nya konsulten och föreslår att de ska bränna alla rikskuponger, sparka säljavdelningen, sälja alla kundstjänstflickorna till något forskningsinstitut och investera alla pengar i att bevara tape trading-kulturen.
Jag får åtminstone en söt fransyska med mig, men hennes pojkvän tjänar mer pengar än mig, jag har alltså ingen chans, så jag struntar i hela saken och tar lunchrast istället.

Jag stänger in mig i hörlurarna, äter kalla potatisar med vitlöksströssel och läser Den Galopperande Svensken. Gömmer mig för kundtjänstflickorna och kastar tomma kaffekapslar, från den äckliga kaffemaskinen, på dem när de pratar om sådant jag inte orkar lyssna på: pojkvänner, kläder och dyra vanor. Någon säger "Jag har hört vissa säga att det kan vara kul att laga mat, såhär om man är två till exempel." Hon pratar hela tiden om sin fästman också, "Jag var där med min fästman.", "Jag och min fästman...", "Min fästman sa...", "Min fästman gjorde si och så i sängen igår, jag bah, iiiih", "Min fästman tycker att jag är en bortskämd liten snorunge bara för att jag alltid fått allt jag pekat på, aldrig behövt göra något och alltid kommer undan med allt."
Men suck!
Hon bor ju för fan hemma fortfarande, med en mamma som gör hennes lunchlåda. Det luktar bortgifte, men i det här fallet är jag helt för och hoppas att han är en elak fan som köpt henne för några Volvokablar, flaggpunsch och en näverlur, med syfte att nära hennes förvridna verklighetsuppfattning och sen dumpa henne i någon förort utan SL-kort, plånbok och mobil, men med för höga klackar så hon har riktigt ont och har lärt sig något när promenaden är över.

"Är du gubbe?" frågar en kollega.
"I själen" svarar jag sanningsenligt.
"Jag tycker att det känns fint att vara femtio i alla fall, så jag kan ha käpp och slå snorungar" säger hon sen.
"Jag vill gärna göra det lite mer extravagant, jag är en gubbe med stil, så jag ska köpa en golfklubba" säger jag och hjärnfönstershoppar i en sportbutik.
"Jaså, ni söker en golfklubba?" säger moderatäcklet till butiksbiträde i fula kläder.
"Ja, en järn-nia" svarar jag, genom sura uppstötningar orsakade av ett besök i den här hjärnbutiken.
"Jaha, men det har vi gått om, förstår du, vad för sorts spel ägnar ni er åt?"
"Det blir ju mest lite hårt slående på diverse grejer, folk som inte använder deo, alla som tuggar tuggummi på offentlig plats, kids med fötterna på sätet i bussar eller tåg, folk som skriver att de ska gå och lägga sig och sen avslutar med 'godnatt' i sin facebookstatus, särskrivare, alla som bor i i Ängelholm, folk som röstar på folk de känner, alla som lever på gamla meriter kan ju behöva få lite vett inknackat också."

Människor har så jävla bråttom av och på tåg och bussar, men sen när de väl kommit på eller av då är de så jävla långsamma. Vad fan är problemet? Bråttom, bråttom, trängas, måste komma ut först, sen stoppar asen upp alla andra genom att ha glömt bort hur fan man går i normal takt.
Jag utsöndrar alla svärord jag kommer på genom mina porer och suckar extremt högt så fort någon rör på sig, tittar på mig, andas ut, gäspar, hostar eller blinkar. De ska veta att jag vet vilka de är, vad de gör, vart de bor och hur illa jag tycker om alltihop.

Jag har börjat höra saker som inte finns, det kommer musik från köksfläkten. Först trodde jag det var TV:n eller datorn som av misstag hade startat något, men det kommer från köksfläkten. Gnidande fioler, vackert, brustet och hemsökt. Jag låter fläkten stå på hela kvällen bara för att jag inte vill riskera att det ska försvinna tills imorgon när jag ska använda den igen.
Men fläkten suger i sig rummets hela atmosfär och jag blir bara dåsig av syrebrist.
Jag börjar bli galen, det är ett som är säkert.

Förstärkardyrkan

Jag odlar skägg och människoförakt.
Det har gått flera dagar sedan jag skrev något med substans och mina fingrar är torrare än min gubbhumor. Rädslan av att återigen förpassas till icke-skapandets negativa spiral där utåtriktat förakt slår bakut och fokuseras inåt istället tvingar mig ändå att skriva. Det är för sent att ge upp, ditt as, det vet du själv! Jo, jag vet. Det har redan gått alldeles för långt nu. Men vem ska läsa den här skiten? Någon måste ju göra det för att kunna skriva ner dig, eller hur? Ja, jo, men vad ska det bli av det, av mig? Ett varnande exempel, min bäste herre. Gör aldrig såhär, mina kära litteraturstudenter, det här ett praktexempel på någon som borde ha slutat för länge sedan.
Jag förflyttar mig ut på balkongen. Det är kallt, men jag förtjänar till och med värre, och det är inte bara utomhus som det är kallt och oinbjudande, det är universellt.
Vad fan skulle jag sätta en deadline för? Och för vad? En, i förtid, grinig och bitter mans försök till någon form av livsdokument? Jag borde ha slutat för länge sedan, men, som sagt, det är redan för sent.

Husens tomhet inkräktar på mitt revir och jag försöker skjuta min lägenhet ut ur byggnaden, men jag är för svag. Om jag bara med tankekraft kunde förflytta den här lägenheten långt åt helvete bort från alla så skulle jag vara nöjd. Men jag får istället nöja mig med att jag på mer än en månad knappt sett någon granne överhuvudtaget.
5 våningar, 20 lägenheter, och på en dörr står det "A Butt". Det måste vara ett dåligt skämt, men jag är för väluppfostrad för att ringa på och fråga. Istället öppnar jag brevinkastet för att se om dörren bara leder till ett rynkigt anus. Det gör den inte. Genom brevinkastet ser jag en samling klassiska hårdhomos, såna där som man aldrig ser ute. Skäggiga män i läderchaps som dricker bävershots, äter haggis och slår varandra uppmuntrande på rumpan. Tänk om jag hade passat in här! Jag är i behov av en rejäl björnkram av vem som helst av dessa herrar. Jag må vara skäggig, men jag är ganska liten, då hade varit fint med en styrkekram av en stor luden best.

Det är försvenskad och missuppfattad Oktoberfest i byn och jag är inte bjuden, men jag går dit ändå, bara för att jag kan.
De har ställt upp ett stort tält med massa bord och stolar inuti, Jimmie Åkesson- och Fredrik Reinfeldt-piñatas hänger i långa rader och man delar ut tysktillverkade golfklubbor till alla som har klätt ut sig till någon ur SS gamla ledningsgrupp. Alla ska få smaka på de mest delikata specialiteterna från Tysklands alla hörn, korv, surkål och intetsägande öl, alla ska få nita någon av Sveriges skamfläckspersonligheter. Jag ställer mig i kön och tittar på menyn. Ett vegetariskt alternativ. Oktoberfestfalafel.

"En falafel, tack."
"Vi har ingen falafel."
"Men det står ju på menyn."
"Den är slut." säger han syrligt.
"Varför står det kvar på menyn?"  frågar jag.
"Varför frågar du så mycket? Ta något annat!"
"Har ni något annat vegetariskt?"
"Vi har fisk."
"Jag äter inte fisk, jag är vegetarian."
"Vadå äter inte fisk? Vem fan tror du att du är? Jag känner asmånga vegetarianer som äter fisk!" 
"Men fisk är väl för fan också ett djur?"
"Hörru, nu lugnar du ner dig. Äter du inte fisk så kan du få ketchup, majonnäs och surkål."
"Men vad fan, hur jävla svårt är det att ha mer än ett vegetariskt alternativ?" 
Vi har ådragit oss en liten folksamling omkring oss. Äldre herrar i turban stoppar pipan med martyraska och myser, 25-åriga fjortisflickor pekar på mig, skrattar och instagrammar allt som händer #vegetarian#fanatic#beard#sad#sofunny och gillar varandras bilder, alla män ur Svenska Akademien har klätt sig i kvinnliga folkdräkter och åker vattenrutschkana för att göra blusarna genomskinliga och delar ut strippdollar till alla som vill komma och se kvällens föreställning och kanske få sig en privat uppvisning i det bakre rummet. Jag får inga och återgår till ifrågasätta hela idén med samhället i allmänhet och den här matfascisten i synnerhet.
"Hjälp, vi har en schweinhund här borta, hjälp! Han är inte tysk, har ingen folkdräkt och tycker att ölen är intetsägande!" skriker han plötsligt och slår kålsleven mot kastrullocket. 
Två säkerhetsvakter i svenska folkdräkter kommer och släpar bort mig. Deras knätofsar och pungkulor hänger på ungefär samma avstånd från marken och de slår mot min rygg under den oömma behandlingen.
"Nu sätter du dig i grovsopen och kommer inte ut förrän festen är slut!" säger den ena på någon form av västkustdialekt som är helt obegriplig. Jag vågar inte erkänna att jag fortfarande inte vet vart grovsopen är, trots att jag har bott här i mer än en månad.
Jag går runt knuten och krockar med en vacker, blond kvinna. Hon ser medtagen och osäker ut. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, madame, får jag, som plåster på såren, fresta med lite sex? frågar jag inte. "Jag kan dansa också, lagar god mat, gör mitt bästa som ensamstående pappa och är av naturen kärleksfull och omtänksam" säger jag inte heller utan gör bara scouthonnören och står blickstilla tills hon tappar intresset och går därifrån fem timmar senare. Då är jag trött i armen, benen och på livet.
Jag vill ta nattbussen en hållplats, trycker på stopp, men busschauffören ogillar såna som mig, så han stannar inte, låser in mig i bussen och pliktknullar sin högljudda fru i SL-garaget tills det är dags för morgonskiftet att gå på.
Jag lyckas få skjuts hem med en rabiat gotländsk varpakastare som envisas med att hiva ut mina snusdosor genom rutan för att träffa hemvändande soldater.
Väl hemma upptäcker jag att tiden stått still och att jag inte har kommit någonstans vare sig i livet eller med skrivandet.

Tango tills de är ömma

Någon rullar en tom kundvagn över regnvåt asfalt, den sista cigaretten i paketet från igår är upprökt, sirenerna utifrån harmoniserar med de på TV:n och tvivlen äter upp mig inifrån. 
”Don’t plant your bad days, they grow into weeks, then weeks grow into months. Before you know it, you have a bad year.” säger Tom men det känns ändå som om glasets svarta innehåll speglar min egen insida.
Över hela världen talar främlingar bara om vädret.

Det är dags. Det är dags. Det tär dagligen.

Läckande skor och dåligt humör.

På väg. På väg. Bort. Vidare.
  
Under resans gång strör jag alla mina manuskript omkring mig och låter deras innehåll flöda fritt i hela tågvagnen. Mina medpassagerare blir otroligt upprörda och vill inte alls omge sig med så mycket könsord och dåliga stämning.
Sakerna jag inte kommer ihåg och saker jag inte kan glömma, det är sådant jag funderar på hela vägen till min begravning.

Konduktören är oskyldig när han drömmer, men aldrig i vaket tillstånd. Han klipper hål genom alla papper han hittar, så mina texter förblir i alla fall inte orörda, men det är en liten tröst när förortsbratsen försöker sätta eld på mina billiga kläder och förvägrar mig delaktighet i mänskligheten.

Konfrontation(begravning?).
"Nå?" frågar jag nervöst och trär den svarta huvan över huvudet.
"Nå, vadå?" småler hon.
"Är ni intresserade av mig på allvar?" Jag tar ett kliv upp på pallen i mitten av rummet, framför hennes skrivbord. 
"Inte det minsta!" fnissar hon och lägger snaran runt min hals.
"Men alla tecken, allt det som du har sagt, gjort, alla planer vi gjorde upp, jag trodde det var klart?" säger jag undrande medan jag drar åt och placerar knuten vid sidan av nacken, för bästa effekt.
"Men, kära du, det förstår du väl själv att vi inte är det minsta intresserade av dig? Vi har så mycket bättre kandidater." svarar hon och sparkar undan pallen.
Jag har tappat fotfästet, på fler än ett sätt, men jag arbetar ständigt för att återfå det.





 

Himlens gravida tonåringar

Orden löddrar i munnen på mig som rabies
Bit mig, sänk dina tänder i mitt kött, ge mig sjukdom och din kärlek. Jag svälter mig medvetet på kvinnor, men längtar hela tiden att få sätta mina läppar mot någon del av en utsökt kvinnokropp.
Jag vill knulla på en metafysisk nivå och höra From Her To Eternity på repeat under tiden.
Min samlevnadsskräck artar sig bra och jag börjar se att jag skulle vara mogen för att återigen, dödsföraktande, kasta mig in i något nytt när jag passerat nästa biologiska milstolpe, döden.

Tangenterna beter sig underligt under fingrarna, det känns som om de är av mossa och gummi, glider undan, halkar iväg, växer ihop och är som en matta av svart vatten.

Vem var kvinnan som städade? Varför ville hon ha mitt nummer? Vart städade hon? Hemma hos mig? Måste jag betala?
Vem är kvinnan som bjuder ut mig till stallet? Vad ska jag göra där? Manually masturabate animals before insemination?
Jag ligger i sängen och drar hästtäcket över mig. Snart blir det väl åka av. Men de ser att jag inte orkar bära landsortsmoderaten som är på besök, så jag får hans två skrikiga ungar på ryggen. De sätter en sadel på mig och ger ungarna varsin ridpiska.
"Piska den jäveln!" skriker deras, på svindyr cognac, berusade pappa och viftar med sitt trollspö och penis i luften.
"Piska såna där pretentiösa fulkultursmisantroper, horbockar och simpla arbetare. Skriva skit det kan dem, men skyffla skit det måste de lära sig, så driv ner ansiktet på han i den största hästskit ni hittar!"

Jag vaknar med munnen full av halm i min egen soffa, naken, men sadeln är fortfarande på.
Det kommer in en tatuerad kvinna med korsett, strumpebandshållare och skrevlösa trosor.
Hon har glasögon också. Jag gillar glasögon.
Sekreterarlooken, en stygg liten receptionist kanske?
Som en hund lägger jag mig på rygg och hänger med tungan, visar att det är fritt fram och hon tar stadiga steg mot mig i höga klackar.
Hon synar mig, öppnar munnen på mig, undersöker mina tänder, petar mig i öronen, jag får otrevligt nog även en prostatakoll.
Hon drar i mina armar, knackar på mina knän med en ishacka.
Sliter i mina testiklar och snärtar till min penis.
"Nej, duger inte, bort!" skriker hon till någon annan som är där. En mager man, som röker och dricker årgångspiss från en stövel.
Han tar upp en limpistol och limmar ihop min näsborrrar och mun. Godnatt.

Vem var det som ringde? Banken? De vill att jag ska bryta mig in hos min vän och stjäla hans kontanter, banken vill ha dem själv.
De vill inte ta emot dem, men de vill inte heller att någon annan ska ha några.
Banken lurar borta i hörnet av vardagsrummet.
Öppnar sina kassakåpskäftar och suger i sig alla mina besparingar.
Jag klamrar mig fast vid From Her To Eternity-vinylen
"Den här tar ni inte era jävlar, jag sparar den till min dotter, ta mitt liv, det är skitsamma, men vinylen ska hon ha. Hon kommer att lära känna sin pappa genom den."

Mina ögon går i kors över ett mörknande, lutande tangentlandskap och fingrar blir som knotiga grenar, jag hittar inte u, då kan jag alltså inte komma (u)t härifrån.
Snusen rinner, var är min telefon?
Vem ska jag ringa? Bris? Nej, jag ringer min nya vän, den fina men trasiga, en med ärr, precis som jag.

"Det är några jävlar som försöker förstöra min dotters liv genom att frånta ha henne allt med substans. De vill formstöpa henne för dokusåpa, modebloggar och objektssjälvbild. Hör du mig, de har förgiftat mig med någon jävla tablett som skulle få mig att sova. De kommer, de kommer ta allt av värde ifrån mig och lämna mig ensam med mina egna tankar! Finns det något värre straff?"
"Johan?... Johan, vad är det som händer?"
"Allt är bestulet, livet är stulet från oss alla, av makthavarna, fackföreningarna, media, kungliga horet och alla deras bortgifta, inavlade, bortbytingssläktingar."
"Vad är bestulet? Johan, jag förstår inte vad du menar."
"Våra liv är bestulna på allt, stulna helt och hållet, de är inte längre våra! Det är acklimatisering, hönsburar, löpandebandproduktion och mediahoreri, vad hände med livet? När blev vi tvungna att sälja oss som objekt för en mediaapparat som psykiskt eller fysiskt våldtar oss, filmar det och sen sänder det på TV inför miljontals andra människor som skrattar åt vårt lidande?"

Aids-vargen

Jag står med megafonen på balkongen och tittar ut över massorna av "vanligt folk". Ingen bryr sig. De fortsätter att rasta hundar, klippa gräs, ansa buskar, slå sina barn, skrika åt sina respektive, knyta slöjan, kyssa korset, rulla mattor, bränna kyrkor, räkna pengar och titta på amerikanska serier med risig kvinnoattityd.
Jag försöker igen .
"Jag erkänner mig skyldig till misantropi, så häng mig, jag skulle uppskatta det!
Vem försöker jag imponera på?
Vem kunde bry sig mindre?"
 Jag går in igen och sätter på Psalm 69 för tionde gången idag.

Det är någon som har varit i lägenheten. Jag känner det på atmosfären, mitt misantropiska sinne skickar röksignaler till saftblandaren i skåpet, som börjar pulsera i stroboskopiska melodier. Vem behöver ett sjätte spindelsinne när man har vanföreställningar?
Jag vet också vem det är, det är min nemesis och antagonist, min konkurrent.
Om vad? frågar du. Livet, säger jag.
Jag märker det tydligt på mina grannar, sen han kom in i bilden har de blivit kyligare mot mig, hälsar mer sällan och befinner vi oss i samma rum så blir jag överflödig.
Inte nog med att han verkar betydligt bättre lämpad som vän, granne, sällskap eller respektive, beroende på vad som önskas, han är dessutom överallt, hela tiden och verkar inte ha några begränsningar.
Jag tror att han till och med är hemma hos mig och gör mig sjuk, sprider pest omkring sig.
Jag vaknar med blåsor och utslag på kroppen, vägglöss säger du, nej, säger jag. Det är bara jag som drabbas, inte min dotter eller övernattande vänner.
Vaknar på morgonen och känner mig sjuklig, matt, svag i kroppen, obeskrivligt trött och upptäcker nya blemmor eller utslag.
Vågar inte gå ut längre, ser för jävlig ut, har fått tillbaka hostan och smärtan i bröstet, det är inte bara revbenen som fortfarande spökar. Nu kan det ju vara den vanliga smärtan förstås, av att vara trasig rakt igenom, eller så är det den jäveln som ligger och punkterar mina lungor i smyg när jag sover.

Jag vaknar så många gånger per natt så jag tappar räkningen, jag är aldrig utvilad, jag är alltid upptagen, jag är inte närvarande, jag är inte fri, jag är fångad, jag är inte levande, jag är döende.

"Jag är inte rädd för att dö, delar av mig dör hela tiden", som en viss Francis sa, och jag känner hur jag gradvis, men systematiskt, mördar delar av mig själv, lägger mig i bakhåll för mina egna svagheter (kärlek, sympati och livslust), förgör dem, för att säkerställa överlevnad. Jag är inte rädd för att dö, jag fruktar livet.

Igår låg det hemligstämplade kuvert från skatteverket innanför dörren, adresserade till honom. Varför skickas hans post hem till mig? Jag får inte ens min egen post, jag får åka och hämta den i Solna hos en galen kattkvinna med aidsskräck. Jag tror att hon testar sig regelbundet efter att jag har varit där och hämtat min post, hon stirrar nervöst på mig när jag tar av mig skor och jacka, försöker vara oberörd, men jag kan se paniken bakom den lättsamma ytan.
Så sjuklig ser jag alltså ut nu för tiden.
När jag försöker vara artig och trevlig så pratar hon med sin katt eller borstar tänderna. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Hon kommer med säkerhet känna en stor lättnad när min post slutar komma hem till henne, alltså att jag slutar komma hem till henne.

Någon ringer inte på dörren och det är ingen där när jag öppnar.
Det ligger ett kuvert utanför dörren, på det står
"Till författarfittan JSH
Detta kuvert innehåller samma sak som dina texter, din hora!"
Jag stänger dörren och går in i köket, tar på mig diskhandskarna och öppnar försiktigt kuvertet. Det kan vara mjältbrand, spott och spe, hårda ord, självförakt eller vad som helst i det där kuvertet.
"Detta kuvert innehåller samma sak som dina texter, din hora!"
Men kuvertet är helt tomt.

Herr S-H, i vardagsrummet, med kaffekoppen

”Jag är författare!” skrek jag ”inte nån jävla bloggare! Kanske varken prosa, lyrik eller facklitteratur, men nån sorts författare. Antiförfattare! Kalla mig vad ni vill." 
Jag blängde dem i ögonen, i kamerorna, i TV-tittarnas ögon. Hundratusentals idioter ville just nu se mig kräkas upp mitt liv i verbala kaskader och själva svälja allt med hull och könshår.
”Så du menar att det inte är självbiografiskt?” Frågar en fitta från TV3/Aftonbladet.
Jag dödsknullstirrar henne i ögonen och spottar rakt in i deras kamera.
”Alla riktiga författare baserar allt på sina miserabla liv, men ni kan ju för fan inte vara så dokusåpaskadade i huvudet att ni tror på vartenda enstaka ord i en bok! Hur jävla bra har det gått för Abrahams släkt med sådan textolkning?” 
”Hur menar ni nu, herr Strömvall Hammarstedt?” Frågar den äckliga svenssonblonda morsgrisen från någon förljugen dasspapperstidning.
”Behöver jag dra bibeln för dig, din lilla nazist?” 
Tystnad.
”Ja, det är kanske självbiografiskt, men skönlitterärt, självbiografiskt i viss utsträckning. Jag gör som alla andra, ljuger om mig själv för att det ska kännas lite bättre!” 
”Hur ska vi veta vad som faktiskt är sant och vad som inte är det?” frågar den skäggige knullgubben från TV4.
”Är det relevant din skäggbiff? Kan inte upplevelsen av läsningen vara tillräcklig? Måste ni rota upp minsta horsak och göra det till en orsak? Varje människas minsta misslyckande ska förstoras upp och göras till nyhet. Det är fan för sorgligt! Kan inte mina ord bara vara ett destillat av åratal av bitterhet, frustration och människoförakt? Kanske finns det korn av sanning, kanske allt är sant, kanske allt är lögn och jag är den sorgligaste bluffen i romantikens, erotikens och estetikens värld, illitterat, litteraturfördärvare av rang! En bluff som inte ens har någon att bluffa inför. Jag bluffar för mig själv, ljuger om mitt liv vid middagsbordet inför en tallrik soppa, ljuger om mina känslor, för att göra mitt liv mer uthärdligt! Men det är för min egen skull! Jag behöver blöda ur mig all skit och djävulskap som jag låter er fylla mig med! 
”Så, så, lugna ner er herr Strömvall Hammarstedt, vi undrar bara.” säger hormodellen/nyhetsuppläsaren/modebloggerskan/It-människan/Stureplansprofilen/House-DJ:n/Före detta Strippan/Hollywoodfrun
”Jag skriver, att greppa pennan är för mig som att skära upp mina handleder, det flödar av sig självt. Jag har ingen kontroll, orden kommer som luftburna virus, de slår mig i ansiktet, i bakhuvudet, kommer som sura uppstötningar. Hälften försöker jag svälja ner, men de lämnar alltid en jävlig smak i munnen som jag måste spotta ur mig och jag gör det i text! ’Ångesten äter upp mig inifrån’, den gör det dagligen. Mitt enda redskap är att släppa lös den i text, annars går jag under.” 
Jag drar inte in luft i lungorna, det är spikar som genomborrar dem inifrån och smärtan i revbenet har spridit sig till hela bröstet. Ska det inte ge med sig snart? Vems jävla fotavtryck har jag stämplat på bröstet? Vems jävla tankar befolkar mitt huvud? Vems är rösterna? Skratten? Gråten?

”Jesus, han är ju helt sinnessjuk” viskar fitta 1 till fitta 2.
”Ni har smittat mig era horor!” skriker jag till dem bägge.
Nu blir folk upprörda, alla tystnar och stirrar på mig. Man får inte säga sådant, inte till offentliga personer, inte till journalister som förser folket med riktiga nyheter, inte till utbildade människor, och man kanske inte ska säga det till tjejer heller, om man tänker efter.
Jag stirrar ändå ut samtliga närvarande och ber fan inte om ursäkt.
Min telefon ringer inte.
Reportrarna stirrar ännu mer storögt och gapande på mig när jag, mitt under pågående presskonferensvåldtäkt, lugnt tar upp min telefon ur fickan och svarar:
"Illitterate herr S-H."
”Hörru, vad fan håller du på med?" Det är min icke-existerande förläggare som inte har anordnat den här överrumplingspresskonferensen i mitt vardagsrum.
”Vad fan menar du?” frågväser jag tillbaka.
”Johan, för helvete, sluta prata med folk! Gör mänskligheten en tjänst, stäng in dig hemma och sluta för fan att skriv sån där smörja!” 
”Men jag är ju hemma” skriker jag ”de jävlarna bröt sig i och riggade upp sina själsfällor innan jag hade vaknat! Jag är inte ens säker i mitt eget hem, jag köper mig en 9-iron imorgon på myrorna!” Revbenen värker av allt skrikande jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Tur att allt händer i mitt eget huvud, så min dotter har sluppit höra all fanskap som pågår.
”Du vet vad jag menar Johan” säger förläggaren som inte finns ”stanna hemma i största möjliga utsträckning, så mycket som möjliga, lämna ungen på dagis, åk till jobbet, hämta ungen igen, åk hem, snusa, lyssna på vinyl och skriv, men publicera inget utan att rådgöra med mig först! Jag som förläggare har ett ansvar gentemot allmänheten, att inte låta vad som helst leta sig in i deras bokhyllor. Jag måste hindra såna som dig att löpa amok i text. Det är ingen som blir glad av den här skiten, du vet det själv.” 
”Det är väl för fan inte meningen att någon ska bli glad! Hade jag skrivit för nöjes skull hade jag väl horat runt som vilken svensk deckarförfattare som helst och spytt ur mig kulturellt självdöda pocketböcker varannan vecka.” 
Jag tittar mig omkring, mitt vardagsrum är överbelamrat med samhällets mediabottenskrap, de mest föraktningsvärda kulturfattighjonen i Sverige.
Jag vill sätta på ”A Cunt Like You”, ”Cure For The Common Cold” eller bara sätta mig ner och primalskrika samtidigt som jag hamrar på mina kastruller, tills alla bara går härifrån.
”Johan?” frågar ingen alls i telefonen.
”Jag måste lägga på…” säger jag.

Framför en förvirrad, frustrerad och numer utless skara icke-kändisar, kameramän/kvinnor, ljudtekniker och alla 23 TV-tittare som fortfarande bryr sig, slår jag upp mitt morgonkaffe, tar en snus, sätter mig på en stol och stirrar rakt in i väggen i två timmar och tänker på sammansatta ord.