Sprit för att tycka om henne

Jag har alltid haft en fallenhet för att citera låttitlar eller låttexter vid passande tillfällen. Jag tycker att det är roligt och ibland har någon annan sagt det bättre än vad man själv skulle kunna. Mycket Skitsystem och Totalt Jävla Mörker har kommit ur munnen genom de senaste åren, och det vittnar väl mer om livssituation än musiksmak kanske, även om bägge har någon form av koherens. Jag väntar dock fortfarande på tillfället att använda det underbara noiserockbandet Harry Pussy’s ”In an Emergency you can Shit on a Puerto Rican Whore” för att definiera en specifik livskontext, men den dagen känns väldigt fjärran från min blygsamma tillvaro som självutnämnd eremit och surkuk.

Nej, i dagar som dessa är det en helt annan refräng som verkligen känns passande.

It takes a whole lot of liquor to like her
Thats why I drink all the time
It takes a whole lot of liquor to like her
But when I'm liquored up I like her just fine 

I lördags var min florist på fest. Jag som respektive var underförstått inbjuden, men var pappa den kvällen och antog att barn undanbads, så jag och dottern gjorde andra planer. Precis innan vi ska bege oss nämner floristen att andra inbjudna skulle dit med sina ungar och att vi hade varit välkomna. Jaha, tänker jag, hur länge har du vetat om det? Men jag säger inget för att undvika att beskylla henne för att undanhålla information från mig och att vi skiljs åt som ovänner när hon ska på en fest som förmodligen är överbelamrad med massa långa, breda, hårt krökande rock’n’roll-Jesus-kopior i skinnpaj. Män som har allt jag inte har: en tillvaro som ägnas åt avlönat skitjobb och tuffa, macho-manliga metalband, behov av att gå på alla dåliga metalspelningar, ett genetiskt arv som gjort dem långa och en alkoholfrekvens som gjort dem breda. Och den trassliga och feta hårmanen får vi inte glömma.

Min lilla räkkropp, rakade huvud, obefintliga ekonomi, överkräsna musiksmak, intresse för ”parfymerad bögöl”, som svågern uttrycker det, och allmänna folkilska kan ses som ett nedköp i jämförelse. Men varför ska man göra det lätt för sig själv? Jag vet att jag är en jävel på att göra som jag blir tillsagd i alla fall och aldrig tjafsar emot, även när jag har rätt.

- Skicka ett sms när ni sticker härifrån då, säger jag innan vi går.

- Varför då? frågar hon. Så du ska veta vart jag är hela tiden eller?

Jag går bara utan att svara.

Det kommer ju självklart inget sms då, utan jag får ett vid elva-tiden när jag och dottern kommit hem och hon somnat. I det är det någon form av osammanhängande beskrivning av läget, med lösryckta bokstäver och smileys som inte riktigt hänger ihop med vad hon försöker säga. Jag svarar neutralt.

Dottern vaknar till vid 3-tiden på natten och när jag sitter och nattar om henne får jag ett sms från floristen som säger att hon är på väg hem. Det dröser in ett antal sms faktiskt, med massa hjärtsymboler och kärleksförklaringar. Så pass mycket att jag börjar undra om det är hon som skriver. Jag är inte van vid att höra att jag är vare sig omtyckt eller uppskattad, det är en ren gissningslek för mig, och jag förvånas varje dag över att jag får bo kvar och inte blivit utbytt mot någon Sons Of Anarchy-look-a-like.

När hon väl snubblar in 90 minuter efter sms:et stöper hon i säng och säger att hon verkligen saknat mig. Jag frågar om det är sant och hon säger att hon alltid gör det när vi är ifrån varandra. Synd att hon inte känner så när vi är tillsammans, tänker jag.

Sen ägnar hon ytterligare en timme åt att fråga mig vilken färg det är på en klänning på en bild som hon visar mig på sin telefon och när jag svarar skrattar hon åt mig och säger att jag har fel och är färgblind. Efter att hon hånat mig somnar hon, fyllesnarkar och sparkar mig i skrevet så jag ligger vaken till halv sju.

Det är väl kanske så att det är hon som borde dricka oftare, snarare än jag. Vanligtvis är hon betydligt trevligare när hon är full, alkoholen slipar av hennes vassa kanter och man kan få både fysiska och verbala bevis på att man inte är helt och hållet värdelös och enbart ett slöseri med hennes dyrbara tid. När jag dricker tar alkoholen udden av mina känslor, jag tar inte så illa upp av hennes beteende eller yttranden. Den bästa lösningen för oss är nog att vara konstant småfulla.

Min livskvalitet

Jag väntade på att få min masteruppsats i djävulskap opponerad. Av någon anledning drog det hela ut på tiden så jag hann bli både krum i kroppen och sinnet, utveckla nätstörningar och min näringsbristverksamhet innan domedagen äntligen inföll. 

Mitt psykologiska tillstånd förbättrades inte av att jag dagarna innan denna gruvliga dag hade presterat uruselt i mitt eget yrkesliv och kört på en ortodox präst vid ett övergångsställe utan att skada honom, kommit underfund med att jag får sova när jag är död och att min syn på mänskligheten fördärvats ytterligare genom att bara existera tillsammans med er övriga artfränder.

Det visade sig dessutom att det inte alls var en jämnbördig som hade närstuderat mina bevingade ord om Djävulen i Sverige utan det var en bitter ”jag-har-lila-sammetskavaj-och-glasögon-för-att-visa-att-jag-är-någon-som-betyder-något-bara-så-du-vet”-professor som presenterade sig artigt innan han slog sig tillrätta bredvid en suspekt herre, flintskallig och stiligt klädd i marinblå kostym, klackskor och monokel. Monopoltransvestitens funktion i detta sammanhang var för mig obegriplig fram till att han dängde sin portfölj av förskinn i bordet, öppnade kyskhetsbältet och drog fram en lunta anteckningar i telefonkatalogstjocklek och placerade framför min opponent. En simpel lakej alltså…

Min nervositet och ångest slog på stora trumman och började hamra i huvudet på mig som om jag hade varit styrman på ett slavskepp på väg rakt in i Sirenernas kåtsång. Hamnar man i helvetet så är det väl på grund av hur man har levt eller hur man låter associationer befinna sig utom räckhåll för moral, politisk korrekthet och folkvett. Men jag lever varje dag i mitt eget helvetet och det är mer uppfinningsrikt än vad stortomten på loftet någonsin kommer i närheten av.

Djur som haver barnet där se till den som sliten är, så fick jag inleda med ett försvarstal innan de övriga deltagarna skulle angripa allt jag är.

- Herr JSH, vill du anmärka på något innan vi börjar?

- Jag ångrar allting! Skrek jag ljudlöst ner i snusdosan medan jag spottade ut min själsro och Skrufen.

- Då börjar vi dissekera den här högen med skit, sade min opponent.

 Därefter ägnade han 10 minuter och att frustande av skratt berätta vad jag ägnat 7 månader av mitt liv åt, och mellan skrattanfallstårarna mötte han min blick och allt jag såg var den där fromma sorglösheten man kan se i amerikanska evangelisters ögon när de pratar om korsfesten och återuppstoppningen.

- Vad har du att säga till ditt försvar? Frågade han mig efter att ha kritiserat mina kläder, min ansiktsbehåring och oförmåga att tillfredställande svara på hans svidande kritik av hur jag förhåller mig till att göra profit på grundläggande mänskliga ovettigheter.

- Försvar? Ska jag behöva försvara mig? Det som du anmärker på är ingenting som jag ämnat besvara! Bara för att du kunde låsa in dig i pojkrummet med silverskeden i röven och torrunka fram lite sköna teorier som passade dig som handen i handsken medan dina föräldrar spelade på folks känslor och håvade in storkovan. Du kanske valde att skriva en jävla skitsak som redan var serverad för att vara säker på att ingen skulle upptäcka att du var en bluff, men sån är inte jag!

- Vad fan menar du med det? Va? Vem fan tror du att du är? Jag ångrar att jag tog mig för att läsa den här klossen av skitsnack! Jag ångrar att jag kom hit och jag ångrar att jag tog dig i hand, din lilla, jävla plastakademiker! Fy fan, såna som du borde låsas ute från institutionen. Ni har ingenting här att göra! Åk hem till din skitförort din lilla kikärtskommunist.

Det gick väl inte riktigt som jag hade tänkt mig.

En glasbur för ett djur

"Livet är till för att levas" säger vissa, "livet är en fest" tycker andra. Livet ska väl för helvete bara genomlidas anser jag.

Men muntrare än så är man kanske inte när man inom loppet av tre veckor haft inbrott, tappat två kilo i vikt på grund av ångest, helt bytt riktning i livet och hatar det, har tre kronor på kontot och står utan snus. 

Jag är så bitter över min tillvaro att jag sluddrar när jag skriver detta. Jag sover inte, jag äter för lite, jag vill dricka för mycket och huden och håret bara grånar. Jag ser tydligen så jävla sliten ut nuförtiden så att när jag parkerat mig på en bänk med en take away-kaffe i handen snabbt tjänar femtio spänn, men kan sen inte njuta av kaffet. Jag levererade blommor för några dagar sedan. När jag ringde på dörren hörde jag familjens dotter springa till dörren och märkte att hon tittade ut genom kikhålet.

Genom dörren hörde jag henne skrika inåt i lägenheten:

"Mom, I think it's a beggar outside!"

Ni kan föreställa er hur pigg och fräsch jag ser ut nu för tiden.

Och patetisk som man är bränner jag de få pengarna jag skramlar ihop på smycken till floristen för att göra henne glad, men hennes tjejkompisar som inte tigger ihop matpengar blåser mig på uppskattningen genom att ge henne dyrare saker innan jag hunnit komma med mina blygsamma gåvor.

Jag har inte råd att köpa busskort, så jag är så illa tvungen att agera chaufför, bud och fylletaxi på beställning när det behagar kvinnan i mitt liv.

Förra veckan fick jag sitta hemma nykter på lördagen när hon skulle ut och kröka ner utbytesstudenter från Rivieran.

- Du har ändå inte råd att köpa öl och kan inte göra något vettigt eftersom du är så satans bitter hela tiden, så du kan lika gärna sitta hemma nykter och vänta på att jag vill åka hem, sa hon.

Som en hund lydde jag, men övervägde att bita den hand som födde mig och sänka en halv flaska sprit hemma och somna på soffan.

På grund av all denna bilkörning så har jag utvecklat en road rage som inte är av denna värld.

Jag körde på en cyklist igår, helt och hållet med flit. Hon vinglade fram och tillbaka, trodde inte att högerregel eller trafikljus gällde även henne och såg så satans uppnosigt atletisk ut att jag prejade henne av vägen, in i en container.

Jag fick lite dåligt samvete senare under dagen men dövade det genom att mata de hemlösa i en helt annan del av staden. Jag hade inte annat än min egen svartsinnessoppa att bjuda på, så nu är de hemlösa i söderort lika jävliga som jag.

Lädernunnan

Mycket ska man höra innan öronen trillar av, brukar man ju säga.
Det var någon gång i somras tror jag, som floristen fick en ny granne ovanför sig. En kvinna i 30-35-årsåldern med två barn som flyttade in.
Det tidigare lugna huset blev lite stökigt, och barnens skrik och skratt och gnäll började höras.
Men det var inte allt.
En kväll när vi pratade i telefon berättade hon att hon trodde att någon hade glömt en hund på hunddagiset som ligger i samma hus och att den blivit alldeles desperat framåt kvällen, men sen hade hon insett att det var hennes granne som pippade.
Kvinnan ylade tydligen som besatt och mannen (pojkvän, tillfällig älskare, rörmokare) stånkade och stönade förvånansvärt högt han också.
 Jag såg väl på sätt och vis fram emot ett tillfälle att själv få höra, för att se om min kära florist överdrev eller inte, hon har en tendens att göra det ibland. Men hon överdrev inte.

En morgon, innan jag hade flyttat in, låg jag kvar och sov när hon gick till jobbet. Jag hade genomlidit hennes 90 minuter långa femminuterintervallssnoozande och somnade om ordentligt när hon smällde igen ytterdörren efter sig - provocerad och uppretad över att jag låg kvar i sängen medan hon var tvungen att gå till jobbet. Men det dröjde inte länge innan jag blev väckt av djurlika ylanden och kvävda mansstön. Nog för att det kan vara mysig med morgonsex, men då brukar betoningen vara på mysigt, det lät inte så, det lät råknull.
Jag kravlade bort till min väska och tog fram öronpropparna, tryckte in dem och lade mig igen. Det läckte igenom. Jag lade en kudde över huvudet, men hennes höga-visan-stön sipprade igenom. Jag gaffatejpade fast kuddar över öronen. Men hennes jävla knulljud gick inte att döva.
Det var helt jävla omöjligt att sova, så jag började stöna själv.
Det blev lite bisarrt att ligga ensam i sängen och stöna det högsta jag kunde för mig själv och jag slutade, men inte för den sakens skull utan för att det inte hade någon annan effekt än att kuken däruppe började stöna ännu högre, kanske kände han sig hotad?
Plötsligt så blev det tyst. Då var det ändå försent, det gick inte att somna om så jag gick upp.
Av en händelse så kom det en DHL-leverans senare på dagen, till knull-Fia däruppe, men hon var inte hemma. Jag mötte budet i trappan och han frågade mig om jag kunde kvittera det och sedan lämna det till henne, jag svarade att jag naturligtvis kunde göra det.
Jag hade fortfarande inte sett henne så jag tyckte att det var ypperligt tillfälle att få se denna kvinna som försöker sätta rekord i överdrivet stönande när jag skulle lämna paketet till henne

När floristen kom hem från jobbet berättade jag om morgonen och dagen, hon skrattade skadeglatt åt att jag inte fått sova och frågade om jag hade lämnat paketet. Jag svarade nekande då hon inte var hemma när jag gick upp och ringde på, och sen hade jag haft fullt upp med annat, som att snusa, dricka kaffe och skriva politiskt inkorrekta texter som alla moraltanter och farbröder blir upprörda över - bara för att jag kan och skiter i dem allihop.
Hon sa att hon inte heller hade sett den olympiska knullmästarinnan däruppe. Jag sa att vi kunde gå dit tillsammans och ringa på, passa på att välkomna henne hit och fråga om hon hade sovit gott och haft en bra morgon innan hon gick till jobbet.
Det tyckte inte floristen.
- Tänk om hon är skitsnygg och så vet du hur hon låter när hon stönar?
- Och? undrade jag.
- Det går inte, du får stanna här. Jag går upp själv.
- Va? Varför då?
- Vill du verkligen ha den här diskussionen?
Jag övervägde om det var viktigare att veta eller att slippa sova på soffan.
- Nej, gå du, jag har ändå en hel del att göra, sa jag och började spela yatzy på min telefon.
När hon kom tillbaka efter 5 minuter var hon alldeles högröd i ansiktet. Jag frågade vad som hade hänt, men fick inget svar. Jag frågade igen, men floristen bara skakade på huvudet. När jag frågade tredje gången viskade hon fram:
- Hon frågade om vi ville komma upp och ha bdsm-gruppsex med henne och två avdankade, feta och långhåriga Europe-fans som satt i soffan.
- Va?
- Mm, fick hon fram innan hon fick en kväljning och sprang till badrummet.
När vi senare gick och lade oss så börjades det. Grannknullerskan ylade som en kastratsångare och de två Europe-fansen stönade som om de hade varsin gag-ball i munnen och strypkoppel runt halsen.
Det är ju tur att hon grannen har barnen sina ibland, så man kan konversera utan en ljudfond av strypsex i bakgrunden.

Skandalöst

- Johan, jag har köpt bil, utropar hon glatt i telefonen!
- Va? Jaha?
- Ja, en jättesöt liten bil.
- Men vad kul, till vad?
- Vad menar du?
- Vad ska du ha bilen till? 
- Vadå ha bilen till? Handla förstås, så slipper jag fråga min pappa och min faster hela tiden, nu kan jag handla själv!
- Men du har ju inget körkort, säger jag lite förvånat.
- Nej men du har ju! Så nu kan vi handla blommor till affären själva! Nu slipper de komma hit och hämta mig före klockan sju på morgonen. Och vi kan åka till Rusta en gång i veckan! Åka till Ikea!
De slipper hämta henne före sju på morgonen, ja, men jag måste köra henne före klockan sju på morgonen två dagar i veckan istället.
Hon fortsätter glatt att radera all dag- och kvällstid jag har genom att planera hur mycket jag ska köra henne.
- Om du är hemma och jag är på krogen kan du komma och hämta mig så jag slipper åka tunnelbana, om jag ska hälsa på mina tjejer i Södertälje eller Österåker kan du köra och hämta mig, om du tar den till skolan så kan du komma till butiken efteråt och vänta tills jag stänger och köra oss hem. Du kan... och... och så...
Jag slutar lyssna och överväger att vara full resten av mitt liv för att inte vara körbar.
- Visst är det bra?
- Ja, svarar jag, det blir jättebra, men du, jag har precis öppnat en 11%-ig imperial porter som jag tänkte häva i mig innan jag ska åka till skolan, så vi hörs lite senare. Puss. 


I lördags förra helgen satt jag och floristen hemma hos min mor och tog en öl med henne och min styvfar innan vi skulle vidare till min lillasyster för ett födelsedagsfirande.
Vi kom in på det där blogginlägget som fortfarande ligger vilande (det kommer upp igen, när tillfället är rätt, eller i min självbiografi "Mannen som visste hur man led med stil") då min förra arbetsplats blev så pass upprörd över hur jag formulerade mig om dem, så jag var nära att få kicken. Vilket jag fick senare i alla fall då chefen, fransk och jävlig, valde att lägga ned hela min avdelning istället för att konfrontera mig.
Jag tyckte att det var lite grann att ta i, framförallt med tanke på att mina kollegor inte hade gjort något utan det var jag som var "taskig och vägrade vara en team player".
Floristen påpekade att jag borde vara försiktigt, och syftade på det förra inlägget, och att hon oroade sig för att jag skulle sumpa mitt nuvarande jobb genom att jag skrivit att jag hellre skulle offra testiklar än att behöva jobba.
Jag tänkte inte så mycket på förra inlägget, inte förrän jag kom tillbaka till jobbet veckan efter.

När jag klampar in, omunter och vresig (som sig bör när man är den man är, varken mer eller mindre, bitter och lite till), möts jag enbart av arga blickar.
Jag beter mig precis som vanligt, hälsar oglatt och sköter mig själv.
När jag passerar chefen och nickar menande till hälsning så vänder hon bort ansiktet och fortsätter gå förbi.
Vad fan? Tänker jag. Sen slår det mig att blogginlägget kanske har läckt ut. Men vem? Jag är facebook-vän med en person på hela stället, och hon skulle knappast läsa, länka eller skvallra.
Har den lilahåriga googlat mig? Har chefen googlat mig? Är det någon, förutom jag själv, som googlar mig? Varför finns jag på Google? Vem är jag egentligen? Är jag? "I hate therefore I am", som Brian sjöng för 20 år sedan.
 När jag står mitt uppe i en åker av skit och tvångstankar så ringer telefonen.
- Hej, du kommer och firar FN-dagen på dagis idag va? frågar dotterns dagisfröken.
- Eh, va?
- Ja, ni ska ta med er mat och så ska vi äta tillsammans och ha trevligt alla avdelningar.
Jag börjar kallsvettas, får mundiarré och vallningar, jag kommer i klimakteriet, föds på nytt, dör och steriliseras. Fan fan fan!!!! Jag orkar verkligen inte idag, jag skulle offra min andra testikel för att slippa!
- Ja, självklart kommer jag, jag hade bara glömt! svarar pliktpappan i mig.
 Precis när jag lagt på kommer chefen.
- Möte 13:50 i loungen, säger hon bara och går tillbaka till sitt rum, där persiennerna är nere och flera av cheferna sitter och trycker.

13:50
Hela företaget sitter i "loungen", vilket är en soffgrupp framför en whiteboardtavla.
Först kommer IT-chefen.
- Vi håller ju på och screenar våra anställda, då vi vill vara säkra på att de är livlösa massor och dödfödda själar, så vi kan ge dem dåligt betalt och dåliga villkor. Ibland stöter vi på något som vi tycker att vi måste konfrontera, dålig inställning eller attityd, en ovilja att sälla sig i ledet eller något liknande, någon liten äcklig uppstickare som vägrar finna sig i hur det stället fungerar. Vi stötte på en "blogg" (han gör kaninöron också) som oroade oss lite.
KUKEN!!! tänker jag.
- Inte nog med att det finns en blogg, den här anställda har även vägrat att ställa upp på bild och dela med sig av ett fun fact om sig själv till personalens PowerPointpresentation, så vi visste redan innan att han inte var en lagspelare.
HÄSTKUKEN!!! tänker jag, för det kan inte vara någon annan jag, då jag avsade mig all delaktighet i att vara med på bild och dela med mig av ett "fun fact".
Vad fan skulle det vara?  "JSH, 27 år, har skägg och är asocial", eller kanske: "är ingen team player", varför inte: "tycker sociala relationer på jobbet är överskattat", "ogillar folk för det mesta", "tycker mänskligheten är överskattad", "kan alltid ta en öl", "skriver en bok", "tvivlar på sin egen existens då den mest framstår som en förolämpning"?
Jag insåg att jag skulle behöva en egen PowerPointpresentation.
Sen ställer sig min avdelningschef upp och pekar på mig.
- Vem fan är du? Din sura jävla gubbkuk! Va? Har du mage att komma in här och tro att du är något? Vet inte du vilket sammansvetsat gäng vi är här? Har du inte hajat att vi är bästisar hela bunten? Varför är du så jävla taskig? Vad har vi gjort dig?
Jag reser mig upp, tar plats framför soffgruppen och harklar mig.
Folk tystnar, tittar, stirrar, flinar. Alla förväntar sig att jag ska bryta ihop, börja grina, be om ursäkt eller något annat förödmjukande så de har stoff att prata om på den kommande halloweenfesten som jag inte tänker gå på.
- Jo, börjar jag, vem jag är? Vem jag tror att jag är? Längre orkar jag inte fortsätta, så jag fejkar ett telefonsamtal och börja låtsasskratta, tar en kopp kaffe, går från jobbet och kommer inte tillbaka på hela dagen.

 Jag satsar på att bli utnämnd till årets förälder, så jag köper tre paket färdiga pannkakor och en burk sylt på väg till dagis och FN-dagsfirandet.
Jag och dottern hamnar vid ett bord med en unge som inte kan sitta still, hennes mamma som har hennes småsyskon i en bärsele på magen och mosar i sig silltårta så gräddfil och kaviar rinner ur mungiporna och droppar sakta ner på barnets kala huvud.
Hennes pappa har satt i sig tre tallrikar kallskuret och hostar mellan klunkarna av äppeljuice.
- Kött alltså, fan så gott, smaken av något underlägset som människan kunnat dominera, slakta och stycka, det är fan det godaste som finns, frustar han,så parmaskinkan regnar över glasstårtan han ämnar slafsa i sig som om det vore hans sista måltid.
- Vi är vegetarianer, säger jag och försöker låta bli att kräkas över hans dotter som har hela munnen full med salta pinnar och försöker sjunga någon barnvisa.
- Aha, ja, jag träffade en vegetarian en gång på konferens i Tyskland, hon kunde inte käka annat än surkål på hela helgen, så hon stank som ett avlopp när vi åkte hem.
- Vad jobbar du med då? frågar jag och försöker hitta substans i samtalet.
- Jag är projektledare på ett byggföretag, tjänar asmycket pengar, vi har precis köpt 3 lägenheter på våningarna över varandra i ett hus här på Kungsholmen, så vi ska bygga en asfet våning! Vad gör du då?
- Jag pluggar religionshistoria, ska skriva min kandidatuppsats nu och sen tänkte jag fortsätta. Jag vill doktorera i slutändan.
- Jaha, ja, så kan man ju göra, schysst med lite studier, men vad leder det till då?
- Hur menar du nu? undrar jag.
- Ja, hur ska du betala dina räkningar? Du kan väl inte leva på att skaffa dig en doktorsgrad i ett ämne på universitetet?
Skit i det du kukjävel! ville jag skrika rakt i hans köttiga ansikte. Men det gör jag naturligtvis inte, jag svarar inte på frågan och går med dottern bort till utklädningshörnan och provar klänningar med henne istället. Jag hittar en som passar mig utmärkt och trivs ganska bra i den.
- Ska vi göra ett bus? frågar jag dottern lite tyst.
- Ja, viskar hon tillbaka.
Vi går och hämtar varsin bit silltårta och så stoppar vi den i gubbkukens portfölj, pressar in två bitar i hans projektledarmapp och så stänger vi väskan igen. Sen åker vi hem.

Välj din himmel

Jag skulle bli visad till soprummet på jobbet av en liten snärta med lila hår eftersom jag inte varit där tidigare. I hissen tittar hon på mig och frågar:
- Jaha, hur trivs du här då?
Vad fan skulle jag svara på det? Jag provade några svar tyst för mig själv:
- Jag skulle hellre få testikelcancer än att komma tillbaka imorgon!
- Jo tack, arbetsuppgifterna är underbart hjärndöda, men kollegornas hjärndödhet gör att jag helst äter min lunch kall, ute i spöregn istället för att sitta i lunchrummet.
- Det är fascinerande att jobba på vuxendagis, där folk får lön för att göra bollar av tejp eller sova på arbetstid!
Men jag svarar:
- Jo, det är okej, men jag pluggar ju, så det här är bara extra, hur trivs du själv då?
- Jättebra! Jag är så glad att jag fick det här jobbet, jag trivs verkligen...
Jag sväljer frågan om hon blev tappat på huvudet som liten och är tyst resten av hissresan.

På lunchen diskuterar folk vilken som är deras favoritfilm och hon med ögonbryn som tagelborstar säger att hon inte har sett någon film alls, men att hon gillar tanken på att se något nån gång.
Andra kommer fram till att Nicholas Cage är deras favoritskådespelare, särskilt i filmer som Con Air och Wickerman.
Jag avslutar min lunch innan rasten är slut, ockuperar jobbdatorns Spotify och gör en spellusta med alla EyeHateGod-album innan jag åter ställer mig och stirrar ner i arbetsbänken och låtsas att jag inte finns till, eller att de inte finns till.

Så fort klockan är tillräckligt välslagen springer jag från jobbet som om det vore min sista dag och beger mot universitetshelvetet.
På väg från tunnelbanan ser jag en sån där pennalismdyrkande våldtäktsmanlook-alike från juridik- eller ekonomiinstitutionen komma gående. Hans inbillade överhet skrämmer inte direkt mig så jag snor åt mig hans portfölj och slänger upp den taket.
- Hämta den! Väser han hotfullt.
- Nej, svarar jag svalt.
- Jo, säger han.
- Nej.
- Jo, annars kommer du få betala för det.
- Jag betalar redan för att överklasskukar som du ska få din examen i kukkunskap och våldta systemet och sen betalar jag för att din äckliga avkomma ska få samma jävla utbildning. Ge mig 500 spänn nu, så glömmer jag det här.
Det tog en oanad vändning för honom, så han blir ställd och gapar bara.
- 500, säger jag, så är det glömt, jag vet att du har det.
- Eh, va? Nääh.
Jag snärtar honom i ansiktet med hans egna skinnhandskar.
Han börjar fumla fram plånboken och ger mig 500, jag flinar för mig själv i palestinasjalen, tackar och lämnar honom snopen kvar.

Framme vid föreläsningssalen står folk och pratar om den kommande tentan och de börjar fråga mig om saker, fast jag står på andra sidan korridoren och tittar ner i golvet.
Motvilligt ger jag mig in i diskussionen och trollbinder alla med min svartsynthet och pessismism.
- Kom och ställ dig här, säger en av dem, det känns som att du står där borta och trycker, det verkar så konstigt.
- Nej, det är lugnt, jag står kvar, svarar jag och slutar svara på tilltal.

Det är en lång väg tillbaka till världen, när den naturliga instinkten är att dra sig undan den.

Prinsessjukdom

Jag har försökt att leva istället för att blogga, men nu är jag tillbaka så ni kan ju räkna ut hur det hela har gått...
En hel del saker har hänt sedan sist. Jag har fått ett jobb jag vantrivs på, jag gjorde en spelning i ett gruvschakt i Västmanland framför en gravid kvinna som filmade det hela för mitt eget nöjes skull, jag har haft ett par romantiska weekendutflykter med min florist, där vi levt i en skogsstuga utan någon som helst standard eller komfort och jag har varit pappaledig och blivit uttröttad av min dotter som inte alls tycker att jag räcker till eftersom hon hela tiden frågar efter floristen.
Tur för henne då, att hon och jag ska flytta tvärs över stan och in till min älskade bukettbindare.

Jag spenderade fredagen hos min florist och hon lyckades fylla den med ris och ris (jag tror att uttrycket brukar vara ris och ros, men hon verkar ha missuppfattat det hela).
Hon jobbade, men jag var ledig, och eftersom hon hade haft ett helvete på jobbet den veckan så var jag omtänksam nog att röja och diska i köket, handla lite saker som tagit slut och tänkte förbereda en romantisk och hemlagad middag.
"Vad vill du ha för middag? Jag tänkte laga något gott till ikväll. Puss" skriver jag i ett sms.
"Köp pizza, men inte för tidigt så den hunnit kallna innan jag kommer hem..." får jag tillbaka.
Så fort hon klivit innanför dörren runt halv sju ropar hon:
- Jag behöver vin! Häll upp ett stort glas! Jävla fittdag med fitturister som bara pratar på sina fittspråk och aldrig köper en enda jävla fittblomma!
Jag vet när man ska hålla tyst, så jag gör som jag blir tillsagd.
Hon sätter sig vid bordet och öppnar locket till sin pizza.
- Jaha, och så var den kall... säger hon, tar sitt vin och går ut i vardagsrummet.
När jag kommer ut i vardagsrummet efter att ha avslutat min egen middag frågar jag henne vad hon vill göra denna kväll.
- Jag bjöd över en kompis och hennes pojkvän, jag kände att jag behövde någon som kan muntra upp mig efter den här veckan.
Uppenbarligen så var jag eller min insats i hennes hem under dagen inte tillräcklig, så hennes vänner kommer över och jag försöker bota min bitterhet med en Gonzo Imperial Porter.
Hon skiner som en sol de två timmarna som hennes vänner är på besök, men det blir förbannat jävla mulet så fort som de stängt dörren efter sig.
Jag försöker muntra upp genom att svänga ihop våfflor med sylt och grädde till henne sent på kvällen, men det hjälper föga och hon spelar yatzy på sin telefon och grymtar bara till svar innan hon slutligen somnar snarkandes i soffan bredvid mig när jag försöker prata med henne.