Tango tills de är ömma

Någon rullar en tom kundvagn över regnvåt asfalt, den sista cigaretten i paketet från igår är upprökt, sirenerna utifrån harmoniserar med de på TV:n och tvivlen äter upp mig inifrån. 
”Don’t plant your bad days, they grow into weeks, then weeks grow into months. Before you know it, you have a bad year.” säger Tom men det känns ändå som om glasets svarta innehåll speglar min egen insida.
Över hela världen talar främlingar bara om vädret.

Det är dags. Det är dags. Det tär dagligen.

Läckande skor och dåligt humör.

På väg. På väg. Bort. Vidare.
  
Under resans gång strör jag alla mina manuskript omkring mig och låter deras innehåll flöda fritt i hela tågvagnen. Mina medpassagerare blir otroligt upprörda och vill inte alls omge sig med så mycket könsord och dåliga stämning.
Sakerna jag inte kommer ihåg och saker jag inte kan glömma, det är sådant jag funderar på hela vägen till min begravning.

Konduktören är oskyldig när han drömmer, men aldrig i vaket tillstånd. Han klipper hål genom alla papper han hittar, så mina texter förblir i alla fall inte orörda, men det är en liten tröst när förortsbratsen försöker sätta eld på mina billiga kläder och förvägrar mig delaktighet i mänskligheten.

Konfrontation(begravning?).
"Nå?" frågar jag nervöst och trär den svarta huvan över huvudet.
"Nå, vadå?" småler hon.
"Är ni intresserade av mig på allvar?" Jag tar ett kliv upp på pallen i mitten av rummet, framför hennes skrivbord. 
"Inte det minsta!" fnissar hon och lägger snaran runt min hals.
"Men alla tecken, allt det som du har sagt, gjort, alla planer vi gjorde upp, jag trodde det var klart?" säger jag undrande medan jag drar åt och placerar knuten vid sidan av nacken, för bästa effekt.
"Men, kära du, det förstår du väl själv att vi inte är det minsta intresserade av dig? Vi har så mycket bättre kandidater." svarar hon och sparkar undan pallen.
Jag har tappat fotfästet, på fler än ett sätt, men jag arbetar ständigt för att återfå det.





 

Himlens gravida tonåringar

Orden löddrar i munnen på mig som rabies
Bit mig, sänk dina tänder i mitt kött, ge mig sjukdom och din kärlek. Jag svälter mig medvetet på kvinnor, men längtar hela tiden att få sätta mina läppar mot någon del av en utsökt kvinnokropp.
Jag vill knulla på en metafysisk nivå och höra From Her To Eternity på repeat under tiden.
Min samlevnadsskräck artar sig bra och jag börjar se att jag skulle vara mogen för att återigen, dödsföraktande, kasta mig in i något nytt när jag passerat nästa biologiska milstolpe, döden.

Tangenterna beter sig underligt under fingrarna, det känns som om de är av mossa och gummi, glider undan, halkar iväg, växer ihop och är som en matta av svart vatten.

Vem var kvinnan som städade? Varför ville hon ha mitt nummer? Vart städade hon? Hemma hos mig? Måste jag betala?
Vem är kvinnan som bjuder ut mig till stallet? Vad ska jag göra där? Manually masturabate animals before insemination?
Jag ligger i sängen och drar hästtäcket över mig. Snart blir det väl åka av. Men de ser att jag inte orkar bära landsortsmoderaten som är på besök, så jag får hans två skrikiga ungar på ryggen. De sätter en sadel på mig och ger ungarna varsin ridpiska.
"Piska den jäveln!" skriker deras, på svindyr cognac, berusade pappa och viftar med sitt trollspö och penis i luften.
"Piska såna där pretentiösa fulkultursmisantroper, horbockar och simpla arbetare. Skriva skit det kan dem, men skyffla skit det måste de lära sig, så driv ner ansiktet på han i den största hästskit ni hittar!"

Jag vaknar med munnen full av halm i min egen soffa, naken, men sadeln är fortfarande på.
Det kommer in en tatuerad kvinna med korsett, strumpebandshållare och skrevlösa trosor.
Hon har glasögon också. Jag gillar glasögon.
Sekreterarlooken, en stygg liten receptionist kanske?
Som en hund lägger jag mig på rygg och hänger med tungan, visar att det är fritt fram och hon tar stadiga steg mot mig i höga klackar.
Hon synar mig, öppnar munnen på mig, undersöker mina tänder, petar mig i öronen, jag får otrevligt nog även en prostatakoll.
Hon drar i mina armar, knackar på mina knän med en ishacka.
Sliter i mina testiklar och snärtar till min penis.
"Nej, duger inte, bort!" skriker hon till någon annan som är där. En mager man, som röker och dricker årgångspiss från en stövel.
Han tar upp en limpistol och limmar ihop min näsborrrar och mun. Godnatt.

Vem var det som ringde? Banken? De vill att jag ska bryta mig in hos min vän och stjäla hans kontanter, banken vill ha dem själv.
De vill inte ta emot dem, men de vill inte heller att någon annan ska ha några.
Banken lurar borta i hörnet av vardagsrummet.
Öppnar sina kassakåpskäftar och suger i sig alla mina besparingar.
Jag klamrar mig fast vid From Her To Eternity-vinylen
"Den här tar ni inte era jävlar, jag sparar den till min dotter, ta mitt liv, det är skitsamma, men vinylen ska hon ha. Hon kommer att lära känna sin pappa genom den."

Mina ögon går i kors över ett mörknande, lutande tangentlandskap och fingrar blir som knotiga grenar, jag hittar inte u, då kan jag alltså inte komma (u)t härifrån.
Snusen rinner, var är min telefon?
Vem ska jag ringa? Bris? Nej, jag ringer min nya vän, den fina men trasiga, en med ärr, precis som jag.

"Det är några jävlar som försöker förstöra min dotters liv genom att frånta ha henne allt med substans. De vill formstöpa henne för dokusåpa, modebloggar och objektssjälvbild. Hör du mig, de har förgiftat mig med någon jävla tablett som skulle få mig att sova. De kommer, de kommer ta allt av värde ifrån mig och lämna mig ensam med mina egna tankar! Finns det något värre straff?"
"Johan?... Johan, vad är det som händer?"
"Allt är bestulet, livet är stulet från oss alla, av makthavarna, fackföreningarna, media, kungliga horet och alla deras bortgifta, inavlade, bortbytingssläktingar."
"Vad är bestulet? Johan, jag förstår inte vad du menar."
"Våra liv är bestulna på allt, stulna helt och hållet, de är inte längre våra! Det är acklimatisering, hönsburar, löpandebandproduktion och mediahoreri, vad hände med livet? När blev vi tvungna att sälja oss som objekt för en mediaapparat som psykiskt eller fysiskt våldtar oss, filmar det och sen sänder det på TV inför miljontals andra människor som skrattar åt vårt lidande?"

Aids-vargen

Jag står med megafonen på balkongen och tittar ut över massorna av "vanligt folk". Ingen bryr sig. De fortsätter att rasta hundar, klippa gräs, ansa buskar, slå sina barn, skrika åt sina respektive, knyta slöjan, kyssa korset, rulla mattor, bränna kyrkor, räkna pengar och titta på amerikanska serier med risig kvinnoattityd.
Jag försöker igen .
"Jag erkänner mig skyldig till misantropi, så häng mig, jag skulle uppskatta det!
Vem försöker jag imponera på?
Vem kunde bry sig mindre?"
 Jag går in igen och sätter på Psalm 69 för tionde gången idag.

Det är någon som har varit i lägenheten. Jag känner det på atmosfären, mitt misantropiska sinne skickar röksignaler till saftblandaren i skåpet, som börjar pulsera i stroboskopiska melodier. Vem behöver ett sjätte spindelsinne när man har vanföreställningar?
Jag vet också vem det är, det är min nemesis och antagonist, min konkurrent.
Om vad? frågar du. Livet, säger jag.
Jag märker det tydligt på mina grannar, sen han kom in i bilden har de blivit kyligare mot mig, hälsar mer sällan och befinner vi oss i samma rum så blir jag överflödig.
Inte nog med att han verkar betydligt bättre lämpad som vän, granne, sällskap eller respektive, beroende på vad som önskas, han är dessutom överallt, hela tiden och verkar inte ha några begränsningar.
Jag tror att han till och med är hemma hos mig och gör mig sjuk, sprider pest omkring sig.
Jag vaknar med blåsor och utslag på kroppen, vägglöss säger du, nej, säger jag. Det är bara jag som drabbas, inte min dotter eller övernattande vänner.
Vaknar på morgonen och känner mig sjuklig, matt, svag i kroppen, obeskrivligt trött och upptäcker nya blemmor eller utslag.
Vågar inte gå ut längre, ser för jävlig ut, har fått tillbaka hostan och smärtan i bröstet, det är inte bara revbenen som fortfarande spökar. Nu kan det ju vara den vanliga smärtan förstås, av att vara trasig rakt igenom, eller så är det den jäveln som ligger och punkterar mina lungor i smyg när jag sover.

Jag vaknar så många gånger per natt så jag tappar räkningen, jag är aldrig utvilad, jag är alltid upptagen, jag är inte närvarande, jag är inte fri, jag är fångad, jag är inte levande, jag är döende.

"Jag är inte rädd för att dö, delar av mig dör hela tiden", som en viss Francis sa, och jag känner hur jag gradvis, men systematiskt, mördar delar av mig själv, lägger mig i bakhåll för mina egna svagheter (kärlek, sympati och livslust), förgör dem, för att säkerställa överlevnad. Jag är inte rädd för att dö, jag fruktar livet.

Igår låg det hemligstämplade kuvert från skatteverket innanför dörren, adresserade till honom. Varför skickas hans post hem till mig? Jag får inte ens min egen post, jag får åka och hämta den i Solna hos en galen kattkvinna med aidsskräck. Jag tror att hon testar sig regelbundet efter att jag har varit där och hämtat min post, hon stirrar nervöst på mig när jag tar av mig skor och jacka, försöker vara oberörd, men jag kan se paniken bakom den lättsamma ytan.
Så sjuklig ser jag alltså ut nu för tiden.
När jag försöker vara artig och trevlig så pratar hon med sin katt eller borstar tänderna. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Hon kommer med säkerhet känna en stor lättnad när min post slutar komma hem till henne, alltså att jag slutar komma hem till henne.

Någon ringer inte på dörren och det är ingen där när jag öppnar.
Det ligger ett kuvert utanför dörren, på det står
"Till författarfittan JSH
Detta kuvert innehåller samma sak som dina texter, din hora!"
Jag stänger dörren och går in i köket, tar på mig diskhandskarna och öppnar försiktigt kuvertet. Det kan vara mjältbrand, spott och spe, hårda ord, självförakt eller vad som helst i det där kuvertet.
"Detta kuvert innehåller samma sak som dina texter, din hora!"
Men kuvertet är helt tomt.

Herr S-H, i vardagsrummet, med kaffekoppen

”Jag är författare!” skrek jag ”inte nån jävla bloggare! Kanske varken prosa, lyrik eller facklitteratur, men nån sorts författare. Antiförfattare! Kalla mig vad ni vill." 
Jag blängde dem i ögonen, i kamerorna, i TV-tittarnas ögon. Hundratusentals idioter ville just nu se mig kräkas upp mitt liv i verbala kaskader och själva svälja allt med hull och könshår.
”Så du menar att det inte är självbiografiskt?” Frågar en fitta från TV3/Aftonbladet.
Jag dödsknullstirrar henne i ögonen och spottar rakt in i deras kamera.
”Alla riktiga författare baserar allt på sina miserabla liv, men ni kan ju för fan inte vara så dokusåpaskadade i huvudet att ni tror på vartenda enstaka ord i en bok! Hur jävla bra har det gått för Abrahams släkt med sådan textolkning?” 
”Hur menar ni nu, herr Strömvall Hammarstedt?” Frågar den äckliga svenssonblonda morsgrisen från någon förljugen dasspapperstidning.
”Behöver jag dra bibeln för dig, din lilla nazist?” 
Tystnad.
”Ja, det är kanske självbiografiskt, men skönlitterärt, självbiografiskt i viss utsträckning. Jag gör som alla andra, ljuger om mig själv för att det ska kännas lite bättre!” 
”Hur ska vi veta vad som faktiskt är sant och vad som inte är det?” frågar den skäggige knullgubben från TV4.
”Är det relevant din skäggbiff? Kan inte upplevelsen av läsningen vara tillräcklig? Måste ni rota upp minsta horsak och göra det till en orsak? Varje människas minsta misslyckande ska förstoras upp och göras till nyhet. Det är fan för sorgligt! Kan inte mina ord bara vara ett destillat av åratal av bitterhet, frustration och människoförakt? Kanske finns det korn av sanning, kanske allt är sant, kanske allt är lögn och jag är den sorgligaste bluffen i romantikens, erotikens och estetikens värld, illitterat, litteraturfördärvare av rang! En bluff som inte ens har någon att bluffa inför. Jag bluffar för mig själv, ljuger om mitt liv vid middagsbordet inför en tallrik soppa, ljuger om mina känslor, för att göra mitt liv mer uthärdligt! Men det är för min egen skull! Jag behöver blöda ur mig all skit och djävulskap som jag låter er fylla mig med! 
”Så, så, lugna ner er herr Strömvall Hammarstedt, vi undrar bara.” säger hormodellen/nyhetsuppläsaren/modebloggerskan/It-människan/Stureplansprofilen/House-DJ:n/Före detta Strippan/Hollywoodfrun
”Jag skriver, att greppa pennan är för mig som att skära upp mina handleder, det flödar av sig självt. Jag har ingen kontroll, orden kommer som luftburna virus, de slår mig i ansiktet, i bakhuvudet, kommer som sura uppstötningar. Hälften försöker jag svälja ner, men de lämnar alltid en jävlig smak i munnen som jag måste spotta ur mig och jag gör det i text! ’Ångesten äter upp mig inifrån’, den gör det dagligen. Mitt enda redskap är att släppa lös den i text, annars går jag under.” 
Jag drar inte in luft i lungorna, det är spikar som genomborrar dem inifrån och smärtan i revbenet har spridit sig till hela bröstet. Ska det inte ge med sig snart? Vems jävla fotavtryck har jag stämplat på bröstet? Vems jävla tankar befolkar mitt huvud? Vems är rösterna? Skratten? Gråten?

”Jesus, han är ju helt sinnessjuk” viskar fitta 1 till fitta 2.
”Ni har smittat mig era horor!” skriker jag till dem bägge.
Nu blir folk upprörda, alla tystnar och stirrar på mig. Man får inte säga sådant, inte till offentliga personer, inte till journalister som förser folket med riktiga nyheter, inte till utbildade människor, och man kanske inte ska säga det till tjejer heller, om man tänker efter.
Jag stirrar ändå ut samtliga närvarande och ber fan inte om ursäkt.
Min telefon ringer inte.
Reportrarna stirrar ännu mer storögt och gapande på mig när jag, mitt under pågående presskonferensvåldtäkt, lugnt tar upp min telefon ur fickan och svarar:
"Illitterate herr S-H."
”Hörru, vad fan håller du på med?" Det är min icke-existerande förläggare som inte har anordnat den här överrumplingspresskonferensen i mitt vardagsrum.
”Vad fan menar du?” frågväser jag tillbaka.
”Johan, för helvete, sluta prata med folk! Gör mänskligheten en tjänst, stäng in dig hemma och sluta för fan att skriv sån där smörja!” 
”Men jag är ju hemma” skriker jag ”de jävlarna bröt sig i och riggade upp sina själsfällor innan jag hade vaknat! Jag är inte ens säker i mitt eget hem, jag köper mig en 9-iron imorgon på myrorna!” Revbenen värker av allt skrikande jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Tur att allt händer i mitt eget huvud, så min dotter har sluppit höra all fanskap som pågår.
”Du vet vad jag menar Johan” säger förläggaren som inte finns ”stanna hemma i största möjliga utsträckning, så mycket som möjliga, lämna ungen på dagis, åk till jobbet, hämta ungen igen, åk hem, snusa, lyssna på vinyl och skriv, men publicera inget utan att rådgöra med mig först! Jag som förläggare har ett ansvar gentemot allmänheten, att inte låta vad som helst leta sig in i deras bokhyllor. Jag måste hindra såna som dig att löpa amok i text. Det är ingen som blir glad av den här skiten, du vet det själv.” 
”Det är väl för fan inte meningen att någon ska bli glad! Hade jag skrivit för nöjes skull hade jag väl horat runt som vilken svensk deckarförfattare som helst och spytt ur mig kulturellt självdöda pocketböcker varannan vecka.” 
Jag tittar mig omkring, mitt vardagsrum är överbelamrat med samhällets mediabottenskrap, de mest föraktningsvärda kulturfattighjonen i Sverige.
Jag vill sätta på ”A Cunt Like You”, ”Cure For The Common Cold” eller bara sätta mig ner och primalskrika samtidigt som jag hamrar på mina kastruller, tills alla bara går härifrån.
”Johan?” frågar ingen alls i telefonen.
”Jag måste lägga på…” säger jag.

Framför en förvirrad, frustrerad och numer utless skara icke-kändisar, kameramän/kvinnor, ljudtekniker och alla 23 TV-tittare som fortfarande bryr sig, slår jag upp mitt morgonkaffe, tar en snus, sätter mig på en stol och stirrar rakt in i väggen i två timmar och tänker på sammansatta ord.

Allt som står skrivet är inte sant, titta bara på den religiösa litteraturen

- Men det var ju för fan bara något jag skrev! skrek jag i luren. Jag menar inte vartenda ord jag skriver, du har väl läst tillräckligt mycket av det jag skriver för att veta att allt inte är på riktigt, vare sig känslor, situationer eller personer!
- Försök att förklara det för honom själv, ditt as!
- Varför i helvete ska jag behöva förklara mig? Det är ju jag som skriver! Jag vet vad jag menar, för er är det bara ord från en grinig jävel som lever i en helt annan verklighet än den ni befolkar! Underhållning eller provokation, det avgör väl läsaren, jag kan inte kontrollera hur det jag skriver blir mottaget! Jag rannsakar bara mig själv på papper, jag tänker högt, jag filosoferar, analyserar och luftar mina sexuella och emotionella nederlag i text!
- Du kan säga vad fan du vill herr Strömvall Hammarstedt, eller vilken jävla pseudonym du nu går under, säger den pipiga och skolflickigstämmiga mannen, men alla avslöjande, alla könsord, din attityd, osämja bland grannarna och dina försök att frikoppla dig från vara en kugge i systemet och inte bidra till att borgarna får mer pengar ses inte på med blida ögon. Jag har order från högsta ort att sätta stopp för alla yttranden från dig i fortsättningen. Du skadar inte bara dig själv och ditt anseende, hela din karriär och din framtid både privat och yrkesmässigt, du gör dessutom folk i allmänhet förbannat upprörda!
- Du kan ju försöka hindra mig, skrattar jag i luren samtidigt som jag håller mig för revbenen, jag slutar skriva den dagen som orden inte längre räcker till och jag endast ägnar mig åt primalskrik, örfilar och bäckenrörelser som kommunikation! Jag har gjutit mitt blod och mitt liv på alldeles för många sidor redan för att sluta, hälsa högsta ort att de, och du själv förstås, bara är en samling thaipojksknullande fulkultursförfinande skövlarhoror!
Jag slänger på luren och tar en snus, går in och läser godnattsaga för min dotter och säger att jag älskar henne mest av allt i hela världen, innan jag går ut och återgår till att förblöda i textform.

Utanför porten står fem svarta unga män i skinnjackor och röker kring en minibuss, alla dörrar är öppna och den värsta sortens hästjazz pulserar genom höstmotivet utanför fönstret. De gnidande fiolerna, halmstanken, diskbrädet och världens vitaste och gnälligaste röst gör att min inspiration självdör. Har jag någons fimpar kvar i askkoppen på balkongen? Finns det några djupa andetag kvar därute?

- Hallå, det är döden, jag tänkte att vi skulle se om vi kunde boka in ett nytt möte du och jag? Vi hade ju ett planerat för en åtta-nio år sedan, men du avbokade ett par dagar i förväg och sen hörde du inte av dig något mer.
- Men jag har inte tid, ditt as, jag jobbar på en grej. Kan inte folk sluta störa mig hela jävla tiden? Jag har ingen tid till någonting och måste använda den på sämsta sätt! Ring inte igen, jag ringer dig när jag är färdig!

Varför envisas sådant där pack alltid med att ringa när man är mitt uppe i en plågsam skapandeprocess utan rim eller reson? ”Rationalisera inte bort hans betydelse för ditt skrivande, din gubbkuk”, säger min plågoande stillsamt borta från soffan, där han ligger med fötterna på soffbordet, kedjeröker för att jävlas och dricker upp min sprit, byter ut den mot vatten eller äppeljuice i flaskorna, ”du vet att inte hade skrivit något alls om det inte vore honom, det var han som lärde dig tekniken från början”.

Jag sätter på ”Nighthawks At the Diner” och fortsätter förneka deras existens ett tag till.

Ett kulturellt självmord tidigare

Jag stirrar datorn i vitögat, slänger ur mig diverse tvetydigheter om min totala avsaknad av möjlighet att knyta an till människor emotionellt och stoppar in en prilla. Rökandet fick jag ge upp, lungorna stod pall men det gjorde inte hushållskassan och så var jag förbannat less på att grannarna gnällde över att jag tömde askkoppen utanför balkongen i tid och otid, oftast när deras barn hade picknick nedanför.

-          - Horor och byråkrater, det är de som har råd att röka, brukade alltid min pappa säga medan han stoppade pipan full med torkade nikotinplåster, som han samlade ihop under jobbet som städare på SAS-flygen.

   Utöver avsaknaden av den rykande tobaken så bestämde jag mig även för att lägga spriten på hyllan ett tag, inte för min egen skull så mycket som för andras skull. Min nyktra bitterhet är hanterbar för de flesta som jag har lyckats bibehålla vänskapliga relationer med, men med lite sprit i kroppen så kunde jag till och från ifrågasätta deras faktiska värde som medmänniskor och även resten av mänsklighetens värde överhuvudtaget.

   Det tärde på samtliga närvarande, mig själv inräknat och i högsta grad mest och oftast alltid hela tiden. Men jag hatar ju mig själv helhjärtat även när jag bara druckit kaffe.

   

   Bakmaskinen knådar degen, svampstuvningen har kallnat, dottern sover och pappa sitter och letar efter ryska fruar för att dämpa ensamheten.  Tro mig, jag är fullt medveten om att jag betalar pengar för att känna mig ännu mer ensam, men om man får ligga lite till och från kan man ju alltid skaffa en hund som kommer att älska en. Eller adoptera en portugisisk cirkusdvärg som jag, om jag får chansen att faktiskt adoptera en, tänkte kalla José De Besvi Kelsé.

   Jag överhettar hjärnan genom att försöka förstå om hon vill att jag ska ge fan i allt eller om jag ska satsa allt. Finns det något där? Vad fan ska hon med mig till? Har hon inte tappat allt intresse redan? Jag är förmodligen ingenting av det hon föreställde sig och säkerligen en besvikelse. Vad fan ska hon med mig till? Ja, alltså inte den potentiella ryska frun, vi vet ju alla vad hon ska ha mig till, avla kärnkraftsavfallsbarn med tre ögon och imponerande lungkapacitet när de får en påse lim, inte när man ber dem sjunga lite ryska folkvisor på den lokala pizzerian så pappa har råd att bara dricka Hibernation Ale hela vintern. Nej, det är ju hon från andra sidan, hon som pratar om hur vi två ska öppna en finölsbutik i Berlin. Jag är helt med, men undrar hur fan det ska gå till då jag alltid tror att hon injicerar mig med aids när jag sover. Jag vaknar upp med små nålstick i knävecken, de förökar sig som styvfamiljshatande protestanter runtom i förorterna och det rinner någon gulgrön vätska från dem när jag tänker på hennes bara bröst.

-          Vad fan är det hon vill? Skriker jag till trolldegsavbildningen jag har gjort av Emile Cioran och förvarar i en påse med bitterhetens syllogismer.

   En gång glömde jag ta ur avbilden innan jag startade dagens konfettiregn med opeppande stödord och den träffade mig i huvudet… det var en fin start på dagen, tyngden av mannens desperation och livsångest träffade mig i ansiktet. Men nu har jag bränt den nya i ugnen så den är svart och stinker tomhet och glädjelöshet istället, sådant som jag suger i mig dagligen mellan morgonkaffet och sömntabletten. 

   Någonstans började jag prata om mig själv i tredje person också, benämner mig gubben, men det är väl helt enkelt så att bara för att jag inte på väldigt länge har kunnat räkna mina gråa hår, alltid är grinig och bitter, företagsam, målinriktad, ambitiös, har självdisciplin, är skeptisk, kyrkligt frikopplad, står utan både begravningsplats och livspartner, hellre dricker lite finare och lite godare än billigt och mycket, - samt inte längre känner att jag förstår någon annan i den här världen – har åldrats 30 år det senaste året. Men det kan ju också vara för att jag har slutat bete mig som om jag trodde att jag vore något och acceptera att jag är den jag är och passar det inte er, nej men då kan ni dra åt helvete, jag har alldeles för mycket saker att åstadkomma, tiden rinner ifrån mig och jag har inte tid att springa runt och jaga folk som bara behandlar mig som antingen ett praktknull eller som om jag vore förbannat korkad. Det är ju självklart ett praktknull jag har satsat på att framstå som den senaste tiden, emotionellt frikopplad, ensamvargen, vara av den åsikten att ensamhet är extremt karaktärsbyggande, men kan man hjälpa att man kanske tycker lite för mycket om en viss kvinna som skulle kunna ge en så mycket stryk så man glömmer vad man heter? Jag har alltid gillat starka kvinnor och behöver någon som skyddar mig när jag glömmer bort att inte jävlas med alla oavsett person, situation eller alkoholkonsumtion.

”Jag ska distansera mig utav bara helvete från er! Från och med nu har jag bara kontakt med telefonförsäljare och finkulturpersonligheter, så jag vet från början att det är en ytlig kontakt!” Skriver jag som statusuppdatering och får 39 ”gilla” från folk som tycker att det är roligt och inte förstår att det är just dem jag menar.

   Men det är ju förstås inte bara det, det är ju alla de andra falskspelarna som befolkar min omgivning, springer runt och rycker mig i kjolarna som snoriga ungar: ”Du måste följa med mig och min pojkvän ut till min pappas sommarstuga och grilla, ta med dig dottern!”, ”Vi måste skapa musik tillsammans!”, ”Jag ska börja plugga och vill ha din hjälp, för jag kan inte svenska!”, ”Ska inte du och din dotter flytta in här hos mig så kan vi bli världens mest miserabla styvfamilj?”, ”Jag uppfostrar min dotter till att bli en Barbie, vill inte du hjälpa mig genom att vara en frånvarande fadersgestalt?”, ”Hej, jag är egentligen flata men har alltid varit intresserad av att prova att ha sex med en kille, jag har inte haft det än, ställer du upp?”, ”Jag är jätteintresserad av att höra mer om vad du gör, du gör så spännande saker, ska vi inte ses över en fika?”, ”Du verkar vara en jättetrevlig person, jag skulle gärna lära känna dig lite bättre.”, ”Jooooohan, vad länge sedan vi sågs, vi måste träffas, när har du din dotter och när är du ledig för att ta en öl?”

   Jag har ju alltid funnits här, tillgänglig, men i slutändan har ni alltid varit för upptagna - med tomma ord, springa på trendiga hipsterklubbar, sippa paraplydrinkar gjorda på destillerad kulturdöd och könsvätskor, knulla döda kulturpersonligheters dödsboförvaltare i hopp om att kunna få någon gammal Morriseyrelik, eller en porslinskatt från Factory Records kontor. I slutändan? Vad handlar det om i slutändan? Varför kan ni inte bara hålla käften och låta mig vara i fred? Sluta ge mig hopp era as, jag har systematiskt försökt radera möjligheten att känna förhoppningar! Vad förväntar ni er? Vad jagar ni? Vad är det ni tror finns vid regnbågens ände? Jag vet, det är precis det som jag igår natt skrev till min kollega, ”Världen är en påse skit. Man försöker dagligen hitta små guldkorn, men i slutändan är det bara förgylld skit och inbillning.” Där har ni antiförfattarens, gubbens, pappas levnadsmotto. Nu handlar det bara om att lära sig att gilla smaken, lukten, känslan och konsistensen.

   Nu knackar horgrannen på dörren, säger åt mig att dämpa mig, hon hade tydligen vaknat för två timmar sedan och ska upp om två timmar. Varför kom inte idioten hit för två timmar sedan och bad mig att dämpa mig då? Då hade hon fått sova fyra timmar istället för två. Ja, men det är ju precis sådär de funkar, trostanterna, som inte bryr sig om vem som ser dem i trosor – ett jävla gnäll, men själva fattar de inte att jag är väluppfostrad och kan visa respekt mot dem om de inte kommer hit i trosor och stör när jag redan är på jävligt dåligt humör själv utan meddelar i förväg att de mellan tolv och fyra gärna vill att jag håller käften. Jag frågar inte trosan, men undrar tyst om inte våra andra grannar kan sluta hoppa jämfota genom sina lägenheter på nätterna då? Och vem fan är det som pissar så hårt så det känns som om det skvalar inne i huvudet på mig? Och precis nu när jag luftade den tanken så är pissandet där igen. Hade jag vetat att underbyxan skulle hälsa på mig mitt i natten eller att jag i maximus misantropicus-tillstånd behöva lyssna på någon som pissar mig i huvudet, då hade jag nog flyttat in i porten bredvid där de alltid spelar så spännande och mystisk musik på sina kastruller och piskar mattorna och barnen varje dag.

   Jag ber om ursäkt, stänger dörren, öppnar brevinkastet och ropar ”kom utan trosor nästa gång!”, går in i vardagsrummet, vänder sida på min nyinköpta Ufomammutvinyl, höjer volymen ytterligare (får man troslöst besök inatt om man fortsätter att jävlas?) och känner doften av bröd som bakas. Han grimaserar när han sätter sig, gubben har säkert fått en revbensfraktur, det kan ju omöjligt ha gått av, om han vore av en sådan vek konstruktion (vilket han i och för sig självklart är helt övertygad om att han är – bräcklig) så är livet ännu sorgligare än vad det redan är. Mentalt, fysiskt, banalt, självömkande och muntert självföraktande sorgligt.

Skivan är alldeles för kort och han surar över att inte den andra skivan han ville ha också fanns. En till snus och ”The Drowning of Lucy Hamilton”. ”When forever comes crashing” ligger på högtalaren och strofen “everything is not going to be okay” snurrar i hans huvud igen, dag två, och det stämmer uppenbarligen.

   Brödet är klart och fyller köket med en gnutta hopp om åtminstone tillfällig tillfredställelse och Lydias gitarrspelande med stiletten svider i själen, precis som jag vill ha det. Jag börjar tänka på någon av hennes spoken wordföreställningar, andas in, det smärtar i revbenen, jag önskar att mina ord kunde drypa av lika mycket förakt, vilket de säkert skulle kunna göra om jag bara tillät mig själv att förakta öppet och inte så mycket i bara goda vänners lag. Jag behöver göra det offentligt och sakligt, konstnärligt och genomtänkt. Det blir mitt nästa mål, det och att arbeta målmedvetet överhuvudtaget och inte bara sitta och förbanna mig själv dagligen för att jag känner mig så jävla kreativ men saknar all inspiration att göra något annat än att tänka på hur gärna jag vill se den tidigare nämnda slagskämpen naken.

   ”Hur är det med dig?” frågade ett annat, på ett sätt, avslutat kapitel den andra gången vi faktiskt hade en ganska avslappnad och ordentligare konversation, och hon menade det både djupt och allvarligt, jag vet det. Vad skulle jag svara på det? Jag kan inte tala om för henne att jag ibland (nu ganska ofta) känner mig så ensam så jag bryter ihop och sitter och lipar i köket. Jag kan inte säga det för jag vill inte att hon ska tro att det handlar om henne, det gör det inte, eller på sätt och vis så gör det väl det, men inte på det sätt som det skulle framstå som och jag vill inte att hon ska tro att jag går runt och längtar tillbaka till skyttegraven.

   Varför sa hon (varken slagskämpen eller det avslutade kapitlet) ”in the end everything is going to be okay, I promise”? Varför sa hon det varje dag, tre dagar i rad? Varför fick hon honom att tro att allt skulle bli bra? I tre dagar så älskade han henne på ett sätt, men inte så, på det sättet, som hon kanske hade önskat, som han önskade själv att han kunde. Han önskade innerligt sista dagen att han kunde älska henne, förälska sig i henne, låta henne älska honom och tro att hon kunde och gjorde just det. Men han älskade inte henne på det sätt som behövdes. Men med henne var han inte ensam, med henne slapp han känslan av att vara ensam i tre dagar.

   Jag borde skriva något helt annat, som inte blandar in så många jag känner eller blottar mig alltför mycket. Utöver det att jag kanske blottar mig själv alltför mycket så har jag en målsättning att bli färdig med ett annat verk i slutet av året och det är inte bara jag som är beroende av att jag färdigställer det. Vi är två. Jag behöver den vinsten, vi bägge behöver den vinsten, och jag behöver även bevisa för mig själv att jag kan skapa något som ställer till med ett jävla liv. I TV4’s morgonsoffa tänker jag sitta och vara mitt allra bästa jag och helt öppet säga ”Jag är misstroende, skeptisk och rätt svår mot alla människor jag träffar, men om man är en människa i min smak då vill jag dela så mycket med den som möjligt. Men uppenbarligen finns det ingen därute som har vare sig substans, karaktär eller kultur i kroppen.”

Någon har fastnat med skägget i brevlådan och skriker i trapphuset men jag är fullt upptagen med att lägga ”In Limbo” under nålen och skjuter upp Jim Sclavunos och Thurston Moores instrumenthantering. 

” I couldn't turn tomb after tomb in this graveyard of broken hearts,
But bury the grudgers the backyard lies in wait, 
I did a couple of really awful things” 

sjunger sirenen och jag börjar bryta bröd med min dåliga attityd och önskar att jag hade någon annat än sprit och mjölk hemma att dricka, så blir man som småbarnsförälder alltså... något till pappa och något dottern.

   Jag stirrar mig blind på att meddelandet kommer att skickas till dennes mobil och undrar tillbakablickande vad det ger min dotter för bild av verkligheten när alla andra i tåget utom vi två sitter med telefonen i ansiktet och antingen porrsurfar eller checkar in på Fridhemsplan, i Stadshagen, Västra Skogen, Solna Centrum, Näckrosen, Hallonbergen eller Kista, men aldrig i Husby. Bor jag i en geografisk obekvämlighet? Eller är det bara för att jag inte döpt min lägenhet? Men vem skulle checka in på ”Förtvivlans krön” (lägenheten är ju självklart i ett hus på en kulle, annars kan jag ju inte kalla den det).

 ”Johan Strömvall Hammarstedt är på förtvivlans krön” skulle det stå nästan dagligen och det är väl lite för dystert?

  Gjorde ett försök att återknyta kontakten med den riktiga världen utanför mitt huvud och skrev ett meddelande, till en av de bästa människorna jag träffat i mitt liv, för två veckor sedan, men jag har fortfarande inte fått något svar, så jag måste nog omvärdera min bild av henne. 

Jag – jag – jag – jag, alltid denne självcentrering, min bäste herr Strömvall Hammarstedt (ja tack, jag vill bli titulerad med bägge namnen).

   Jag söker jobb jag inte vill ha och bifogar ett personligt brev där jag beklagar att jag verkligen inte vill jobba på något företag överhuvudtaget och speciellt inte det jobbet jag inte söker genom att skicka detta brev. Skickar min imponerande meritförteckning och storslagna självbiografi också, så de ser vad de går miste om för typ av person.

   Kanske borde jag göra samma sak till dig också?