Stockholm Del 1

Utställningen är nu uppe på en vägg strax innanför entrén till Mörbybadet.
Nedan finns en bild på väggen, som är tagen innan texterna och informationen om utställning blev uppsatt.
Elin Lindwall är konstnären och jag, Johan Strömvall Hammarstedt, är naturligtvis poeten.
Jag har medvetet gjort bilderna ganska små och råder er alla bege er till utställningen och inte bara titta på detta smakprov.

Texten nedanför bilden är den övergripande porträtteringen av staden, som inte är bunden till en specifik bild. Sedan följer två bilder där texter har skrivits specifikt för dem. Ytterligare en bild/text kommer att postas här, när bilden har blivit tagen.



Svea Nekropolis

Smutsen suger sig fast i huden
Den rinner längs gatstenen,
kryper längs väggarna
De döda ögonen
som kallas fönster
stirrar tomt
Varenda dörr är som en öppen käft,
tandlös men grym
som sväljer allt, döljer allt

I detta rum
i dessa hus
i denna stad

Gränder som lockar med horor och våld
gatlyktor som sviker den närgångne och slocknar
Brinnande häxor på vartenda torg
Välkommen till huvudstaden

Kylan sprider sig
genom luften och kroppen
Redskap sprider sig genom folkhopen
Alla vill ta del av opium för folket
Alla vill glömma det som är och sker

I denna stad
i alla dessa hus
i alla dessa rum

Mörkret sänker sig över Svea Nekropolis
över sinnen, ögon och svek
Nattens grymhet döljer inget, inget alls
Människans baksida är den enda synliga
Grym, elak, våldsam, primitiv
Allt det som motsägs ivrigt

Alla dessa tomma byggnader
Alla dessa tomma människor
Låt natten ta dem till sig
Låt mörkret ta ljuset ifrån dem

Avskyn dominerar i Svea Nekropolis
omänsklighet, illvilja och förakt
I stadens hjärta brinner människan
för alla sina brister och svagheter




Själens speglar

Jag står still, det är natten som rör sig
Klockan slår ett slag, ett slag, ett, ett
Aldrig två, eller tre eller tolv
Envist ett, ett, ett

Jag förfasas och upphetsas
av skönheten i det hårda
arkitekturens grymhet
skoningslösa dörrar som sväljer mig
Fönsterögonhålorspeglarsjälar
mitt eget mörker som människa

dess vinklar sliter livet ur mig
dess skönhet
dess skönhet
tusen döda, därinne
Vi, människor, de döda tingen
som flyter i dess malström
ständigt bevakade av dess röda öga




Det råder ingen tvekan om den saken

Försiktigt, försynt, förrädiskt
tripp, trapp, tripp, trapp
Med lätta steg över mänskligt avskräde
med lätta steg över mänskliga svagheter
vagheter, tusenåriga heligheters lögn
och tragikomiska skenheligheters lugn
med lätta steg över död sten

Likt livsströmmar flödar det
rött, rått, kallt, cyniskt och oförskämt
det röda
mellan kullersten, mellan ben
mellan smutsig och ren och över ansikten
det röda
ger liv, tar liv, är liv, är död

Strömmar genom, bortom, utom, utanför
Inom sig självt, som cancer och eufori