Lädernunnan

Mycket ska man höra innan öronen trillar av, brukar man ju säga.
Det var någon gång i somras tror jag, som floristen fick en ny granne ovanför sig. En kvinna i 30-35-årsåldern med två barn som flyttade in.
Det tidigare lugna huset blev lite stökigt, och barnens skrik och skratt och gnäll började höras.
Men det var inte allt.
En kväll när vi pratade i telefon berättade hon att hon trodde att någon hade glömt en hund på hunddagiset som ligger i samma hus och att den blivit alldeles desperat framåt kvällen, men sen hade hon insett att det var hennes granne som pippade.
Kvinnan ylade tydligen som besatt och mannen (pojkvän, tillfällig älskare, rörmokare) stånkade och stönade förvånansvärt högt han också.
 Jag såg väl på sätt och vis fram emot ett tillfälle att själv få höra, för att se om min kära florist överdrev eller inte, hon har en tendens att göra det ibland. Men hon överdrev inte.

En morgon, innan jag hade flyttat in, låg jag kvar och sov när hon gick till jobbet. Jag hade genomlidit hennes 90 minuter långa femminuterintervallssnoozande och somnade om ordentligt när hon smällde igen ytterdörren efter sig - provocerad och uppretad över att jag låg kvar i sängen medan hon var tvungen att gå till jobbet. Men det dröjde inte länge innan jag blev väckt av djurlika ylanden och kvävda mansstön. Nog för att det kan vara mysig med morgonsex, men då brukar betoningen vara på mysigt, det lät inte så, det lät råknull.
Jag kravlade bort till min väska och tog fram öronpropparna, tryckte in dem och lade mig igen. Det läckte igenom. Jag lade en kudde över huvudet, men hennes höga-visan-stön sipprade igenom. Jag gaffatejpade fast kuddar över öronen. Men hennes jävla knulljud gick inte att döva.
Det var helt jävla omöjligt att sova, så jag började stöna själv.
Det blev lite bisarrt att ligga ensam i sängen och stöna det högsta jag kunde för mig själv och jag slutade, men inte för den sakens skull utan för att det inte hade någon annan effekt än att kuken däruppe började stöna ännu högre, kanske kände han sig hotad?
Plötsligt så blev det tyst. Då var det ändå försent, det gick inte att somna om så jag gick upp.
Av en händelse så kom det en DHL-leverans senare på dagen, till knull-Fia däruppe, men hon var inte hemma. Jag mötte budet i trappan och han frågade mig om jag kunde kvittera det och sedan lämna det till henne, jag svarade att jag naturligtvis kunde göra det.
Jag hade fortfarande inte sett henne så jag tyckte att det var ypperligt tillfälle att få se denna kvinna som försöker sätta rekord i överdrivet stönande när jag skulle lämna paketet till henne

När floristen kom hem från jobbet berättade jag om morgonen och dagen, hon skrattade skadeglatt åt att jag inte fått sova och frågade om jag hade lämnat paketet. Jag svarade nekande då hon inte var hemma när jag gick upp och ringde på, och sen hade jag haft fullt upp med annat, som att snusa, dricka kaffe och skriva politiskt inkorrekta texter som alla moraltanter och farbröder blir upprörda över - bara för att jag kan och skiter i dem allihop.
Hon sa att hon inte heller hade sett den olympiska knullmästarinnan däruppe. Jag sa att vi kunde gå dit tillsammans och ringa på, passa på att välkomna henne hit och fråga om hon hade sovit gott och haft en bra morgon innan hon gick till jobbet.
Det tyckte inte floristen.
- Tänk om hon är skitsnygg och så vet du hur hon låter när hon stönar?
- Och? undrade jag.
- Det går inte, du får stanna här. Jag går upp själv.
- Va? Varför då?
- Vill du verkligen ha den här diskussionen?
Jag övervägde om det var viktigare att veta eller att slippa sova på soffan.
- Nej, gå du, jag har ändå en hel del att göra, sa jag och började spela yatzy på min telefon.
När hon kom tillbaka efter 5 minuter var hon alldeles högröd i ansiktet. Jag frågade vad som hade hänt, men fick inget svar. Jag frågade igen, men floristen bara skakade på huvudet. När jag frågade tredje gången viskade hon fram:
- Hon frågade om vi ville komma upp och ha bdsm-gruppsex med henne och två avdankade, feta och långhåriga Europe-fans som satt i soffan.
- Va?
- Mm, fick hon fram innan hon fick en kväljning och sprang till badrummet.
När vi senare gick och lade oss så börjades det. Grannknullerskan ylade som en kastratsångare och de två Europe-fansen stönade som om de hade varsin gag-ball i munnen och strypkoppel runt halsen.
Det är ju tur att hon grannen har barnen sina ibland, så man kan konversera utan en ljudfond av strypsex i bakgrunden.

Skandalöst

- Johan, jag har köpt bil, utropar hon glatt i telefonen!
- Va? Jaha?
- Ja, en jättesöt liten bil.
- Men vad kul, till vad?
- Vad menar du?
- Vad ska du ha bilen till? 
- Vadå ha bilen till? Handla förstås, så slipper jag fråga min pappa och min faster hela tiden, nu kan jag handla själv!
- Men du har ju inget körkort, säger jag lite förvånat.
- Nej men du har ju! Så nu kan vi handla blommor till affären själva! Nu slipper de komma hit och hämta mig före klockan sju på morgonen. Och vi kan åka till Rusta en gång i veckan! Åka till Ikea!
De slipper hämta henne före sju på morgonen, ja, men jag måste köra henne före klockan sju på morgonen två dagar i veckan istället.
Hon fortsätter glatt att radera all dag- och kvällstid jag har genom att planera hur mycket jag ska köra henne.
- Om du är hemma och jag är på krogen kan du komma och hämta mig så jag slipper åka tunnelbana, om jag ska hälsa på mina tjejer i Södertälje eller Österåker kan du köra och hämta mig, om du tar den till skolan så kan du komma till butiken efteråt och vänta tills jag stänger och köra oss hem. Du kan... och... och så...
Jag slutar lyssna och överväger att vara full resten av mitt liv för att inte vara körbar.
- Visst är det bra?
- Ja, svarar jag, det blir jättebra, men du, jag har precis öppnat en 11%-ig imperial porter som jag tänkte häva i mig innan jag ska åka till skolan, så vi hörs lite senare. Puss. 


I lördags förra helgen satt jag och floristen hemma hos min mor och tog en öl med henne och min styvfar innan vi skulle vidare till min lillasyster för ett födelsedagsfirande.
Vi kom in på det där blogginlägget som fortfarande ligger vilande (det kommer upp igen, när tillfället är rätt, eller i min självbiografi "Mannen som visste hur man led med stil") då min förra arbetsplats blev så pass upprörd över hur jag formulerade mig om dem, så jag var nära att få kicken. Vilket jag fick senare i alla fall då chefen, fransk och jävlig, valde att lägga ned hela min avdelning istället för att konfrontera mig.
Jag tyckte att det var lite grann att ta i, framförallt med tanke på att mina kollegor inte hade gjort något utan det var jag som var "taskig och vägrade vara en team player".
Floristen påpekade att jag borde vara försiktigt, och syftade på det förra inlägget, och att hon oroade sig för att jag skulle sumpa mitt nuvarande jobb genom att jag skrivit att jag hellre skulle offra testiklar än att behöva jobba.
Jag tänkte inte så mycket på förra inlägget, inte förrän jag kom tillbaka till jobbet veckan efter.

När jag klampar in, omunter och vresig (som sig bör när man är den man är, varken mer eller mindre, bitter och lite till), möts jag enbart av arga blickar.
Jag beter mig precis som vanligt, hälsar oglatt och sköter mig själv.
När jag passerar chefen och nickar menande till hälsning så vänder hon bort ansiktet och fortsätter gå förbi.
Vad fan? Tänker jag. Sen slår det mig att blogginlägget kanske har läckt ut. Men vem? Jag är facebook-vän med en person på hela stället, och hon skulle knappast läsa, länka eller skvallra.
Har den lilahåriga googlat mig? Har chefen googlat mig? Är det någon, förutom jag själv, som googlar mig? Varför finns jag på Google? Vem är jag egentligen? Är jag? "I hate therefore I am", som Brian sjöng för 20 år sedan.
 När jag står mitt uppe i en åker av skit och tvångstankar så ringer telefonen.
- Hej, du kommer och firar FN-dagen på dagis idag va? frågar dotterns dagisfröken.
- Eh, va?
- Ja, ni ska ta med er mat och så ska vi äta tillsammans och ha trevligt alla avdelningar.
Jag börjar kallsvettas, får mundiarré och vallningar, jag kommer i klimakteriet, föds på nytt, dör och steriliseras. Fan fan fan!!!! Jag orkar verkligen inte idag, jag skulle offra min andra testikel för att slippa!
- Ja, självklart kommer jag, jag hade bara glömt! svarar pliktpappan i mig.
 Precis när jag lagt på kommer chefen.
- Möte 13:50 i loungen, säger hon bara och går tillbaka till sitt rum, där persiennerna är nere och flera av cheferna sitter och trycker.

13:50
Hela företaget sitter i "loungen", vilket är en soffgrupp framför en whiteboardtavla.
Först kommer IT-chefen.
- Vi håller ju på och screenar våra anställda, då vi vill vara säkra på att de är livlösa massor och dödfödda själar, så vi kan ge dem dåligt betalt och dåliga villkor. Ibland stöter vi på något som vi tycker att vi måste konfrontera, dålig inställning eller attityd, en ovilja att sälla sig i ledet eller något liknande, någon liten äcklig uppstickare som vägrar finna sig i hur det stället fungerar. Vi stötte på en "blogg" (han gör kaninöron också) som oroade oss lite.
KUKEN!!! tänker jag.
- Inte nog med att det finns en blogg, den här anställda har även vägrat att ställa upp på bild och dela med sig av ett fun fact om sig själv till personalens PowerPointpresentation, så vi visste redan innan att han inte var en lagspelare.
HÄSTKUKEN!!! tänker jag, för det kan inte vara någon annan jag, då jag avsade mig all delaktighet i att vara med på bild och dela med mig av ett "fun fact".
Vad fan skulle det vara?  "JSH, 27 år, har skägg och är asocial", eller kanske: "är ingen team player", varför inte: "tycker sociala relationer på jobbet är överskattat", "ogillar folk för det mesta", "tycker mänskligheten är överskattad", "kan alltid ta en öl", "skriver en bok", "tvivlar på sin egen existens då den mest framstår som en förolämpning"?
Jag insåg att jag skulle behöva en egen PowerPointpresentation.
Sen ställer sig min avdelningschef upp och pekar på mig.
- Vem fan är du? Din sura jävla gubbkuk! Va? Har du mage att komma in här och tro att du är något? Vet inte du vilket sammansvetsat gäng vi är här? Har du inte hajat att vi är bästisar hela bunten? Varför är du så jävla taskig? Vad har vi gjort dig?
Jag reser mig upp, tar plats framför soffgruppen och harklar mig.
Folk tystnar, tittar, stirrar, flinar. Alla förväntar sig att jag ska bryta ihop, börja grina, be om ursäkt eller något annat förödmjukande så de har stoff att prata om på den kommande halloweenfesten som jag inte tänker gå på.
- Jo, börjar jag, vem jag är? Vem jag tror att jag är? Längre orkar jag inte fortsätta, så jag fejkar ett telefonsamtal och börja låtsasskratta, tar en kopp kaffe, går från jobbet och kommer inte tillbaka på hela dagen.

 Jag satsar på att bli utnämnd till årets förälder, så jag köper tre paket färdiga pannkakor och en burk sylt på väg till dagis och FN-dagsfirandet.
Jag och dottern hamnar vid ett bord med en unge som inte kan sitta still, hennes mamma som har hennes småsyskon i en bärsele på magen och mosar i sig silltårta så gräddfil och kaviar rinner ur mungiporna och droppar sakta ner på barnets kala huvud.
Hennes pappa har satt i sig tre tallrikar kallskuret och hostar mellan klunkarna av äppeljuice.
- Kött alltså, fan så gott, smaken av något underlägset som människan kunnat dominera, slakta och stycka, det är fan det godaste som finns, frustar han,så parmaskinkan regnar över glasstårtan han ämnar slafsa i sig som om det vore hans sista måltid.
- Vi är vegetarianer, säger jag och försöker låta bli att kräkas över hans dotter som har hela munnen full med salta pinnar och försöker sjunga någon barnvisa.
- Aha, ja, jag träffade en vegetarian en gång på konferens i Tyskland, hon kunde inte käka annat än surkål på hela helgen, så hon stank som ett avlopp när vi åkte hem.
- Vad jobbar du med då? frågar jag och försöker hitta substans i samtalet.
- Jag är projektledare på ett byggföretag, tjänar asmycket pengar, vi har precis köpt 3 lägenheter på våningarna över varandra i ett hus här på Kungsholmen, så vi ska bygga en asfet våning! Vad gör du då?
- Jag pluggar religionshistoria, ska skriva min kandidatuppsats nu och sen tänkte jag fortsätta. Jag vill doktorera i slutändan.
- Jaha, ja, så kan man ju göra, schysst med lite studier, men vad leder det till då?
- Hur menar du nu? undrar jag.
- Ja, hur ska du betala dina räkningar? Du kan väl inte leva på att skaffa dig en doktorsgrad i ett ämne på universitetet?
Skit i det du kukjävel! ville jag skrika rakt i hans köttiga ansikte. Men det gör jag naturligtvis inte, jag svarar inte på frågan och går med dottern bort till utklädningshörnan och provar klänningar med henne istället. Jag hittar en som passar mig utmärkt och trivs ganska bra i den.
- Ska vi göra ett bus? frågar jag dottern lite tyst.
- Ja, viskar hon tillbaka.
Vi går och hämtar varsin bit silltårta och så stoppar vi den i gubbkukens portfölj, pressar in två bitar i hans projektledarmapp och så stänger vi väskan igen. Sen åker vi hem.

Välj din himmel

Jag skulle bli visad till soprummet på jobbet av en liten snärta med lila hår eftersom jag inte varit där tidigare. I hissen tittar hon på mig och frågar:
- Jaha, hur trivs du här då?
Vad fan skulle jag svara på det? Jag provade några svar tyst för mig själv:
- Jag skulle hellre få testikelcancer än att komma tillbaka imorgon!
- Jo tack, arbetsuppgifterna är underbart hjärndöda, men kollegornas hjärndödhet gör att jag helst äter min lunch kall, ute i spöregn istället för att sitta i lunchrummet.
- Det är fascinerande att jobba på vuxendagis, där folk får lön för att göra bollar av tejp eller sova på arbetstid!
Men jag svarar:
- Jo, det är okej, men jag pluggar ju, så det här är bara extra, hur trivs du själv då?
- Jättebra! Jag är så glad att jag fick det här jobbet, jag trivs verkligen...
Jag sväljer frågan om hon blev tappat på huvudet som liten och är tyst resten av hissresan.

På lunchen diskuterar folk vilken som är deras favoritfilm och hon med ögonbryn som tagelborstar säger att hon inte har sett någon film alls, men att hon gillar tanken på att se något nån gång.
Andra kommer fram till att Nicholas Cage är deras favoritskådespelare, särskilt i filmer som Con Air och Wickerman.
Jag avslutar min lunch innan rasten är slut, ockuperar jobbdatorns Spotify och gör en spellusta med alla EyeHateGod-album innan jag åter ställer mig och stirrar ner i arbetsbänken och låtsas att jag inte finns till, eller att de inte finns till.

Så fort klockan är tillräckligt välslagen springer jag från jobbet som om det vore min sista dag och beger mot universitetshelvetet.
På väg från tunnelbanan ser jag en sån där pennalismdyrkande våldtäktsmanlook-alike från juridik- eller ekonomiinstitutionen komma gående. Hans inbillade överhet skrämmer inte direkt mig så jag snor åt mig hans portfölj och slänger upp den taket.
- Hämta den! Väser han hotfullt.
- Nej, svarar jag svalt.
- Jo, säger han.
- Nej.
- Jo, annars kommer du få betala för det.
- Jag betalar redan för att överklasskukar som du ska få din examen i kukkunskap och våldta systemet och sen betalar jag för att din äckliga avkomma ska få samma jävla utbildning. Ge mig 500 spänn nu, så glömmer jag det här.
Det tog en oanad vändning för honom, så han blir ställd och gapar bara.
- 500, säger jag, så är det glömt, jag vet att du har det.
- Eh, va? Nääh.
Jag snärtar honom i ansiktet med hans egna skinnhandskar.
Han börjar fumla fram plånboken och ger mig 500, jag flinar för mig själv i palestinasjalen, tackar och lämnar honom snopen kvar.

Framme vid föreläsningssalen står folk och pratar om den kommande tentan och de börjar fråga mig om saker, fast jag står på andra sidan korridoren och tittar ner i golvet.
Motvilligt ger jag mig in i diskussionen och trollbinder alla med min svartsynthet och pessismism.
- Kom och ställ dig här, säger en av dem, det känns som att du står där borta och trycker, det verkar så konstigt.
- Nej, det är lugnt, jag står kvar, svarar jag och slutar svara på tilltal.

Det är en lång väg tillbaka till världen, när den naturliga instinkten är att dra sig undan den.

Prinsessjukdom

Jag har försökt att leva istället för att blogga, men nu är jag tillbaka så ni kan ju räkna ut hur det hela har gått...
En hel del saker har hänt sedan sist. Jag har fått ett jobb jag vantrivs på, jag gjorde en spelning i ett gruvschakt i Västmanland framför en gravid kvinna som filmade det hela för mitt eget nöjes skull, jag har haft ett par romantiska weekendutflykter med min florist, där vi levt i en skogsstuga utan någon som helst standard eller komfort och jag har varit pappaledig och blivit uttröttad av min dotter som inte alls tycker att jag räcker till eftersom hon hela tiden frågar efter floristen.
Tur för henne då, att hon och jag ska flytta tvärs över stan och in till min älskade bukettbindare.

Jag spenderade fredagen hos min florist och hon lyckades fylla den med ris och ris (jag tror att uttrycket brukar vara ris och ros, men hon verkar ha missuppfattat det hela).
Hon jobbade, men jag var ledig, och eftersom hon hade haft ett helvete på jobbet den veckan så var jag omtänksam nog att röja och diska i köket, handla lite saker som tagit slut och tänkte förbereda en romantisk och hemlagad middag.
"Vad vill du ha för middag? Jag tänkte laga något gott till ikväll. Puss" skriver jag i ett sms.
"Köp pizza, men inte för tidigt så den hunnit kallna innan jag kommer hem..." får jag tillbaka.
Så fort hon klivit innanför dörren runt halv sju ropar hon:
- Jag behöver vin! Häll upp ett stort glas! Jävla fittdag med fitturister som bara pratar på sina fittspråk och aldrig köper en enda jävla fittblomma!
Jag vet när man ska hålla tyst, så jag gör som jag blir tillsagd.
Hon sätter sig vid bordet och öppnar locket till sin pizza.
- Jaha, och så var den kall... säger hon, tar sitt vin och går ut i vardagsrummet.
När jag kommer ut i vardagsrummet efter att ha avslutat min egen middag frågar jag henne vad hon vill göra denna kväll.
- Jag bjöd över en kompis och hennes pojkvän, jag kände att jag behövde någon som kan muntra upp mig efter den här veckan.
Uppenbarligen så var jag eller min insats i hennes hem under dagen inte tillräcklig, så hennes vänner kommer över och jag försöker bota min bitterhet med en Gonzo Imperial Porter.
Hon skiner som en sol de två timmarna som hennes vänner är på besök, men det blir förbannat jävla mulet så fort som de stängt dörren efter sig.
Jag försöker muntra upp genom att svänga ihop våfflor med sylt och grädde till henne sent på kvällen, men det hjälper föga och hon spelar yatzy på sin telefon och grymtar bara till svar innan hon slutligen somnar snarkandes i soffan bredvid mig när jag försöker prata med henne.

Jag brukade älska henne, men jag var tvungen att döda henne

Fy fan, vill jag bara inleda det här med.
Det började igår. Jag satt hemma i godan ro och njöt av sommarlovet som varar ett par dagar till innan jag ska försöka återanpassa mig till arbetslivet när jag får ett sms:
"Det har kukat på jobbet, för kuken som ska gå med bud beter sig så fittigt jävla kukigt, vill du vara världens bästa och hjälpa mig att gå med kukbuketterna?"
Jag svarade att självklart kan jag komma in och hjälpa till om det har kört ihop sig.
Jag plockade ihop mina pinaler och begav mig in mot stan och anlände till en hysterisk florist som sprang runt och skrek könsord omkring sig. Jag lade för säkerhetsskull mina händer över min pistong och mina pistiller.
Jag fick två bud i handen och direktiv om vart de skulle.
När jag var klar så spenderade jag eftermiddagen med henne i butiken och efter stängning åkte vi och handlade lite inför det stundande midsommarfirandet.
I mataffären blir hon obeskrivligt sur och vresig för att hon är hungrig och hon inte vet vad hon vill ha till middag.
- Ta de här, säger hon och ger mig korgen och handlingslistan, och bestäm vad vi ska äta till middag, jag ska titta på korsordstidningar.
När jag är i stort sett klar med inköpen så ringer hon och frågar varför jag tar sån tid på mig, hon väntar borta vid kassorna.
När hon ser mig komma så visslar hon på mig som om jag vore en hund, klappar sig på låret och ropar:
- Kom då, kom min duktiga pojke!
Jag biter hål i min portionssnus för att inte säga något jag kommer att ångra och så åker vi hem till henne.

- Usch vad jag är hungrig, men jag är så trött, säger hon, skjuter ut underläppen och fladdrar med ögonfransarna mot mig.
Jag hade ju redan bestämt vad vi skulle äta så jag kunde lika gärna ta tag i tillagandet också.

- Du, imorgon, vill du göra mig en tjänst?
- Ja, vadå? svarar jag.
- De ska byta någon eldosa i lägenheten och kommer mellan åtta och tio, orkar du stanna kvar här imorgon och vänta på dem? Jag måste tidigare till butiken, det är någon fittkrans jag ska göra.
- Ja, det är lugnt, jag har ingen stress jag ska tvätta vid elva, men det är väl typ mina planer.
- Åh, ska du tvätta? frågar hennes rumskompis. Kan inte jag få skicka med typ ett par byxor bara med dig?
Jag biter hål i en till portionssnus, men svarar att det nog ska gå bra.
- Jag lägger ut det i en påse innanför ytterdörren, så kan du bara ta med det när du går, säger rumskompisen.
På morgonen vaknar jag av att floristen skriker mitt namn:
- Johan! Vakna! Jag har skrivit en lapp åt dig i köket, hör av dig sen när du går härifrån. 
 Jag stapplar upp och in i köket, på lappen står det:
"Plantera mina blommor innan du går, jag hann inte igår eftersom du var här och ville vara med mig. Se det som ett lämplighetstest! Tack på förhand!"
När jag går ut ur köket så tittar jag på vad jag förväntar mig är "typ ett par byxor", men det är det inte. Det är två Ikeapåsar fulla med tvätt och ovanpå ligger en lapp från rumskompisen:
"Tänk på att sortera 40, 60, färger och handtvätt. Och det är INTE maskinhandtvätt utan det måste göras för hand."
Det är så fint med sommarlov i tvättstugan...

Tatuera du

I fredags var jag och fyllde i en tatuering. Färgen hade fäst lite halvdant här och där, så jag kontaktade min tatuerare och åkte dit på eftermiddagen för att få den fixad.
Min florist hade sedan ett par månader tillbaka skojat om att jag skulle tatuera in hennes namn i ägandeform, så jag skulle bli boskapsmärkt. Jag tror att hon efter den senaste tidens märkliga händelser behövde förvissa sig om att alla andra ska hålla sig borta från hennes egendom.
Jag fick då den briljanta idén, efter jag var färdig med tatueringen, att låta tatueraren skriva hennes namn på mig med en penna och få det att se ut som en tatuering.
Det blev riktigt bra, halvlökigt, överdimensionerat och extremt tydligt. Vi fnissade som skolflickor när han slutligen fotograferade verket och sen skickade jag bilden som ett meddelande till min kära florist och lade till texten "nu är jag färdig, ska jag komma ner till dig eller ska vi mötas här?" följt av tre hjärtan.
4 sekunder efter att meddelandet har gått iväg ringer hon upp.
- Hej sötnos, säger jag.
- Du är ju för fan helt jävla sjuk i huvudet! Vad fan har du gjort? Är du helt jävla efterbliven? Jävla kukhuvud! Fattar du inte att jag bara skojade! Av alla dumma kukar därute så tar du nog fan priset! Hur i helvete kan du vara så jävla dum så du gör sådär?
Hon fortsätter att kasta glåpord över mig i någon minut eller så, sen bryter hon ihop och tonen förändras helt och hållet.
- Det där är det finaste någon någonsin gjort för mig... Du är så jävla gullig så jag dör Johan. Du har ingen aning om hur mycket det där betyder för mig. Nu förstår jag att jag verkligen betyder något för dig.
Jag drabbas av panik av bibliska proportioner. Att bli utskälld för ett misslyckat skämt kunde jag ta, men vad i helvete skulle jag göra nu? Hon trodde att jag hade tatuerat in hennes namn, vilket jag inte hade gjort. Nu blev jag istället tvungen att erkänna att det var ett skämt.
-  Fy fan vilket jävla svin du är! Hur fan tror du att det får mig att känna mig? Det där är nog det vidrigaste någon gjort mot mig ditt jävla as. Fy fan. Du kan åka raka vägen hem, jag vill inte se dig idag.
Efter att ha tagit emot en halvtimmes verbala attacker, bett om ursäkt 99 gånger, lovat att jag skulle laga middag, städa hennes lägenhet, tvätta hennes tvätt, massera henne i 4 timmar och bjuda henne på en romantisk weekend till Bangladesh så lugnade hon ner sig och jag fick lov att följa med henne hem i alla fall.
Ibland är man inte alltid så rolig som man tror.

Bära stress i käken

Jag har börjat prata med mina blommor när dottern är hos sin mor. När hon är hos mig pratar jag bara med dem när hon är på dagis. De är så jävla grova i munnen och svänger sig med könsord hit och dit hela tiden, så jag har bett dem dämpa sig och inte inleda konversationer med mig när hon är hemma.
Det hela började med att jag fick en citronplanta av min kära florist. Jag uppskattade verkligen den. Då jag meddelade min författarkollega att jag hade fått en skrattade han bara.
- Vad fan är det som är så roligt? frågade jag. Jag tyckte det var jättefint.
- Ja men vad fan, Johan, vad fick du?
- En citronplanta.
- Vad är en citron?
- Sur...
- Hahahahahaha, fan vad hon är rolig, skrattade den jäveln.
Den dog efter ett tag...
Trodde jag.
Men envis och ologisk som jag är (och livrädd för att floristen skulle anse mig olämplig som stadigt sällskap eftersom jag inte ens kan sköta om en plastblomma) fortsatte jag att vattna den trots att alla blad och blommor ramlade av.
Men i takt med att den "efterlängtade" svenska sommaren kom så kom också blad och små skott tillbaka, skotten blev till blommor och jag var lite småstolt över att ha misslyckats i min passiva dödshjälp genom orutinerad omvårdnad.
En dag dök det upp en liten grön knopp. Ytterligare en blomma trodde jag. Men icke, nu har jag en citron.
Jag döpte honom, i Ruthless Rye IPA, till Lazarus eftersom att han återuppstod, som den påhittade bibliske duden.
I förra veckan, när jag kvällen till ära satt hemma själv och grubblade över livets stora frågor (vem skriver en blogg om sig själv? vem fan är dum nog att tro att någon vill läsa ens självbiografi om den är helt sann? varför är frakten för vinyler så dyr från USA? kan jag näringsmässigt överleva på snus och IPA en hel helg?) började Lazarus prata.
I början var det mest tungomålstal, men vem har koll på talorganet när man nyligen återuppstått från de döda? Efter lite övning kom han igång och han drog med sig resten av växtligheten och startade en plantskola för bibelstudier. Han och jag brukar diskutera den omänskliga, hämndgiriga tyrannen till gud i Gamla Testamentet och ställa honom i kontrast med pojkspolingen i Nya Testamentet med klassen och dela på årgångsvinäger.

Jag hade fullspäckat schema denna dag så jag packade mig full som en mulåsna och marscherade taktfast med skoskav mot parkeringen för att uträtta diverse onödigheter som jag av någon anledning börjat anse vara viktiga för min mentala hälsa.
Strax ovanför trappan stöter jag ihop med en jätte. Han blickar illvilligt ner mot mig genom sitt traditionsenliga helansiktsskägg med inflätade radband och stiliga bordsduk på huvudet.
Jag undrar först om det är den väldige snömannen så äntligen nått dessa södra breddgrader eller om ett fåtal av mina vänners högsta önskan har inträffat - stjärnornas krig har påbörjats och framför mig står den smått retarderade jätteapbjörnen redo att försvara Brf Husbys parkeringsplats från motståndsstyrkor, alltså mig (jag är per automatik alltid motståndare, livet blir mer spännande då).
Så är naturligtvis inte fallet. Det är nog min granne, men man kan aldrig vara nog så försiktig i dessa tider då man inte kan ha ett privatliv på facebook, så vem vet vad han vet om mig egentligen, han kanske jobbar för NSA, CIA, NSF (osannolikt), PLO, IDF, Kamratposten eller New York Times.
När jag ser att hans tröja stoltserar med texten "Jag älskar min profet" så blir jag inte ens tillfälligt lugnad då jag kommer på att min tröja stoltserar med texten "All makt åt Tengil" över en bild på brinnande religionsgrundare. Han fortsätter att äta upp mig med någon sötsyrlig sås med blicken.
Jag har turen på min sida, eftersom en mellansvensk nazistfamilj i denna stund flyttar in i porten vi står vid och de börjar bära sina swastikafanor från flyttbilen in genom porten samtidigt som de sjunger "Deutschland über alles" och smattrar sådär vedervärdigt motbjudande med sina flipflops.
Jag vet inte om jag ska fly till bilen eller om jag helt sonika ska dela ut två örfilar till varje familjemedlem, en för deras flipflops och en för deras politiska åsikt.
Jätten tittar undrande på mig, jag rycker bara på axlarna och går ner till parkeringen.

- "Jävla horlexus!" skriker jag rakt ut åt bilen som tränger sig in framför mig och blockerar min framfart. Föraren syns inte genom de tonade rutorna, men jag vet att jag kallblodigt och helhjärtat gärna skulle se hen bli allvarligt skadad i en bilkrock 10-15 meter framför mig om 5 sekunder.
När vi stannar för ett rödljus sträcks en arm ut genom rutan, långa turkosa klor, rynkig och benig häxhand, ett massivt guldarmband, trekvartsärm och i mardrömshanden en Blend Mentol.
Jag överväger om jag ska ringa min mor, som är ägare till fordonet jag sitter i, och fråga om jag får köra på Lexusen med flit, bara för att visa att man inte beter sig hur som helst i trafiken.

I ölkiosken är det precis som vanligt, allt gott är dyrt och allt billigt är tråkigt. Jag slår på stort och köper en öl för 900 kronor och sen tappar jag den på väg ut till bilen.