- "Var det bra så?" undrar kassörskan.
- "Nej, jag skulle gärna få mitt kvitto och ditt nummer." säger jag inte, utan hummar bara, och svär tyst åt mig själv i halsduken.
Så kan det gå, som Vonnegut skrev flera gånger om.
Jag sätter mig i bilen igen och vrider upp stereon, falsksjunger tillsammans med gamle gode Sankt Nick:
"All things move toward their end
I knew before I met her that I would lose her"
Kanske relaterar jag fel, men jag vet redan att det i slutändan inte kommer att hålla, om jag skulle träffa någon alltså, och det här med "tills döden skiljer oss åt" kan ju vara den största hitte-pågrejen någonsin, såvida man inte försätter sig i någon form av shotgun-weddingsituation. Men då kanske man kan lyckas bli stenad till döds av den framtida frugans rabiata V75-farsa som snedtänder på Skåne Akvavit vid Midsommar och börjar hiva grus mot en för att man inte dricker nubbe.
- "Vadå inte dricka nubbe? Vem fan är du?" skriker han rakt över bordet. Blänger hotfullt och låter hovmästarsåsen rinna i mungipan.
- "Pappa, lugna ner dig, tänk på ditt höga blodtryck!" ropar min framtida fru från hängmattan, där hon redan halvdäckat eftersom att hon inte kan säga emot sin pappa, fast hon är en 38-årig kvinna, och har dragit i sig för många välkomstsnapsar på nervös, fastande mage.
- "Vadå lugna ner mig? Din jävla fjant till man vägrar snapsen!"
Jag har svårt att höra vad han säger för jag kan bara koncentrera mig på dillresterna mellan hans amalgamtänder och känner lukten av ruttnande fisk omkring mig.
- "Vem fan är det du har gift dig med? Vägrar sätta sin fot i kyrkan såvida det inte är en begravning, och har alltså struntat i att komma på sin nya familjs dop, konfirmationer och bröllop, han har inga pengar, äter inte kött, är petig med osten, dricker inte vin, skriver massa jävla smörja, spelar i ett band som ingen känner till och nu vägrar han snapsen på självaste Midsommar. Det är fan så man smäller av."
Ja, ungefär så va. Sen så åker vi hem och hon är sur på mig, för att hennes farsa inte kan hantera spriten och skäller på oss båda. Egentligen är hon sur på sig själv för att hon inte har frigjort sig tillräckligt mycket från sin pappa, men det erkänner hon inte utan tycker att allt är mitt fel.
- "Du kan väl bjuda till lite ibland, du vet ju hur pappa är."
- "Men vadå bjuda till, åkte jag inte med? Var jag inte artig, trevlig och väluppfostrad, tackade och bockade, hjälpte till med att laga mat, dukade fram och av, hjälpte din mamma med disken och pratade fotboll med din brorsa? Om jag skulle bjuda till mer skulle jag behöva ligga med dem allihop, nog för att din mamma ser ovanligt bra ut för att vara 60, men din farsa och brorsa är inte riktigt min typ av kön."
Hon flippar ur för att jag, enligt henne, säger att jag vill ligga med hennes mamma och så låser hon in sig på toaletten i 48 dagar och skickar ut skilsmässopapper under dörren. Fan vet hur hon fick in dem på toaletten? Hon kanske hade dem gömda i vattencisternen till muggen, för säkerhetsskull. Hon visste kanske också att det i slutändan inte skulle fungera.
Jaja, som ni ser, jag och Nick är helt överens, jag vet redan innan jag träffar henne att jag kommer att förlora henne.
torsdag 15 november 2012
onsdag 14 november 2012
Du blir gladare med lägre krav
Jaha, det var ju frukstansvärt kul. Dagen blev inte bättre av att Stockholms Universitet skickade över två doktorander för att tala mig till rätta.
- "Vi har gått igenom dina meriter och vi tycker att du saknar lite." säger den ena.
- "Vad?" frågar jag med fullgoda skäl och tjurigt.
- "Mjo, en sympatisk inställning, trovärdighet som medlem av den mänskliga arten och ett glatt humör!" säger den andra.
- "Ja, det är ju förbannat lätt att bibehålla ett glatt humör när man ständigt blir duschad i piss. Vad behöver jag göra då?"
- "Vi ser gärna att du söker en fortsättningskurs, läser Religionshistoria II i vår och så får du kanske skriva kandidaten nästa höst, om du uppför dig!"
- "Uppför mig? Är jag inte alltid artig, trevlig och genuint skeptisk?"
- "Du får ett halvår på dig att bevisa dig värdig, din grinige fan!" den första doktoranden, som ser ut som Gérard Depardieu i rollen som Cyrano de Bergerac, surnar väl till över att behöva besöka mig härute i norrort, rimmar illa med hans föreställning om att leva sitt liv på söder och endast befinna sig på andra sidan stan när han bedriver akademiska studier.
- "Jaja, det är väl så det måste bli" säger jag och tänker på hörsalar, seminarier och terrarier, "men om det blir någon obligatorisk jävla insparkskväll med mikrad ärtsoppa och dålig öl, då vete fan om jag kommer!"
- "Oroa dig inte, det är egentligen ingen som vill ha dig där i alla fall, vi vill bara se om du klarar ytterligare motgångar och att föra dig i det sociala rummet igen. Vi har studerat dig de senaste månaderna, vi visste att det skulle bli såhär med Umeå Universitet, vi är ju SU, vi vet allt, det är vi som formar morgondagens riksdagsdeltagare."
En kall Kåre kommer förbi i pälsmössa och plockar upp doktoranderna med hundsläde, trots avsaknaden av snö. Stackars djur som måste släpa den skiten.
Jag ser ut som om jag fått ett slag i ansiktet, besvikelsen är rätt rejäl. Men jag börjar fundera och inser att en termins studier på universitetet kan vara en investering ändå. Det är heltidsstudier, så ekonomin blir rätt okej, det blir inte lika kritiskt att behöva jobba och jag får utökad och mer grundläggande kompetens inom ämnet. Utöver de intellektuella och ekonomiska fördelarna med en termins helfartsstudier med föreläsningar och, säkerligen, seminarier, finns fördelen att jag blir tvingad ut i världen igen. Jag är en sån grinig och instängd gammal huskatt just nu, så jag faktiskt blir på dåligt humör när jag lämnar lägenheten, jag trivs inte därute bland er. Jag ser inte det nödvändiga eller roliga i er värld. Jag trivs bäst hemma med en bra vinyl, en god öl och dosa snus. Har jag även en sovande dotter i rummet bredvid, ja då är min lycka gjord, jag har musik, öl, nikotin och min dotter, varför skulle jag ge mig ut bland er då? Men det blir ju inte hållbart i längden, "home is where the hatred is" som Anita Lane sjöng och jag är duktig på att så människoförakt i mina balkonglådor och låta det bli helt vildvuxet. Så, ja, jag kanske behöver riva några mentala murar och titta ut då och då, innan jag verkligen blir en instängd och grinig jävla gubbtjyv som odlar skägg, misantropi och bitterhet och vägrar ansa något.
Sen kan ju universitetsbesök vara en investering i mitt sexliv. Man kanske kan få panga på någon pastorsdotter som har frikyrkliga ambitioner och vill starta en egen religion, då kan jag vara hennes djävul, inleda henne i frestelse och sen casha in på hennes följare.
- "Vi har gått igenom dina meriter och vi tycker att du saknar lite." säger den ena.
- "Vad?" frågar jag med fullgoda skäl och tjurigt.
- "Mjo, en sympatisk inställning, trovärdighet som medlem av den mänskliga arten och ett glatt humör!" säger den andra.
- "Ja, det är ju förbannat lätt att bibehålla ett glatt humör när man ständigt blir duschad i piss. Vad behöver jag göra då?"
- "Vi ser gärna att du söker en fortsättningskurs, läser Religionshistoria II i vår och så får du kanske skriva kandidaten nästa höst, om du uppför dig!"
- "Uppför mig? Är jag inte alltid artig, trevlig och genuint skeptisk?"
- "Du får ett halvår på dig att bevisa dig värdig, din grinige fan!" den första doktoranden, som ser ut som Gérard Depardieu i rollen som Cyrano de Bergerac, surnar väl till över att behöva besöka mig härute i norrort, rimmar illa med hans föreställning om att leva sitt liv på söder och endast befinna sig på andra sidan stan när han bedriver akademiska studier.
- "Jaja, det är väl så det måste bli" säger jag och tänker på hörsalar, seminarier och terrarier, "men om det blir någon obligatorisk jävla insparkskväll med mikrad ärtsoppa och dålig öl, då vete fan om jag kommer!"
- "Oroa dig inte, det är egentligen ingen som vill ha dig där i alla fall, vi vill bara se om du klarar ytterligare motgångar och att föra dig i det sociala rummet igen. Vi har studerat dig de senaste månaderna, vi visste att det skulle bli såhär med Umeå Universitet, vi är ju SU, vi vet allt, det är vi som formar morgondagens riksdagsdeltagare."
En kall Kåre kommer förbi i pälsmössa och plockar upp doktoranderna med hundsläde, trots avsaknaden av snö. Stackars djur som måste släpa den skiten.
Jag ser ut som om jag fått ett slag i ansiktet, besvikelsen är rätt rejäl. Men jag börjar fundera och inser att en termins studier på universitetet kan vara en investering ändå. Det är heltidsstudier, så ekonomin blir rätt okej, det blir inte lika kritiskt att behöva jobba och jag får utökad och mer grundläggande kompetens inom ämnet. Utöver de intellektuella och ekonomiska fördelarna med en termins helfartsstudier med föreläsningar och, säkerligen, seminarier, finns fördelen att jag blir tvingad ut i världen igen. Jag är en sån grinig och instängd gammal huskatt just nu, så jag faktiskt blir på dåligt humör när jag lämnar lägenheten, jag trivs inte därute bland er. Jag ser inte det nödvändiga eller roliga i er värld. Jag trivs bäst hemma med en bra vinyl, en god öl och dosa snus. Har jag även en sovande dotter i rummet bredvid, ja då är min lycka gjord, jag har musik, öl, nikotin och min dotter, varför skulle jag ge mig ut bland er då? Men det blir ju inte hållbart i längden, "home is where the hatred is" som Anita Lane sjöng och jag är duktig på att så människoförakt i mina balkonglådor och låta det bli helt vildvuxet. Så, ja, jag kanske behöver riva några mentala murar och titta ut då och då, innan jag verkligen blir en instängd och grinig jävla gubbtjyv som odlar skägg, misantropi och bitterhet och vägrar ansa något.
Sen kan ju universitetsbesök vara en investering i mitt sexliv. Man kanske kan få panga på någon pastorsdotter som har frikyrkliga ambitioner och vill starta en egen religion, då kan jag vara hennes djävul, inleda henne i frestelse och sen casha in på hennes följare.
Kalkylerar evigheten
Vi diskuterade framtidsplaner, jag och författarkollegan (ja, jag veknade och ringde igår efter att en tjejkompis varit över på middag och sedan gått hem tidigare än jag räknat med. Jag vet att jag inte borde ha gjort det, jag vet att han förtjänade ett par dagar av radiotystnad, men vem annars skulle jag prata med, han är den enda jag pratar med nuförtiden). Jag vill verkligen skriva min kandidatuppsats i vår och har lite svårigheter med att få styr på det, eftersom den enda högskolan som tillhandahöll en sådan kurs på distans precis ställt in den och Stockholm inte ens har slagit mig. Inte bara därför att jag förmodligen har fel grundkurs och för att universitetet är sprängfyllt med mänskligt avskum och pretto-professorer som alla tror att de är något, utan också för att jag ogillar färgen på korridorerna. Han, å andra sidan, har lite annorlunda, mindre akademiska framtidsplaner. Igår talade han om för mig att han bara väntar på att hans provanställning ska ta slut och leda till en fast anställning, sedan vill han få salmonella.
- "Livet blir inte mer grandiost än salmonella" säger han som om det vore den mest naturliga och eftersträvansvärda saken i världen.
Jag ifrågasätter tyst ett sådant yttrande, men låter honom ändå hållas, jag vill inte stöta mig med den enda människan, utöver min dotter, som jag fortfarande har någon form av mänskligt utbyte med.
Varför har jag ingen impulskontroll? Hur fan kunde jag låta det hända? Jag borde veta, vet, bättre! Nu är den här dagen förstörd, jag kommer att ångra det här ända fram till min dödsbädd. Fan ta avsaknaden av impulskontroll!
Jag stod och packade, med ryggen mot dörren. In kommer den där förbannade uppnäsan - som knappt har tittat åt mitt håll på de 4 åren som jag har jobbat här. Vi har en gemensam strategi, vi totalignorerar varandra helt och hållet, tittar medvetet åt ett annat håll när vi passerar varandra någonstans på arbetsplatsen och spenderar all tid i samma rum med ryggarna mot varandra. Jag vet inte ens varför det är så, men så är det och jag känner en instinktiv motvilja och aversion mot henne så fort vi befinner oss i samma utrymme, det kryper av obehag och undertryckta vredesutbrott pumpar i tinningarna. Jag vet egentligen inte ens vad hon heter, men jag behöver inte veta hennes namn för att tycka illa om henne, det går alldeles utmärkt i alla fall - jag vänder mig om och ser att det är hon, vänder mig tillbaka och fortsätter med det jag håller på med, "hej" säger hon och överrumplar mig, reflexmässigt säger jag "hej" tillbaka. Hur fan kunde jag låta det hända? Fan fan fan! Dagjäveln är helt förstörd på grund av att jag registrerade hennes närvaro, hur fan kunde jag låta det hända? Fan ta mina luftrör, fan ta min talförmåga och min tunga, jag sliter ut skiten! Hortunga!
- "Du har rätt, kaffet smakar verkligen skit på det här stället." säger min kollega i lunchrummet, vid kaffeautomaten.
- "Ja, kaffet är fan lika bittert som humöret" svarar jag.
Igår kväll blev jag rädd för min egen hand igår när jag skulle lägga mig, jag trodde att det var någon annans. Jag vet inte vems, men den överraskade mig och jag fick hjärtklappning i sängen och var mörkrädd i en timme innan jag somnade.
- "Men om kemin stämmer, så kommer det ju leda till mer, du måste bara prata mer med folk." säger hon.
Men vad fan! Jag har folk att prata med, jag behöver inte fler människor omkring mig som jag ska prata med! Jag har pratat så jävla mycket den senaste tiden så jag har kramp i talförmågan och bitterhetsorganet, det är inte prata jag behöver. Sen vet du, min kära läsare, likaväl som jag att om jag börjar prata så cockblockar jag mig själv direkt. Vem fan orkar lyssna på det här raljerandet? Om någon spenderar mer än en berusad 10-minutare med mig vid baren så har jag redan grävt min egen grav av bitterhet och folkilska och står just nu och ber henne att fylla igen hålet medan jag ligger däri och sjunger gamla sjömansvisor. Det är så det fungerar, jag behöver dra på mig The Walking Cock-dräkten, men jag har aldrig haft någon och vet inte vart man köper såna. Jag tvivlar även på att jag kan låna någon annans.
- "Sex och ockultism på min egen bakgård, det är det jag vill ha" säger jag och föreställer mig en mystisk kvinna med korpsvart hår, ockulta symboler tatuerade på kroppen och med en inre glöd som smälter mig som om jag vore en fleecetröja vid en Majbrasa, men jag lär väl få nöja mig med spärrvakten i Husby, men han har åtminstone en tätvuxen och imponerande mustasch.
På tunnelbanan är det trångt. "Alla ska med" ropas det ut i högtalarna i vagnen och en gammal major ropar "we never leave anyone behind" och släpar en kvinna på kryckor med sig in i vagnen med ett militäristiskt grepp om hennes blå lockar. Två unga kvinnor ställer sig vid mig, pressar in mig i hörnet och så står de och småfnissar åt massa internskämt, eller mig. Jag blir nervös. Får en panikkänsla. Har det gått så jävla långt så jag får panik när jag befinner mig så nära en person av kvinnligt kön? Då har det gått för långt. Så jävla skadad kan jag inte ha blivit så fort. Eller har jag lyckats med det i min isolering?
Jag börjar yla som en varg och tuggar på en gammal tants rävboa, hon blir skogstokig och drar fram skinnhandskar och snärtar mig över näsan. Majoren intar krigsmentaliteten och tar fyra stycken violinister, som är på väg till genrep, som gisslan och ritar upp en fyrkant på golvet som han vaktar som en schäfer. Jag surnar till, som ett dåligt och billigt vin, och börjar veva på grammofonen, spelar frijazz och ljudkonst. Någon som vunnit Nobels fredspris för att ha löst Mellanösterlenkonflikten försöker få mig att sänka volymen och majoren att släppa sin gisslan, men vi bägge vägrar om inte den andra genomför sin del av dealen först.
Vid Slussen är allt som vanligt, tomt och intetsägande, och jag hoppar av och går med raska steg och tom snusdosa mot rulltrappan.
Jag svänger förbi gamle gode Oliver och slänger i mig en belgo-quadrupel med koriander och lime och får återigen en kram av servitrisen. Jag vet inte om jag går dit för att kanske få en kram eller för att dricka öl längre. Så ensam känner jag mig ibland.
- "Livet blir inte mer grandiost än salmonella" säger han som om det vore den mest naturliga och eftersträvansvärda saken i världen.
Jag ifrågasätter tyst ett sådant yttrande, men låter honom ändå hållas, jag vill inte stöta mig med den enda människan, utöver min dotter, som jag fortfarande har någon form av mänskligt utbyte med.
Varför har jag ingen impulskontroll? Hur fan kunde jag låta det hända? Jag borde veta, vet, bättre! Nu är den här dagen förstörd, jag kommer att ångra det här ända fram till min dödsbädd. Fan ta avsaknaden av impulskontroll!
Jag stod och packade, med ryggen mot dörren. In kommer den där förbannade uppnäsan - som knappt har tittat åt mitt håll på de 4 åren som jag har jobbat här. Vi har en gemensam strategi, vi totalignorerar varandra helt och hållet, tittar medvetet åt ett annat håll när vi passerar varandra någonstans på arbetsplatsen och spenderar all tid i samma rum med ryggarna mot varandra. Jag vet inte ens varför det är så, men så är det och jag känner en instinktiv motvilja och aversion mot henne så fort vi befinner oss i samma utrymme, det kryper av obehag och undertryckta vredesutbrott pumpar i tinningarna. Jag vet egentligen inte ens vad hon heter, men jag behöver inte veta hennes namn för att tycka illa om henne, det går alldeles utmärkt i alla fall - jag vänder mig om och ser att det är hon, vänder mig tillbaka och fortsätter med det jag håller på med, "hej" säger hon och överrumplar mig, reflexmässigt säger jag "hej" tillbaka. Hur fan kunde jag låta det hända? Fan fan fan! Dagjäveln är helt förstörd på grund av att jag registrerade hennes närvaro, hur fan kunde jag låta det hända? Fan ta mina luftrör, fan ta min talförmåga och min tunga, jag sliter ut skiten! Hortunga!
- "Du har rätt, kaffet smakar verkligen skit på det här stället." säger min kollega i lunchrummet, vid kaffeautomaten.
- "Ja, kaffet är fan lika bittert som humöret" svarar jag.
Igår kväll blev jag rädd för min egen hand igår när jag skulle lägga mig, jag trodde att det var någon annans. Jag vet inte vems, men den överraskade mig och jag fick hjärtklappning i sängen och var mörkrädd i en timme innan jag somnade.
- "Men om kemin stämmer, så kommer det ju leda till mer, du måste bara prata mer med folk." säger hon.
Men vad fan! Jag har folk att prata med, jag behöver inte fler människor omkring mig som jag ska prata med! Jag har pratat så jävla mycket den senaste tiden så jag har kramp i talförmågan och bitterhetsorganet, det är inte prata jag behöver. Sen vet du, min kära läsare, likaväl som jag att om jag börjar prata så cockblockar jag mig själv direkt. Vem fan orkar lyssna på det här raljerandet? Om någon spenderar mer än en berusad 10-minutare med mig vid baren så har jag redan grävt min egen grav av bitterhet och folkilska och står just nu och ber henne att fylla igen hålet medan jag ligger däri och sjunger gamla sjömansvisor. Det är så det fungerar, jag behöver dra på mig The Walking Cock-dräkten, men jag har aldrig haft någon och vet inte vart man köper såna. Jag tvivlar även på att jag kan låna någon annans.
- "Sex och ockultism på min egen bakgård, det är det jag vill ha" säger jag och föreställer mig en mystisk kvinna med korpsvart hår, ockulta symboler tatuerade på kroppen och med en inre glöd som smälter mig som om jag vore en fleecetröja vid en Majbrasa, men jag lär väl få nöja mig med spärrvakten i Husby, men han har åtminstone en tätvuxen och imponerande mustasch.
På tunnelbanan är det trångt. "Alla ska med" ropas det ut i högtalarna i vagnen och en gammal major ropar "we never leave anyone behind" och släpar en kvinna på kryckor med sig in i vagnen med ett militäristiskt grepp om hennes blå lockar. Två unga kvinnor ställer sig vid mig, pressar in mig i hörnet och så står de och småfnissar åt massa internskämt, eller mig. Jag blir nervös. Får en panikkänsla. Har det gått så jävla långt så jag får panik när jag befinner mig så nära en person av kvinnligt kön? Då har det gått för långt. Så jävla skadad kan jag inte ha blivit så fort. Eller har jag lyckats med det i min isolering?
Jag börjar yla som en varg och tuggar på en gammal tants rävboa, hon blir skogstokig och drar fram skinnhandskar och snärtar mig över näsan. Majoren intar krigsmentaliteten och tar fyra stycken violinister, som är på väg till genrep, som gisslan och ritar upp en fyrkant på golvet som han vaktar som en schäfer. Jag surnar till, som ett dåligt och billigt vin, och börjar veva på grammofonen, spelar frijazz och ljudkonst. Någon som vunnit Nobels fredspris för att ha löst Mellanösterlenkonflikten försöker få mig att sänka volymen och majoren att släppa sin gisslan, men vi bägge vägrar om inte den andra genomför sin del av dealen först.
Vid Slussen är allt som vanligt, tomt och intetsägande, och jag hoppar av och går med raska steg och tom snusdosa mot rulltrappan.
Jag svänger förbi gamle gode Oliver och slänger i mig en belgo-quadrupel med koriander och lime och får återigen en kram av servitrisen. Jag vet inte om jag går dit för att kanske få en kram eller för att dricka öl längre. Så ensam känner jag mig ibland.
måndag 12 november 2012
Söt knullande mun
Det är något som händer med mig. Jag tror att jag antingen når en botten eller en topp eller både och, botten på tillvaron, toppen på bitterheten. "Det är inte lätt att glädjas åt något när allt är skit" mässar jag när jag duschar av mig min mänsklighet i alldeles för kallt vatten och sandpapprar bort livets ojämnheter från min kropp.
Jag schemalägger mina obefintliga vredesutbrott, så de ska sammanfalla med alla dopfika jag blir bjuden på under resten av mitt liv. Vredesutbrotten är små implosioner, jag överhettar och min hjärna kapsejsar mot tankarnas klippor och så drunknar hela manskapet ombord och jag segnar ihop, försvinner i en liten puff av rökhosta och dåligt humör.
Mot bättre vetande åker jag till jobbet, endast för att jag på omvägar hört att en av flickorna frågade efter mig förra veckan, annars hade jag nog struntat i alltihop och bara dumstirrat på avkalkandet av kaffebryggaren hela dagen och drömt om min postuma biografi "Mannen som visste hur man led med stil" skriven av min författarkollega, eller nej, i helvete att han skulle få skriva den, den respektlöse jäveln. Jag förlorade all respekt och kärlek för det aset igår, när vi hade vårt dagliga kvällssamtal per telefon och diskuterade musik. Han, i vanlig ordning, hånar och förkastar allt jag uppskattar och menar att det inte ens kan kallas musik. Inledning till den diskussionen var att jag inte såg fram emot morgondagens avdelningsbyte på jobbet, på grund av den anledningen att jag inte skulle kunna ha hörlurar på mig konstant och lyssna på vad jag ville. Jag såg fram emot att lyssna igenom Burmese - Colony Collapse Disorder och nämnde för aset att skivans 16 spår klockade in på 18 minuter.
- "Det kan ju knappast kallas för låtar. Det är bara oväsen, skräp, sån skit man kör iväg med sin säckakärra och dumpar hos grannen."
- "Det är väl knappast längden som definierar det som en låt eller inte" svarade jag.
- "Jo, det gör det visst det, jag gillar långa låtar."
- "Det gör jag också, 20-25-minuters låtar."
- "Men det är ju inga låtar, det är en ton och två trumslag och inget av de slås an samtidigt."
- "Det är ju det som jag lyssnar på som faktiskt är musik, till skillnad från den där skiten du lyssnar på."
- "Du har inga som helst krav på kvalitet."
- "Jag om någon har väl för fan krav på kvalitet!" skrek jag i luren och hytte med näven i luften, fräste och spottkoppade honom tillbaka till den skånska outbacken, "om jag inte hade haft krav hade jag väl lyssnat på radio? Jag har jävligt höga krav på musik."
- "Du har fan inte höga krav, kom inte dragandes med den skiten. Du har så jävla låga krav så ingen nånsin kommer under ribban!" vrålade han på den grötigaste skånska jag hört, "du kör limbo medan alla vi andra hoppar höjdhopp..."
Jag tror att vår vänskap är över nu. Han ringde mig idag och kallade mig för ett litet missfoster och sa att han hellre skulle äta på, eller ragga upp en tjej utanför, ett härbärge än att komma hem till mig. Men jag väntar en liten stund och ser om han ringer ändå, vi har ju bara varandra.
En man på tåget närmar sig mig. Han ser ut som Carolas exmake, inte Pipen, eller vad han kallas, jag menar den här självgode, självupptagne och mediahorande aspastorn, de har samma döda ögon, som pengahungrigt och själsslukande vilar över de klorblekta tänderna och den plasticpaddingade näsan.
- "Du ser ut att ha bekymmer, min vän" säger han på rövarspråksdialekten dalmål.
- "Det är lite tufft när den enda positiva framtidsutsikten man har är att man en gång ska få dö", svarar jag.
- "Jag vet vad du behöver, följ med mig..."
Jag är ju tillräckligt gammal för att inte bli inlurad i en skåpbil därför att det finns hundvalpar som gråter eller en tavla jag kan tänkas vara intresserad av därinne, och än så länge har han varken erbjudit mig godis eller något att dricka, så jag följer med.
Vi går nerför trapporna vid Slussen, till bussarna mot Nacka. Han säger åt mig att vänta ett tag, medan han köper lite saker inne på Pressbyrån.
Jag står och hoppar genom andras rökringar, kedjesnusar, lyfter på hatten åt förbipasserande teens-pojkar med fula frisyrer, dyra jackor och tuffa kompisar som alla envisas med att spotta var sjätte sekund.
Det ser ut som om någon har pissat på sig där de har suttit, blött och skummigt och en känsla av skam, därför att de vet hur töntiga de framstår, men kan ändå inte sluta, grupptrycket ni vet.
När jag har väntat i 40 dagar, 40 nätter och stundtals i några 40+ kvinnor som jobbar i växeln på SÖS, för att värma kropp och själ, kommer han tillbaka med en liten påse.
- "Är du redo att förändra ditt liv till det bättre?" frågar han.
- "Så mycket sämre kan det ju inte direkt bli" svarar jag.
Han släpar med mig på buss 471 och den eviga resan påbörjas. Jag passerar förbi åkrar, ängar, broar, hus, gamla konstnärer och nya konstnärer, gamla vänner, nya vänner, mitt liv passerar i revy och jag ångrar allt och inget samtidigt.
Vi hoppar av vid Korset och där börjar färden nedför Golgata. Vi vandrar upp till anklarna i skit, piss och blod från alla som stupat på vägen hem från krogen därför att de missat sista bussen ut till denna gudsförgätna del av världen. Romerska soldater eller romer i mjukisbyxor och lackskor jagar oss med högafflar, höginkomsttagare siktar på oss med kikarsikten från sina balkonger, högljudda techno-pundare kastar sig själva i vår väg och uppslukas av den kvicksand som verkar vara överallt i detta träsk. Ett gammalt indianreservat lurar i fjärran, men min guide verkar istället vara på väg till den övergivna stallmästargården som rymde 128 hästar och en massa dumma idéer.
I stallet är det ljust och varmt, som en livmoder, en ljus sådan, fast vit, inte röd, eller köttfärgad, inte sådär distinkt och definierbart organisk, inte livgivande och rofylld, med industriella undertoner och förhoppningsvis en kroppslig kanalisering av emotionell kärlek mot livet därinne.
I stallet är det ljus och varmt, som en ren och skär lögn.
Det är massa människor där, i vita kåpor, med tjocka stearinljus i händerna och swastikamönstrade träskor på fötterna, Nacka-style!
- "Om jag får be er, herr Strömvall Hammarstedt, att göra er av med alla era världsliga ting" säger min, självpåstådde, frälsare.
- "Världsliga ting?"
- "Skor, kläder, smycken, intellekt, förnuft, skepsis, rationalitet, ifrågasättande, filosofiska läggning och alla tankar på att förändra samhället för att göra en bättre värld för din dotter."
- "Jaså, jaha, ja okej då." Jag går in i en spilta, jag har lite svårt att visa mig naken inför andra, jag pissar ju inte ens i ränna. Men det där kommer bli bättre, när jag gömt i stort sett all min egen hud under bläckkonstverk som karvas in i mig.
Min kropp är inte längre min, jag känner inte igen den, den måste vara någon annans. Den lyder mig inte längre, den lyder inte mina tankar. Jag vill och jag vill inte, men kroppen gör inte och gör. Tvärtemot allt som jag försöker. Jag vill sätta en kniv mot strupen, men kroppen sätter den mot världens, jag vill skrika mig i ansiktet, men rösten försvinner. Jag vill inte andas, men lungorna fylls. Jag vill inte lida, men kroppen tar stryk. Jag vill inte leva, men kroppen vägrar dö.
Jag kommer ut naken och kallsvettig, det svarta bläcket blänker i skenet från stearinljusen och jag känner mig som en uppstånden Antikrist (eller vill verkligen göra det, jag vet att jag bara är en socialt distanserad och malplacerad småbarnsfarsa från Husby).
Man har ställt fram en soffa i cirkeln av påtända människor och ljus. Cirkelrunkaren tecknar åt mig att lägga mig ner. Ger mig en griffeltavla och en krita.
- "Skriv ner dina problem! Nu! Var ärlig. Här dömer alla dig."
Jag börjar:
1. Jag tycker inte att det är kul att leva.
2. Jag blir på dåligt humör så fort jag lämnar lägenheten, jag trivs inte ute i världen.
3. Kalla det en försvarsmekanism, men jag distanserar mig från alla, även människor jag tycker om, det är lättare så, mindre risk att bli ännu mer förstörd.
4. Jag är alltid helt slut, för jag ägnar i stort sett all vaken tid åt förakt, aversion och hat gentemot min egen art.
5. Jag är livrädd för att jag kommer att vara ensam resten av mitt liv. Jag orkar knappt med mig själv, varför skulle någon annan göra det?
Jag räcker honom griffeltavlan. Han håller upp den mot luften och skriker:
- "Herr Strömvall Hammarstedt har nedtecknat sina mentala och emotionella hemsökningar och rädslor. Ge oss ett tecken, du store! Ge oss ett svar! Kan vi, genom din kraft, rädda honom från sig själv?"
Det är helt tyst. Vinden har mojnat. Det gnisslar inte ens i dörrar eller fönsterluckor. Studiecirkeldeltagarna står stilla med ansiktet vänt upp mot taket. Det är dödstyst, blickstilla, inte ens en sketen insekt hörs. Det är som om existensen hade upphört, överallt annars, utom just i detta rum. Det är helt jävla intetsägande.
Efter vad som förefaller vara sju år av mitt liv, men kanske är mer, ledsnar alla och börja småprata om mellandagsrea och nyårslöften. Det plockas fram småkaksoblater med pärlsocker och en bag-in-box.
Jag ligger kvar där på soffan och stirrar i taket.
Pastorn kommer fram till mig, sätter sig på soffan med en suck och räcker mig griffeltavlan.
- "Alltså, jag har trott på gud hela mitt liv, känt hans närvaro, sett honom, talat med honom, och har också fått råd och tecken i hela mitt liv. Den här ritualen har vi samtliga människor här genomgått och deltagit i. Vi har alltid fått svar, tecken, och kunnat hjälpa våra nya medlemmar. Men han verkar inte vilja ha dig. Det var ju ett jävla antiklimax. Här lurar jag med dig ut till obygden och lovar att förändra ditt liv, och vad händer? Ingenting!"
- "Ta det inte så hårt, du, jag hade inte förväntat mig något alls, för ni är ju helt tokiga som tror på sån här skit" svarar jag och börjar känna en viss kyla i testiklarna, det är kallt i Nacka utan kalsonger.
- "Dina problem kanske är för grava, ingen kanske kan rädda dig från dig själv, inte ens gud."
- "Oroa dig inte, du kommer säkert se jungfru Maria i rostbrödet imorgon" tröstar jag.
Jag går och klär på mig mina kläder, ringer till Jörgen på Two Dices-taxi och han kommer och hämtar upp mig. Jag får en mugg rödvin med mig som jag inte vill ha och ger till Jörgen eftersom jag annars bara kan betala i rikskuponger.
Han går på om sin gamla flickvän som two-timade honom med annan kille under hela deras förhållande, men han verkar ju inte så uppgiven över det. Han kanske bara var glad att han fick ligga lite?
Hemma så låter jag mina egna demoner gräva ner mig i min egen misär och lyssnar på Asterisk i fyra veckor innan jag har återfått min forna glans, Johans glans (suck, nu är det nog!)
Jag schemalägger mina obefintliga vredesutbrott, så de ska sammanfalla med alla dopfika jag blir bjuden på under resten av mitt liv. Vredesutbrotten är små implosioner, jag överhettar och min hjärna kapsejsar mot tankarnas klippor och så drunknar hela manskapet ombord och jag segnar ihop, försvinner i en liten puff av rökhosta och dåligt humör.
Mot bättre vetande åker jag till jobbet, endast för att jag på omvägar hört att en av flickorna frågade efter mig förra veckan, annars hade jag nog struntat i alltihop och bara dumstirrat på avkalkandet av kaffebryggaren hela dagen och drömt om min postuma biografi "Mannen som visste hur man led med stil" skriven av min författarkollega, eller nej, i helvete att han skulle få skriva den, den respektlöse jäveln. Jag förlorade all respekt och kärlek för det aset igår, när vi hade vårt dagliga kvällssamtal per telefon och diskuterade musik. Han, i vanlig ordning, hånar och förkastar allt jag uppskattar och menar att det inte ens kan kallas musik. Inledning till den diskussionen var att jag inte såg fram emot morgondagens avdelningsbyte på jobbet, på grund av den anledningen att jag inte skulle kunna ha hörlurar på mig konstant och lyssna på vad jag ville. Jag såg fram emot att lyssna igenom Burmese - Colony Collapse Disorder och nämnde för aset att skivans 16 spår klockade in på 18 minuter.
- "Det kan ju knappast kallas för låtar. Det är bara oväsen, skräp, sån skit man kör iväg med sin säckakärra och dumpar hos grannen."
- "Det är väl knappast längden som definierar det som en låt eller inte" svarade jag.
- "Jo, det gör det visst det, jag gillar långa låtar."
- "Det gör jag också, 20-25-minuters låtar."
- "Men det är ju inga låtar, det är en ton och två trumslag och inget av de slås an samtidigt."
- "Det är ju det som jag lyssnar på som faktiskt är musik, till skillnad från den där skiten du lyssnar på."
- "Du har inga som helst krav på kvalitet."
- "Jag om någon har väl för fan krav på kvalitet!" skrek jag i luren och hytte med näven i luften, fräste och spottkoppade honom tillbaka till den skånska outbacken, "om jag inte hade haft krav hade jag väl lyssnat på radio? Jag har jävligt höga krav på musik."
- "Du har fan inte höga krav, kom inte dragandes med den skiten. Du har så jävla låga krav så ingen nånsin kommer under ribban!" vrålade han på den grötigaste skånska jag hört, "du kör limbo medan alla vi andra hoppar höjdhopp..."
Jag tror att vår vänskap är över nu. Han ringde mig idag och kallade mig för ett litet missfoster och sa att han hellre skulle äta på, eller ragga upp en tjej utanför, ett härbärge än att komma hem till mig. Men jag väntar en liten stund och ser om han ringer ändå, vi har ju bara varandra.
En man på tåget närmar sig mig. Han ser ut som Carolas exmake, inte Pipen, eller vad han kallas, jag menar den här självgode, självupptagne och mediahorande aspastorn, de har samma döda ögon, som pengahungrigt och själsslukande vilar över de klorblekta tänderna och den plasticpaddingade näsan.
- "Du ser ut att ha bekymmer, min vän" säger han på rövarspråksdialekten dalmål.
- "Det är lite tufft när den enda positiva framtidsutsikten man har är att man en gång ska få dö", svarar jag.
- "Jag vet vad du behöver, följ med mig..."
Jag är ju tillräckligt gammal för att inte bli inlurad i en skåpbil därför att det finns hundvalpar som gråter eller en tavla jag kan tänkas vara intresserad av därinne, och än så länge har han varken erbjudit mig godis eller något att dricka, så jag följer med.
Vi går nerför trapporna vid Slussen, till bussarna mot Nacka. Han säger åt mig att vänta ett tag, medan han köper lite saker inne på Pressbyrån.
Jag står och hoppar genom andras rökringar, kedjesnusar, lyfter på hatten åt förbipasserande teens-pojkar med fula frisyrer, dyra jackor och tuffa kompisar som alla envisas med att spotta var sjätte sekund.
Det ser ut som om någon har pissat på sig där de har suttit, blött och skummigt och en känsla av skam, därför att de vet hur töntiga de framstår, men kan ändå inte sluta, grupptrycket ni vet.
När jag har väntat i 40 dagar, 40 nätter och stundtals i några 40+ kvinnor som jobbar i växeln på SÖS, för att värma kropp och själ, kommer han tillbaka med en liten påse.
- "Är du redo att förändra ditt liv till det bättre?" frågar han.
- "Så mycket sämre kan det ju inte direkt bli" svarar jag.
Han släpar med mig på buss 471 och den eviga resan påbörjas. Jag passerar förbi åkrar, ängar, broar, hus, gamla konstnärer och nya konstnärer, gamla vänner, nya vänner, mitt liv passerar i revy och jag ångrar allt och inget samtidigt.
Vi hoppar av vid Korset och där börjar färden nedför Golgata. Vi vandrar upp till anklarna i skit, piss och blod från alla som stupat på vägen hem från krogen därför att de missat sista bussen ut till denna gudsförgätna del av världen. Romerska soldater eller romer i mjukisbyxor och lackskor jagar oss med högafflar, höginkomsttagare siktar på oss med kikarsikten från sina balkonger, högljudda techno-pundare kastar sig själva i vår väg och uppslukas av den kvicksand som verkar vara överallt i detta träsk. Ett gammalt indianreservat lurar i fjärran, men min guide verkar istället vara på väg till den övergivna stallmästargården som rymde 128 hästar och en massa dumma idéer.
I stallet är det ljust och varmt, som en livmoder, en ljus sådan, fast vit, inte röd, eller köttfärgad, inte sådär distinkt och definierbart organisk, inte livgivande och rofylld, med industriella undertoner och förhoppningsvis en kroppslig kanalisering av emotionell kärlek mot livet därinne.
I stallet är det ljus och varmt, som en ren och skär lögn.
Det är massa människor där, i vita kåpor, med tjocka stearinljus i händerna och swastikamönstrade träskor på fötterna, Nacka-style!
- "Om jag får be er, herr Strömvall Hammarstedt, att göra er av med alla era världsliga ting" säger min, självpåstådde, frälsare.
- "Världsliga ting?"
- "Skor, kläder, smycken, intellekt, förnuft, skepsis, rationalitet, ifrågasättande, filosofiska läggning och alla tankar på att förändra samhället för att göra en bättre värld för din dotter."
- "Jaså, jaha, ja okej då." Jag går in i en spilta, jag har lite svårt att visa mig naken inför andra, jag pissar ju inte ens i ränna. Men det där kommer bli bättre, när jag gömt i stort sett all min egen hud under bläckkonstverk som karvas in i mig.
Min kropp är inte längre min, jag känner inte igen den, den måste vara någon annans. Den lyder mig inte längre, den lyder inte mina tankar. Jag vill och jag vill inte, men kroppen gör inte och gör. Tvärtemot allt som jag försöker. Jag vill sätta en kniv mot strupen, men kroppen sätter den mot världens, jag vill skrika mig i ansiktet, men rösten försvinner. Jag vill inte andas, men lungorna fylls. Jag vill inte lida, men kroppen tar stryk. Jag vill inte leva, men kroppen vägrar dö.
Jag kommer ut naken och kallsvettig, det svarta bläcket blänker i skenet från stearinljusen och jag känner mig som en uppstånden Antikrist (eller vill verkligen göra det, jag vet att jag bara är en socialt distanserad och malplacerad småbarnsfarsa från Husby).
Man har ställt fram en soffa i cirkeln av påtända människor och ljus. Cirkelrunkaren tecknar åt mig att lägga mig ner. Ger mig en griffeltavla och en krita.
- "Skriv ner dina problem! Nu! Var ärlig. Här dömer alla dig."
Jag börjar:
1. Jag tycker inte att det är kul att leva.
2. Jag blir på dåligt humör så fort jag lämnar lägenheten, jag trivs inte ute i världen.
3. Kalla det en försvarsmekanism, men jag distanserar mig från alla, även människor jag tycker om, det är lättare så, mindre risk att bli ännu mer förstörd.
4. Jag är alltid helt slut, för jag ägnar i stort sett all vaken tid åt förakt, aversion och hat gentemot min egen art.
5. Jag är livrädd för att jag kommer att vara ensam resten av mitt liv. Jag orkar knappt med mig själv, varför skulle någon annan göra det?
Jag räcker honom griffeltavlan. Han håller upp den mot luften och skriker:
- "Herr Strömvall Hammarstedt har nedtecknat sina mentala och emotionella hemsökningar och rädslor. Ge oss ett tecken, du store! Ge oss ett svar! Kan vi, genom din kraft, rädda honom från sig själv?"
Det är helt tyst. Vinden har mojnat. Det gnisslar inte ens i dörrar eller fönsterluckor. Studiecirkeldeltagarna står stilla med ansiktet vänt upp mot taket. Det är dödstyst, blickstilla, inte ens en sketen insekt hörs. Det är som om existensen hade upphört, överallt annars, utom just i detta rum. Det är helt jävla intetsägande.
Efter vad som förefaller vara sju år av mitt liv, men kanske är mer, ledsnar alla och börja småprata om mellandagsrea och nyårslöften. Det plockas fram småkaksoblater med pärlsocker och en bag-in-box.
Jag ligger kvar där på soffan och stirrar i taket.
Pastorn kommer fram till mig, sätter sig på soffan med en suck och räcker mig griffeltavlan.
- "Alltså, jag har trott på gud hela mitt liv, känt hans närvaro, sett honom, talat med honom, och har också fått råd och tecken i hela mitt liv. Den här ritualen har vi samtliga människor här genomgått och deltagit i. Vi har alltid fått svar, tecken, och kunnat hjälpa våra nya medlemmar. Men han verkar inte vilja ha dig. Det var ju ett jävla antiklimax. Här lurar jag med dig ut till obygden och lovar att förändra ditt liv, och vad händer? Ingenting!"
- "Ta det inte så hårt, du, jag hade inte förväntat mig något alls, för ni är ju helt tokiga som tror på sån här skit" svarar jag och börjar känna en viss kyla i testiklarna, det är kallt i Nacka utan kalsonger.
- "Dina problem kanske är för grava, ingen kanske kan rädda dig från dig själv, inte ens gud."
- "Oroa dig inte, du kommer säkert se jungfru Maria i rostbrödet imorgon" tröstar jag.
Jag går och klär på mig mina kläder, ringer till Jörgen på Two Dices-taxi och han kommer och hämtar upp mig. Jag får en mugg rödvin med mig som jag inte vill ha och ger till Jörgen eftersom jag annars bara kan betala i rikskuponger.
Han går på om sin gamla flickvän som two-timade honom med annan kille under hela deras förhållande, men han verkar ju inte så uppgiven över det. Han kanske bara var glad att han fick ligga lite?
Hemma så låter jag mina egna demoner gräva ner mig i min egen misär och lyssnar på Asterisk i fyra veckor innan jag har återfått min forna glans, Johans glans (suck, nu är det nog!)
lördag 10 november 2012
Less på att försöka
Tunnelbanevagnen ser värre ut idag än vad den gjorde i helgen. Jag börjar överväga om den stockholmska efterblivenheten har slagit på för fullt och folk bestämt sig för att fortsätta att fira Halloween trots att det är tisdag morgon. En knarkare, ett spöke, ett baltluder, en groggkärring, en överklasskuk, en Ulf Ekman-vibbig herre och så en grinig, bitter, ensamstående småbarnsfar som lyssnar på Catharsis och tittar ut genom fönstret.
Ska jag börja fråga folk om de har klätt ut sig eller är det ohyfsat? Klockan är ju inte halv nio än. Det kanske blir bättre ställt med alla, utom överklasskuken, efter förmiddagskaffet? Han är ju bortom all hjälp.
- "Gud vad skönt att träna, eller hur? Man känner sig så stark, duktig och glad."
- "Alltså, jag måste cykla för endorfinernas skull, annars finns det en risk att jag en dag på jobbet bara flippar ur och dödar någon som dig, din äckliga optimistfitta" säger jag och lämnar lunchrummet.
Jag skickar ett sms till min författarkollega och skriver att jag uppskattar våra, numer, dagliga telefonsamtal, även om vi också enas om att jag inte är hans, och han inte heller mitt, förstahandsval, vi skulle hellre vilja prata med andra, men det verkar ju inte hända.
Vidare samtal leder till fler insikter.
Vi lever bägge i icke-självvalda celibat, han känner sig som en konstant bänkvärmare och jag orkar inte vara jag, det är så jävla utmattande, och jag tycker inte att det är särskilt kul att leva längre, inte alls faktiskt.
Jag hoppar av i Husby och hela perrongen är fylld med sura muslimer. Jag börjar fundera på om det är för att de måste släpa runt på sina mattor hela tiden. Jag tror ju inte direkt att det är så, det kan ju även vara något med kosthållningen eller deras förhållande till gud som gör att de är lite griniga.
Men när jag kommer fram till rulltrappan så förstår jag varför. Den är avstängd. Liksom rulltrapporna vid T-centralen, ljuset, det är signalfel, stopp på blå linjen, rulltrappor och skyltar ur funktion vid Rådhuset, förseningar. Jag tror att de tror att svenskarna tycker att det är deras fel. Alla behöver någon att skylla på och SL blir för uppenbart, alla vet att de aldrig gör något rätt, så det är ingen idé att hetsa upp sig över ytterligare bortgöranden från deras sida. Svenskarna surnar till och trampar i klaver, det spelas polka och folkmusik, men alla är ändå hysteriskt upprörda över kaoset, det är som en lugn och sansad, men effektiv, vardagsterrorattack i rusningstrafik. Alla blir på dåligt humör, för alla är lata as som hellre ägnar 15 minuter åt en hissfärd, inklusive väntetid och att tränga sig före föräldrar med barnvagn, än att gå för egen kraft uppför rulltrappan. Det är som om halva landets befolkning helt plötsligt blivit invalidiserade. Det drabbar sen barnen, som är trötta och griniga själva eftersom alla har ätit och sovit dåligt på dagis, som vanligt, och så är karusellen igång. Det blir näringsfattig och snabblagad middag, alla blir mätta men har ändå ingen ork, bråk hela vägen till läggdags och så sen tar föräldrarna lite grogg framför TV:n för att slappna av och så är de ännu tröttare dagen efter och det hela blir en ond spiral som slutar med masshysteri, bombdåd, taskiga uppväxtförhållanden och kulturella övertramp.
Jag är på väg ut, men har redan glömt vart jag ska, och går genom spärrarna till tunnelbanan. När jag tittar upp och in i butiken kallad "Nötter" i Husby centrum så ser jag en man i läkarscrubs. Vad gör en man i scrubs inne i nötbutiken? De säljer knappast så mycket nötter så de har råd med en städare och han städar ändå inte. Varför skulle man ha scrubs på sig om man jobbar med nötter? Smittorisk? Försök till trendskapande? Föregår det hemliga operationer, kirurgiska sådana, i nötbutiken på helgkvällarna? Vem opererar de i så fall? Småfifflare från Ekerö? Advokater från Danderyd? Terrorister från Djursholm? Bin Ladens bortglömde halvbror som glömdes i Dalarna? Varför? För att få honom att likna Jan Björklund naturligtvis, lägga in en klausul i något immigrationsavtal, fri migration till alla kommuner med SD-mandat, inklusive en Bentley och en påse nötter, två röstblanketter för alla irakier med lösmustasch och träben, islamisering av trisslottsystemet och ett återtagande av Leif "Loket" Olsson som den helige martyren.
Jag avdramatiserar hela veckan genom att lägga locket på och vakumförpacka min tillvaro i plastpåsar och förvara dem i gardeoben. Jag är obeskrivligt less på mitt skafferi och att det alltid är fyllt med saker som jag inte vill se, positiva och lyckliga människor, fullblodsoptimister och intetsägande hipsterband. Varför lämnades dessa kvar tills jag flyttade in? Eller har de flyttat in under de månaderna som jag har bott här? Vart är min extranyckel? Varför luktar det pomada och håriga ben? Livet och grönsakerna möglar i kylen och jag kan inte göra något åt det, det är bara den årstiden.
Jag spenderar min lördag med en vacker alpkvinna som envisas med att joddla så fort hon ser något som påminner om en bergstopp, det blir lite tradigt i längden, men jag håller god min och försöker styra samtalet och hennes blick åt andra håll.
- "Titta, här förvarar vi tomglas i Sverige.", "Här köpte jag en skiva en gång i högstadiet, den var nog rätt billig och rätt dålig.", "Här har jag stått och väntat på nattbussen otaliga gånger.", "Hur fungerar karaoke på krogen i ditt land? Är det som här? Hälften efterblivna och andra hälften tondöva?"
Jag blir uttråkad av mig själv och börjar istället imitera olika bruksdjur, men jag imponerar inte riktigt.
Som den gentleman jag är så lägger jag min jacka över vattenpölar så hon inte ska bli blöt om skorna, men jag ångrar mig direkt eftersom jag nu måste ha på mig en blöt jacka och det blåser en del. Jag morskar upp mig och börjar prata om att jag minsann är rätt tuff ändå som både har blivit slagen och aldrig har slagit någon, men nog kan jag minsann åka på stryk så det står härliga till om situationen är helt fel.
Vi skiljs åt vid tunnelbanan och hon avslutar dagen med att säga:
- "Och bara så du vet, så gillar jag också Whitesnake".
Vad fan är det här? Har hon läst mina tankar? Hur fick hon tillgång till dem? Nog för att jag arkiverar dem bakom kopiatorn på it-kafèet i Gröndal, men där trodde jag att de var säkra. Känner hon servitrisen? Är det en epidemi eller en konspiration? Kan hon läsa mina andra tankar också? Är det riskfritt? Vilka fler tankar har hon tillgång till? Frågan är inte om jag ska sluta tänka utan hur i helvete det ska gå till.
Ska jag börja fråga folk om de har klätt ut sig eller är det ohyfsat? Klockan är ju inte halv nio än. Det kanske blir bättre ställt med alla, utom överklasskuken, efter förmiddagskaffet? Han är ju bortom all hjälp.
- "Gud vad skönt att träna, eller hur? Man känner sig så stark, duktig och glad."
- "Alltså, jag måste cykla för endorfinernas skull, annars finns det en risk att jag en dag på jobbet bara flippar ur och dödar någon som dig, din äckliga optimistfitta" säger jag och lämnar lunchrummet.
Jag skickar ett sms till min författarkollega och skriver att jag uppskattar våra, numer, dagliga telefonsamtal, även om vi också enas om att jag inte är hans, och han inte heller mitt, förstahandsval, vi skulle hellre vilja prata med andra, men det verkar ju inte hända.
Vidare samtal leder till fler insikter.
Vi lever bägge i icke-självvalda celibat, han känner sig som en konstant bänkvärmare och jag orkar inte vara jag, det är så jävla utmattande, och jag tycker inte att det är särskilt kul att leva längre, inte alls faktiskt.
Jag hoppar av i Husby och hela perrongen är fylld med sura muslimer. Jag börjar fundera på om det är för att de måste släpa runt på sina mattor hela tiden. Jag tror ju inte direkt att det är så, det kan ju även vara något med kosthållningen eller deras förhållande till gud som gör att de är lite griniga.
Men när jag kommer fram till rulltrappan så förstår jag varför. Den är avstängd. Liksom rulltrapporna vid T-centralen, ljuset, det är signalfel, stopp på blå linjen, rulltrappor och skyltar ur funktion vid Rådhuset, förseningar. Jag tror att de tror att svenskarna tycker att det är deras fel. Alla behöver någon att skylla på och SL blir för uppenbart, alla vet att de aldrig gör något rätt, så det är ingen idé att hetsa upp sig över ytterligare bortgöranden från deras sida. Svenskarna surnar till och trampar i klaver, det spelas polka och folkmusik, men alla är ändå hysteriskt upprörda över kaoset, det är som en lugn och sansad, men effektiv, vardagsterrorattack i rusningstrafik. Alla blir på dåligt humör, för alla är lata as som hellre ägnar 15 minuter åt en hissfärd, inklusive väntetid och att tränga sig före föräldrar med barnvagn, än att gå för egen kraft uppför rulltrappan. Det är som om halva landets befolkning helt plötsligt blivit invalidiserade. Det drabbar sen barnen, som är trötta och griniga själva eftersom alla har ätit och sovit dåligt på dagis, som vanligt, och så är karusellen igång. Det blir näringsfattig och snabblagad middag, alla blir mätta men har ändå ingen ork, bråk hela vägen till läggdags och så sen tar föräldrarna lite grogg framför TV:n för att slappna av och så är de ännu tröttare dagen efter och det hela blir en ond spiral som slutar med masshysteri, bombdåd, taskiga uppväxtförhållanden och kulturella övertramp.
Jag är på väg ut, men har redan glömt vart jag ska, och går genom spärrarna till tunnelbanan. När jag tittar upp och in i butiken kallad "Nötter" i Husby centrum så ser jag en man i läkarscrubs. Vad gör en man i scrubs inne i nötbutiken? De säljer knappast så mycket nötter så de har råd med en städare och han städar ändå inte. Varför skulle man ha scrubs på sig om man jobbar med nötter? Smittorisk? Försök till trendskapande? Föregår det hemliga operationer, kirurgiska sådana, i nötbutiken på helgkvällarna? Vem opererar de i så fall? Småfifflare från Ekerö? Advokater från Danderyd? Terrorister från Djursholm? Bin Ladens bortglömde halvbror som glömdes i Dalarna? Varför? För att få honom att likna Jan Björklund naturligtvis, lägga in en klausul i något immigrationsavtal, fri migration till alla kommuner med SD-mandat, inklusive en Bentley och en påse nötter, två röstblanketter för alla irakier med lösmustasch och träben, islamisering av trisslottsystemet och ett återtagande av Leif "Loket" Olsson som den helige martyren.
Jag avdramatiserar hela veckan genom att lägga locket på och vakumförpacka min tillvaro i plastpåsar och förvara dem i gardeoben. Jag är obeskrivligt less på mitt skafferi och att det alltid är fyllt med saker som jag inte vill se, positiva och lyckliga människor, fullblodsoptimister och intetsägande hipsterband. Varför lämnades dessa kvar tills jag flyttade in? Eller har de flyttat in under de månaderna som jag har bott här? Vart är min extranyckel? Varför luktar det pomada och håriga ben? Livet och grönsakerna möglar i kylen och jag kan inte göra något åt det, det är bara den årstiden.
Jag spenderar min lördag med en vacker alpkvinna som envisas med att joddla så fort hon ser något som påminner om en bergstopp, det blir lite tradigt i längden, men jag håller god min och försöker styra samtalet och hennes blick åt andra håll.
- "Titta, här förvarar vi tomglas i Sverige.", "Här köpte jag en skiva en gång i högstadiet, den var nog rätt billig och rätt dålig.", "Här har jag stått och väntat på nattbussen otaliga gånger.", "Hur fungerar karaoke på krogen i ditt land? Är det som här? Hälften efterblivna och andra hälften tondöva?"
Jag blir uttråkad av mig själv och börjar istället imitera olika bruksdjur, men jag imponerar inte riktigt.
Som den gentleman jag är så lägger jag min jacka över vattenpölar så hon inte ska bli blöt om skorna, men jag ångrar mig direkt eftersom jag nu måste ha på mig en blöt jacka och det blåser en del. Jag morskar upp mig och börjar prata om att jag minsann är rätt tuff ändå som både har blivit slagen och aldrig har slagit någon, men nog kan jag minsann åka på stryk så det står härliga till om situationen är helt fel.
Vi skiljs åt vid tunnelbanan och hon avslutar dagen med att säga:
- "Och bara så du vet, så gillar jag också Whitesnake".
Vad fan är det här? Har hon läst mina tankar? Hur fick hon tillgång till dem? Nog för att jag arkiverar dem bakom kopiatorn på it-kafèet i Gröndal, men där trodde jag att de var säkra. Känner hon servitrisen? Är det en epidemi eller en konspiration? Kan hon läsa mina andra tankar också? Är det riskfritt? Vilka fler tankar har hon tillgång till? Frågan är inte om jag ska sluta tänka utan hur i helvete det ska gå till.
söndag 4 november 2012
Folkmusik för ingen alls
Jag åker till Bagarmossen för att dela bitterhetens bördor med min
författarkollega. Vi enas om att världen är helt förjävlig, människor är
så jävla tröttsamma, vi är så fruktansvärt less på allt och alla och om
folk bara kunde hålla käften och börja prata och kommunicera på allvar
så skulle saker och ting vara jävligt mycket lättare.
- "Men du kan ju för fan inte sitta och vara bitter när du själv har valt din situation." säger han på skånska, nästintill grötfrukost och obegripligt, men jag håller god min och låtsas att jag förstår.
- "Vad menar du?" säger jag på rikssvenska och skäms över den torftiga dialekten, som även om den är helt begriplig ändå framstår som ett dött språk. (Men tack mamma för att jag fick växa upp i förorten, tack förorten för den subtila förortsaccenten och tack barndom och uppväxt för att jag inte låter som en stockholmare, vilket jag fått bekräftat när jag besökt andra städer. Jag är helt ärlig. Tack!)
- "Men du vet ju själv att du skulle kunna skriva en deckare, spela musik som folk lyssnar på eller släppa band som folk vill köpa musik med. Du väljer bara att göra tvärtom."
Han har en poäng.
- "Meningen är ju att du ska göra det svårt för andra, inte för dig själv." säger han sedan.
- "Jaha, jag trodde det var meningen att man skulle göra det svårt för sig själv? Jag gör ju aktiva val som försvårar mitt liv, dagligen, ger mig ångest, dåligt samvete, hopplöshet, människoförakt, försämrad framtidstro, stressacne, gråa hår och påssjuka. Men det känns som om det kvittar, för när jag försöker göra bra val så blir det ju i alla fall skit."
Vi övergår till att prata om att jag behöver gå en kurs för att lära mig att få till det. Jag kanske ska sätta mig ner med The Game, skaffa mig en risig kvinnosyn och springa runt och peacocka med en ananas på huvudet bara för att alltid ha något att diskutera? Eller så kanske jag ska lämna lägenheten då och då och befinna mig bland folk?
Jag har det i åtanke dagen efter, så jag och en god vän besöker Husby Konsthall för att se utställningen "Himmel och Helvete". Nej, jag skojar, klart som fan jag inte tänker på damer när jag ska gå på Husby Konsthall! Temat för utställningen är döden, livet och "efterlivet". Idén verkar onekligen lockande för två morbida och griniga herrar och religionsvetaren i mig kittlas likaså.
Det bjuds på salta pinnar och chips, men det är ju i Husby, här är det inte snittar och findricka som gäller.
Vi får blad med titlar, objektsnummer och pris samt ett textark med beskrivningar av några av verken/värken.
Men den här utställningen är ju en påse skit.
Den otroligt oerfarna konstkritikern i mig upprörs över hur värdelöst allting är och religionsvetaren i mig blir ännu mer upprörd eftersom att det är helt jävla efterblivet!
"Konstnären" skriver oss på näsan och förklarar vad allting symboliserar, det finns inget utrymme för att tolka någonting överhuvudtaget utan vi serveras med färdiga upplevelser som är fullständigt intetsägande, för att säkerställa att vi förstår vad han menar säkerligen. Han kan ju inte riskera att någon tolkar något på ett annat sätt än det han vill symbolisera, där han har kört en järnspik genom en filofax. Han kan fan inte måla heller, det ser ut som de teckningar min dotter får med sig hem från förskolan. Men hennes har faktiskt lite mer nerv och sökande experimentlusta.
Objekten är intressantare, men de är också jävligt simpla, effektsökande och intetsägande.
Utöver den värdelösa konsten så är hans filosofiska tankar bakom den rena rama dravlet. Påståenden om att ateism skulle vara en annan form av religiöst uttryck? Humbug säger jag! Ateism är just avsaknaden av tro, det är inte en annan form av religion, det finns ingen gud, det finns inga själar, det finns ingen himmel eller något helvete, det finns inga heliga böcker utöver Nietzsches Antikrist, Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och Williams Cancer As A Social Activity.
Jag kommer till en installation som är ett ställningstagande mot abort. Bra där! Hade jag sett den först så hade jag kunnat såga den här skiten för länge sedan och åkt hem igen, din pretentiösa sopa!
Jag frustar, jag svär, jag får kväljningar och ögonen tåras, det kliar i hårbotten och i handflatorna, det börjar växa horn i pannan och sifferkombinationen 666 i streckkodsform dyker upp i min nacke.
Jag går runt och kokar över, skummet rinner ut genom öronen och blöter ner tavlorna så allt bara blir en geggig sörja på golvet.
Konstnären börjar skrika och gråta, han faller ihop och sparkar i golvet.
- "Mina tavlor, min konst, mitt liv!"
- "Det är för fan inte konst din jävel, jag har gjort dig en tjänst" skriker jag och urinerar i Noahs Ark.
- "Vem fan är du att påstå att det inte skulle vara konst? Vad fan vet du om konst?"
- "Jag vet tillräckligt mycket för att säga att ett plastgorillahuvud i ett martiniglas med läppstift på kanten knappast kan kallas för konst. Döp den till Eva men låt glasfan stå på en silverbricka som det står Ann-Marie på? Vad fan menar du med det? Och vad är det för juckande plastjycke som försöker klättra upp längs foten?"
- "Det är precis det jag menar, vem fan är du att yttra dig om det här, du förstår ju inte!"
- "Det finns ju inget att förstå, det är bara pretentiös smörja! Min treåriga dotter gör mer intressanta installationer än det här när hon sitter på toaletten!"
Jag blir ivägjagad av en tant på kryckor som vill köpa en skål med chokladtiokronor för 3000:- kallad "Sekt 2" eller något.
Jag åker mot söder och ser massa folk jag känner på tunnelbanan. Jag gömmer mig bakom en fet sydsvensk bilhandlare och låtsas vara hans halvt bortglömde son, men ingen tror på det eftersom han är typiskt skånsk, med rött hår, vilda ögon, milda glasögon och haklapp samt stilrena träskor och jag kör den eleganta slackerlooken i frack och sneakers.
SMS
F: Jameson! Kom!
J: Kommer!
F: Yay!
J: Heavy Mental!
F: Eat cunt for mental health!
J: Cunt it out!
F: Cuntdown to extinction.
J: Cunt me in!
F: For god and cuntry.
J: The final cuntdown
F: Vi äro musicunter
J: I want a house on the cuntryside
F: To be cuntinued
Jag hundar runt och är lika desperat som Adam innan han slutligen fick nog och slet ut ett eget revben för att få ligga. Men jag lever i verkligheten och vet att det där bara är påhittat, han fick inte ligga ändå.
Vi är på stans bästa ölhak och jag får en kram av servitrisen, hon begraver ansiktet i min hals och inhalerar mig, jag kan följa med henne hem, gärna, men hon är snart 40 och jobbar till klockan 1, jag orkar inte sitta och vänta och så gillar hon Whitesnake, det går bara inte.
Vi går vidare och kommer till hipsterheaven, där jag vill gifta mig med bartendern, bli far till alla barn hon kan tänkas vilja ha, jag vill begrava mitt ansikte i hennes hår och aldrig komma ut igen, jag vill äta upp henne med vispgrädde, jag vill läsa Réage, Bataille, Von Sacher-Masoch och Gamiani för henne i skenet av tända ljus, hon får gärna piska mig om hon är iklädd päls. Men jag blir hysteriskt full på öl och Fernet istället, dricker kopiösa mängder vatten, flåsar vid bardisken och måste gå hem.
Jag ber alla kvinnliga bekanta jag har på facebookchatten att skicka nakenbilder, men jag får endast bilder på långfingrar och en och annan hårig armhåla, som jag inledningsvis tror är något spännande och adekvat, men blir konstant besviken.
Jag skaffar mig perspektiv på livet, dålig hållning och mer sömnsvårigheter. Jag lyssnar på Common Eider, King Eider och svettas i hjärnan för att jag inte kan vädra ur all skit därinne, det är för mycket för någon att ta in. Det är redan för mycket för mig att orka bära.
- "Men du kan ju för fan inte sitta och vara bitter när du själv har valt din situation." säger han på skånska, nästintill grötfrukost och obegripligt, men jag håller god min och låtsas att jag förstår.
- "Vad menar du?" säger jag på rikssvenska och skäms över den torftiga dialekten, som även om den är helt begriplig ändå framstår som ett dött språk. (Men tack mamma för att jag fick växa upp i förorten, tack förorten för den subtila förortsaccenten och tack barndom och uppväxt för att jag inte låter som en stockholmare, vilket jag fått bekräftat när jag besökt andra städer. Jag är helt ärlig. Tack!)
- "Men du vet ju själv att du skulle kunna skriva en deckare, spela musik som folk lyssnar på eller släppa band som folk vill köpa musik med. Du väljer bara att göra tvärtom."
Han har en poäng.
- "Meningen är ju att du ska göra det svårt för andra, inte för dig själv." säger han sedan.
- "Jaha, jag trodde det var meningen att man skulle göra det svårt för sig själv? Jag gör ju aktiva val som försvårar mitt liv, dagligen, ger mig ångest, dåligt samvete, hopplöshet, människoförakt, försämrad framtidstro, stressacne, gråa hår och påssjuka. Men det känns som om det kvittar, för när jag försöker göra bra val så blir det ju i alla fall skit."
Vi övergår till att prata om att jag behöver gå en kurs för att lära mig att få till det. Jag kanske ska sätta mig ner med The Game, skaffa mig en risig kvinnosyn och springa runt och peacocka med en ananas på huvudet bara för att alltid ha något att diskutera? Eller så kanske jag ska lämna lägenheten då och då och befinna mig bland folk?
Jag har det i åtanke dagen efter, så jag och en god vän besöker Husby Konsthall för att se utställningen "Himmel och Helvete". Nej, jag skojar, klart som fan jag inte tänker på damer när jag ska gå på Husby Konsthall! Temat för utställningen är döden, livet och "efterlivet". Idén verkar onekligen lockande för två morbida och griniga herrar och religionsvetaren i mig kittlas likaså.
Det bjuds på salta pinnar och chips, men det är ju i Husby, här är det inte snittar och findricka som gäller.
Vi får blad med titlar, objektsnummer och pris samt ett textark med beskrivningar av några av verken/värken.
Men den här utställningen är ju en påse skit.
Den otroligt oerfarna konstkritikern i mig upprörs över hur värdelöst allting är och religionsvetaren i mig blir ännu mer upprörd eftersom att det är helt jävla efterblivet!
"Konstnären" skriver oss på näsan och förklarar vad allting symboliserar, det finns inget utrymme för att tolka någonting överhuvudtaget utan vi serveras med färdiga upplevelser som är fullständigt intetsägande, för att säkerställa att vi förstår vad han menar säkerligen. Han kan ju inte riskera att någon tolkar något på ett annat sätt än det han vill symbolisera, där han har kört en järnspik genom en filofax. Han kan fan inte måla heller, det ser ut som de teckningar min dotter får med sig hem från förskolan. Men hennes har faktiskt lite mer nerv och sökande experimentlusta.
Objekten är intressantare, men de är också jävligt simpla, effektsökande och intetsägande.
Utöver den värdelösa konsten så är hans filosofiska tankar bakom den rena rama dravlet. Påståenden om att ateism skulle vara en annan form av religiöst uttryck? Humbug säger jag! Ateism är just avsaknaden av tro, det är inte en annan form av religion, det finns ingen gud, det finns inga själar, det finns ingen himmel eller något helvete, det finns inga heliga böcker utöver Nietzsches Antikrist, Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och Williams Cancer As A Social Activity.
Jag kommer till en installation som är ett ställningstagande mot abort. Bra där! Hade jag sett den först så hade jag kunnat såga den här skiten för länge sedan och åkt hem igen, din pretentiösa sopa!
Jag frustar, jag svär, jag får kväljningar och ögonen tåras, det kliar i hårbotten och i handflatorna, det börjar växa horn i pannan och sifferkombinationen 666 i streckkodsform dyker upp i min nacke.
Jag går runt och kokar över, skummet rinner ut genom öronen och blöter ner tavlorna så allt bara blir en geggig sörja på golvet.
Konstnären börjar skrika och gråta, han faller ihop och sparkar i golvet.
- "Mina tavlor, min konst, mitt liv!"
- "Det är för fan inte konst din jävel, jag har gjort dig en tjänst" skriker jag och urinerar i Noahs Ark.
- "Vem fan är du att påstå att det inte skulle vara konst? Vad fan vet du om konst?"
- "Jag vet tillräckligt mycket för att säga att ett plastgorillahuvud i ett martiniglas med läppstift på kanten knappast kan kallas för konst. Döp den till Eva men låt glasfan stå på en silverbricka som det står Ann-Marie på? Vad fan menar du med det? Och vad är det för juckande plastjycke som försöker klättra upp längs foten?"
- "Det är precis det jag menar, vem fan är du att yttra dig om det här, du förstår ju inte!"
- "Det finns ju inget att förstå, det är bara pretentiös smörja! Min treåriga dotter gör mer intressanta installationer än det här när hon sitter på toaletten!"
Jag blir ivägjagad av en tant på kryckor som vill köpa en skål med chokladtiokronor för 3000:- kallad "Sekt 2" eller något.
Jag åker mot söder och ser massa folk jag känner på tunnelbanan. Jag gömmer mig bakom en fet sydsvensk bilhandlare och låtsas vara hans halvt bortglömde son, men ingen tror på det eftersom han är typiskt skånsk, med rött hår, vilda ögon, milda glasögon och haklapp samt stilrena träskor och jag kör den eleganta slackerlooken i frack och sneakers.
SMS
F: Jameson! Kom!
J: Kommer!
F: Yay!
J: Heavy Mental!
F: Eat cunt for mental health!
J: Cunt it out!
F: Cuntdown to extinction.
J: Cunt me in!
F: For god and cuntry.
J: The final cuntdown
F: Vi äro musicunter
J: I want a house on the cuntryside
F: To be cuntinued
Jag hundar runt och är lika desperat som Adam innan han slutligen fick nog och slet ut ett eget revben för att få ligga. Men jag lever i verkligheten och vet att det där bara är påhittat, han fick inte ligga ändå.
Vi är på stans bästa ölhak och jag får en kram av servitrisen, hon begraver ansiktet i min hals och inhalerar mig, jag kan följa med henne hem, gärna, men hon är snart 40 och jobbar till klockan 1, jag orkar inte sitta och vänta och så gillar hon Whitesnake, det går bara inte.
Vi går vidare och kommer till hipsterheaven, där jag vill gifta mig med bartendern, bli far till alla barn hon kan tänkas vilja ha, jag vill begrava mitt ansikte i hennes hår och aldrig komma ut igen, jag vill äta upp henne med vispgrädde, jag vill läsa Réage, Bataille, Von Sacher-Masoch och Gamiani för henne i skenet av tända ljus, hon får gärna piska mig om hon är iklädd päls. Men jag blir hysteriskt full på öl och Fernet istället, dricker kopiösa mängder vatten, flåsar vid bardisken och måste gå hem.
Jag ber alla kvinnliga bekanta jag har på facebookchatten att skicka nakenbilder, men jag får endast bilder på långfingrar och en och annan hårig armhåla, som jag inledningsvis tror är något spännande och adekvat, men blir konstant besviken.
Jag skaffar mig perspektiv på livet, dålig hållning och mer sömnsvårigheter. Jag lyssnar på Common Eider, King Eider och svettas i hjärnan för att jag inte kan vädra ur all skit därinne, det är för mycket för någon att ta in. Det är redan för mycket för mig att orka bära.
fredag 2 november 2012
43% bränd
Det knatar förbi någon uppnäsa på perrongen, stylad till tänderna, men med någon Beverly Hills 90210-/knullrufsfrisyr som gör mig lätt illamående. Eller, nej, så ser det inte ut, det ser ut som om hon stått upp i ett för lågt utrymme och frisyren till hälften självdött innan den åter fick sträcka ut sig i sin risiga ambition att likna något annat än det man drar upp ur avloppet. Ett karaktärslöst hår med slagsida och slokande intryck.
När hon går förbi så ger hon mig en sned blick, lika sned som hennes frisyr.
- "2 stationer!" säger min dotter och syftar på hur många det är kvar innan vi är hemma.
- "Nej, 7 stationer." säger jag och ser hur allt Kungsholmen-/Solnafolk räknar ut att det är Husby jag talar om, och de suckar ljudligt och skakar på huvudet åt oss.
- "Stackars barn, växa upp där, hon måste ju skaffa skottsäker väst och hjälm" säger en snabbköpskassörska och drömmer sig tillbaka till sin ungdom då hon lärde sig tala italienska i Italien efter att ha blivit förförd av någon lirare på familjesemestern och trodde att det var det förlovade landet snarare än det förlorade landet.
Nej, det där stämmer inte, den kommentaren var riktad till mig och jag hörde den i April i år, den är inte påhittad, bara modifierad. Vi satt, som gången innan hon och jag träffades, på den risiga krogen i Spånga. Hon frågade mig vart jag letade lägenhet och jag svarade "Akalla-Husby-området".
Hennes respons var "Jag och min mamma kallar blå linjen för Orientexpressen. Efter Näckrosen är det ju typ helt mörkt i vagnen. Ska du bo därute måste du skaffa dig hjälm och skottsäker väst."
Det är lite så man kräks i munnen när man tänker på vilken risig attityd vissa människor har.
Jag vet nu varför jag är förföljd, studerad och analyserad av damaskherrarna. Det hela uppenbarade sig igår när jag glömt att ta med mig en bok och hade alldeles för mycket död tid och besökte Pocketshop, mot bättre vetande. Jag tittade efter en Sture Dahlström-bok, men såg boken Den sista måltiden serveras inte här längre av en viss John Strömberg Hammarsten istället. När jag bläddrade igenom den såg jag att det var mina texter. Jag publicerade dem i ett pappershäfte limiterat till 15 exemplar, som jag kallade Nattvarden serveras inte här längre, via mitt eget skivbolag. Jag försökte förstås få dem publicerade tidigare, större, mer utåt, skickade dem till några illa valda förlag och fick standardsvaret "Vi har inget ekonomiskt utrymme i nuläget för att publicera nya författare", "Vi är intresserade av ditt sätt att skriva, men känner inte att innehållet passar vår profil", "Det här är alldeles för skevt och obehagligt för oss, vi ser helst att du aldrig hör av dig igen", "Vad i helvete? Tror du att vi vill ta i den här skiten med tång?"
Det var mina texter, författade under ett år och nu hade de publicerats som poesisamling nummer två av någon jävla svår hipsterdouchebag helt klädd i svart, byxor, skjorta, kavaj och svartbågade glasögon som poserade med någon apdyr latte på ett trendigt skitcafé på Södermalm.
Jag hyperventilerar, gråter, skriker, river sidorna ur boken och sätter eld på dem med friktionsvärme, hotar alla omkring mig med Zeus blixtar och ångestsvettas ur mig kaffe och nikotin.
Butiksbiträdet springer bort och ber mig lugna mig.
- "Hur fan ska jag kunna lugna mig? De jävlarna har tagit min bok! Kolla på den här glasögonormsfittan! Vad fan skulle han kunna prestera? Jävla pappatöjare! Hur i helvete ska jag kunna lugna mig när de tar ifrån mig min framtid?"
- "Men hur kan ni påstå att någon skulle ha stulit era texter, vem fan är ni?"
- "Vem fan är jag? Författaren till de här texterna! Titta här!" skriker jag och slår upp en sida:
--
Antiförfattaren åker tåg
”Påfågelstigning för samtliga passagerare mot livets ändhållplats!”
Den tjeckiske kommendanten med dålig hållning viftar med en röd flagga
Det är nu, det är nu det börjar
Han tänkte på Paris, erotik och att avkalka kaffebryggaren
Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock
”Nästa: Hotell Hades”
väser den blåögde mannen med frenetisk stamning
Tågets kachock, kachock, kachock, kachock
Upprepat, uppretat, upphittat, upphämtat, utslaget och utdraget kachock
Svartmässad, tunghäftad och hemskickad med omtenta på social kompetens
Befinner sig overkligt mellan ärrvävnad och brännsår
”En tid i Helvetet” läser han två veckor i rad på resan, verkningslöst
Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock
”Nästa: Helheim”
fräser den norske utvisningsministern
Tågvagn, bandvagn och frihamn med hårda krav på dockning
En station mellan helvetet och Solna… … … … … …
Han bar för dagen en anteckningsbok, långbyxor och veganskor
Men få var imponerade, på tåget, togs helt ur luften
Någon stal den, tryckte ner den i hans lungor och slet upp den igen
Host, host, i näven och damen med barnvagnen utan barn skriker könsord
Någon trycker in tågvagnens överparfymerade, oduschade, otvättade, smutsiga, snushandikappade, tuggummituggande, tobaksstinkande, snabbmats-, köttprodukts-, billiga halvfabrikats-, billiga tonårsrebells-, billiga Haningemorsa-med-svanktatueringslukt i näsan.
Men han stoppar in två cigaretter och ber om råd och rön
”Nästa: Svea Nekropolis”
kvittrar dokusåpatjejen som försökte göra sångkarriär
”Stockholm, din gamla hora, vad jag inte är glad att se dig” – står överallt i vagnen
Jag påbörjar Operation Misstanke, och tittar snett på allt och alla
”Se upp för avgrunden mellan vagn och plattform, när du stiger av”
- säger kvinnan i högtalaren, syftar till helvetesgapet
Avgrunden, stillheten och det stilfulla i att av-
stava
Alla strofer och verser blir för långa för allas bästa
Mellan raderna finns det ju som sagt ingenting
All täcks av en stulen dröm
Någon annans förhoppning
Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock
”Nästa: livets ändhållplats”
hojtar Niklas och ber om en kniv för att öppna sin magkorg
”Jag hoppar från tåget!” hotar kvinnan från Bromma.
Alla applåderar och visslar
Nu har cirkusen kommit till stan och alla barn får mjältbrand
Själv injicerar antiförfattaren dålig karma och ser sur ut på andras bekostnad
Han ogillar starkt att åka tåg
--
- "Titta på den här pajasen, skulle han kunna skriva något sådant? Jämför det jag precis läste med den här skiten från hans 'förra bok'!" Jag tar upp ett exemplar av "författarens" tidigare verk, kallat Döende rosor och mochaccino, "ser det här ut att vara skrivet av samma fan?" säger jag och läser alldeles för högt och hånfullt:
--
Tot und leben
Livet är en skördetröska på ett fält utan grödor
kvidevitt säger fröken fågelskådare och ramlar i mossan
i mössan gömmer hon lockar och lockrop på männen
min hjärta är fyllt av dåligt väder och regntunga moln
säden gror varken i marken eller i mig
--
- "Det är ju för fan så man kan kräkas! Vilken jävla skit! Och Augustpris och Karamellodiktstipendium, hedersmedlemskap i Svenska Skitpoetsällskapet och knulla Top Model-förlorare, det får han!"
Jag ledsnar, återigen, på hela mänskligheten, som vanligt, och lägger benen på ryggen, hasar mig mot tunnelbanan, hugger tag i folks överrockar och får snålskjuts mot tomma löften om betalning i storslagna biografier av dem när de blir äldre, men ingen vill egentligen ha dem för allas liv är intetsägande och tråkigt på en fredageftermiddag, innan de får komma hem, korka upp, sminka upp, klä upp, gå ut, klä av sig och få panga på någon innan klockan slagit 04.00.
I Husby står de fyra männen igen, i bankomatkön, med tidigare nämnda sombreros och damasker. Vad i helvete? Jag sa åt dem att hålla sig borta.
Den äldste ser oss komma ut från tunnelbanan och harklar sig ljudligt. De övriga tre tittar åt vårt håll och sen fort bort igen. De ser ut som en samling fasaner, tittar nervöst åt alla håll, ruskar lite på fjäderboan, lyfter på ett ben, tittar åt vårt håll, tittar bort, men är uppenbart skrämda eller nervösa av vår närvaro.
När vi går förbi stannar jag precis bredvid dem.
- "Och hur mår mina herrars testiklar idag?" frågväser jag. "I behov av en rejäl genomblåsning? En vädring av insidan? En saftig 2-3 centimeters piercing rakt igenom kanske, för att släppa på spänningar? Jag vet vad ni har gjort och jag kommer att utkräva hämnd, Christina Lindbergs förehavanden kommer att framstå som kärleksförklaringar när jag är färdig med er."
De kastrationsångestsglor dumt på mig och jag hotomtvångskastrationstirrar tillbaka med ett sinnessjukt leende.
- "Pappa?" säger min dotter undrande.
- "Ja, älskling?" svarar jag.
- "Elefanten."
- "Om ni ursäktar, mina herrar, så ska jag hem och laga mat medan min dotter tittar på 'Horton hears a Who!'. Och bara så ni vet, för er egen undersöknings skull, så ämnar jag spendera kvällen med att författa sådant som ni småkukar bara fantiserar om och inte skulle våga skriva eftersom ni är alltför rädda för vad folk ska tycka om er. Men kom ihåg, ser jag er utanför huset så släpper jag lös crusthundarna, som för närvarande går på en powerviolencediet bestående av Spazz, Crossed Out och Despise You. De är svältfödda på crust och jag har även blandat ut deras torrfoder med folkilska och dåligt humör, så de är griniga som fan!"
Det ringer inte på dörren, jag går och öppnar och utanför står två män i blottarrockar och plommonstop.
- "Herr Strömvall Hammarstedt?"
- "Ja?"
- "Det var från hemliga kamphunds-/gängkriminalitets-/innehav-av-svåråtkomliga-vinylerpolisen, vi har fått en anmälan om att ni skulle ha kamphundar, vara en gängmedlem och inneha svåråtkomliga vinyler."
- "Vinyler ja, i övrigt nej. Vilket gäng skulle jag tillhöra? Den enda gruppen jag ingår i är "Sällskapet de Muntra Misantroperna" där vi skrattar åt eländet som människan är. Jag har ingen jävla kamphund heller, men jag har en gammal crusthund i soffan" säger jag och pekar på trummisen från mitt förra band som ligger där och spottar fågelfrö och vindruvskärnor omkring sig, precis som i turnébilen.
- "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att vi störde, vi måste ha tagit fel" säger den ena av dem, skeptiskt.
- "Ni är välkomna tillbaka när ni vill" ljuger jag och erbjuder dem varsin halväten riskaka som dottern precis tryckt i mina händer.
- "Hmmpf!" får jag till svar, så jag stänger dörren och sträcker ut långfingret genom brevinkastet medan jag och dottern sjunger för full hals:
"This fucking city
Is run by pigs
They take the rights away
From all the kids"
När hon går förbi så ger hon mig en sned blick, lika sned som hennes frisyr.
- "2 stationer!" säger min dotter och syftar på hur många det är kvar innan vi är hemma.
- "Nej, 7 stationer." säger jag och ser hur allt Kungsholmen-/Solnafolk räknar ut att det är Husby jag talar om, och de suckar ljudligt och skakar på huvudet åt oss.
- "Stackars barn, växa upp där, hon måste ju skaffa skottsäker väst och hjälm" säger en snabbköpskassörska och drömmer sig tillbaka till sin ungdom då hon lärde sig tala italienska i Italien efter att ha blivit förförd av någon lirare på familjesemestern och trodde att det var det förlovade landet snarare än det förlorade landet.
Nej, det där stämmer inte, den kommentaren var riktad till mig och jag hörde den i April i år, den är inte påhittad, bara modifierad. Vi satt, som gången innan hon och jag träffades, på den risiga krogen i Spånga. Hon frågade mig vart jag letade lägenhet och jag svarade "Akalla-Husby-området".
Hennes respons var "Jag och min mamma kallar blå linjen för Orientexpressen. Efter Näckrosen är det ju typ helt mörkt i vagnen. Ska du bo därute måste du skaffa dig hjälm och skottsäker väst."
Det är lite så man kräks i munnen när man tänker på vilken risig attityd vissa människor har.
Jag vet nu varför jag är förföljd, studerad och analyserad av damaskherrarna. Det hela uppenbarade sig igår när jag glömt att ta med mig en bok och hade alldeles för mycket död tid och besökte Pocketshop, mot bättre vetande. Jag tittade efter en Sture Dahlström-bok, men såg boken Den sista måltiden serveras inte här längre av en viss John Strömberg Hammarsten istället. När jag bläddrade igenom den såg jag att det var mina texter. Jag publicerade dem i ett pappershäfte limiterat till 15 exemplar, som jag kallade Nattvarden serveras inte här längre, via mitt eget skivbolag. Jag försökte förstås få dem publicerade tidigare, större, mer utåt, skickade dem till några illa valda förlag och fick standardsvaret "Vi har inget ekonomiskt utrymme i nuläget för att publicera nya författare", "Vi är intresserade av ditt sätt att skriva, men känner inte att innehållet passar vår profil", "Det här är alldeles för skevt och obehagligt för oss, vi ser helst att du aldrig hör av dig igen", "Vad i helvete? Tror du att vi vill ta i den här skiten med tång?"
Det var mina texter, författade under ett år och nu hade de publicerats som poesisamling nummer två av någon jävla svår hipsterdouchebag helt klädd i svart, byxor, skjorta, kavaj och svartbågade glasögon som poserade med någon apdyr latte på ett trendigt skitcafé på Södermalm.
Jag hyperventilerar, gråter, skriker, river sidorna ur boken och sätter eld på dem med friktionsvärme, hotar alla omkring mig med Zeus blixtar och ångestsvettas ur mig kaffe och nikotin.
Butiksbiträdet springer bort och ber mig lugna mig.
- "Hur fan ska jag kunna lugna mig? De jävlarna har tagit min bok! Kolla på den här glasögonormsfittan! Vad fan skulle han kunna prestera? Jävla pappatöjare! Hur i helvete ska jag kunna lugna mig när de tar ifrån mig min framtid?"
- "Men hur kan ni påstå att någon skulle ha stulit era texter, vem fan är ni?"
- "Vem fan är jag? Författaren till de här texterna! Titta här!" skriker jag och slår upp en sida:
--
Antiförfattaren åker tåg
”Påfågelstigning för samtliga passagerare mot livets ändhållplats!”
Den tjeckiske kommendanten med dålig hållning viftar med en röd flagga
Det är nu, det är nu det börjar
Han tänkte på Paris, erotik och att avkalka kaffebryggaren
Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock
”Nästa: Hotell Hades”
väser den blåögde mannen med frenetisk stamning
Tågets kachock, kachock, kachock, kachock
Upprepat, uppretat, upphittat, upphämtat, utslaget och utdraget kachock
Svartmässad, tunghäftad och hemskickad med omtenta på social kompetens
Befinner sig overkligt mellan ärrvävnad och brännsår
”En tid i Helvetet” läser han två veckor i rad på resan, verkningslöst
Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock
”Nästa: Helheim”
fräser den norske utvisningsministern
Tågvagn, bandvagn och frihamn med hårda krav på dockning
En station mellan helvetet och Solna… … … … … …
Han bar för dagen en anteckningsbok, långbyxor och veganskor
Men få var imponerade, på tåget, togs helt ur luften
Någon stal den, tryckte ner den i hans lungor och slet upp den igen
Host, host, i näven och damen med barnvagnen utan barn skriker könsord
Någon trycker in tågvagnens överparfymerade, oduschade, otvättade, smutsiga, snushandikappade, tuggummituggande, tobaksstinkande, snabbmats-, köttprodukts-, billiga halvfabrikats-, billiga tonårsrebells-, billiga Haningemorsa-med-svanktatueringslukt i näsan.
Men han stoppar in två cigaretter och ber om råd och rön
”Nästa: Svea Nekropolis”
kvittrar dokusåpatjejen som försökte göra sångkarriär
”Stockholm, din gamla hora, vad jag inte är glad att se dig” – står överallt i vagnen
Jag påbörjar Operation Misstanke, och tittar snett på allt och alla
”Se upp för avgrunden mellan vagn och plattform, när du stiger av”
- säger kvinnan i högtalaren, syftar till helvetesgapet
Avgrunden, stillheten och det stilfulla i att av-
stava
Alla strofer och verser blir för långa för allas bästa
Mellan raderna finns det ju som sagt ingenting
All täcks av en stulen dröm
Någon annans förhoppning
Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock
”Nästa: livets ändhållplats”
hojtar Niklas och ber om en kniv för att öppna sin magkorg
”Jag hoppar från tåget!” hotar kvinnan från Bromma.
Alla applåderar och visslar
Nu har cirkusen kommit till stan och alla barn får mjältbrand
Själv injicerar antiförfattaren dålig karma och ser sur ut på andras bekostnad
Han ogillar starkt att åka tåg
--
- "Titta på den här pajasen, skulle han kunna skriva något sådant? Jämför det jag precis läste med den här skiten från hans 'förra bok'!" Jag tar upp ett exemplar av "författarens" tidigare verk, kallat Döende rosor och mochaccino, "ser det här ut att vara skrivet av samma fan?" säger jag och läser alldeles för högt och hånfullt:
--
Tot und leben
Livet är en skördetröska på ett fält utan grödor
kvidevitt säger fröken fågelskådare och ramlar i mossan
i mössan gömmer hon lockar och lockrop på männen
min hjärta är fyllt av dåligt väder och regntunga moln
säden gror varken i marken eller i mig
--
- "Det är ju för fan så man kan kräkas! Vilken jävla skit! Och Augustpris och Karamellodiktstipendium, hedersmedlemskap i Svenska Skitpoetsällskapet och knulla Top Model-förlorare, det får han!"
Jag ledsnar, återigen, på hela mänskligheten, som vanligt, och lägger benen på ryggen, hasar mig mot tunnelbanan, hugger tag i folks överrockar och får snålskjuts mot tomma löften om betalning i storslagna biografier av dem när de blir äldre, men ingen vill egentligen ha dem för allas liv är intetsägande och tråkigt på en fredageftermiddag, innan de får komma hem, korka upp, sminka upp, klä upp, gå ut, klä av sig och få panga på någon innan klockan slagit 04.00.
I Husby står de fyra männen igen, i bankomatkön, med tidigare nämnda sombreros och damasker. Vad i helvete? Jag sa åt dem att hålla sig borta.
Den äldste ser oss komma ut från tunnelbanan och harklar sig ljudligt. De övriga tre tittar åt vårt håll och sen fort bort igen. De ser ut som en samling fasaner, tittar nervöst åt alla håll, ruskar lite på fjäderboan, lyfter på ett ben, tittar åt vårt håll, tittar bort, men är uppenbart skrämda eller nervösa av vår närvaro.
När vi går förbi stannar jag precis bredvid dem.
- "Och hur mår mina herrars testiklar idag?" frågväser jag. "I behov av en rejäl genomblåsning? En vädring av insidan? En saftig 2-3 centimeters piercing rakt igenom kanske, för att släppa på spänningar? Jag vet vad ni har gjort och jag kommer att utkräva hämnd, Christina Lindbergs förehavanden kommer att framstå som kärleksförklaringar när jag är färdig med er."
De kastrationsångestsglor dumt på mig och jag hotomtvångskastrationstirrar tillbaka med ett sinnessjukt leende.
- "Pappa?" säger min dotter undrande.
- "Ja, älskling?" svarar jag.
- "Elefanten."
- "Om ni ursäktar, mina herrar, så ska jag hem och laga mat medan min dotter tittar på 'Horton hears a Who!'. Och bara så ni vet, för er egen undersöknings skull, så ämnar jag spendera kvällen med att författa sådant som ni småkukar bara fantiserar om och inte skulle våga skriva eftersom ni är alltför rädda för vad folk ska tycka om er. Men kom ihåg, ser jag er utanför huset så släpper jag lös crusthundarna, som för närvarande går på en powerviolencediet bestående av Spazz, Crossed Out och Despise You. De är svältfödda på crust och jag har även blandat ut deras torrfoder med folkilska och dåligt humör, så de är griniga som fan!"
Det ringer inte på dörren, jag går och öppnar och utanför står två män i blottarrockar och plommonstop.
- "Herr Strömvall Hammarstedt?"
- "Ja?"
- "Det var från hemliga kamphunds-/gängkriminalitets-/innehav-av-svåråtkomliga-vinylerpolisen, vi har fått en anmälan om att ni skulle ha kamphundar, vara en gängmedlem och inneha svåråtkomliga vinyler."
- "Vinyler ja, i övrigt nej. Vilket gäng skulle jag tillhöra? Den enda gruppen jag ingår i är "Sällskapet de Muntra Misantroperna" där vi skrattar åt eländet som människan är. Jag har ingen jävla kamphund heller, men jag har en gammal crusthund i soffan" säger jag och pekar på trummisen från mitt förra band som ligger där och spottar fågelfrö och vindruvskärnor omkring sig, precis som i turnébilen.
- "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att vi störde, vi måste ha tagit fel" säger den ena av dem, skeptiskt.
- "Ni är välkomna tillbaka när ni vill" ljuger jag och erbjuder dem varsin halväten riskaka som dottern precis tryckt i mina händer.
- "Hmmpf!" får jag till svar, så jag stänger dörren och sträcker ut långfingret genom brevinkastet medan jag och dottern sjunger för full hals:
"This fucking city
Is run by pigs
They take the rights away
From all the kids"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
