Tänd eld på ansiktet av eld

Det ringde på dörren i söndags, strax efter nio-tiden på kvällen.
Jag och flickvännen var inne i andra omgången av uttagningar till laguppställningarna i vårt tumbrottnings-VM.
Jag öppnade och utanför stod tre unga maskerade män.
- Kan jag hjälpa till med något? Undrade jag lite lätt irriterad, eftersom jag inte ville att flickvännen skulle snyta åt sig de bästa tummarna (John Goodmans och Fleas) och kamma hem hela skiten den här månaden också.
- Vi ska köra lite upplopp här ikväll, hade vi tänkt, och vi såg inte dig på grannsamverkansmötet förra helgen, så vi hoppades att du skulle vilja vara med ikväll istället, sa en av dem.
- Upplopp? Ikväll, det är ju söndag, svarade jag.
- Jamen visst, fan, folk behöver ju få upp lite pepp innan det är dags för jobbvecka igen, sa en annan.
- Nej, jag passar nog, jag har barn imorgon, så det är bäst att jag får vila ut, sa jag, men ha så kul!
Jag satt och smålyssnade lite under kvällen, men inte fan hörde jag något upplopp. Jag började misstänka att det hade blivit inställt på grund av att rationell tankeverksamhet råkade drabba upprorsmakarna, men så var inte fallet för när jag vaknade på måndagmorgonen hade jag 89 sms med samma fråga: "Lever du?"
"Ja, jag vaknade idag också, tyvärr..." skrev jag 89 gånger och sen satte jag mig och lyssnade på Brainbombs och skrev klart min uppsats i religionshistoria.

På måndagskvällen var det någon som kastade småsten på mitt köksfönster. När jag gick dit och kollade såg jag samma tre maskerade män stå där utanför.
- Tja, du sa ju att du hade barn ikväll så vi ville inte ringa på dörren, du kan inte fixa barnvakt och haka på ikväll då?
- Nej, det passar sig inte så bra, jag tänkte gråtrunka och lyssna Tindersticks ikväll.
- Men vad fan, tror du inte på någonting? Husby brinner, snuten spöar oss och ingen lyssnar! Vem fan är du, va? Vad fan är du för granne egentligen?
- Din jävla nyliberal, tror du inte på någonting? sa en annan.
- Hörru du, din lilla fittmajor, skrek jag, jag tror på jävligt mycket saker, bland annat djävulen och individuellt ansvar och jag tar mitt genom att inte bränna upp mina grannars bilar. Vad fan tror ni att ni håller på med egentligen? Ni spär på alla äckliga innerstadsmänniskors fördomar om förorten, ni hjälper Sverigedemokraterna på traven genom att bete er som ett gäng idioter och dessutom så drabbas ju bara vi som bor här. Det är ju inte Reinfeldts bilar ni sätter eld på, NK's skyltfönster ni pajar, det är inte överklassen som får sig en känga. Det är ju för fan din falafeldudes skyltfönster du pajar, det är din pizzabagares bil du bränner upp och det är ju vi som bor här som nojar över att vara ute sent med våra barn. Vem fan tror du att det straffar i slutändan?
Men inte var det någon som lyssnade inte.
Nu har Husby brunnit tre kvällar/nätter i rad, men jag har fortfarande inte märkt något.
Om ingen hade frågat om jag ville vara med och kasta sten eller oroliga bekanta hade hört av sig, då vete fan om jag hade märkt något alls.
Men här står jag och gör broccoli- och fetaostpaj medan bilar brinner ute på gatan. Så kan det gå!

No Pussy Blues

Då var vi där igen... Social obekvämt och jag med skägget i brevlådan och skit i det blå skåpet.
"Kom in tills jag stänger butiken, så kan du hänga med mig och mina vänner" skrev min florist till mig i ett sms när jag informerade henne om att mitt rep var inställt.
Jag var lite osäker på hur jag skulle göra, jag ville ju inte riskera att hamna i någon socialt obekväm situation om hon fortfarande inte hade släppt det antiklimax som helgen i Dalarna var. Men jag förberedde mig noggrant, tog på mig suspensoar, skottsäker väst och helskägget, samt köpte på mig ett lager öl så jag åtminstone kunde försöka göra kvällen till en minneslucka om allt skulle gå över styr.

När jag kommer in till butiken är hon redan inne på sin andra flaska Jack Daniels och springer runt och kallar alla kvinnor för slynor och alla män för kukar, utan någon särskild anledning.
Vi hamnar på en krog i närheten och där presenterar hon mig för folk på löpande band. Någon säger åt mig att han har hört mycket gott om mig (till min stora förvåning) och att jag nu måste leva upp till det annars kommer han att bryta mina ben.
Jag sträcker inte på mig, skakar hans hand och går för att köpa den starkaste ölen i baren.
Socialt obekväm situation nummer ett...

Senare så står jag utanför krogen med min florist och en av hennes vänner.
- Det är bäst att ni åker hem till henne ikväll för jag har tagit hennes rena blus till imorgon, säger vännen.
- Jag har faktiskt tvättat en tröja åt henne idag, så hon har kläder hemma hos mig, säger jag.
- Ser du hur väluppfostrad han har blivit, utbrister min florist och klappar mig på huvudet lite för hårt och drar mig i näsan.
- Ja, hur har du lyckats med det? undrar hennes vän.
- Äsch, det vanliga, det är bara att ifrågasätta hans potens.
- Funkar det?
- Ja, du ser ju hur väl han uppför sig!
Socialt obekväm situation nummer två...

Jag och min florist står utanför och röker lite senare. Jag skojar med henne och stoppar in ciggen i ena näsborren och gör rökringar med den andra.
Plötsligt så tappar jag den vid hennes fötter och går ner på ett knä framför henne.
När jag inser hur det ser ut väljer jag att spela ut det och tar hennes hand i min och tittar henne i ögonen. Jag överväger om jag ska kasta fram frågan charmigt och skämtsamt. Tanken är min i 0,7 sekunder, tills jag ser hennes ansikte.
Hon är tårögd.
Jag reser mig snabbt på fötter och ger henne ett löst knytnävsslag på axeln, typ "tjena polarn" och ler.
Hon mordstirrar mig i ögonen, sen vänder hon tvärt och går in.
Socialt obekväm situation nummer tre...

"Brorsan, det går bra nu" som man brukar säga.

Kärlek som mordbrand

Jaha, det där slog bakut värre än vad jag hade kunnat förutspå.
Min kära florist ringde upp mig igår och skällde ut mig efter noter. Det fanns ingen möjlighet för mig att förklara mig.
- Hur fan kan du skriva sådär? Är du helt jävla dum i huvudet?
- Men lugna ner dig, det var bara ett skämt.
- Hur fan ska jag kunna lugna ner mig? Du målar ju upp mig som värsta fittan! Du överdriver, ljuger och hittar på. Jag fattar fan inte hur jag kunde gå med på att bli tillsammans med dig. Inte nog med att du är helt skev i huvudet, du ljuger om mig för hela världen också!
- Sötnos, förlåt, jag trodde du förstod att det var på det här sättet jag skrev?
- Men du ljuger ju bara, nu berättar du vad som faktiskt hände, annars kör jag in blompinnar i urinröret på dig!
Jag lovade att göra det hon bad mig om.

Vi hade inte kommit längre än till Solna innan hon upptäckte att hon hade glömt sin mobil. Så vi fick vända tillbaka och hämta den i hennes butik.
Vi pratade faktiskt med varandra lite då och då i bilen, när hon inte löste korsord eller spelade spel på sin telefon.
Vi cirkulerade inte Mora i fyra timmar, vi körde bara en 20-30 minuter åt fel håll när vi kört genom Mora.
Torsdagskvällen var ingen katastrof överhuvudtaget. Det var jättemysigt att komma fram och vi öppnade varsin öl och satte oss och degade i soffan en bra stund på kvällen innan vi lade oss.
Det var på fredagen det sket sig...

Jag som har haft sömnproblem sedan 1999 vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om, så jag gick upp och kokade kaffe åt mig, satt en stund och läste om Gush Emunim och meckade ihop en frukost åt oss innan jag gick upp och väckte henne försiktigt.
- God morgon, jag har gjort frukost.
- Men vad i helvete, jag sover. Kan du inte sköta dig själv i några timmar. Det här skulle vara semester, jag vill fan inte behöva känna mig tvingad att gå upp och hålla dig i handen då!
Tre timmar senare kommer hon ner och gnäller över att äggen och kaffet har kallnat...
Jag vet att hon är överarbetad, så jag släpper det.
Vi åker in till Mora och gör stan på 7 minuter, eftersom det inte finns något att se, sen provianterar vi på Ica och åker tillbaka till stugan.
På fredagskvällen pratar vi om att se en film och jag hade tagit med mig ett gäng, i förebyggande syfte, om samtalsämnena skulle ta slut.
Vi enas om att vi ska se Thriller, den gamla svenska hämndfilmen från 1974. Jag hade pratat om den tidigare, hon hade hört om den tidigare från andra och sett bilder ifrån den, men inte sett den, så det blev den vi såg.
Det var här det sket sig.
Hon blev så illa berörd så hon hyperventilerade. Hon hade inte förväntat sig att den skulle vara den filmen som den är. När filmen väl var slut då hade hon inte sagt ett ord eller rört sig på nära en timme. Jag försökte lägga armen om henne, men hon slog bort den.
Hon tittade mig i ögonen. Jag såg tillbaka.
Sen spottade hon mig i ansiktet och gick ut och kedjerökte på trappan i två timmar medan jag satt med skuldkänslor och en finöl i soffan.
När hon väl kom in tittade hon inte åt mitt håll, gick upp på övervåningen, gjorde sig i ordning, stängde och låste sovrumsdörren och lade sig för att sova.
Jag fick sova på soffan.

På lördagsmorgonen kom hon ner och örfilade mig så jag vaknade, slängde bilnycklarna på mig och pekade mot dörren, där hon redan packat ihop mina grejer i systemetkassar med trasiga handtag.
På ytterdörren satt en lapp där det stod:
"Du får sova i bilen tills vi åker hem imorgon, jag vill ha min semester, men jag vill inte längre spendera den med dig. I en av påsarna finns ett paket näsdukar för toalettbesök och jag har ställt ut en hink i garaget, det finns lite nötter någon annanstans och ett par skivor knäckebröd, vatten finns i sjön. Kom inte in i huset!"

Nu när jag är hemma kan jag känna att jag faktiskt kunde ha valt en annan film att ta med mig på en romantisk minisemester...

Närmare

Ja, jag skulle vilja inleda med att säga att jag har haft en helt fantastisk helg i Dalarnas skogar tillsammans med den här floristen som jag springer runt och är lite småkär i, men det skulle vara att ljuga. Helgen blev en mardröm.

Jag hämtade upp henne utanför hennes butik vid tretiden på torsdagseftermiddagen och vi snirklade oss ut genom den värdelösa huvudstaden med all dess trafikefterblivenhet och turistsvin som envisas med att befinna sig i vägen överallt hela tiden. Lagom utanför stan, ungefär tio mil, bestämmer hon sig för att hon ska skriva en facebookstatus om att hon ska få åka på minisemester med mig så att alla får reda på att jag inte längre är i stan och sprider dålig stämning omkring mig.
Hon hittar inte telefonen. Vi får stanna vid en rastplats, hon kastar sina saker omkring sig, skriker könsord, skäller på mig, tömmer ut sin packning vid väggrenen och slår mot mig med hårspraysflaskan för att jag inte påminde henne om den innan vi åkte från stan.
Jag tröstar henne genom att erbjuda min otillräckliga uppskattning och så vänder vi och åker tillbaka mot Stockholm.
När vi kommit till Solna och endast har en tio minuters körning kvar till butiken hittar hon sin telefon, i jackfickan...
Jag biter ihop, hårdare än en tax, och håller god min. Jag vill inte förstöra vår långhelg genom att tjafsa med henne.
Nu kan man ju tro att hon skulle bli på bra humör och lättad och allt annat som man blir när man hittar något som man letat efter och verkligen behöver, men så var inte fallet. Nu är hon arg på sig själv för att hon var så klantig så hon inte tittade i jackfickan innan hon flippade ur och hivade underkläder, ridpiskor och hundkoppel omkring sig vid rastplatsen i jakt på telefonen.
Vi sitter tysta i tre timmar innan vi stannar för att äta middag, hon beställer mat åt sig och sen tystnar hon igen.
Jag försöker inleda dialoger med henne, skojar, stoppar pommes i näsan och frustar som en valross, formar högerhandens fingrar till en pistol, trycker av och skvätter ketchup omkring oss, men hon är som ett apatiskt flyktingbarn där hon sitter och suger på sitt sugrör som hon stoppat ner i bordsgrannens lättöl.

När vi kommer fram till Mora är det dags för nästa grej, hon är för stolt för att ringa och fråga efter vägbeskrivning till stugan vi ska till. Hon säger att hon kommer att känna igen sig, bara vi kommer lite utanför Mora. Problemet är att det finns flera vägar ut ur Mora.
Efter att ha cirkulerat Mora i större och större cirklar i fyra timmar ledsnar jag.
- Hörru, kan du inte bara ringa och fråga vart fan vi ska åka? En körning på 30 mil har kostat mig en hel tank bensin redan och vi ska hem härifrån också.
- Men jag vet vart...
- Nej, du vet inte vart vi ska, ring nu. Jag kör inte en meter till innan jag vet vart vi ska.
Hon tittar på mig med ledsna småflickeögon och försöker spela på mina skuldkänslor, men jag är emotionellt bankrutt efter åtta-nio timmars trotsig tystnad och en jävla massa körning.

När vi kommer fram till stugan så känns allt lite bättre. Båda får komma ut ur bilen och sträcka på sig. Vi packar in våra saker, öppnar varsin öl och sjunker ner i soffan.
- Ska vi leka lite rollspel? Frågar hon mig plötsligt och ler lite sådär småfarligt.
- Eh, ja, visst, vad hade du tänkt dig? Frågar jag.
- Vi leker att jag är ensam i min sommarstuga och att du är en inbrottstjuv som jag blir jävligt sugen på, fnittrar hon.
Hon sätter på sig de sexigaste kläderna vi hittar i huset, fiskebyxor, flanellskjorta, gummistövlar och så tänder hon en pipa som hon hittar i en låda. Jag snor hennes strumpbyxor och drar över huvudet, går ut genom ytterdörren och börjar smyga runt huset i mörkret.
Jag tittar på henne genom fönstren där hon går och släcka ner lampor och så ser jag hennes gulblommiga gummistövlar gå upp för trappan till övervåningen.
Nu är det dags, tänker jag.
Plötsligt får jag en ficklampa i ansiktet, ljuset sticker mig i ögonen och bländar mig så jag inte kan se vem eller vad det är framför mig.
- Hörru du, vad fan tror du att du håller på med?! Skriker någon på riktigt grötigt dalmål.
- Eh, jag, alltså, jag och...
- Du och? Va? Vem fan är du? Jag hör att du är en jävla stockholmare. Kommer hit och bryter sig in i sommarstugor va?
- Nej, verkligen inte, jag och min tjej...
Längre hinner jag inte innan jag får ett knytnävsslag i ansiktet och faller ner på knä.
- Jävla stockholmssvin att komma hit och göra inbrott, tror du vi är helt dumma i huvudet häruppe eller?
När jag nu befinner mig på knä så ser jag tydligare och mannen har inte bara en ficklampa utan även en krocketklubba.
- Fy fan vad jag hatar stockholmare! Skriker han och höjer krocketklubban.
- Neeeej! Skriker jag, väcker hela byn, alla sju invånarna, deras jakthundar och vakthundar. Jag hör dunsande steg och rop från trappan inifrån stugan och sen blir allt svart.

Jag vaknade upp 12 timmar senare hos en veterinär i utkanten av byn. Det var ingen som hade en telefon så man kom i kontakt med något sjukhus, alla var för packade för att köra bil och veterinären fanns på gångavstånd.
Jag fick dela rum med två papegojor med diarré och ligga på en sovsäck på golvet eftersom britsen var alldeles för kort och osanitär.
Den romantiska helgen i Dalarna slutade med 48 timmar hos veterinären, en räkning på 12 000 kronor och tre utslagna tänder.
Bilresan hem spenderades också i tystnad.

Religion II

The name of the bitch spelled backwards is "Dog"

Ja, min kära vänner, här sitter jag och skriver ner mina tankar med en söndertuggad krita på en slutenvårdsavdelning. Jag vet inte hur länge jag har suttit här, dagarna flyter samman, jag har inget fönster och jag är så nerdrogad så jag knappt kan särskilja mina självömkande tårar från mitt eget dregel.

Hur jag hamnade här? Ja, det är en fråga som verkligen kräver sitt svar. Jag har det också, det är inte så att jag bara tappade förståndet fullständigt, eller gjorde jag det? Det är inte så att jag en morgon vaknade upp och började prata med kaffekoppen om den missvisande jämnställdhetsstatistiken eller den uppenbara kopplingen mellan buddhistisk religion och autistiska personlighetsstörningar.

 Det hela började med en dröm.

För att sätta in det hela i sin kontext så ska jag även förära er med lite bakgrundsinformation om mitt tillstånd i övrigt.

Jag hade en, för första gången på ett år, stabil tillvaro. Jag skötte mina studier, jag var pappa på halvtid, jag hade kärat ner mig i en vacker florist och vi "kilade stadigt". Jag hade ganska nyligen avslutat inspelningen av mitt bands debut EP, skrivit klart en bok med en kär vän och gjort ett riktigt bra soloframträdande några veckor tidigare.

Kort sagt var livet stabilt, trivsamt, vågar man säga positivt? Jag mådde rätt bra helt enkelt.

Men sen kom den första drömmen.

Jag befann mig på en baksida i ett Svensson-aktigt radhusområde med en samling goda vänner, inga specifika från verkligheten, men jag trivdes i sällskapet och var vid gott humör. Solen sken, ölen bubblade, och skratten klingande sådär motbjudande pittoreskt och klyschigt som de bara gör i en Colin Nutleyfilm eller under ett tonårsmidsommarfirande.

Plötsligt mörknade himlen, molnen samlade sig och bildade märkliga formationer, spiraler, vågor och de rörde sig som platta tromber. Utan förvarning sögs mitten på den största virveln in i sig själv och spottade sedan ur sig en stråle av blått elektriskt ljus som slog ner jag vet inte hur långt bort från platsen där jag befann mig.

Jag blev häpen och tänkte stilla att det var ett otroligt märkligt väder, vilket naturfenomen! Jag borde ta upp min telefon och filma det här, för det är helt vansinnigt verkligen.

Vad jag inte visste var att det skulle bli än värre.

Trombspiralen växte sedan utåt, formade sig som den smala änden på en tratt, fick nästan ett futuristiskt utseende med detaljer, påminde om ett vapen från en science fictionfilm och sköt ytterligare strålar omkring sig med detta blåaktiga ljus. Där började jag frukta att det var gud som antingen kallade hem sin får eller straffade syndarna. Så fort som tanken slog mig bekräftade den intuitivt sig själv och jag visste, kände, i hela mitt väsen att det var gud. Då riktade vapnet sig åt mitt håll.

Två intensiva pulsar/stötar slog emot mig och guds godhet överväldiga mig på ett motbjudande sätt. Jag trodde att jag hade dött men vaknade flämtande i min egen säng.

Den första tanken som slog mig var: "Om jag hade varit helt dum i huvudet hade jag kanske börjat tro på gud nu." Tack och lov var jag inte så dum i huvudet, jag började istället frukta för att jag hade tappat förståndet.

Jag somnade om och tänkte sedan när jag vaknade igen otroligt mycket på vad denna dröm skulle kunna innebära eller bero på och jag slöt mig till att jag har huvudet så överbelamrat med religiös terminologi, mystika upplevelser, religiös erfarenhet som en verifiering på trons sanningshalt och annat skräp så det är väl inte konstigt att jag drömmer mardrömmar en judeokristen guds existens.

(Tro mig, jag kommer förneka existensen till den dag jag dör och skulle jag mot all förmodan bli motbevisad när jag väl dör och stå öga mot öga mot gubbkärringen skulle jag ändå förneka honom. Sån är jag.)

Den andra incidenten kom följande dag.

Jag satt i mitt kök och lyssnade på Tonbruket - Dig it to the End, drack kaffe och snusade i godan ro. Dottern var på dagis, dagens kurslitteraturläsning var avklarad och jag njöt av lite egentid.

Plötsligt gick köksfläkten igång och den där plågsamt trasiga musiken flödade återigen genom lägenheten, gnidande ostämda fioler, radiobrus och ett pianos klang. Jag reste mig och skulle stänga av fläkten men vredet ville inte röra sig. En röst bröt igenom symfonibruset, en späd, flickaktig, kastratsångarröst.

- Johan, det är gud, du kan inte stänga av mig.

- Säkert? Undrade jag ironiskt. Jag har lyckats hålla dig borta hittills din fitta.

- Hörru du, det är skillnad på att ha en och att va en!

- Har du en?

- Tyst! Lyssna nu! Vet du varför jag talar till dig?

- Jag kan inte för min vildaste fantasi begripa varför jag av alla människor skulle få för mig att jag hör gud tala till mig. Jag tror ju fan inte ens på dig.

- Kanske just därför, min vän.

- Du, jag är inte din vän! Med tanke på vad du har gjort, om du finns, och vad de som tror på dig har gjort, och fortsätter att göra, är vi långt ifrån vänner. Du är den sista icke-existerande, påhittade och meningslösa karaktären jag skulle vilja kalla för vän.

- Du kommer att ångra det där, din jävel! skrek gud i falsett och jag fnissade lite.

Fläkten slogs av av sig själv och allt blev tyst.

Jag tog en till snus, fyllde på kaffet och stirrade ut genom det regnvåta fönstret resten av dagen.

Den tredje dagen, den femtonde i den fjärde månaden det tjugohundratrettonde året kom ett brev. Det stod bara "Till den där jävla Johan" på det. När jag öppnade var det en tårfläckad näsduk som någon hade skrivit på med tuschpenna. Brevet löd:

"Du kanske tyckte att din tillvaro var välordnad och stabil. Jag kommer att ändra på det, kukhuvud. Vet du varför jag är ute efter dig? Tänk lite ditt as. Du vet vad du har gjort.

Du är inte döpt eller konfirmerad. Din dotter är inte döpt. Du gifte dig inte i kyrkan. Du hade mage nog att skilja dig också. Du lever i synd med den där floristen. Alla texter du skriver innehåller någon form av kritik mot mig. Den där skitboken är ett direktangrepp mot allt jag försökt att bygga upp. Du studerar religion bara för att kunna kritisera den bättre i mer akademiska termer. Hur fan tror du att det får mig att känna mig? Jag kommer att ta dig din hora, vänta du bara, rätt som det är så står du öga mot öga med mig och då, då kommer du ångra dig!

G"

Jag lade ju inte särskilt mycket vikt vid ett sådant brev från en lipsill, så jag gick ut på balkongen satte eld på brevet och skrek upp himlen: Kom och ta mig, din jävel!

Men inget hände.

Den fjärde natten drömde jag igen.

Jag väcktes bryskt av Knutbyförsamlingen med Kristi brud i spetsen, de släpade ut mig ur mitt hus, band mina händer och piskade mig med gamla midikablar. Den nya pastorn, skrämmande lik Tom Cruise, vrålade något om tvångsövertagande av mänsklighetens synder och sen fick jag en stentavla i bakhuvudet så jag tuppade av.

När jag vaknade hade de bundit fast mig på ett kors och var i färd med att köra blompinnar genom mina händer och fötter.

När korset restes skrattade alla inblandade, utom jag av förklarliga skäl, high-fivade varandra och dansade segerdans till tonerna av Carolas Jul i Bethlehem.

- Ropa på gud! skrek inte-Tom Cruise.

- I helvete! svarade jag

- Gör det nu eller så hamnar du just där!

- Men det är ju dit jag varit på väg hela mitt liv, varför skulle jag ändra riktning nu? Jag tänker inte snubbla på mållinjen. Snart är jag där jag får obegränsad tillgång till knark och horor!

Jag vaknade upp och slog numret till mobila enheten och bad dem komma och hämta mig omgående. Sa att jag hörde gud tala till mig, hade vanföreställningar och kände mig helt sinnessjuk. De frågade om jag inte hellre ville vänta till helgen och gå på en gudstjänst istället, där jag kunde vara med andra likasinnade. Jag frågade om han var helt dum i huvudet. Det finns ingen gud! Skrek jag i telefonen. Jag är psykiskt sjuk! Lägg in mig för helvete! Jag hotade med att bränna ner alla kommunens kyrkor och tömma snusdosan i varenda dopfunt i Uppland om de inte la in mig.

Så nu sitter jag här. Övermedicinerad. Undernärd. Vansinnig. Men jag slipper åtminstone prata med gud, han har sina egna mentalsjukhus utplacerade här och där, där folk sitter och mässar hans namn tills de blir hesa. Men de får ingen medicin, det får jag.

Alla mina vänner håller på att bli döda

- Du har det för bra nu, säger författarkollegan.
- Vad fan menar du?
- Ja, du kan ju inte klaga på något nu, till skillnad från mig. Min vardags villkor dikteras av en person som tror på spöken och änglar. De kvinnorna jag brinner för just nu är inte ens i min närhet, den ena poledansar på någon charterresa och pangar på mellansvenska överklasskids med ironisk He-manfrisyr, den andra sippar drinkar med fittstimmet och trycker ansiktet fullt med tapas i någon söderförort till tonerna av Tomas Ledin och har 90-talsrevival, utan att skämmas! Och det är just det, de skäms inte för sig! Hur i helvete kan de rationalisera bort 90-talets konstanta urinering i allmänhetens ansikte? Ja, självklart, det kan absolut vara kul att lyssna på lite risiga nostalgilåtar från högstadietiden och hemmafesterna. Men det gör man själv, hemma, ensam, i ett mörkt rum, gardinerna fördragna, telefonen avstängd, under en filt, med handkräm och och en näsduk. Man minns sina glory days, gråtrunkar i tio minuter och sen är det klart. Inte fan har man en jävla fest, folk och fä, tjo och tjim och lyssnar på något kräkfärdigt överproducerat svenskt as som sjunger om årstider, regn eller känslor, som gillar att leva trots att allt är skit, eller?
Jag tror att han behöver komma ut. Jag försöker peppa honom till att ta sig i kragen, dra på sig festkjolen och ringa en hundjour så han får hundvakt och kan få gå någonstans utan bajspåsar i fickan, men det tar inte skruv.
Jag fortsätter.
- Jag förstår precis, bäste bror, vän och kollega, livscoach och heterosexuella livskamrat. Jag hör dina ord, o du store skåning! Men lyss till dessa: Vi skola lära oss att leva bland människorna. Vi har inga andra valmöjligheter. Det är här eller inte alls.
Det är såhär det är. 
Du sitter och tjurar med surt rödvin, isländskt vemod och kubanska cigarrer i bagis. Jag sitter med grovsnus, öl och tvångstankar i Husby. Din salmonella lyser med sin frånvaro, min testikelcancer likaså, vi kan dra oss i skägget, slå på stora trumhinnan och gnaga sönder våra synapser men vi kommer aldrig någonsin, tro mig, aldrig under vår livstid begripa varför folk envisas med att hylla det värdelösa. Titta på nationalism, konservatisvism, liberalism, kapitalism, chauvinism, sagan-om-ringenism, tomtar och trollism, mediadrömmar, bekräftelsen, hipsterimagen, tro-att-man-är-något-för-att-man-har-dyra-saker, konsumerism, nostalgi, leva-på-gamla-meriter och allmänt dålig smak. Livet är en en nötknäppare. Krossar ens skal och frossar på innehållet. Allt annat slängs.
Jag får bara djupa suckar till svar. Vi enas om att ljuset i slutet på tunneln bara är ett tåg och så säger vi hej då. Det är fint med riktiga vänner.

Där de vilda rosorna gror

Mycket har hänt på kort tid. Det blir väl så när livet bestämmer sig för att slå en i ansiktet med positiva händelser så man inte riktigt vet om man dött eller inte.
Nu ska man ju inte se på det så. Att det helt omotiverat och från ingenstans börjar gå bra är ju sånt man ska glädja sig åt, men jag vaknar varje dag och känner mig förbannat misstänksam och föväntar mig att böldpesten har slagit ut i skrevregionen eller att jag blir vräkt på grund av min negativa inställning till vanligt ohederligt folk.
De har gjort om bokningssystemet i tvättstugan, nu kan man inte längre ockupera någon annans tvättid för man kommer inte ens in om det inte är ens egen tvättid. Jag står nu glatt och hånskrattar på andra sidan glasdörren åt alla som försöker ta sig in och tvätta sina folkdräkter, mamelucker och pengar (från aktiehandel, börsen, u-landshembiträdens plånböcker och arbetarslaveri).
Jag har blivit tillfrågad om jag vill bli ordförande för "Kulturföreningen De Allmänt Missnöjda", men jag var tvungen att tacka nej på grund av min hängivenhet till "Cyniska Skeptiker" och "Griniga Jävlar", jag känner att jag gör mer nytta i mer fokuserade sammanhang. Allmänt missnöje är ju en självklarhet, men jag tvivlar på att jag är allmänt missnöjd på samma allmänna premisser som de övriga medlemmarna.
Livet tuffar på som ett ånglok med rökhosta på skev räls, men jag rör mig åtminstone inte mot koncentrationsläger utan snarare uppfostringsanstalter för de lillgamla gubbtjyvarna.

- Får man bjuda ut en skivbolagsdirektör på en affärsmiddag? frågar floristen.
Vad ska jag svara på det? Vad har hon för baktankar? Hur mycket blommor måste jag köpa till mitt icke-existerande kontor? Behöver jag börja skicka blombud till mina anställda som inte finns?
Jag börjar misstänka att det är mina pistiller hon vill åt, men jag tackar ja, för att se hur det hela slutar.
Hon bokar bord på en restaurang lite för nära Norrmalmstorg för att jag ska känna mig bekväm, men jag kedjesnusar grov svart och har en crustbandströja på mig.
- En fittdrink! säger hon till servitrisen.
- Du kan bara få en drink om du tar den alkoholfri, svarar servitrisen överlägset.
- Vad fan säger du?
- Vi serverar ingen alkohol!
- Men vad i helvete, vad är det för dumt påhitt?
Stämningen börjar bli lite väl laddad, så jag bryter in med ett vargyl och dreglar lite sexigt i skägget. De bägge stirrar storögt på mig, men jag lyckades flytta fokus, så jag skäms inte.
- Har ni öl då? frågar jag.
- Ja, folköl.
- Då tar vi två såna, rapido, he visto al señor níscalos?
Men vi äter inte tapas, utan meze, så jag får inget svar.
När servitrisen gått börjas det. Floristen är asförbannad, sitter och svär, bryter isär brödpinnar med sesamfrön och trampar in oliver i heltäckningsmattan. Hon sitter och luftar sitt missnöje med den alkoholfria tillställningen för bordsgrannarna, som instämmer. Maten är svindyr och inte kan man supa bort notans betydelse heller! Hon eldar på restaurangen och slutligen känner sig alla matgästerna lurade och vill ha gratis pitabröd och ägarens hemadress. Några kör springnota och andra tar fram fickpluntor, gamla scouter knäcker bordsben och bygger bål för att bränna menyerna som skamligt saknar drinklistor.
- Nu tar vi det lilla lugna, försök se på det positivt, säger jag föga övertygande och undrar hur i helvete den här kvällen kommer att utvecklas.
Det slutar med att hon ber om notan och en plastpåse, sveper ner all mat i den, hummus, bulgursallad, vinbladsdolmar och falafel, betalar och så tar vi en taxi 200 meter till närmaste bar. Där beställer hon elva Jack Daniels-shots, sveper dem som hostmedicin och sen örfilar hon mig för att jag inte håller samma tempo utan smuttar på min Old Rasputin.
När spriten slagit vill hon gå tillbaka och sätta eld på restaurangen och försöka få ut försäkringspengarna själv genom att stjäla ägarens identitet. Det hela slutar med att hon somnar på en bänk på tunnelbaneperrongen och skriker tyska skällsord i sömnen.
Är det här standardiserat floristbeteende?