Allt som står skrivet är inte sant, titta bara på den religiösa litteraturen

- Men det var ju för fan bara något jag skrev! skrek jag i luren. Jag menar inte vartenda ord jag skriver, du har väl läst tillräckligt mycket av det jag skriver för att veta att allt inte är på riktigt, vare sig känslor, situationer eller personer!
- Försök att förklara det för honom själv, ditt as!
- Varför i helvete ska jag behöva förklara mig? Det är ju jag som skriver! Jag vet vad jag menar, för er är det bara ord från en grinig jävel som lever i en helt annan verklighet än den ni befolkar! Underhållning eller provokation, det avgör väl läsaren, jag kan inte kontrollera hur det jag skriver blir mottaget! Jag rannsakar bara mig själv på papper, jag tänker högt, jag filosoferar, analyserar och luftar mina sexuella och emotionella nederlag i text!
- Du kan säga vad fan du vill herr Strömvall Hammarstedt, eller vilken jävla pseudonym du nu går under, säger den pipiga och skolflickigstämmiga mannen, men alla avslöjande, alla könsord, din attityd, osämja bland grannarna och dina försök att frikoppla dig från vara en kugge i systemet och inte bidra till att borgarna får mer pengar ses inte på med blida ögon. Jag har order från högsta ort att sätta stopp för alla yttranden från dig i fortsättningen. Du skadar inte bara dig själv och ditt anseende, hela din karriär och din framtid både privat och yrkesmässigt, du gör dessutom folk i allmänhet förbannat upprörda!
- Du kan ju försöka hindra mig, skrattar jag i luren samtidigt som jag håller mig för revbenen, jag slutar skriva den dagen som orden inte längre räcker till och jag endast ägnar mig åt primalskrik, örfilar och bäckenrörelser som kommunikation! Jag har gjutit mitt blod och mitt liv på alldeles för många sidor redan för att sluta, hälsa högsta ort att de, och du själv förstås, bara är en samling thaipojksknullande fulkultursförfinande skövlarhoror!
Jag slänger på luren och tar en snus, går in och läser godnattsaga för min dotter och säger att jag älskar henne mest av allt i hela världen, innan jag går ut och återgår till att förblöda i textform.

Utanför porten står fem svarta unga män i skinnjackor och röker kring en minibuss, alla dörrar är öppna och den värsta sortens hästjazz pulserar genom höstmotivet utanför fönstret. De gnidande fiolerna, halmstanken, diskbrädet och världens vitaste och gnälligaste röst gör att min inspiration självdör. Har jag någons fimpar kvar i askkoppen på balkongen? Finns det några djupa andetag kvar därute?

- Hallå, det är döden, jag tänkte att vi skulle se om vi kunde boka in ett nytt möte du och jag? Vi hade ju ett planerat för en åtta-nio år sedan, men du avbokade ett par dagar i förväg och sen hörde du inte av dig något mer.
- Men jag har inte tid, ditt as, jag jobbar på en grej. Kan inte folk sluta störa mig hela jävla tiden? Jag har ingen tid till någonting och måste använda den på sämsta sätt! Ring inte igen, jag ringer dig när jag är färdig!

Varför envisas sådant där pack alltid med att ringa när man är mitt uppe i en plågsam skapandeprocess utan rim eller reson? ”Rationalisera inte bort hans betydelse för ditt skrivande, din gubbkuk”, säger min plågoande stillsamt borta från soffan, där han ligger med fötterna på soffbordet, kedjeröker för att jävlas och dricker upp min sprit, byter ut den mot vatten eller äppeljuice i flaskorna, ”du vet att inte hade skrivit något alls om det inte vore honom, det var han som lärde dig tekniken från början”.

Jag sätter på ”Nighthawks At the Diner” och fortsätter förneka deras existens ett tag till.

Ett kulturellt självmord tidigare

Jag stirrar datorn i vitögat, slänger ur mig diverse tvetydigheter om min totala avsaknad av möjlighet att knyta an till människor emotionellt och stoppar in en prilla. Rökandet fick jag ge upp, lungorna stod pall men det gjorde inte hushållskassan och så var jag förbannat less på att grannarna gnällde över att jag tömde askkoppen utanför balkongen i tid och otid, oftast när deras barn hade picknick nedanför.

-          - Horor och byråkrater, det är de som har råd att röka, brukade alltid min pappa säga medan han stoppade pipan full med torkade nikotinplåster, som han samlade ihop under jobbet som städare på SAS-flygen.

   Utöver avsaknaden av den rykande tobaken så bestämde jag mig även för att lägga spriten på hyllan ett tag, inte för min egen skull så mycket som för andras skull. Min nyktra bitterhet är hanterbar för de flesta som jag har lyckats bibehålla vänskapliga relationer med, men med lite sprit i kroppen så kunde jag till och från ifrågasätta deras faktiska värde som medmänniskor och även resten av mänsklighetens värde överhuvudtaget.

   Det tärde på samtliga närvarande, mig själv inräknat och i högsta grad mest och oftast alltid hela tiden. Men jag hatar ju mig själv helhjärtat även när jag bara druckit kaffe.

   

   Bakmaskinen knådar degen, svampstuvningen har kallnat, dottern sover och pappa sitter och letar efter ryska fruar för att dämpa ensamheten.  Tro mig, jag är fullt medveten om att jag betalar pengar för att känna mig ännu mer ensam, men om man får ligga lite till och från kan man ju alltid skaffa en hund som kommer att älska en. Eller adoptera en portugisisk cirkusdvärg som jag, om jag får chansen att faktiskt adoptera en, tänkte kalla José De Besvi Kelsé.

   Jag överhettar hjärnan genom att försöka förstå om hon vill att jag ska ge fan i allt eller om jag ska satsa allt. Finns det något där? Vad fan ska hon med mig till? Har hon inte tappat allt intresse redan? Jag är förmodligen ingenting av det hon föreställde sig och säkerligen en besvikelse. Vad fan ska hon med mig till? Ja, alltså inte den potentiella ryska frun, vi vet ju alla vad hon ska ha mig till, avla kärnkraftsavfallsbarn med tre ögon och imponerande lungkapacitet när de får en påse lim, inte när man ber dem sjunga lite ryska folkvisor på den lokala pizzerian så pappa har råd att bara dricka Hibernation Ale hela vintern. Nej, det är ju hon från andra sidan, hon som pratar om hur vi två ska öppna en finölsbutik i Berlin. Jag är helt med, men undrar hur fan det ska gå till då jag alltid tror att hon injicerar mig med aids när jag sover. Jag vaknar upp med små nålstick i knävecken, de förökar sig som styvfamiljshatande protestanter runtom i förorterna och det rinner någon gulgrön vätska från dem när jag tänker på hennes bara bröst.

-          Vad fan är det hon vill? Skriker jag till trolldegsavbildningen jag har gjort av Emile Cioran och förvarar i en påse med bitterhetens syllogismer.

   En gång glömde jag ta ur avbilden innan jag startade dagens konfettiregn med opeppande stödord och den träffade mig i huvudet… det var en fin start på dagen, tyngden av mannens desperation och livsångest träffade mig i ansiktet. Men nu har jag bränt den nya i ugnen så den är svart och stinker tomhet och glädjelöshet istället, sådant som jag suger i mig dagligen mellan morgonkaffet och sömntabletten. 

   Någonstans började jag prata om mig själv i tredje person också, benämner mig gubben, men det är väl helt enkelt så att bara för att jag inte på väldigt länge har kunnat räkna mina gråa hår, alltid är grinig och bitter, företagsam, målinriktad, ambitiös, har självdisciplin, är skeptisk, kyrkligt frikopplad, står utan både begravningsplats och livspartner, hellre dricker lite finare och lite godare än billigt och mycket, - samt inte längre känner att jag förstår någon annan i den här världen – har åldrats 30 år det senaste året. Men det kan ju också vara för att jag har slutat bete mig som om jag trodde att jag vore något och acceptera att jag är den jag är och passar det inte er, nej men då kan ni dra åt helvete, jag har alldeles för mycket saker att åstadkomma, tiden rinner ifrån mig och jag har inte tid att springa runt och jaga folk som bara behandlar mig som antingen ett praktknull eller som om jag vore förbannat korkad. Det är ju självklart ett praktknull jag har satsat på att framstå som den senaste tiden, emotionellt frikopplad, ensamvargen, vara av den åsikten att ensamhet är extremt karaktärsbyggande, men kan man hjälpa att man kanske tycker lite för mycket om en viss kvinna som skulle kunna ge en så mycket stryk så man glömmer vad man heter? Jag har alltid gillat starka kvinnor och behöver någon som skyddar mig när jag glömmer bort att inte jävlas med alla oavsett person, situation eller alkoholkonsumtion.

”Jag ska distansera mig utav bara helvete från er! Från och med nu har jag bara kontakt med telefonförsäljare och finkulturpersonligheter, så jag vet från början att det är en ytlig kontakt!” Skriver jag som statusuppdatering och får 39 ”gilla” från folk som tycker att det är roligt och inte förstår att det är just dem jag menar.

   Men det är ju förstås inte bara det, det är ju alla de andra falskspelarna som befolkar min omgivning, springer runt och rycker mig i kjolarna som snoriga ungar: ”Du måste följa med mig och min pojkvän ut till min pappas sommarstuga och grilla, ta med dig dottern!”, ”Vi måste skapa musik tillsammans!”, ”Jag ska börja plugga och vill ha din hjälp, för jag kan inte svenska!”, ”Ska inte du och din dotter flytta in här hos mig så kan vi bli världens mest miserabla styvfamilj?”, ”Jag uppfostrar min dotter till att bli en Barbie, vill inte du hjälpa mig genom att vara en frånvarande fadersgestalt?”, ”Hej, jag är egentligen flata men har alltid varit intresserad av att prova att ha sex med en kille, jag har inte haft det än, ställer du upp?”, ”Jag är jätteintresserad av att höra mer om vad du gör, du gör så spännande saker, ska vi inte ses över en fika?”, ”Du verkar vara en jättetrevlig person, jag skulle gärna lära känna dig lite bättre.”, ”Jooooohan, vad länge sedan vi sågs, vi måste träffas, när har du din dotter och när är du ledig för att ta en öl?”

   Jag har ju alltid funnits här, tillgänglig, men i slutändan har ni alltid varit för upptagna - med tomma ord, springa på trendiga hipsterklubbar, sippa paraplydrinkar gjorda på destillerad kulturdöd och könsvätskor, knulla döda kulturpersonligheters dödsboförvaltare i hopp om att kunna få någon gammal Morriseyrelik, eller en porslinskatt från Factory Records kontor. I slutändan? Vad handlar det om i slutändan? Varför kan ni inte bara hålla käften och låta mig vara i fred? Sluta ge mig hopp era as, jag har systematiskt försökt radera möjligheten att känna förhoppningar! Vad förväntar ni er? Vad jagar ni? Vad är det ni tror finns vid regnbågens ände? Jag vet, det är precis det som jag igår natt skrev till min kollega, ”Världen är en påse skit. Man försöker dagligen hitta små guldkorn, men i slutändan är det bara förgylld skit och inbillning.” Där har ni antiförfattarens, gubbens, pappas levnadsmotto. Nu handlar det bara om att lära sig att gilla smaken, lukten, känslan och konsistensen.

   Nu knackar horgrannen på dörren, säger åt mig att dämpa mig, hon hade tydligen vaknat för två timmar sedan och ska upp om två timmar. Varför kom inte idioten hit för två timmar sedan och bad mig att dämpa mig då? Då hade hon fått sova fyra timmar istället för två. Ja, men det är ju precis sådär de funkar, trostanterna, som inte bryr sig om vem som ser dem i trosor – ett jävla gnäll, men själva fattar de inte att jag är väluppfostrad och kan visa respekt mot dem om de inte kommer hit i trosor och stör när jag redan är på jävligt dåligt humör själv utan meddelar i förväg att de mellan tolv och fyra gärna vill att jag håller käften. Jag frågar inte trosan, men undrar tyst om inte våra andra grannar kan sluta hoppa jämfota genom sina lägenheter på nätterna då? Och vem fan är det som pissar så hårt så det känns som om det skvalar inne i huvudet på mig? Och precis nu när jag luftade den tanken så är pissandet där igen. Hade jag vetat att underbyxan skulle hälsa på mig mitt i natten eller att jag i maximus misantropicus-tillstånd behöva lyssna på någon som pissar mig i huvudet, då hade jag nog flyttat in i porten bredvid där de alltid spelar så spännande och mystisk musik på sina kastruller och piskar mattorna och barnen varje dag.

   Jag ber om ursäkt, stänger dörren, öppnar brevinkastet och ropar ”kom utan trosor nästa gång!”, går in i vardagsrummet, vänder sida på min nyinköpta Ufomammutvinyl, höjer volymen ytterligare (får man troslöst besök inatt om man fortsätter att jävlas?) och känner doften av bröd som bakas. Han grimaserar när han sätter sig, gubben har säkert fått en revbensfraktur, det kan ju omöjligt ha gått av, om han vore av en sådan vek konstruktion (vilket han i och för sig självklart är helt övertygad om att han är – bräcklig) så är livet ännu sorgligare än vad det redan är. Mentalt, fysiskt, banalt, självömkande och muntert självföraktande sorgligt.

Skivan är alldeles för kort och han surar över att inte den andra skivan han ville ha också fanns. En till snus och ”The Drowning of Lucy Hamilton”. ”When forever comes crashing” ligger på högtalaren och strofen “everything is not going to be okay” snurrar i hans huvud igen, dag två, och det stämmer uppenbarligen.

   Brödet är klart och fyller köket med en gnutta hopp om åtminstone tillfällig tillfredställelse och Lydias gitarrspelande med stiletten svider i själen, precis som jag vill ha det. Jag börjar tänka på någon av hennes spoken wordföreställningar, andas in, det smärtar i revbenen, jag önskar att mina ord kunde drypa av lika mycket förakt, vilket de säkert skulle kunna göra om jag bara tillät mig själv att förakta öppet och inte så mycket i bara goda vänners lag. Jag behöver göra det offentligt och sakligt, konstnärligt och genomtänkt. Det blir mitt nästa mål, det och att arbeta målmedvetet överhuvudtaget och inte bara sitta och förbanna mig själv dagligen för att jag känner mig så jävla kreativ men saknar all inspiration att göra något annat än att tänka på hur gärna jag vill se den tidigare nämnda slagskämpen naken.

   ”Hur är det med dig?” frågade ett annat, på ett sätt, avslutat kapitel den andra gången vi faktiskt hade en ganska avslappnad och ordentligare konversation, och hon menade det både djupt och allvarligt, jag vet det. Vad skulle jag svara på det? Jag kan inte tala om för henne att jag ibland (nu ganska ofta) känner mig så ensam så jag bryter ihop och sitter och lipar i köket. Jag kan inte säga det för jag vill inte att hon ska tro att det handlar om henne, det gör det inte, eller på sätt och vis så gör det väl det, men inte på det sätt som det skulle framstå som och jag vill inte att hon ska tro att jag går runt och längtar tillbaka till skyttegraven.

   Varför sa hon (varken slagskämpen eller det avslutade kapitlet) ”in the end everything is going to be okay, I promise”? Varför sa hon det varje dag, tre dagar i rad? Varför fick hon honom att tro att allt skulle bli bra? I tre dagar så älskade han henne på ett sätt, men inte så, på det sättet, som hon kanske hade önskat, som han önskade själv att han kunde. Han önskade innerligt sista dagen att han kunde älska henne, förälska sig i henne, låta henne älska honom och tro att hon kunde och gjorde just det. Men han älskade inte henne på det sätt som behövdes. Men med henne var han inte ensam, med henne slapp han känslan av att vara ensam i tre dagar.

   Jag borde skriva något helt annat, som inte blandar in så många jag känner eller blottar mig alltför mycket. Utöver det att jag kanske blottar mig själv alltför mycket så har jag en målsättning att bli färdig med ett annat verk i slutet av året och det är inte bara jag som är beroende av att jag färdigställer det. Vi är två. Jag behöver den vinsten, vi bägge behöver den vinsten, och jag behöver även bevisa för mig själv att jag kan skapa något som ställer till med ett jävla liv. I TV4’s morgonsoffa tänker jag sitta och vara mitt allra bästa jag och helt öppet säga ”Jag är misstroende, skeptisk och rätt svår mot alla människor jag träffar, men om man är en människa i min smak då vill jag dela så mycket med den som möjligt. Men uppenbarligen finns det ingen därute som har vare sig substans, karaktär eller kultur i kroppen.”

Någon har fastnat med skägget i brevlådan och skriker i trapphuset men jag är fullt upptagen med att lägga ”In Limbo” under nålen och skjuter upp Jim Sclavunos och Thurston Moores instrumenthantering. 

” I couldn't turn tomb after tomb in this graveyard of broken hearts,
But bury the grudgers the backyard lies in wait, 
I did a couple of really awful things” 

sjunger sirenen och jag börjar bryta bröd med min dåliga attityd och önskar att jag hade någon annat än sprit och mjölk hemma att dricka, så blir man som småbarnsförälder alltså... något till pappa och något dottern.

   Jag stirrar mig blind på att meddelandet kommer att skickas till dennes mobil och undrar tillbakablickande vad det ger min dotter för bild av verkligheten när alla andra i tåget utom vi två sitter med telefonen i ansiktet och antingen porrsurfar eller checkar in på Fridhemsplan, i Stadshagen, Västra Skogen, Solna Centrum, Näckrosen, Hallonbergen eller Kista, men aldrig i Husby. Bor jag i en geografisk obekvämlighet? Eller är det bara för att jag inte döpt min lägenhet? Men vem skulle checka in på ”Förtvivlans krön” (lägenheten är ju självklart i ett hus på en kulle, annars kan jag ju inte kalla den det).

 ”Johan Strömvall Hammarstedt är på förtvivlans krön” skulle det stå nästan dagligen och det är väl lite för dystert?

  Gjorde ett försök att återknyta kontakten med den riktiga världen utanför mitt huvud och skrev ett meddelande, till en av de bästa människorna jag träffat i mitt liv, för två veckor sedan, men jag har fortfarande inte fått något svar, så jag måste nog omvärdera min bild av henne. 

Jag – jag – jag – jag, alltid denne självcentrering, min bäste herr Strömvall Hammarstedt (ja tack, jag vill bli titulerad med bägge namnen).

   Jag söker jobb jag inte vill ha och bifogar ett personligt brev där jag beklagar att jag verkligen inte vill jobba på något företag överhuvudtaget och speciellt inte det jobbet jag inte söker genom att skicka detta brev. Skickar min imponerande meritförteckning och storslagna självbiografi också, så de ser vad de går miste om för typ av person.

   Kanske borde jag göra samma sak till dig också?

Antiförfattaren åker tåg

”Påfågelstigning för samtliga passagerare mot livets ändhållplats!”
Den tjeckiske kommendanten med dålig hållning viftar med en röd flagga
Det är nu, det är nu det börjar
Han tänkte på Paris, erotik och att avkalka kaffebryggaren

Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock

”Nästa: Hotell Hades”
väser den blåögde mannen med frenetisk stamning

Tågets kachock, kachock, kachock, kachock
Upprepat, uppretat, upphittat, upphämtat, utslaget och utdraget kachock
Svartmässad, tunghäftad och hemskickad med omtenta på social kompetens
Befinner sig overkligt mellan ärrvävnad och brännsår
”En tid i Helvetet” läser han två veckor i rad på resan, verkningslöst

Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock

”Nästa: Helheim”
fräser den norske utvisningsministern

Tågvagn, bandvagn och frihamn med hårda krav på dockning
En station mellan helvetet och Solna… … … … … …
Han bar för dagen en anteckningsbok, långbyxor och veganskor
Men få var imponerade, på tåget, togs helt ur luften
Någon stal den, tryckte ner den i hans lungor och slet upp den igen
Host, host, i näven och damen med barnvagnen utan barn skriker könsord
Någon trycker in tågvagnens överparfymerade, oduschade, otvättade, smutsiga, snushandikappade, tuggummituggande, tobaksstinkande, snabbmats-, köttprodukts-, billiga halvfabrikats-, billiga tonårsrebells-, billiga Haningemorsa-med-svanktatueringslukt i näsan.
Men han stoppar in två cigaretter och ber om råd och rön

”Nästa: Svea Nekropolis”
kvittrar dokusåpatjejen som försökte göra sångkarriär

”Stockholm, din gamla hora, vad jag inte är glad att se dig” – står överallt i vagnen
Jag påbörjar Operation Misstanke, och tittar snett på allt och alla
”Se upp för avgrunden mellan vagn och plattform, när du stiger av”
- säger kvinnan i högtalaren, syftar till helvetesgapet
Avgrunden, stillheten och det stilfulla i att av-
stava
Alla strofer och verser blir för långa för allas bästa
Mellan raderna finns det ju som sagt ingenting
All täcks av en stulen dröm
Någon annans förhoppning

Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock

”Nästa: livets ändhållplats”
hojtar Niklas och ber om en kniv för att öppna sin magkorg

”Jag hoppar från tåget!” hotar kvinnan från Bromma.
Alla applåderar och visslar
Nu har cirkusen kommit till stan och alla barn får mjältbrand
Själv injicerar antiförfattaren dålig karma och ser sur ut på andras bekostnad
Han ogillar starkt att åka tåg

Oblat

Stampar ut alla mina goda kvalitéer i sanden
I en trångbodd, katolsk, skärseld
"Håll käften, ditt förortsas!
Sätt kniven - - -
- - - rakbladet
refuseringsbrevet - - -
- - - strax ovan för handen och snitta skiten!"

Mitt i påvens påhittade reningsort sitter jag och ristar i sten.
Mitt i hovets oförtjänta miljonrumsslott står det skrivet på en vägg:
"Snart är det jag som är kung!
-(CP)"

Mina goda egenskaper kan vara namnet på apokalypsens fyra ryttare!
Upproret, Motviljan, Bitterheten, Uppgivenheten
Därför lägger jag vikt vid kyrkans botsakrament!
Kryper in i en låda under Klarabergsviadukten
Drar skynket från lyckohålet...

Confessio: (Jag) Jag har lägre tankar om mig själv än om andra
Absolutio: (Han) Jag avlöser dig och dina synder, hundrafemtiotusen i administrativ avgift (se avlats-information på Katolska Kyrkans hemsida).
Satisfactio: (Han) Tänk ännu lägre om dig själv hela tiden, och gissla dig själv med jämna mellanrum, sen tvåhundra "Ave Maria" och trettio "Fader vår".

I min självutnämnda överhet lägger jag halsen på rälsen
ett extravagant försök att återskapa mitt avgörande livsögonblick
"här vilar den bittre antiförfattaren, utan talang eller erkännande"
Knacka ut mina tänder innan ni dumpar min kropp
så ingen kan känna igen mig på annat än bläcket
som symboliserar mitt dåliga liv

Nonsens på förmiddagen

A R/C

Jag finns bakåt, otroligt men inte heller sant
söker framtid i historien,
eller bara någon som kan balansera bättre än vad jag kan
Balkongen är där för att sittas på, vinkas från
Vink vink, handen rör sig mekaniskt inuti mig,
buktalare som jag inte är/var/blir
i min påvehatt och klänning av döda djur
Sydda slamsor av kött från hembygdsföreningens arkiv
draperade runt det finaste av nappa

- Jag har tänkt efter och beslutat mig för att förneka jungfrufödsel, återuppståndelsen och att fadern och sonen och den helige ande skulle vara samma arroganta jävel, skrek jag ner till dagisbarnen. Jag förnekar det fundamentala i kristendomen fast jag har en sånhär hatt!
Pekar med cigaretten på påvehatten i svart betong.
- Konstruktivt tänkande, kritisk granskning och djävulsdyrkan! Lucifer incestus!

- Stör inte barnen när de leker korsfästning, skrek personalen tillbaka. Du förstör stämningen!
Tårar av svavel från barnen på korsen i sandlådan,
medan andra limmar ihop sina fingrar till fula gester

Askar i kaffet och sätter mig på golvet, blundar,
räknar timmarna till min egen död
(Vi vill inte läsa dig längre för du skriver så obegripligt)
Vem viskar i mina sömndruckna hörselapparater?
Sluter ögonen igen och tittar inåt, ner i hålet
Vill drömma om Arthur R och C, föreställa mig själv med deras
ord
Men hemsöks istället av demoniska versioner av min dotter
Ett vidunder som äter sitt eget ansikte till tonerna av Bethlehem

Låtsas vara den där ensamma gaslyktan,
med smutsigt glas och flackande låga
Sen slocknar jag…

Övning försenar färdighet

Jag mådde dåligt
Fantastiskt uttorkad, på gränsen till sandpapper
Limmet har inte torkat än - vänta med att försöka öppna ögonen
Det vankas finbesök, så framstå även orakad

Det gestikuleras vilt och hävdas
(Någon måste ju alltid göra det)
Men jag framgår aldrig riktigt, eller du
Inte vi, int evi in tevi, inte någon av oss andra

PAUS!

Jag vilar aldrig, för lite och oroligt
Jag skapar alltid, för mycket och otroligt
Men bara i mig själv, utan fysiska resultat
HELVETET rinner längs benen, stampar ut askan och tänder en till