43% bränd

Det knatar förbi någon uppnäsa på perrongen, stylad till tänderna, men med någon Beverly Hills 90210-/knullrufsfrisyr som gör mig lätt illamående. Eller, nej, så ser det inte ut, det ser ut som om hon stått upp i ett för lågt utrymme och frisyren till hälften självdött innan den åter fick sträcka ut sig i sin risiga ambition att likna något annat än det man drar upp ur avloppet. Ett karaktärslöst hår med slagsida och slokande intryck.
När hon går förbi så ger hon mig en sned blick, lika sned som hennes frisyr.

- "2 stationer!" säger min dotter och syftar på hur många det är kvar innan vi är hemma.
- "Nej, 7 stationer." säger jag och ser hur allt Kungsholmen-/Solnafolk räknar ut att det är Husby jag talar om, och de suckar ljudligt och skakar på huvudet åt oss.
- "Stackars barn, växa upp där, hon måste ju skaffa skottsäker väst och hjälm" säger en snabbköpskassörska och drömmer sig tillbaka till sin ungdom då hon lärde sig tala italienska i Italien efter att ha blivit förförd av någon lirare på familjesemestern och trodde att det var det förlovade landet snarare än det förlorade landet.
Nej, det där stämmer inte, den kommentaren var riktad till mig och jag hörde den i April i år, den är inte påhittad, bara modifierad. Vi satt, som gången innan hon och jag träffades, på den risiga krogen i Spånga. Hon frågade mig vart jag letade lägenhet och jag svarade "Akalla-Husby-området".
Hennes respons var "Jag och min mamma kallar blå linjen för Orientexpressen. Efter Näckrosen är det ju typ helt mörkt i vagnen. Ska du bo därute måste du skaffa dig hjälm och skottsäker väst."
Det är lite så man kräks i munnen när man tänker på vilken risig attityd vissa människor har.

Jag vet nu varför jag är förföljd, studerad och analyserad av damaskherrarna. Det hela uppenbarade sig igår när jag glömt att ta med mig en bok och hade alldeles för mycket död tid och besökte Pocketshop, mot bättre vetande. Jag tittade efter en Sture Dahlström-bok, men såg boken Den sista måltiden serveras inte här längre av en viss John Strömberg Hammarsten istället. När jag bläddrade igenom den såg jag att det var mina texter. Jag publicerade dem i ett pappershäfte limiterat till 15 exemplar, som jag kallade Nattvarden serveras inte här längre, via mitt eget skivbolag. Jag försökte förstås få dem publicerade tidigare, större, mer utåt, skickade dem till några illa valda förlag och fick standardsvaret "Vi har inget ekonomiskt utrymme i nuläget för att publicera nya författare", "Vi är intresserade av ditt sätt att skriva, men känner inte att innehållet passar vår profil", "Det här är alldeles för skevt och obehagligt för oss, vi  ser helst att du aldrig hör av dig igen", "Vad i helvete? Tror du att vi vill ta i den här skiten med tång?"
Det var mina texter, författade under ett år och nu hade de publicerats som poesisamling nummer två av någon jävla svår hipsterdouchebag helt klädd i svart, byxor, skjorta, kavaj och svartbågade glasögon som poserade med någon apdyr latte på ett trendigt skitcafé på Södermalm.
Jag hyperventilerar, gråter, skriker, river sidorna ur boken och sätter eld på dem med friktionsvärme, hotar alla omkring mig med Zeus blixtar och ångestsvettas ur mig kaffe och nikotin.
Butiksbiträdet springer bort och ber mig lugna mig.
- "Hur fan ska jag kunna lugna mig? De jävlarna har tagit min bok! Kolla på den här glasögonormsfittan! Vad fan skulle han kunna prestera? Jävla pappatöjare! Hur i helvete ska jag kunna lugna mig när de tar ifrån mig min framtid?"
- "Men hur kan ni påstå att någon skulle ha stulit era texter, vem fan är ni?"
- "Vem fan är jag? Författaren till de här texterna! Titta här!" skriker jag och slår upp en sida:

--
Antiförfattaren åker tåg
”Påfågelstigning för samtliga passagerare mot livets ändhållplats!”
Den tjeckiske kommendanten med dålig hållning viftar med en röd flagga
Det är nu, det är nu det börjar
Han tänkte på Paris, erotik och att avkalka kaffebryggaren

Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock

”Nästa: Hotell Hades”
väser den blåögde mannen med frenetisk stamning

Tågets kachock, kachock, kachock, kachock
Upprepat, uppretat, upphittat, upphämtat, utslaget och utdraget kachock
Svartmässad, tunghäftad och hemskickad med omtenta på social kompetens
Befinner sig overkligt mellan ärrvävnad och brännsår
”En tid i Helvetet” läser han två veckor i rad på resan, verkningslöst

Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock

”Nästa: Helheim”
fräser den norske utvisningsministern

Tågvagn, bandvagn och frihamn med hårda krav på dockning
En station mellan helvetet och Solna… … … … … …
Han bar för dagen en anteckningsbok, långbyxor och veganskor
Men få var imponerade, på tåget, togs helt ur luften
Någon stal den, tryckte ner den i hans lungor och slet upp den igen
Host, host, i näven och damen med barnvagnen utan barn skriker könsord
Någon trycker in tågvagnens överparfymerade, oduschade, otvättade, smutsiga, snushandikappade, tuggummituggande, tobaksstinkande, snabbmats-, köttprodukts-, billiga halvfabrikats-, billiga tonårsrebells-, billiga Haningemorsa-med-svanktatueringslukt i näsan.
Men han stoppar in två cigaretter och ber om råd och rön

”Nästa: Svea Nekropolis”
kvittrar dokusåpatjejen som försökte göra sångkarriär

”Stockholm, din gamla hora, vad jag inte är glad att se dig” – står överallt i vagnen
Jag påbörjar Operation Misstanke, och tittar snett på allt och alla
”Se upp för avgrunden mellan vagn och plattform, när du stiger av”
- säger kvinnan i högtalaren, syftar till helvetesgapet
Avgrunden, stillheten och det stilfulla i att av-
stava
Alla strofer och verser blir för långa för allas bästa
Mellan raderna finns det ju som sagt ingenting
All täcks av en stulen dröm
Någon annans förhoppning

Kachock, kachock, kachock
Sssssccccchhhhh ssssssscccccchhhhh
Kachock, kachock, kachock

”Nästa: livets ändhållplats”
hojtar Niklas och ber om en kniv för att öppna sin magkorg

”Jag hoppar från tåget!” hotar kvinnan från Bromma.
Alla applåderar och visslar
Nu har cirkusen kommit till stan och alla barn får mjältbrand
Själv injicerar antiförfattaren dålig karma och ser sur ut på andras bekostnad
Han ogillar starkt att åka tåg
--

- "Titta på den här pajasen, skulle han kunna skriva något sådant? Jämför det jag precis läste med den här skiten från hans 'förra bok'!" Jag tar upp ett exemplar av "författarens" tidigare verk, kallat Döende rosor och mochaccino, "ser det här ut att vara skrivet av samma fan?" säger jag och läser alldeles för högt och hånfullt:

--
Tot und leben
Livet är en skördetröska på ett fält utan grödor
kvidevitt säger fröken fågelskådare och ramlar i mossan
i mössan gömmer hon lockar och lockrop på männen
min hjärta är fyllt av dåligt väder och regntunga moln 
säden gror varken i marken eller i mig 
--

- "Det är ju för fan så man kan kräkas! Vilken jävla skit! Och Augustpris och Karamellodiktstipendium, hedersmedlemskap i Svenska Skitpoetsällskapet och knulla Top Model-förlorare, det får han!"
Jag ledsnar, återigen, på hela mänskligheten, som vanligt, och lägger benen på ryggen, hasar mig mot tunnelbanan, hugger tag i folks överrockar och får snålskjuts mot tomma löften om betalning i storslagna biografier av dem när de blir äldre, men ingen vill egentligen ha dem för allas liv är intetsägande och tråkigt på en fredageftermiddag, innan de får komma hem, korka upp, sminka upp, klä upp, gå ut, klä av sig och få panga på någon innan klockan slagit 04.00.


I Husby står de fyra männen igen, i bankomatkön, med tidigare nämnda sombreros och damasker. Vad i helvete? Jag sa åt dem att hålla sig borta.
Den äldste ser oss komma ut från tunnelbanan och harklar sig ljudligt. De övriga tre tittar åt vårt håll och sen fort bort igen. De ser ut som en samling fasaner, tittar nervöst åt alla håll, ruskar lite på fjäderboan, lyfter på ett ben, tittar åt vårt håll, tittar bort, men är uppenbart skrämda eller nervösa av vår närvaro.
När vi går förbi stannar jag precis bredvid dem.
- "Och hur mår mina herrars testiklar idag?" frågväser jag. "I behov av en rejäl genomblåsning? En vädring av insidan? En saftig 2-3 centimeters piercing rakt igenom kanske, för att släppa på spänningar? Jag vet vad ni har gjort och jag kommer att utkräva hämnd, Christina Lindbergs förehavanden kommer att framstå som kärleksförklaringar när jag är färdig med er."
De kastrationsångestsglor dumt på mig och jag hotomtvångskastrationstirrar tillbaka med ett sinnessjukt leende.
- "Pappa?" säger min dotter undrande.
- "Ja, älskling?" svarar jag.
- "Elefanten."
- "Om ni ursäktar, mina herrar, så ska jag hem och laga mat medan min dotter tittar på 'Horton hears a Who!'. Och bara så ni vet, för er egen undersöknings skull, så ämnar jag spendera kvällen med att författa sådant som ni småkukar bara fantiserar om och inte skulle våga skriva eftersom ni är alltför rädda för vad folk ska tycka om er. Men kom ihåg, ser jag er utanför huset så släpper jag lös crusthundarna, som för närvarande går på en powerviolencediet bestående av Spazz, Crossed Out och Despise You. De är svältfödda på crust och jag har även blandat ut deras torrfoder med folkilska och dåligt humör, så de är griniga som fan!"

 Det ringer inte på dörren, jag går och öppnar och utanför står två män i blottarrockar och plommonstop.
- "Herr Strömvall Hammarstedt?"
- "Ja?"
- "Det var från hemliga kamphunds-/gängkriminalitets-/innehav-av-svåråtkomliga-vinylerpolisen, vi har fått en anmälan om att ni skulle ha kamphundar, vara en gängmedlem och inneha svåråtkomliga vinyler."
- "Vinyler ja, i övrigt nej. Vilket gäng skulle jag tillhöra? Den enda gruppen jag ingår i är "Sällskapet de Muntra Misantroperna" där vi skrattar åt eländet som människan är. Jag har ingen jävla kamphund heller, men jag har en gammal crusthund i soffan" säger jag och pekar på trummisen från mitt förra band som ligger där och spottar fågelfrö och vindruvskärnor omkring sig, precis som i turnébilen.
 - "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att vi störde, vi måste ha tagit fel" säger den ena av dem, skeptiskt.
- "Ni är välkomna tillbaka när ni vill" ljuger jag och erbjuder dem varsin halväten riskaka som dottern precis tryckt i mina händer.
- "Hmmpf!" får jag till svar, så jag stänger dörren och sträcker ut långfingret genom brevinkastet medan jag och dottern sjunger för full hals:
"This fucking city
Is run by pigs
They take the rights away
From all the kids"