Ja, per automatik ska det alltid pratas om helgens göranden när det är arbetsfredag. Alla spexar till det och ljuger om att de minsann ska spela Allan Svensson på den lokala krogen eller mysa med familjen framför På Spåret. Jag spårar ur och hotar med fungerande kollektivtrafik om de inte skärper sig, då har de minsann inget att gnälla över.
- "Vad fan ska du göra då, som är så jävla imponerande? Gå på fest?" säger den franske VD:n (förmodligen, jag förstod inte alls vad han sa, det var på franska).
- "Livet är en fest, men jag är aldrig bjuden!" skriker jag och brister i gråt.
Efter att ha spenderat 4 timmar i vilorummet och blivit matad med astronautkäk från en slang genom ventilationen känner jag mig bättre och sugen på revansch, så jag sparkar upp dörren till VD:ns kontor. Han sitter och smuttar på sin konjak och ser otroligt fransk och arg ut.
- "Je suis une connaisseur l'Arte Noir!" vrålar jag, fast jag menar sorcellerie, men google translate fungerar inte på dotterns leksakstelefon som jag fick med mig istället för min egen, så jag har bara min högstadiefranska att luta mig mot.
- "Que?" svarar han bara, på det där franska och barbariska viset, och det gör mig ännu mer upprörd.
- "Tu as un animal?" skriker jag och vevar med golfskorna, "Je m'appelle cheval gris et Je vis dans les bois. Mucho tráfico esta mañana! Mucho trabajo, poco dinero".
Det går ungefär som man kan tänka sig och jag får stå i skamvrån på min mammas kontor, medan hon springer runt och bjuder alla på mandelkubb och förklarar att det är en post-divorce-depression som har drabbat hennes fragila son, inte att jag bara har ledsnat rent allmänt på arbetsplatsen och försöker liva upp stämningen genom att vara mångsidig och obegriplig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar