Less på att försöka

Tunnelbanevagnen ser värre ut idag än vad den gjorde i helgen. Jag börjar överväga om den stockholmska efterblivenheten har slagit på för fullt och folk bestämt sig för att fortsätta att fira Halloween trots att det är tisdag morgon. En knarkare, ett spöke, ett baltluder, en groggkärring, en överklasskuk, en Ulf Ekman-vibbig herre och så en grinig, bitter, ensamstående småbarnsfar som lyssnar på Catharsis och tittar ut genom fönstret.
Ska jag börja fråga folk om de har klätt ut sig eller är det ohyfsat? Klockan är ju inte halv nio än. Det kanske blir bättre ställt med alla, utom överklasskuken, efter förmiddagskaffet? Han är ju bortom all hjälp.

- "Gud vad skönt att träna, eller hur? Man känner sig så stark, duktig och glad."
- "Alltså, jag måste cykla för endorfinernas skull, annars finns det en risk att jag en dag på jobbet bara flippar ur och dödar någon som dig, din äckliga optimistfitta" säger jag och lämnar lunchrummet.

Jag skickar ett sms till min författarkollega och skriver att jag uppskattar våra, numer, dagliga telefonsamtal, även om vi också enas om att jag inte är hans, och han inte heller mitt, förstahandsval, vi skulle hellre vilja prata med andra, men det verkar ju inte hända.
Vidare samtal leder till fler insikter.
Vi lever bägge i icke-självvalda celibat, han känner sig som en konstant bänkvärmare och jag orkar inte vara jag, det är så jävla utmattande, och jag tycker inte att det är särskilt kul att leva längre, inte alls faktiskt.

Jag hoppar av i Husby och hela perrongen är fylld med sura muslimer. Jag börjar fundera på om det är för att de måste släpa runt på sina mattor hela tiden. Jag tror ju inte direkt att det är så, det kan ju även vara något med kosthållningen eller deras förhållande till gud som gör att de är lite griniga.
Men när jag kommer fram till rulltrappan så förstår jag varför. Den är avstängd. Liksom rulltrapporna vid T-centralen, ljuset, det är signalfel, stopp på blå linjen, rulltrappor och skyltar ur funktion vid Rådhuset, förseningar. Jag tror att de tror att svenskarna tycker att det är deras fel. Alla behöver någon att skylla på och SL blir för uppenbart, alla vet att de aldrig gör något rätt, så det är ingen idé att hetsa upp sig över ytterligare bortgöranden från deras sida. Svenskarna surnar till och trampar i klaver, det spelas polka och folkmusik, men alla är ändå hysteriskt upprörda över kaoset, det är som en lugn och sansad, men effektiv, vardagsterrorattack i rusningstrafik. Alla blir på dåligt humör, för alla är lata as som hellre ägnar 15 minuter åt en hissfärd, inklusive väntetid och att tränga sig före föräldrar med barnvagn, än att gå för egen kraft uppför rulltrappan. Det är som om halva landets befolkning helt plötsligt blivit invalidiserade. Det drabbar sen barnen, som är trötta och griniga själva eftersom alla har ätit och sovit dåligt på dagis, som vanligt, och så är karusellen igång. Det blir näringsfattig och snabblagad middag, alla blir mätta men har ändå ingen ork, bråk hela vägen till läggdags och så sen tar föräldrarna lite grogg framför TV:n för att slappna av och så är de ännu tröttare dagen efter och det hela blir en ond spiral som slutar med masshysteri, bombdåd, taskiga uppväxtförhållanden och kulturella övertramp.

 Jag är på väg ut, men har redan glömt vart jag ska, och går genom spärrarna till tunnelbanan. När jag tittar upp och in i butiken kallad "Nötter" i Husby centrum så ser jag en man i läkarscrubs. Vad gör en man i scrubs inne i nötbutiken? De säljer knappast så mycket nötter så de har råd med en städare och han städar ändå inte. Varför skulle man ha scrubs på sig om man jobbar med nötter? Smittorisk? Försök till trendskapande? Föregår det hemliga operationer, kirurgiska sådana, i nötbutiken på helgkvällarna? Vem opererar de i så fall? Småfifflare från Ekerö? Advokater från Danderyd? Terrorister från Djursholm? Bin Ladens bortglömde halvbror som glömdes i Dalarna? Varför? För att få honom att likna Jan Björklund naturligtvis, lägga in en klausul i något immigrationsavtal, fri migration till alla kommuner med SD-mandat, inklusive en Bentley och en påse nötter, två röstblanketter för alla irakier med lösmustasch och träben, islamisering av trisslottsystemet och ett återtagande av Leif "Loket" Olsson som den helige martyren.

Jag avdramatiserar hela veckan genom att lägga locket på och vakumförpacka min tillvaro i plastpåsar och förvara dem i gardeoben. Jag är obeskrivligt less på mitt skafferi och att det alltid är fyllt med saker som jag inte vill se, positiva och lyckliga människor, fullblodsoptimister och intetsägande hipsterband. Varför lämnades dessa kvar tills jag flyttade in? Eller har de flyttat in under de månaderna som jag har bott här? Vart är min extranyckel? Varför luktar det pomada och håriga ben? Livet och grönsakerna möglar i kylen och jag kan inte göra något åt det, det är bara den årstiden.

Jag spenderar min lördag med en vacker alpkvinna som envisas med att joddla så fort hon ser något som påminner om en bergstopp, det blir lite tradigt i längden, men jag håller god min och försöker styra samtalet och hennes blick åt andra håll.
- "Titta, här förvarar vi tomglas i Sverige.", "Här köpte jag en skiva en gång i högstadiet, den var nog rätt billig och rätt dålig.", "Här har jag stått och väntat på nattbussen otaliga gånger.", "Hur fungerar karaoke på krogen i ditt land? Är det som här? Hälften efterblivna och andra hälften tondöva?"
Jag blir uttråkad av mig själv och börjar istället imitera olika bruksdjur, men jag imponerar inte riktigt.
Som den gentleman jag är så lägger jag min jacka över vattenpölar så hon inte ska bli blöt om skorna, men jag ångrar mig direkt eftersom jag nu måste ha på mig en blöt jacka och det blåser en del. Jag morskar upp mig och börjar prata om att jag minsann är rätt tuff ändå som både har blivit slagen och aldrig har slagit någon, men nog kan jag minsann åka på stryk så det står härliga till om situationen är helt fel.
Vi skiljs åt vid tunnelbanan och hon avslutar dagen med att säga:
- "Och bara så du vet, så gillar jag också Whitesnake".
Vad fan är det här? Har hon läst mina tankar? Hur fick hon tillgång till dem? Nog för att jag arkiverar dem bakom kopiatorn på it-kafèet i Gröndal, men där trodde jag att de var säkra. Känner hon servitrisen? Är det en epidemi eller en konspiration? Kan hon läsa mina andra tankar också? Är det riskfritt? Vilka fler tankar har hon tillgång till? Frågan är inte om jag ska sluta tänka utan hur i helvete det ska gå till.