Kalkylerar evigheten

Vi diskuterade framtidsplaner, jag och författarkollegan (ja, jag veknade och ringde igår efter att en tjejkompis varit över på middag och sedan gått hem tidigare än jag räknat med. Jag vet att jag inte borde ha gjort det, jag vet att han förtjänade ett par dagar av radiotystnad, men vem annars skulle jag prata med, han är den enda jag pratar med nuförtiden). Jag vill verkligen skriva min kandidatuppsats i vår och har lite svårigheter med att få styr på det, eftersom den enda högskolan som tillhandahöll en sådan kurs på distans precis ställt in den och Stockholm inte ens har slagit mig. Inte bara därför att jag förmodligen har fel grundkurs och för att universitetet är sprängfyllt med mänskligt avskum och pretto-professorer som alla tror att de är något, utan också för att jag ogillar färgen på korridorerna. Han, å andra sidan, har lite annorlunda, mindre akademiska framtidsplaner. Igår talade han om för mig att han bara väntar på att hans provanställning ska ta slut och leda till en fast anställning, sedan vill han få salmonella.
- "Livet blir inte mer grandiost än salmonella" säger han som om det vore den mest naturliga och eftersträvansvärda saken i världen.
Jag ifrågasätter tyst ett sådant yttrande, men låter honom ändå hållas, jag vill inte stöta mig med den enda människan, utöver min dotter, som jag fortfarande har någon form av mänskligt utbyte med.

Varför har jag ingen impulskontroll? Hur fan kunde jag låta det hända? Jag borde veta, vet, bättre! Nu är den här dagen förstörd, jag kommer att ångra det här ända fram till min dödsbädd. Fan ta avsaknaden av impulskontroll!
Jag stod och packade, med ryggen mot dörren. In kommer den där förbannade uppnäsan - som knappt har tittat åt mitt håll på de 4 åren som jag har jobbat här. Vi har en gemensam strategi, vi totalignorerar varandra helt och hållet, tittar medvetet åt ett annat håll när vi passerar varandra någonstans på arbetsplatsen och spenderar all tid i samma rum med ryggarna mot varandra. Jag vet inte ens varför det är så, men så är det och jag känner en instinktiv motvilja och aversion mot henne så fort vi befinner oss i samma utrymme, det kryper av obehag och undertryckta vredesutbrott pumpar i tinningarna. Jag vet egentligen inte ens vad hon heter, men jag behöver inte veta hennes namn för att tycka illa om henne, det går alldeles utmärkt i alla fall - jag vänder mig om och ser att det är hon, vänder mig tillbaka och fortsätter med det jag håller på med, "hej" säger hon och överrumplar mig, reflexmässigt säger jag "hej" tillbaka. Hur fan kunde jag låta det hända? Fan fan fan! Dagjäveln är helt förstörd på grund av att jag registrerade hennes närvaro, hur fan kunde jag låta det hända? Fan ta mina luftrör, fan ta min talförmåga och min tunga, jag sliter ut skiten! Hortunga!

- "Du har rätt, kaffet smakar verkligen skit på det här stället." säger min kollega i lunchrummet, vid kaffeautomaten.
- "Ja, kaffet är fan lika bittert som humöret" svarar jag.

Igår kväll blev jag rädd för min egen hand igår när jag skulle lägga mig, jag trodde att det var någon annans. Jag vet inte vems, men den överraskade mig och jag fick hjärtklappning i sängen och var mörkrädd i en timme innan jag somnade.

- "Men om kemin stämmer, så kommer det ju leda till mer, du måste bara prata mer med folk." säger hon.
Men vad fan! Jag har folk att prata med, jag behöver inte fler människor omkring mig som jag ska prata med! Jag har pratat så jävla mycket den senaste tiden så jag har kramp i talförmågan och bitterhetsorganet, det är inte prata jag behöver. Sen vet du, min kära läsare, likaväl som jag att om jag börjar prata så cockblockar jag mig själv direkt. Vem fan orkar lyssna på det här raljerandet? Om någon spenderar mer än en berusad 10-minutare med mig vid baren så har jag redan grävt min egen grav av bitterhet och folkilska och står just nu och ber henne att fylla igen hålet medan jag ligger däri och sjunger gamla sjömansvisor. Det är så det fungerar, jag behöver dra på mig The Walking Cock-dräkten, men jag har aldrig haft någon och vet inte vart man köper såna. Jag tvivlar även på att jag kan låna någon annans.
- "Sex och ockultism på min egen bakgård, det är det jag vill ha" säger jag och föreställer mig en mystisk kvinna med korpsvart hår, ockulta symboler tatuerade på kroppen och med en inre glöd som smälter mig som om jag vore en fleecetröja vid en Majbrasa, men jag lär väl få nöja mig med spärrvakten i Husby, men han har åtminstone en tätvuxen och imponerande mustasch.

På tunnelbanan är det trångt. "Alla ska med" ropas det ut i högtalarna i vagnen och en gammal major ropar "we never leave anyone behind" och släpar en kvinna på kryckor med sig in i vagnen med ett militäristiskt grepp om hennes blå lockar. Två unga kvinnor ställer sig vid mig, pressar in mig i hörnet och så står de och småfnissar åt massa internskämt, eller mig. Jag blir nervös. Får en panikkänsla. Har det gått så jävla långt så jag får panik när jag befinner mig så nära en person av kvinnligt kön? Då har det gått för långt. Så jävla skadad kan jag inte ha blivit så fort. Eller har jag lyckats med det i min isolering?
Jag börjar yla som en varg och tuggar på en gammal tants rävboa, hon blir skogstokig och drar fram skinnhandskar och snärtar mig över näsan. Majoren intar krigsmentaliteten och tar fyra stycken violinister, som är på väg till genrep, som gisslan och ritar upp en fyrkant på golvet som han vaktar som en schäfer.  Jag surnar till, som ett dåligt och billigt vin, och börjar veva på grammofonen, spelar frijazz och ljudkonst. Någon som vunnit Nobels fredspris för att ha löst Mellanösterlenkonflikten försöker få mig att sänka volymen och majoren att släppa sin gisslan, men vi bägge vägrar om inte den andra genomför sin del av dealen först.
Vid Slussen är allt som vanligt, tomt och intetsägande, och jag hoppar av och går med raska steg och tom snusdosa mot rulltrappan.

Jag svänger förbi gamle gode Oliver och slänger i mig en belgo-quadrupel med koriander och lime och får återigen en kram av servitrisen. Jag vet inte om jag går dit för att kanske få en kram eller för att dricka öl längre. Så ensam känner jag mig ibland.