Intern kompass

Det var av en händelse som jag råkade på min författarkollegas dagbok och den gjorde mig så nedslagen så jag börjar oroa mig för honom.
Vi satt hemma hos honom och jämförde inre blödningar och skavsår. Han, som en principiell fredagsnudist, hade inte särskilt mycket skavsår eftersom han inte hade haft kläder eller skor på sig på hela dagen, men betydligt fler inre blödningar eftersom han är en ganska blödig kille, och ofta får ett par slag av något tufft tonårsgäng som tröttnar på att han springer runt och luftar sin penis och hund i bagarmossen när de är ute och tjuvröker på fredagkvällarna.
Jag har rätt mycket skavsår, framförallt i huvudet, eftersom det är för trångt för att alla mina tankar ska få plats.
Hur som, så behövde han gå och smörja in sig med linfröolja för att bevara hudens smidighet och distinkta lukt och hade lämnat sin dagbok uppslagen på vardagsrumsbordet (eller, bord och bord, det är en upp- och nedvänd 25-literskastrull).
Medan han falsksjöng Peps Perssonlåtar inne i badrummet och smörjde in sin kropp kunde jag inte låta bli, utan behövde stilla min nyfikenhet.

Måndag 12/11
Spiddekauga!

Tisdag 13/11
Spiddekauga och majonnäs?

Onsdag 14/11
Mer spiddekauga!

Torsdag 15/11
Spiddekauga på kläderna! Måste tvätta!
Jag vet inte hur tvättmaskinerna i tvättstugan fungerar. Jag vågar inte använda dem. Jag har köpt torrjäst och sköljmedel, men vad ska vara vart? Tekniken skrämmer mig. Jag vågar inte starta dem av rädsla för att de som två futuristiska robotar ska komma till liv och jaga mig genom Bagarmossen. Jag har tvättat mina kläder i badkaret i 3 månader och allting luktar duschtvål nu. Fan ta den här dryga skiten, flaskan tar aldrig slut, och jag har inte råd att köpa ny duschtvål innan den här flaskan är slut. Fan ta duschtvålen och fan ta spiddekaugan, jag hatar mitt liv!

Jag tror att vi måste ta ett allvarligt snack om hans böjelser och rädslor.