Folkmusik för ingen alls

Jag åker till Bagarmossen för att dela bitterhetens bördor med min författarkollega. Vi enas om att världen är helt förjävlig, människor är så jävla tröttsamma, vi är så fruktansvärt less på allt och alla och om folk bara kunde hålla käften och börja prata och kommunicera på allvar så skulle saker och ting vara jävligt mycket lättare.
- "Men du kan ju för fan inte sitta och vara bitter när du själv har valt din situation." säger han på skånska, nästintill grötfrukost och obegripligt, men jag håller god min och låtsas att jag förstår.
- "Vad menar du?" säger jag på rikssvenska och skäms över den torftiga dialekten, som även om den är helt begriplig ändå framstår som ett dött språk. (Men tack mamma för att jag fick växa upp i förorten, tack förorten för den subtila förortsaccenten och tack barndom och uppväxt för att jag inte låter som en stockholmare, vilket jag fått bekräftat när jag besökt andra städer. Jag är helt ärlig. Tack!)
- "Men du vet ju själv att du skulle kunna skriva en deckare, spela musik som folk lyssnar på eller släppa band som folk vill köpa musik med. Du väljer bara att göra tvärtom."
Han har en poäng.
- "Meningen är ju att du ska göra det svårt för andra, inte för dig själv." säger han sedan.
- "Jaha, jag trodde det var meningen att man skulle göra det svårt för sig själv? Jag gör ju aktiva val som försvårar mitt liv, dagligen, ger mig ångest, dåligt samvete, hopplöshet, människoförakt, försämrad framtidstro, stressacne, gråa hår och påssjuka. Men det känns som om det kvittar, för när jag försöker göra bra val så blir det ju i alla fall skit."
Vi övergår till att prata om att jag behöver gå en kurs för att lära mig att få till det. Jag kanske ska sätta mig ner med The Game, skaffa mig en risig kvinnosyn och springa runt och peacocka med en ananas på huvudet bara för att alltid ha något att diskutera? Eller så kanske jag ska lämna lägenheten då och då och befinna mig bland folk?


Jag har det i åtanke dagen efter, så jag och en god vän besöker Husby Konsthall för att se utställningen "Himmel och Helvete". Nej, jag skojar, klart som fan jag inte tänker på damer när jag ska gå på Husby Konsthall! Temat för utställningen är döden, livet och "efterlivet". Idén verkar onekligen lockande för två morbida och griniga herrar och religionsvetaren i mig kittlas likaså.
Det bjuds på salta pinnar och chips, men det är ju i Husby, här är det inte snittar och findricka som gäller.
Vi får blad med titlar, objektsnummer och pris samt ett textark med beskrivningar av några av verken/värken.
Men den här utställningen är ju en påse skit.
Den otroligt oerfarna konstkritikern i mig upprörs över hur värdelöst allting är och religionsvetaren i mig blir ännu mer upprörd eftersom att det är helt jävla efterblivet!
"Konstnären" skriver oss på näsan och förklarar vad allting symboliserar, det finns inget utrymme för att tolka någonting överhuvudtaget utan vi serveras med färdiga upplevelser som är fullständigt intetsägande, för att säkerställa att vi förstår vad han menar säkerligen. Han kan ju inte riskera att någon tolkar något på ett annat sätt än det han vill symbolisera, där han har kört en järnspik genom en filofax. Han kan fan inte måla heller, det ser ut som de teckningar min dotter får med sig hem från förskolan. Men hennes har faktiskt lite mer nerv och sökande experimentlusta.
Objekten är intressantare, men de är också jävligt simpla, effektsökande och intetsägande.
Utöver den värdelösa konsten så är hans filosofiska tankar bakom den rena rama dravlet. Påståenden om att ateism skulle vara en annan form av religiöst uttryck? Humbug säger jag! Ateism är just avsaknaden av tro, det är inte en annan form av religion, det finns ingen gud, det finns inga själar, det finns ingen himmel eller något helvete, det finns inga heliga böcker utöver Nietzsches Antikrist, Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och Williams Cancer As A Social Activity.
Jag kommer till en installation som är ett ställningstagande mot abort. Bra där! Hade jag sett den först så hade jag kunnat såga den här skiten för länge sedan och åkt hem igen, din pretentiösa sopa!
Jag frustar, jag svär, jag får kväljningar och ögonen tåras, det kliar i hårbotten och i handflatorna, det börjar växa horn i pannan och sifferkombinationen 666 i streckkodsform dyker upp i min nacke.
Jag går runt och kokar över, skummet rinner ut genom öronen och blöter ner tavlorna så allt bara blir en geggig sörja på golvet.
Konstnären börjar skrika och gråta, han faller ihop och sparkar i golvet.
- "Mina tavlor, min konst, mitt liv!"
- "Det är för fan inte konst din jävel, jag har gjort dig en tjänst" skriker jag och urinerar i Noahs Ark.
- "Vem fan är du att påstå att det inte skulle vara konst? Vad fan vet du om konst?"
- "Jag vet tillräckligt mycket för att säga att ett plastgorillahuvud i ett martiniglas med läppstift på kanten knappast kan kallas för konst. Döp den till Eva men låt glasfan stå på en silverbricka som det står Ann-Marie på? Vad fan menar du med det? Och vad är det för juckande plastjycke som försöker klättra upp längs foten?"
- "Det är precis det jag menar, vem fan är du att yttra dig om det här, du förstår ju inte!"
- "Det finns ju inget att förstå, det är bara pretentiös smörja! Min treåriga dotter gör mer intressanta installationer än det här när hon sitter på toaletten!"
Jag blir ivägjagad av en tant på kryckor som vill köpa en skål med chokladtiokronor för 3000:- kallad "Sekt 2" eller något.

Jag åker mot söder och ser massa folk jag känner på tunnelbanan. Jag gömmer mig bakom en fet sydsvensk bilhandlare och låtsas vara hans halvt bortglömde son, men ingen tror på det eftersom han är typiskt skånsk, med rött hår, vilda ögon, milda glasögon och haklapp samt stilrena träskor och jag kör den eleganta slackerlooken i frack och sneakers.
SMS
F: Jameson! Kom!
J: Kommer!
F: Yay!
J: Heavy Mental!
F: Eat cunt for mental health!
J: Cunt it out!
F: Cuntdown to extinction.
J: Cunt me in!
F: For god and cuntry.
J: The final cuntdown
F: Vi äro musicunter
J: I want a house on the cuntryside
F: To be cuntinued

Jag hundar runt och är lika desperat som Adam innan han slutligen fick nog och slet ut ett eget revben för att få ligga. Men jag lever i verkligheten och vet att det där bara är påhittat, han fick inte ligga ändå.
Vi är på stans bästa ölhak och jag får en kram av servitrisen, hon begraver ansiktet i min hals och inhalerar mig, jag kan följa med henne hem, gärna, men hon är snart 40 och jobbar till klockan 1, jag orkar inte sitta och vänta och så gillar hon Whitesnake, det går bara inte.
Vi går vidare och kommer till hipsterheaven, där jag vill gifta mig med bartendern, bli far till alla barn hon kan tänkas vilja ha, jag vill begrava mitt ansikte i hennes hår och aldrig komma ut igen, jag vill äta upp henne med vispgrädde, jag vill läsa Réage, Bataille, Von Sacher-Masoch och Gamiani för henne i skenet av tända ljus, hon får gärna piska mig om hon är iklädd päls. Men jag blir hysteriskt full på öl och Fernet istället, dricker kopiösa mängder vatten, flåsar vid bardisken och måste gå hem.
Jag ber alla kvinnliga bekanta jag har på facebookchatten att skicka nakenbilder, men jag får endast bilder på långfingrar och en och annan hårig armhåla, som jag inledningsvis tror är något spännande och adekvat, men blir konstant besviken.
Jag skaffar mig perspektiv på livet, dålig hållning och mer sömnsvårigheter. Jag lyssnar på Common Eider, King Eider och svettas i hjärnan för att jag inte kan vädra ur all skit därinne, det är för mycket för någon att ta in. Det är redan för mycket för mig att orka bära.