Tango tills de är ömma

Någon rullar en tom kundvagn över regnvåt asfalt, den sista cigaretten i paketet från igår är upprökt, sirenerna utifrån harmoniserar med de på TV:n och tvivlen äter upp mig inifrån. 
”Don’t plant your bad days, they grow into weeks, then weeks grow into months. Before you know it, you have a bad year.” säger Tom men det känns ändå som om glasets svarta innehåll speglar min egen insida.
Över hela världen talar främlingar bara om vädret.

Det är dags. Det är dags. Det tär dagligen.

Läckande skor och dåligt humör.

På väg. På väg. Bort. Vidare.
  
Under resans gång strör jag alla mina manuskript omkring mig och låter deras innehåll flöda fritt i hela tågvagnen. Mina medpassagerare blir otroligt upprörda och vill inte alls omge sig med så mycket könsord och dåliga stämning.
Sakerna jag inte kommer ihåg och saker jag inte kan glömma, det är sådant jag funderar på hela vägen till min begravning.

Konduktören är oskyldig när han drömmer, men aldrig i vaket tillstånd. Han klipper hål genom alla papper han hittar, så mina texter förblir i alla fall inte orörda, men det är en liten tröst när förortsbratsen försöker sätta eld på mina billiga kläder och förvägrar mig delaktighet i mänskligheten.

Konfrontation(begravning?).
"Nå?" frågar jag nervöst och trär den svarta huvan över huvudet.
"Nå, vadå?" småler hon.
"Är ni intresserade av mig på allvar?" Jag tar ett kliv upp på pallen i mitten av rummet, framför hennes skrivbord. 
"Inte det minsta!" fnissar hon och lägger snaran runt min hals.
"Men alla tecken, allt det som du har sagt, gjort, alla planer vi gjorde upp, jag trodde det var klart?" säger jag undrande medan jag drar åt och placerar knuten vid sidan av nacken, för bästa effekt.
"Men, kära du, det förstår du väl själv att vi inte är det minsta intresserade av dig? Vi har så mycket bättre kandidater." svarar hon och sparkar undan pallen.
Jag har tappat fotfästet, på fler än ett sätt, men jag arbetar ständigt för att återfå det.