Ett kulturellt självmord tidigare

Jag stirrar datorn i vitögat, slänger ur mig diverse tvetydigheter om min totala avsaknad av möjlighet att knyta an till människor emotionellt och stoppar in en prilla. Rökandet fick jag ge upp, lungorna stod pall men det gjorde inte hushållskassan och så var jag förbannat less på att grannarna gnällde över att jag tömde askkoppen utanför balkongen i tid och otid, oftast när deras barn hade picknick nedanför.

-          - Horor och byråkrater, det är de som har råd att röka, brukade alltid min pappa säga medan han stoppade pipan full med torkade nikotinplåster, som han samlade ihop under jobbet som städare på SAS-flygen.

   Utöver avsaknaden av den rykande tobaken så bestämde jag mig även för att lägga spriten på hyllan ett tag, inte för min egen skull så mycket som för andras skull. Min nyktra bitterhet är hanterbar för de flesta som jag har lyckats bibehålla vänskapliga relationer med, men med lite sprit i kroppen så kunde jag till och från ifrågasätta deras faktiska värde som medmänniskor och även resten av mänsklighetens värde överhuvudtaget.

   Det tärde på samtliga närvarande, mig själv inräknat och i högsta grad mest och oftast alltid hela tiden. Men jag hatar ju mig själv helhjärtat även när jag bara druckit kaffe.

   

   Bakmaskinen knådar degen, svampstuvningen har kallnat, dottern sover och pappa sitter och letar efter ryska fruar för att dämpa ensamheten.  Tro mig, jag är fullt medveten om att jag betalar pengar för att känna mig ännu mer ensam, men om man får ligga lite till och från kan man ju alltid skaffa en hund som kommer att älska en. Eller adoptera en portugisisk cirkusdvärg som jag, om jag får chansen att faktiskt adoptera en, tänkte kalla José De Besvi Kelsé.

   Jag överhettar hjärnan genom att försöka förstå om hon vill att jag ska ge fan i allt eller om jag ska satsa allt. Finns det något där? Vad fan ska hon med mig till? Har hon inte tappat allt intresse redan? Jag är förmodligen ingenting av det hon föreställde sig och säkerligen en besvikelse. Vad fan ska hon med mig till? Ja, alltså inte den potentiella ryska frun, vi vet ju alla vad hon ska ha mig till, avla kärnkraftsavfallsbarn med tre ögon och imponerande lungkapacitet när de får en påse lim, inte när man ber dem sjunga lite ryska folkvisor på den lokala pizzerian så pappa har råd att bara dricka Hibernation Ale hela vintern. Nej, det är ju hon från andra sidan, hon som pratar om hur vi två ska öppna en finölsbutik i Berlin. Jag är helt med, men undrar hur fan det ska gå till då jag alltid tror att hon injicerar mig med aids när jag sover. Jag vaknar upp med små nålstick i knävecken, de förökar sig som styvfamiljshatande protestanter runtom i förorterna och det rinner någon gulgrön vätska från dem när jag tänker på hennes bara bröst.

-          Vad fan är det hon vill? Skriker jag till trolldegsavbildningen jag har gjort av Emile Cioran och förvarar i en påse med bitterhetens syllogismer.

   En gång glömde jag ta ur avbilden innan jag startade dagens konfettiregn med opeppande stödord och den träffade mig i huvudet… det var en fin start på dagen, tyngden av mannens desperation och livsångest träffade mig i ansiktet. Men nu har jag bränt den nya i ugnen så den är svart och stinker tomhet och glädjelöshet istället, sådant som jag suger i mig dagligen mellan morgonkaffet och sömntabletten. 

   Någonstans började jag prata om mig själv i tredje person också, benämner mig gubben, men det är väl helt enkelt så att bara för att jag inte på väldigt länge har kunnat räkna mina gråa hår, alltid är grinig och bitter, företagsam, målinriktad, ambitiös, har självdisciplin, är skeptisk, kyrkligt frikopplad, står utan både begravningsplats och livspartner, hellre dricker lite finare och lite godare än billigt och mycket, - samt inte längre känner att jag förstår någon annan i den här världen – har åldrats 30 år det senaste året. Men det kan ju också vara för att jag har slutat bete mig som om jag trodde att jag vore något och acceptera att jag är den jag är och passar det inte er, nej men då kan ni dra åt helvete, jag har alldeles för mycket saker att åstadkomma, tiden rinner ifrån mig och jag har inte tid att springa runt och jaga folk som bara behandlar mig som antingen ett praktknull eller som om jag vore förbannat korkad. Det är ju självklart ett praktknull jag har satsat på att framstå som den senaste tiden, emotionellt frikopplad, ensamvargen, vara av den åsikten att ensamhet är extremt karaktärsbyggande, men kan man hjälpa att man kanske tycker lite för mycket om en viss kvinna som skulle kunna ge en så mycket stryk så man glömmer vad man heter? Jag har alltid gillat starka kvinnor och behöver någon som skyddar mig när jag glömmer bort att inte jävlas med alla oavsett person, situation eller alkoholkonsumtion.

”Jag ska distansera mig utav bara helvete från er! Från och med nu har jag bara kontakt med telefonförsäljare och finkulturpersonligheter, så jag vet från början att det är en ytlig kontakt!” Skriver jag som statusuppdatering och får 39 ”gilla” från folk som tycker att det är roligt och inte förstår att det är just dem jag menar.

   Men det är ju förstås inte bara det, det är ju alla de andra falskspelarna som befolkar min omgivning, springer runt och rycker mig i kjolarna som snoriga ungar: ”Du måste följa med mig och min pojkvän ut till min pappas sommarstuga och grilla, ta med dig dottern!”, ”Vi måste skapa musik tillsammans!”, ”Jag ska börja plugga och vill ha din hjälp, för jag kan inte svenska!”, ”Ska inte du och din dotter flytta in här hos mig så kan vi bli världens mest miserabla styvfamilj?”, ”Jag uppfostrar min dotter till att bli en Barbie, vill inte du hjälpa mig genom att vara en frånvarande fadersgestalt?”, ”Hej, jag är egentligen flata men har alltid varit intresserad av att prova att ha sex med en kille, jag har inte haft det än, ställer du upp?”, ”Jag är jätteintresserad av att höra mer om vad du gör, du gör så spännande saker, ska vi inte ses över en fika?”, ”Du verkar vara en jättetrevlig person, jag skulle gärna lära känna dig lite bättre.”, ”Jooooohan, vad länge sedan vi sågs, vi måste träffas, när har du din dotter och när är du ledig för att ta en öl?”

   Jag har ju alltid funnits här, tillgänglig, men i slutändan har ni alltid varit för upptagna - med tomma ord, springa på trendiga hipsterklubbar, sippa paraplydrinkar gjorda på destillerad kulturdöd och könsvätskor, knulla döda kulturpersonligheters dödsboförvaltare i hopp om att kunna få någon gammal Morriseyrelik, eller en porslinskatt från Factory Records kontor. I slutändan? Vad handlar det om i slutändan? Varför kan ni inte bara hålla käften och låta mig vara i fred? Sluta ge mig hopp era as, jag har systematiskt försökt radera möjligheten att känna förhoppningar! Vad förväntar ni er? Vad jagar ni? Vad är det ni tror finns vid regnbågens ände? Jag vet, det är precis det som jag igår natt skrev till min kollega, ”Världen är en påse skit. Man försöker dagligen hitta små guldkorn, men i slutändan är det bara förgylld skit och inbillning.” Där har ni antiförfattarens, gubbens, pappas levnadsmotto. Nu handlar det bara om att lära sig att gilla smaken, lukten, känslan och konsistensen.

   Nu knackar horgrannen på dörren, säger åt mig att dämpa mig, hon hade tydligen vaknat för två timmar sedan och ska upp om två timmar. Varför kom inte idioten hit för två timmar sedan och bad mig att dämpa mig då? Då hade hon fått sova fyra timmar istället för två. Ja, men det är ju precis sådär de funkar, trostanterna, som inte bryr sig om vem som ser dem i trosor – ett jävla gnäll, men själva fattar de inte att jag är väluppfostrad och kan visa respekt mot dem om de inte kommer hit i trosor och stör när jag redan är på jävligt dåligt humör själv utan meddelar i förväg att de mellan tolv och fyra gärna vill att jag håller käften. Jag frågar inte trosan, men undrar tyst om inte våra andra grannar kan sluta hoppa jämfota genom sina lägenheter på nätterna då? Och vem fan är det som pissar så hårt så det känns som om det skvalar inne i huvudet på mig? Och precis nu när jag luftade den tanken så är pissandet där igen. Hade jag vetat att underbyxan skulle hälsa på mig mitt i natten eller att jag i maximus misantropicus-tillstånd behöva lyssna på någon som pissar mig i huvudet, då hade jag nog flyttat in i porten bredvid där de alltid spelar så spännande och mystisk musik på sina kastruller och piskar mattorna och barnen varje dag.

   Jag ber om ursäkt, stänger dörren, öppnar brevinkastet och ropar ”kom utan trosor nästa gång!”, går in i vardagsrummet, vänder sida på min nyinköpta Ufomammutvinyl, höjer volymen ytterligare (får man troslöst besök inatt om man fortsätter att jävlas?) och känner doften av bröd som bakas. Han grimaserar när han sätter sig, gubben har säkert fått en revbensfraktur, det kan ju omöjligt ha gått av, om han vore av en sådan vek konstruktion (vilket han i och för sig självklart är helt övertygad om att han är – bräcklig) så är livet ännu sorgligare än vad det redan är. Mentalt, fysiskt, banalt, självömkande och muntert självföraktande sorgligt.

Skivan är alldeles för kort och han surar över att inte den andra skivan han ville ha också fanns. En till snus och ”The Drowning of Lucy Hamilton”. ”When forever comes crashing” ligger på högtalaren och strofen “everything is not going to be okay” snurrar i hans huvud igen, dag två, och det stämmer uppenbarligen.

   Brödet är klart och fyller köket med en gnutta hopp om åtminstone tillfällig tillfredställelse och Lydias gitarrspelande med stiletten svider i själen, precis som jag vill ha det. Jag börjar tänka på någon av hennes spoken wordföreställningar, andas in, det smärtar i revbenen, jag önskar att mina ord kunde drypa av lika mycket förakt, vilket de säkert skulle kunna göra om jag bara tillät mig själv att förakta öppet och inte så mycket i bara goda vänners lag. Jag behöver göra det offentligt och sakligt, konstnärligt och genomtänkt. Det blir mitt nästa mål, det och att arbeta målmedvetet överhuvudtaget och inte bara sitta och förbanna mig själv dagligen för att jag känner mig så jävla kreativ men saknar all inspiration att göra något annat än att tänka på hur gärna jag vill se den tidigare nämnda slagskämpen naken.

   ”Hur är det med dig?” frågade ett annat, på ett sätt, avslutat kapitel den andra gången vi faktiskt hade en ganska avslappnad och ordentligare konversation, och hon menade det både djupt och allvarligt, jag vet det. Vad skulle jag svara på det? Jag kan inte tala om för henne att jag ibland (nu ganska ofta) känner mig så ensam så jag bryter ihop och sitter och lipar i köket. Jag kan inte säga det för jag vill inte att hon ska tro att det handlar om henne, det gör det inte, eller på sätt och vis så gör det väl det, men inte på det sätt som det skulle framstå som och jag vill inte att hon ska tro att jag går runt och längtar tillbaka till skyttegraven.

   Varför sa hon (varken slagskämpen eller det avslutade kapitlet) ”in the end everything is going to be okay, I promise”? Varför sa hon det varje dag, tre dagar i rad? Varför fick hon honom att tro att allt skulle bli bra? I tre dagar så älskade han henne på ett sätt, men inte så, på det sättet, som hon kanske hade önskat, som han önskade själv att han kunde. Han önskade innerligt sista dagen att han kunde älska henne, förälska sig i henne, låta henne älska honom och tro att hon kunde och gjorde just det. Men han älskade inte henne på det sätt som behövdes. Men med henne var han inte ensam, med henne slapp han känslan av att vara ensam i tre dagar.

   Jag borde skriva något helt annat, som inte blandar in så många jag känner eller blottar mig alltför mycket. Utöver det att jag kanske blottar mig själv alltför mycket så har jag en målsättning att bli färdig med ett annat verk i slutet av året och det är inte bara jag som är beroende av att jag färdigställer det. Vi är två. Jag behöver den vinsten, vi bägge behöver den vinsten, och jag behöver även bevisa för mig själv att jag kan skapa något som ställer till med ett jävla liv. I TV4’s morgonsoffa tänker jag sitta och vara mitt allra bästa jag och helt öppet säga ”Jag är misstroende, skeptisk och rätt svår mot alla människor jag träffar, men om man är en människa i min smak då vill jag dela så mycket med den som möjligt. Men uppenbarligen finns det ingen därute som har vare sig substans, karaktär eller kultur i kroppen.”

Någon har fastnat med skägget i brevlådan och skriker i trapphuset men jag är fullt upptagen med att lägga ”In Limbo” under nålen och skjuter upp Jim Sclavunos och Thurston Moores instrumenthantering. 

” I couldn't turn tomb after tomb in this graveyard of broken hearts,
But bury the grudgers the backyard lies in wait, 
I did a couple of really awful things” 

sjunger sirenen och jag börjar bryta bröd med min dåliga attityd och önskar att jag hade någon annat än sprit och mjölk hemma att dricka, så blir man som småbarnsförälder alltså... något till pappa och något dottern.

   Jag stirrar mig blind på att meddelandet kommer att skickas till dennes mobil och undrar tillbakablickande vad det ger min dotter för bild av verkligheten när alla andra i tåget utom vi två sitter med telefonen i ansiktet och antingen porrsurfar eller checkar in på Fridhemsplan, i Stadshagen, Västra Skogen, Solna Centrum, Näckrosen, Hallonbergen eller Kista, men aldrig i Husby. Bor jag i en geografisk obekvämlighet? Eller är det bara för att jag inte döpt min lägenhet? Men vem skulle checka in på ”Förtvivlans krön” (lägenheten är ju självklart i ett hus på en kulle, annars kan jag ju inte kalla den det).

 ”Johan Strömvall Hammarstedt är på förtvivlans krön” skulle det stå nästan dagligen och det är väl lite för dystert?

  Gjorde ett försök att återknyta kontakten med den riktiga världen utanför mitt huvud och skrev ett meddelande, till en av de bästa människorna jag träffat i mitt liv, för två veckor sedan, men jag har fortfarande inte fått något svar, så jag måste nog omvärdera min bild av henne. 

Jag – jag – jag – jag, alltid denne självcentrering, min bäste herr Strömvall Hammarstedt (ja tack, jag vill bli titulerad med bägge namnen).

   Jag söker jobb jag inte vill ha och bifogar ett personligt brev där jag beklagar att jag verkligen inte vill jobba på något företag överhuvudtaget och speciellt inte det jobbet jag inte söker genom att skicka detta brev. Skickar min imponerande meritförteckning och storslagna självbiografi också, så de ser vad de går miste om för typ av person.

   Kanske borde jag göra samma sak till dig också?