Förstärkardyrkan

Jag odlar skägg och människoförakt.
Det har gått flera dagar sedan jag skrev något med substans och mina fingrar är torrare än min gubbhumor. Rädslan av att återigen förpassas till icke-skapandets negativa spiral där utåtriktat förakt slår bakut och fokuseras inåt istället tvingar mig ändå att skriva. Det är för sent att ge upp, ditt as, det vet du själv! Jo, jag vet. Det har redan gått alldeles för långt nu. Men vem ska läsa den här skiten? Någon måste ju göra det för att kunna skriva ner dig, eller hur? Ja, jo, men vad ska det bli av det, av mig? Ett varnande exempel, min bäste herre. Gör aldrig såhär, mina kära litteraturstudenter, det här ett praktexempel på någon som borde ha slutat för länge sedan.
Jag förflyttar mig ut på balkongen. Det är kallt, men jag förtjänar till och med värre, och det är inte bara utomhus som det är kallt och oinbjudande, det är universellt.
Vad fan skulle jag sätta en deadline för? Och för vad? En, i förtid, grinig och bitter mans försök till någon form av livsdokument? Jag borde ha slutat för länge sedan, men, som sagt, det är redan för sent.

Husens tomhet inkräktar på mitt revir och jag försöker skjuta min lägenhet ut ur byggnaden, men jag är för svag. Om jag bara med tankekraft kunde förflytta den här lägenheten långt åt helvete bort från alla så skulle jag vara nöjd. Men jag får istället nöja mig med att jag på mer än en månad knappt sett någon granne överhuvudtaget.
5 våningar, 20 lägenheter, och på en dörr står det "A Butt". Det måste vara ett dåligt skämt, men jag är för väluppfostrad för att ringa på och fråga. Istället öppnar jag brevinkastet för att se om dörren bara leder till ett rynkigt anus. Det gör den inte. Genom brevinkastet ser jag en samling klassiska hårdhomos, såna där som man aldrig ser ute. Skäggiga män i läderchaps som dricker bävershots, äter haggis och slår varandra uppmuntrande på rumpan. Tänk om jag hade passat in här! Jag är i behov av en rejäl björnkram av vem som helst av dessa herrar. Jag må vara skäggig, men jag är ganska liten, då hade varit fint med en styrkekram av en stor luden best.

Det är försvenskad och missuppfattad Oktoberfest i byn och jag är inte bjuden, men jag går dit ändå, bara för att jag kan.
De har ställt upp ett stort tält med massa bord och stolar inuti, Jimmie Åkesson- och Fredrik Reinfeldt-piñatas hänger i långa rader och man delar ut tysktillverkade golfklubbor till alla som har klätt ut sig till någon ur SS gamla ledningsgrupp. Alla ska få smaka på de mest delikata specialiteterna från Tysklands alla hörn, korv, surkål och intetsägande öl, alla ska få nita någon av Sveriges skamfläckspersonligheter. Jag ställer mig i kön och tittar på menyn. Ett vegetariskt alternativ. Oktoberfestfalafel.

"En falafel, tack."
"Vi har ingen falafel."
"Men det står ju på menyn."
"Den är slut." säger han syrligt.
"Varför står det kvar på menyn?"  frågar jag.
"Varför frågar du så mycket? Ta något annat!"
"Har ni något annat vegetariskt?"
"Vi har fisk."
"Jag äter inte fisk, jag är vegetarian."
"Vadå äter inte fisk? Vem fan tror du att du är? Jag känner asmånga vegetarianer som äter fisk!" 
"Men fisk är väl för fan också ett djur?"
"Hörru, nu lugnar du ner dig. Äter du inte fisk så kan du få ketchup, majonnäs och surkål."
"Men vad fan, hur jävla svårt är det att ha mer än ett vegetariskt alternativ?" 
Vi har ådragit oss en liten folksamling omkring oss. Äldre herrar i turban stoppar pipan med martyraska och myser, 25-åriga fjortisflickor pekar på mig, skrattar och instagrammar allt som händer #vegetarian#fanatic#beard#sad#sofunny och gillar varandras bilder, alla män ur Svenska Akademien har klätt sig i kvinnliga folkdräkter och åker vattenrutschkana för att göra blusarna genomskinliga och delar ut strippdollar till alla som vill komma och se kvällens föreställning och kanske få sig en privat uppvisning i det bakre rummet. Jag får inga och återgår till ifrågasätta hela idén med samhället i allmänhet och den här matfascisten i synnerhet.
"Hjälp, vi har en schweinhund här borta, hjälp! Han är inte tysk, har ingen folkdräkt och tycker att ölen är intetsägande!" skriker han plötsligt och slår kålsleven mot kastrullocket. 
Två säkerhetsvakter i svenska folkdräkter kommer och släpar bort mig. Deras knätofsar och pungkulor hänger på ungefär samma avstånd från marken och de slår mot min rygg under den oömma behandlingen.
"Nu sätter du dig i grovsopen och kommer inte ut förrän festen är slut!" säger den ena på någon form av västkustdialekt som är helt obegriplig. Jag vågar inte erkänna att jag fortfarande inte vet vart grovsopen är, trots att jag har bott här i mer än en månad.
Jag går runt knuten och krockar med en vacker, blond kvinna. Hon ser medtagen och osäker ut. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, madame, får jag, som plåster på såren, fresta med lite sex? frågar jag inte. "Jag kan dansa också, lagar god mat, gör mitt bästa som ensamstående pappa och är av naturen kärleksfull och omtänksam" säger jag inte heller utan gör bara scouthonnören och står blickstilla tills hon tappar intresset och går därifrån fem timmar senare. Då är jag trött i armen, benen och på livet.
Jag vill ta nattbussen en hållplats, trycker på stopp, men busschauffören ogillar såna som mig, så han stannar inte, låser in mig i bussen och pliktknullar sin högljudda fru i SL-garaget tills det är dags för morgonskiftet att gå på.
Jag lyckas få skjuts hem med en rabiat gotländsk varpakastare som envisas med att hiva ut mina snusdosor genom rutan för att träffa hemvändande soldater.
Väl hemma upptäcker jag att tiden stått still och att jag inte har kommit någonstans vare sig i livet eller med skrivandet.