Bryt igenom till andra sidan

Jag rakar av mig håret och två tredjedelar av skägget på impuls, i ren protest mot att vara vid liv. Bryter med ett gammalt jag, gammalt hår och gammalt skägg med så mycket inneboende frätande bitterhet att det blir brännskador på badrumsgolvet efter att det långsamt och fjäderlikt singlat ner från min haka och fräsande landat i högar bredvid minnesfragment, död kärlek och tomma ord.
Det var nödvändigt, nu är jag någon annan, åtminstone på jobbet, för det är ingen som känner igen mig. De kallar mig Stig och ber mig hämta posten hela tiden. Jag har bara jobbat här till och från i snart fyra år.
På skämt så låtsas jag att jag är den nya konsulten och föreslår att de ska bränna alla rikskuponger, sparka säljavdelningen, sälja alla kundstjänstflickorna till något forskningsinstitut och investera alla pengar i att bevara tape trading-kulturen.
Jag får åtminstone en söt fransyska med mig, men hennes pojkvän tjänar mer pengar än mig, jag har alltså ingen chans, så jag struntar i hela saken och tar lunchrast istället.

Jag stänger in mig i hörlurarna, äter kalla potatisar med vitlöksströssel och läser Den Galopperande Svensken. Gömmer mig för kundtjänstflickorna och kastar tomma kaffekapslar, från den äckliga kaffemaskinen, på dem när de pratar om sådant jag inte orkar lyssna på: pojkvänner, kläder och dyra vanor. Någon säger "Jag har hört vissa säga att det kan vara kul att laga mat, såhär om man är två till exempel." Hon pratar hela tiden om sin fästman också, "Jag var där med min fästman.", "Jag och min fästman...", "Min fästman sa...", "Min fästman gjorde si och så i sängen igår, jag bah, iiiih", "Min fästman tycker att jag är en bortskämd liten snorunge bara för att jag alltid fått allt jag pekat på, aldrig behövt göra något och alltid kommer undan med allt."
Men suck!
Hon bor ju för fan hemma fortfarande, med en mamma som gör hennes lunchlåda. Det luktar bortgifte, men i det här fallet är jag helt för och hoppas att han är en elak fan som köpt henne för några Volvokablar, flaggpunsch och en näverlur, med syfte att nära hennes förvridna verklighetsuppfattning och sen dumpa henne i någon förort utan SL-kort, plånbok och mobil, men med för höga klackar så hon har riktigt ont och har lärt sig något när promenaden är över.

"Är du gubbe?" frågar en kollega.
"I själen" svarar jag sanningsenligt.
"Jag tycker att det känns fint att vara femtio i alla fall, så jag kan ha käpp och slå snorungar" säger hon sen.
"Jag vill gärna göra det lite mer extravagant, jag är en gubbe med stil, så jag ska köpa en golfklubba" säger jag och hjärnfönstershoppar i en sportbutik.
"Jaså, ni söker en golfklubba?" säger moderatäcklet till butiksbiträde i fula kläder.
"Ja, en järn-nia" svarar jag, genom sura uppstötningar orsakade av ett besök i den här hjärnbutiken.
"Jaha, men det har vi gått om, förstår du, vad för sorts spel ägnar ni er åt?"
"Det blir ju mest lite hårt slående på diverse grejer, folk som inte använder deo, alla som tuggar tuggummi på offentlig plats, kids med fötterna på sätet i bussar eller tåg, folk som skriver att de ska gå och lägga sig och sen avslutar med 'godnatt' i sin facebookstatus, särskrivare, alla som bor i i Ängelholm, folk som röstar på folk de känner, alla som lever på gamla meriter kan ju behöva få lite vett inknackat också."

Människor har så jävla bråttom av och på tåg och bussar, men sen när de väl kommit på eller av då är de så jävla långsamma. Vad fan är problemet? Bråttom, bråttom, trängas, måste komma ut först, sen stoppar asen upp alla andra genom att ha glömt bort hur fan man går i normal takt.
Jag utsöndrar alla svärord jag kommer på genom mina porer och suckar extremt högt så fort någon rör på sig, tittar på mig, andas ut, gäspar, hostar eller blinkar. De ska veta att jag vet vilka de är, vad de gör, vart de bor och hur illa jag tycker om alltihop.

Jag har börjat höra saker som inte finns, det kommer musik från köksfläkten. Först trodde jag det var TV:n eller datorn som av misstag hade startat något, men det kommer från köksfläkten. Gnidande fioler, vackert, brustet och hemsökt. Jag låter fläkten stå på hela kvällen bara för att jag inte vill riskera att det ska försvinna tills imorgon när jag ska använda den igen.
Men fläkten suger i sig rummets hela atmosfär och jag blir bara dåsig av syrebrist.
Jag börjar bli galen, det är ett som är säkert.