Aids-vargen

Jag står med megafonen på balkongen och tittar ut över massorna av "vanligt folk". Ingen bryr sig. De fortsätter att rasta hundar, klippa gräs, ansa buskar, slå sina barn, skrika åt sina respektive, knyta slöjan, kyssa korset, rulla mattor, bränna kyrkor, räkna pengar och titta på amerikanska serier med risig kvinnoattityd.
Jag försöker igen .
"Jag erkänner mig skyldig till misantropi, så häng mig, jag skulle uppskatta det!
Vem försöker jag imponera på?
Vem kunde bry sig mindre?"
 Jag går in igen och sätter på Psalm 69 för tionde gången idag.

Det är någon som har varit i lägenheten. Jag känner det på atmosfären, mitt misantropiska sinne skickar röksignaler till saftblandaren i skåpet, som börjar pulsera i stroboskopiska melodier. Vem behöver ett sjätte spindelsinne när man har vanföreställningar?
Jag vet också vem det är, det är min nemesis och antagonist, min konkurrent.
Om vad? frågar du. Livet, säger jag.
Jag märker det tydligt på mina grannar, sen han kom in i bilden har de blivit kyligare mot mig, hälsar mer sällan och befinner vi oss i samma rum så blir jag överflödig.
Inte nog med att han verkar betydligt bättre lämpad som vän, granne, sällskap eller respektive, beroende på vad som önskas, han är dessutom överallt, hela tiden och verkar inte ha några begränsningar.
Jag tror att han till och med är hemma hos mig och gör mig sjuk, sprider pest omkring sig.
Jag vaknar med blåsor och utslag på kroppen, vägglöss säger du, nej, säger jag. Det är bara jag som drabbas, inte min dotter eller övernattande vänner.
Vaknar på morgonen och känner mig sjuklig, matt, svag i kroppen, obeskrivligt trött och upptäcker nya blemmor eller utslag.
Vågar inte gå ut längre, ser för jävlig ut, har fått tillbaka hostan och smärtan i bröstet, det är inte bara revbenen som fortfarande spökar. Nu kan det ju vara den vanliga smärtan förstås, av att vara trasig rakt igenom, eller så är det den jäveln som ligger och punkterar mina lungor i smyg när jag sover.

Jag vaknar så många gånger per natt så jag tappar räkningen, jag är aldrig utvilad, jag är alltid upptagen, jag är inte närvarande, jag är inte fri, jag är fångad, jag är inte levande, jag är döende.

"Jag är inte rädd för att dö, delar av mig dör hela tiden", som en viss Francis sa, och jag känner hur jag gradvis, men systematiskt, mördar delar av mig själv, lägger mig i bakhåll för mina egna svagheter (kärlek, sympati och livslust), förgör dem, för att säkerställa överlevnad. Jag är inte rädd för att dö, jag fruktar livet.

Igår låg det hemligstämplade kuvert från skatteverket innanför dörren, adresserade till honom. Varför skickas hans post hem till mig? Jag får inte ens min egen post, jag får åka och hämta den i Solna hos en galen kattkvinna med aidsskräck. Jag tror att hon testar sig regelbundet efter att jag har varit där och hämtat min post, hon stirrar nervöst på mig när jag tar av mig skor och jacka, försöker vara oberörd, men jag kan se paniken bakom den lättsamma ytan.
Så sjuklig ser jag alltså ut nu för tiden.
När jag försöker vara artig och trevlig så pratar hon med sin katt eller borstar tänderna. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Hon kommer med säkerhet känna en stor lättnad när min post slutar komma hem till henne, alltså att jag slutar komma hem till henne.

Någon ringer inte på dörren och det är ingen där när jag öppnar.
Det ligger ett kuvert utanför dörren, på det står
"Till författarfittan JSH
Detta kuvert innehåller samma sak som dina texter, din hora!"
Jag stänger dörren och går in i köket, tar på mig diskhandskarna och öppnar försiktigt kuvertet. Det kan vara mjältbrand, spott och spe, hårda ord, självförakt eller vad som helst i det där kuvertet.
"Detta kuvert innehåller samma sak som dina texter, din hora!"
Men kuvertet är helt tomt.