Allt som står skrivet är inte sant, titta bara på den religiösa litteraturen

- Men det var ju för fan bara något jag skrev! skrek jag i luren. Jag menar inte vartenda ord jag skriver, du har väl läst tillräckligt mycket av det jag skriver för att veta att allt inte är på riktigt, vare sig känslor, situationer eller personer!
- Försök att förklara det för honom själv, ditt as!
- Varför i helvete ska jag behöva förklara mig? Det är ju jag som skriver! Jag vet vad jag menar, för er är det bara ord från en grinig jävel som lever i en helt annan verklighet än den ni befolkar! Underhållning eller provokation, det avgör väl läsaren, jag kan inte kontrollera hur det jag skriver blir mottaget! Jag rannsakar bara mig själv på papper, jag tänker högt, jag filosoferar, analyserar och luftar mina sexuella och emotionella nederlag i text!
- Du kan säga vad fan du vill herr Strömvall Hammarstedt, eller vilken jävla pseudonym du nu går under, säger den pipiga och skolflickigstämmiga mannen, men alla avslöjande, alla könsord, din attityd, osämja bland grannarna och dina försök att frikoppla dig från vara en kugge i systemet och inte bidra till att borgarna får mer pengar ses inte på med blida ögon. Jag har order från högsta ort att sätta stopp för alla yttranden från dig i fortsättningen. Du skadar inte bara dig själv och ditt anseende, hela din karriär och din framtid både privat och yrkesmässigt, du gör dessutom folk i allmänhet förbannat upprörda!
- Du kan ju försöka hindra mig, skrattar jag i luren samtidigt som jag håller mig för revbenen, jag slutar skriva den dagen som orden inte längre räcker till och jag endast ägnar mig åt primalskrik, örfilar och bäckenrörelser som kommunikation! Jag har gjutit mitt blod och mitt liv på alldeles för många sidor redan för att sluta, hälsa högsta ort att de, och du själv förstås, bara är en samling thaipojksknullande fulkultursförfinande skövlarhoror!
Jag slänger på luren och tar en snus, går in och läser godnattsaga för min dotter och säger att jag älskar henne mest av allt i hela världen, innan jag går ut och återgår till att förblöda i textform.

Utanför porten står fem svarta unga män i skinnjackor och röker kring en minibuss, alla dörrar är öppna och den värsta sortens hästjazz pulserar genom höstmotivet utanför fönstret. De gnidande fiolerna, halmstanken, diskbrädet och världens vitaste och gnälligaste röst gör att min inspiration självdör. Har jag någons fimpar kvar i askkoppen på balkongen? Finns det några djupa andetag kvar därute?

- Hallå, det är döden, jag tänkte att vi skulle se om vi kunde boka in ett nytt möte du och jag? Vi hade ju ett planerat för en åtta-nio år sedan, men du avbokade ett par dagar i förväg och sen hörde du inte av dig något mer.
- Men jag har inte tid, ditt as, jag jobbar på en grej. Kan inte folk sluta störa mig hela jävla tiden? Jag har ingen tid till någonting och måste använda den på sämsta sätt! Ring inte igen, jag ringer dig när jag är färdig!

Varför envisas sådant där pack alltid med att ringa när man är mitt uppe i en plågsam skapandeprocess utan rim eller reson? ”Rationalisera inte bort hans betydelse för ditt skrivande, din gubbkuk”, säger min plågoande stillsamt borta från soffan, där han ligger med fötterna på soffbordet, kedjeröker för att jävlas och dricker upp min sprit, byter ut den mot vatten eller äppeljuice i flaskorna, ”du vet att inte hade skrivit något alls om det inte vore honom, det var han som lärde dig tekniken från början”.

Jag sätter på ”Nighthawks At the Diner” och fortsätter förneka deras existens ett tag till.