Närmare

Ja, jag skulle vilja inleda med att säga att jag har haft en helt fantastisk helg i Dalarnas skogar tillsammans med den här floristen som jag springer runt och är lite småkär i, men det skulle vara att ljuga. Helgen blev en mardröm.

Jag hämtade upp henne utanför hennes butik vid tretiden på torsdagseftermiddagen och vi snirklade oss ut genom den värdelösa huvudstaden med all dess trafikefterblivenhet och turistsvin som envisas med att befinna sig i vägen överallt hela tiden. Lagom utanför stan, ungefär tio mil, bestämmer hon sig för att hon ska skriva en facebookstatus om att hon ska få åka på minisemester med mig så att alla får reda på att jag inte längre är i stan och sprider dålig stämning omkring mig.
Hon hittar inte telefonen. Vi får stanna vid en rastplats, hon kastar sina saker omkring sig, skriker könsord, skäller på mig, tömmer ut sin packning vid väggrenen och slår mot mig med hårspraysflaskan för att jag inte påminde henne om den innan vi åkte från stan.
Jag tröstar henne genom att erbjuda min otillräckliga uppskattning och så vänder vi och åker tillbaka mot Stockholm.
När vi kommit till Solna och endast har en tio minuters körning kvar till butiken hittar hon sin telefon, i jackfickan...
Jag biter ihop, hårdare än en tax, och håller god min. Jag vill inte förstöra vår långhelg genom att tjafsa med henne.
Nu kan man ju tro att hon skulle bli på bra humör och lättad och allt annat som man blir när man hittar något som man letat efter och verkligen behöver, men så var inte fallet. Nu är hon arg på sig själv för att hon var så klantig så hon inte tittade i jackfickan innan hon flippade ur och hivade underkläder, ridpiskor och hundkoppel omkring sig vid rastplatsen i jakt på telefonen.
Vi sitter tysta i tre timmar innan vi stannar för att äta middag, hon beställer mat åt sig och sen tystnar hon igen.
Jag försöker inleda dialoger med henne, skojar, stoppar pommes i näsan och frustar som en valross, formar högerhandens fingrar till en pistol, trycker av och skvätter ketchup omkring oss, men hon är som ett apatiskt flyktingbarn där hon sitter och suger på sitt sugrör som hon stoppat ner i bordsgrannens lättöl.

När vi kommer fram till Mora är det dags för nästa grej, hon är för stolt för att ringa och fråga efter vägbeskrivning till stugan vi ska till. Hon säger att hon kommer att känna igen sig, bara vi kommer lite utanför Mora. Problemet är att det finns flera vägar ut ur Mora.
Efter att ha cirkulerat Mora i större och större cirklar i fyra timmar ledsnar jag.
- Hörru, kan du inte bara ringa och fråga vart fan vi ska åka? En körning på 30 mil har kostat mig en hel tank bensin redan och vi ska hem härifrån också.
- Men jag vet vart...
- Nej, du vet inte vart vi ska, ring nu. Jag kör inte en meter till innan jag vet vart vi ska.
Hon tittar på mig med ledsna småflickeögon och försöker spela på mina skuldkänslor, men jag är emotionellt bankrutt efter åtta-nio timmars trotsig tystnad och en jävla massa körning.

När vi kommer fram till stugan så känns allt lite bättre. Båda får komma ut ur bilen och sträcka på sig. Vi packar in våra saker, öppnar varsin öl och sjunker ner i soffan.
- Ska vi leka lite rollspel? Frågar hon mig plötsligt och ler lite sådär småfarligt.
- Eh, ja, visst, vad hade du tänkt dig? Frågar jag.
- Vi leker att jag är ensam i min sommarstuga och att du är en inbrottstjuv som jag blir jävligt sugen på, fnittrar hon.
Hon sätter på sig de sexigaste kläderna vi hittar i huset, fiskebyxor, flanellskjorta, gummistövlar och så tänder hon en pipa som hon hittar i en låda. Jag snor hennes strumpbyxor och drar över huvudet, går ut genom ytterdörren och börjar smyga runt huset i mörkret.
Jag tittar på henne genom fönstren där hon går och släcka ner lampor och så ser jag hennes gulblommiga gummistövlar gå upp för trappan till övervåningen.
Nu är det dags, tänker jag.
Plötsligt får jag en ficklampa i ansiktet, ljuset sticker mig i ögonen och bländar mig så jag inte kan se vem eller vad det är framför mig.
- Hörru du, vad fan tror du att du håller på med?! Skriker någon på riktigt grötigt dalmål.
- Eh, jag, alltså, jag och...
- Du och? Va? Vem fan är du? Jag hör att du är en jävla stockholmare. Kommer hit och bryter sig in i sommarstugor va?
- Nej, verkligen inte, jag och min tjej...
Längre hinner jag inte innan jag får ett knytnävsslag i ansiktet och faller ner på knä.
- Jävla stockholmssvin att komma hit och göra inbrott, tror du vi är helt dumma i huvudet häruppe eller?
När jag nu befinner mig på knä så ser jag tydligare och mannen har inte bara en ficklampa utan även en krocketklubba.
- Fy fan vad jag hatar stockholmare! Skriker han och höjer krocketklubban.
- Neeeej! Skriker jag, väcker hela byn, alla sju invånarna, deras jakthundar och vakthundar. Jag hör dunsande steg och rop från trappan inifrån stugan och sen blir allt svart.

Jag vaknade upp 12 timmar senare hos en veterinär i utkanten av byn. Det var ingen som hade en telefon så man kom i kontakt med något sjukhus, alla var för packade för att köra bil och veterinären fanns på gångavstånd.
Jag fick dela rum med två papegojor med diarré och ligga på en sovsäck på golvet eftersom britsen var alldeles för kort och osanitär.
Den romantiska helgen i Dalarna slutade med 48 timmar hos veterinären, en räkning på 12 000 kronor och tre utslagna tänder.
Bilresan hem spenderades också i tystnad.