Gormande

Vissa dagar blir bara helt absurda.
Igår överväldigades jag av längtan efter min kära florist och messade henne efter lunch och frågade om hon skulle komma tillbaka hem till mig efter jobbet. Jag fick ett nekande svar då hon blivit hembjuden till sig själv på middag av hela tjejgänget. Kärringtorp skulle samlas hos henne och laga middag åt henne, så den skulle vara klar när hon kom hem.
Tråkigt tråkigt, men så kan det ju vara ibland.
Vi bestämde i alla fall att vi skulle höras per telefon framåt kvällen när hon krupit ner i sängen.

22:20 ringer hon och är otroligt upprörd.
- Du och din jävla blogg! är det första hon säger.
- Vad nu då? säger jag.
- Vet du vad du har ställt till med?
- Men jag har ju inte skrivit om oss på ett tag, utöver tumbrottningen då.
- Här ser jag fram emot en trevlig middag med tjejerna och åker glad hem till mig. När jag kommer innanför dörren hugger de tag i mig direkt och leder mig in till vardagsrummet. Där sitter alla, rödgråtna, snutna näsdukar ligger överallt, det ser ut som ett jävla vinterlandskap av snorigt papper i hela rummet. När jag kommer in ställer sig alla på led och kramar om mig och säger att de älskar mig och så får jag sätta mig i en fåtölj medan de sitter i en halvcirkel framför mig.
- Varför är det här mitt fel? undrar jag.
- Därför att alla har läst din blogg!
- Vad menar du?
- De hade planerat en jävla intervention!
- Va?
- De frågade hur det egentligen var mellan oss, hur jag kände för dig, om jag trodde att du verkligen var bra för mig. De undrade om jag kände mig kränkt och förlöjligad, berättade att jag inte behövde vara tillsammans med någon som behandlade mig på det sättet, att jag inte skulle ta åt mig av det du skriver eftersom du "uppenbarligen" är dum i hela huvudet, att inget av det var "mitt fel".
Vet du hur jag kände mig när jag satt och försvarade dig?
Jag kände mig som kvinnan med blåtira och fläskläpp som hävdar att hon ramlat i trappan fast alla vet att hon och hennes alkoholiserade man bor i en enplansvilla! Jag kände mig som en jävla medberoende eller spöad fru! Alla satt och grät och snöt sig om vartannat, de tisslade och tasslade med varandra och såg sorgset på mig, tryckte mina händer, klappade om mig och höll på. Jag trodde för fan jag var i en jävla Colin Nutley-film.
- Men... försökte jag.
- Inga men! Fy fan för dig och din obegripliga humor.
- Vad ska jag göra då?
- Ja, inte fan vet jag. Du får väl försöka skriva så folk förstår!
- Men jag kan ju för fan inte skriva saker på allvar, vem fan vill läsa det? Hur jävla kul är det att läsa om en faktisk persons liv? "Idag var jag och handlade toalettpapper och tandkräm, det hade tagit slut under helgen, jag led av diarré och dålig andedräkt. Jag tittade på två avsnitt av "Hem till byn" och sen gick jag och gråtrunkade innan jag lade mig." Vem fan bryr sig? Människor är så jävla ointressanta egentligen, man måste ju ljuga om sig själv och andra för att framstå som åtminstone en gnutta intressant.
- Hörru du, nu ska du inte vara spydig mot mig, du har försatt dig i den här situationen helt själv.
- Men kan jag hjälpa att folk inte hajar?
- Det kanske du skulle tänkt på innan du började sitta och göra en hönsgård av en fjäder.
- Jag tycker att du är den sötaste i hela världen.
- Det där kommer du ingenstans med. Tänk efter lite före innan du skriver om oss nästa gång.
- Okej, förlåt, godnatt, pusspuss.
- Okej! sa hon bara och tryckte bort samtalet.