Bikiniflickor med maskingevär

Jag satt i solen i en park på Kungsholmen i godan ro och delade en single hop IPA med en god vän, medan dottern satt och mumsade i sig en glass bredvid mig. Mobilen ringer.
- Johan.
- Hej, det är Fredde.
- Vem?
- Fredde!
- Vilken Fredde?
- Statsministern!
- "Fredde", först och främst var du fan inte mitt val, så jag vägrar nog erkänna din titel, för det andra: vad fan vill du? Jag har jävligt lite tålamod idag, så säg vad fan du vill ha sagt och gör det fort.
- Jag tänkte bara höra om du kommer ikväll? säger han lite försiktigt.
- Komma på vad? Händer det något speciellt idag eller?
- Ja, bröllopet!
- Hellre skulle jag plocka mitt rövhår ett efter ett med en pincett än att sitta och hora mig med gästerna på den där skiten!
- Vad menar du med det? Förstår du inte vilken heder det är som fullständig obetydlig svensk att få komma på en sån fest, säger han upprört.
- Vem i helvete bryr sig om att någon bortskämd liten slinka ska gifta sig med något överrikt jävla as som ser ut som en våldtäktsman? De kan väl göra som alla andra och bjuda in de närmaste sörjande och hålla sig på sin kant. Varför ska jag bryr mig?
- Hörru, nu får du väl för fan visa att du är stolt över att vara svensk och en del av det här.
- Vad i helvete ska jag vara stolt över? Kulturelitism, kulturrelativism, kapitalism, nationalism, förortsfattigdom, popsensibilitet, stagnerad sekularism, religionens renässans och att Per Gessle fortfarande får härja fritt? Statliga bidrag till religiösa institutioner? Att det straffar sig ekonomiskt med akademiska ambitioner, Magnus Uggla? Bostadsbristen, att rika blir rikare och fattiga blir fattigare, att sjukhusen inte har råd med tillräckligt med personal eller att man får betala 30 kronor för en kopp äckligt kaffe på landets samtliga caféer?
Statsministern blir tyst och jag tar tillfället i akt att lägga på.
- Pappa, vem var det?
- Någon helt obetydlig.

Jag och dottern skulle sova hos min florist, som den här kvällen kände sig nödgad att träffa alla sina vänner och prata ut om min blogg, så vi åkte i förväg.
Jag hade fått hennes rumskompis nummer, eftersom jag inte hade några egna nycklar, så när vi började röra oss skickade jag ett sms:
Jag: "Lämnar Fridhemsplan nu."
Hon: "Va? Vem?"
Jag: "Haha, just det, du har ju inte mitt nummer. Det är Johan."
Hon: "Johan? Känner jag någon Johan? :) ♥"
Jag: "Haha! Kommer om typ 40."
Hon: "Oj, då måste jag hoppa in i duschen och sätta på mig något fint tills du kommer ;)"
Jag: "Kul! Vad skulle min flickvän säga om det tror du?"
Hon: "Äh, du behöver väl inte berätta något för din flickvän ;) Vad har du på dig?"
Jag börjar fundera på om hon drar skämtet lite för långt eller om hon tappat förståndet fullständigt.
På vägen så plockar jag och dottern upp en pizza och när vi står utanför porten så ringer jag rumskompisen.
- Hej, vi är här nu!
- Vi? Ja, du och din "kompis" förstås, hihi.
- Va?
- Jag kommer ner om fem.
När vi står och väntar så dyker min kära florist upp.
- Hej, jag trodde du skulle komma ikväll? säger jag.
- Ja, jag hade hoppats på att jag skulle få en kvälls rast ifrån dig, men de betedde sig bara jävligt fittigt mot mig. Alla har ju läst din blogg nu och tycker att jag verkar så förändrad. Kall, hård, elak och en smula psykotisk, så de satt och frågade ut mig. Frågade om det var så bra att jag är med dig eftersom du verkar plocka fram mina allra sämsta sidor och de var rätt upprörda över att jag "låter" dig skriva om dem på nätet och att du delar med dig alldeles för mycket om vårt förhållande. Jag orkade inte mer så jag åkte hem istället. 
Innan jag hinner säga något så öppnar rumskompisen porten.
Jag tänker inte berätta vad hon hade på sig, jag vet inte om hon visste att det var jag som skulle komma, jag vet inte vad min florist trodde med tanke på att hon egentligen inte skulle komma hem så tidigt, och jag vet inte hur jag ligger till, för min florist varken pratar eller smsar med mig just nu...