Bära stress i käken

Jag har börjat prata med mina blommor när dottern är hos sin mor. När hon är hos mig pratar jag bara med dem när hon är på dagis. De är så jävla grova i munnen och svänger sig med könsord hit och dit hela tiden, så jag har bett dem dämpa sig och inte inleda konversationer med mig när hon är hemma.
Det hela började med att jag fick en citronplanta av min kära florist. Jag uppskattade verkligen den. Då jag meddelade min författarkollega att jag hade fått en skrattade han bara.
- Vad fan är det som är så roligt? frågade jag. Jag tyckte det var jättefint.
- Ja men vad fan, Johan, vad fick du?
- En citronplanta.
- Vad är en citron?
- Sur...
- Hahahahahaha, fan vad hon är rolig, skrattade den jäveln.
Den dog efter ett tag...
Trodde jag.
Men envis och ologisk som jag är (och livrädd för att floristen skulle anse mig olämplig som stadigt sällskap eftersom jag inte ens kan sköta om en plastblomma) fortsatte jag att vattna den trots att alla blad och blommor ramlade av.
Men i takt med att den "efterlängtade" svenska sommaren kom så kom också blad och små skott tillbaka, skotten blev till blommor och jag var lite småstolt över att ha misslyckats i min passiva dödshjälp genom orutinerad omvårdnad.
En dag dök det upp en liten grön knopp. Ytterligare en blomma trodde jag. Men icke, nu har jag en citron.
Jag döpte honom, i Ruthless Rye IPA, till Lazarus eftersom att han återuppstod, som den påhittade bibliske duden.
I förra veckan, när jag kvällen till ära satt hemma själv och grubblade över livets stora frågor (vem skriver en blogg om sig själv? vem fan är dum nog att tro att någon vill läsa ens självbiografi om den är helt sann? varför är frakten för vinyler så dyr från USA? kan jag näringsmässigt överleva på snus och IPA en hel helg?) började Lazarus prata.
I början var det mest tungomålstal, men vem har koll på talorganet när man nyligen återuppstått från de döda? Efter lite övning kom han igång och han drog med sig resten av växtligheten och startade en plantskola för bibelstudier. Han och jag brukar diskutera den omänskliga, hämndgiriga tyrannen till gud i Gamla Testamentet och ställa honom i kontrast med pojkspolingen i Nya Testamentet med klassen och dela på årgångsvinäger.

Jag hade fullspäckat schema denna dag så jag packade mig full som en mulåsna och marscherade taktfast med skoskav mot parkeringen för att uträtta diverse onödigheter som jag av någon anledning börjat anse vara viktiga för min mentala hälsa.
Strax ovanför trappan stöter jag ihop med en jätte. Han blickar illvilligt ner mot mig genom sitt traditionsenliga helansiktsskägg med inflätade radband och stiliga bordsduk på huvudet.
Jag undrar först om det är den väldige snömannen så äntligen nått dessa södra breddgrader eller om ett fåtal av mina vänners högsta önskan har inträffat - stjärnornas krig har påbörjats och framför mig står den smått retarderade jätteapbjörnen redo att försvara Brf Husbys parkeringsplats från motståndsstyrkor, alltså mig (jag är per automatik alltid motståndare, livet blir mer spännande då).
Så är naturligtvis inte fallet. Det är nog min granne, men man kan aldrig vara nog så försiktig i dessa tider då man inte kan ha ett privatliv på facebook, så vem vet vad han vet om mig egentligen, han kanske jobbar för NSA, CIA, NSF (osannolikt), PLO, IDF, Kamratposten eller New York Times.
När jag ser att hans tröja stoltserar med texten "Jag älskar min profet" så blir jag inte ens tillfälligt lugnad då jag kommer på att min tröja stoltserar med texten "All makt åt Tengil" över en bild på brinnande religionsgrundare. Han fortsätter att äta upp mig med någon sötsyrlig sås med blicken.
Jag har turen på min sida, eftersom en mellansvensk nazistfamilj i denna stund flyttar in i porten vi står vid och de börjar bära sina swastikafanor från flyttbilen in genom porten samtidigt som de sjunger "Deutschland über alles" och smattrar sådär vedervärdigt motbjudande med sina flipflops.
Jag vet inte om jag ska fly till bilen eller om jag helt sonika ska dela ut två örfilar till varje familjemedlem, en för deras flipflops och en för deras politiska åsikt.
Jätten tittar undrande på mig, jag rycker bara på axlarna och går ner till parkeringen.

- "Jävla horlexus!" skriker jag rakt ut åt bilen som tränger sig in framför mig och blockerar min framfart. Föraren syns inte genom de tonade rutorna, men jag vet att jag kallblodigt och helhjärtat gärna skulle se hen bli allvarligt skadad i en bilkrock 10-15 meter framför mig om 5 sekunder.
När vi stannar för ett rödljus sträcks en arm ut genom rutan, långa turkosa klor, rynkig och benig häxhand, ett massivt guldarmband, trekvartsärm och i mardrömshanden en Blend Mentol.
Jag överväger om jag ska ringa min mor, som är ägare till fordonet jag sitter i, och fråga om jag får köra på Lexusen med flit, bara för att visa att man inte beter sig hur som helst i trafiken.

I ölkiosken är det precis som vanligt, allt gott är dyrt och allt billigt är tråkigt. Jag slår på stort och köper en öl för 900 kronor och sen tappar jag den på väg ut till bilen.